AVSNITT 1.1.

HISTORIK


Liberala Katolska Kyrkan är i sanning en liberal kyrka - för många andra kristna samfund alldeles för liberal. Vi har högt i tak, därför att vi tror att varje människa har sin egen väg att gå och att Gud har skapat oss till individer med en tydlig avsikt. Därför stadgar vår kyrka fullständig tankefrihet och frihet att efter sin egen förmåga tolka såväl de bibliska skrifterna som kyrkans egna skrifter, liturgi m.m.

Såvitt jag har kunnat finna under mina år som liberalkatolik, är det bara i ett sammanhang den liberala tanken inte har slagit igenom i vår kyrka. Prästerskapet är fortfarande förbehållet männen, och orsakerna bakom detta kan formuleras både i den kristna traditionens och i den teosofiska synens språkdräkt. Ur den kristna traditionens perspektiv handlar det om att vår kyrka fortfarande förvaltar den apostoliska successionen i obruten linje i och med att vår förste biskop vigdes till sitt ämbete av en gammalkatolsk biskop, som i sin tur hade vigts av en romerskkatolsk biskop. Med teosofiska ögon är det en fråga om den kanalisering av gudomlig kraft prästen genomför under handhavandet av de sju heliga sakramenten... man anser att enbart män kan utgöra en sådan kanal, eller åtminstone att det ännu inte tillräckligt säkert utretts att även en kvinna skulle kunna utgöra en lika bra kanal. Teosofin har sitt ursprung i den gnostiska kristendomen, där människan genomgår transformationer från det mest fysiska till det mest andliga i en process utdragen under lång tid, ofta genom flera liv. De inom vår kyrka som bekänner sig till denna trosuppfattning, tror också på reinkarnation - en tanke som för övrigt återfinns i Gamla Testamentet och alltså inte var främmande vare sig för den tidiga kristna eller den judiska bibliska befolkningen.





Under 1950-talet började dock krafter framför allt inom kyrkans nordiska församlingar att reagera mot dessa tankegångar - man ansåg att ett öppnande av prästerskapet även för kvinnor varken skulle bryta den apostoliska successionen eller förhindra förmedlandet av den gudomliga kraften. Men eftersom kyrkan är internationell, och olika länder har olika syn på denna fråga, måste den Allmänna Episkopala Synoden (Biskopssynoden, vårt högsta beslutande organ) ta hänsyn till alla. Därför dröjde det till början av 1970-talet innan situationen började förändras. I Sverige påbörjades då en process i det lilla genom att den första kvinnan vigdes till altartjänare (d.v.s. den som assisterar prästen under mässan) och därmed fick tjänstgöra i koret. Fler kvinnor följde efter, och under de följande decennierna spred sig bruket att låta kvinnor agera altartjänare, framför allt i de nordiska länderna och i Nederländerna samt så småningom också i Australien och USA. Inrättandet av möjligheten för en kvinna att av en präst bli välsignad till att fungera som diakonissa banade också väg för kvinnornas intåg i koret... men fortfarande handlade rollen mest om att ta hand om de mer traditionellt "kvinnliga" uppgifterna i kyrkan, såsom t.ex. vård och omsorg av barn, sjuka och äldre. De mer "manliga" uppgifterna, som framför allt handlade om att agera som Kristi representant i församlingen, var fortfarande förbehållna männen.





År 1995 kom så ett ordentligt genombrott. På initiativ av Sveriges dåvarande biskop Lennart Söderström förslog de nordiska biskoparna Biskopsynoden att inrätta Maria-Orden (engelska: The Order of Our Lady Mary). Denna orden skulle som ett experiment utgöra ett slags kvinnornas motsvarighet till männens Minor Orders, d.v.s. de sex lägre kortjänsterna. Orden tilläts dock bara verka i ett land om detta lands biskop ställde sig positiv till försöket, vilket i realiteten innebar att endast de nordiska länderna samt Argentina anmälde sitt intresse. Fortfarande var alltså motståndet bland många biskopar stort, och hoppet fick stå till att Maria-Ordens medlemmar lyckades övertyga dessa om kvinnans kapacitet och lämplighet som aktiv kraft i koret. En tung börda, kan tyckas... men kvinnor har i alla tider burit tunga bördor och klarat det alldeles utmärkt!

Den nyskapade Maria-Orden fick formen av en andlig och praktisk utbildning i fem grader: Tjänandets grad, Vaksamhetens grad, Kunskapens grad, Renhetens grad och Kärlekens grad. Efter att ha genomgått dessa grader kunde Mariasystern efter samråd med biskopen välja att bli vigd till diakonissa med uppgifter som inte bara omfattade de den tidigare diakonissetjänsten innefattat, utan dessutom betydligt mer klerikala uppgifter som t.ex. att självständigt celebrera Maria-andakter och tideböner, assistera prästen vid sjukbesök m.m. samt i situationer, där ingen präst fanns att tillgå, dela ut det s.k. Reserverade Sakramentet (d.v.s. invigt bröd).

Samma år som beslutet togs, vigdes tre kvinnor i St. Fransiscus församling i Norrköping till Mariasystrar. Två år senare fick St. Mikaels och Alla Änglars församling i Stockholm fem Mariasystrar, och året efter vigdes tre i St. Gabriels församling i Göteborg. Sedan dess har orden vuxit sakta men säkert - framför allt i Stockholm, där en ny syster tillkommit varje år.





Sommaren år 2000 ansåg Biskopssynoden sig slutligen redo att på allvar börja diskutera frågan om ett öppnande av prästerskapet för kvinnor. Så blev inte fallet, men till sist kunde man enas om att skapa en ny orden för kvinnor, kallad Sacred Office, med samma innehåll och samma grader som Minor Orders för män. I samband med det beslutet omvandlades Mariasystrarnas grader till motsvarande grader inom Sacred Office, och inskränkningen av Maria-Ordens verksamhetsfält till de nordiska länderna och Argentina upphörde. Från och med nu kan kvinnor i alla de länder där Liberala Katolska Kyrkan är verksam efter godkännande av landets biskop ordineras inom Sacred Office, och ett stort steg har tagits mot ett framtida öppnande av prästerskapet. Däremot hade Maria-Orden i princip förlorat sin grund som kvinnors enda väg in i koret, och Mariasystrarna fick börja diskutera nya verksamhetsfält. Inte för att sådana saknas... för den engagerade finns alltid hur mycket som helst att göra!





Inte alla kvinnor ställer sig dock positiva till införandet av Sacred Office. I några "konservativa" länder är många kvinnor fortfarande negativa till kvinnlig medverkan i koret. I Sverige har därför Mariasystrarna nu engagerat sig för att via information, internationella nätverk och aktiv "lobbying" arbeta för att i första hand nå dessa för att senare nå vårt mål - ett öppnande av prästerskapet för alla. Vår åsikt, som vi officiellt antog vid vårt Ordenskonvent den 24 mars 2001, är att det är individens personlighet som skall utgöra grunden för bedömningen av dennes lämplighet som präst. När nu den sakrala utbildningen överflyttats till Sacred Office, är Maria-Orden fri att ägna krafterna åt att driva denna fråga i internationella sammanhang.