VAD ÄR BÖN?


Det finns ett oändligt antal olika sätt att be på, men de har alla en sak gemensam: aktiviteten syftar till en närmare kontakt med det man tror på - vilket för kristna innebär Gud. I bönen strävar den kristne efter att nå kunskap om Gud och känna samhörighet med honom, och ju oftare man ber desto mer upprättar man ett personligt förhållande med honom. Det är som att skapa och leva i en relation - ju mer man lär känna varandra, desto närmare varandra kommer man.

Att be innebär alltså att umgås med Gud, och var och en väljer det sätt som känns naturligast.

Olika människor ber på olika sätt. Det beror naturligtvis en hel del på vilken religionskulturella miljö man befinner sig i, men också på ens personlighet. Den som har svårt att koncentrera sig kan finna det enklare att be färdigformulerade böner som t.ex. Fader Vår, medan den kontemplativt lagde inte har samma behov av något att fokusera sig på under bönen. Likaså skiftar valet av bönemetod efter vad man söker i bönen - i svåra stunder formulerar man ett rop på hjälp, antingen genom att använda färdiga texter eller direkt ur hjärtat, medan man i den kontemplativa bönen strävar efter att skapa och förstärka ett förhållande mellan sig själv och Gud.

Hur man beter sig medan man ber kan också ha betydelse - inte för Gud, men för Dig själv. Vissa föredrar att stå eller sitta, andra vill böja knä eller rentav sträcka ut sig på golvet. Några håller handflatorna mot varandra, andra knäpper händerna eller låter dem vila i knäet. Vilken kroppshållning Du väljer beror på vad som känns bäst för Dig - vad som försätter Dig i rätt stämning, är bekvämt men samtidigt inte får Dig att tappa koncentrationen. Ingen kan säga Dig att Du ber på fel sätt, kom ihåg det! Och för Gud är det inte ett dugg viktigt hur Du ser ut när Du ber - han tittar inte på Ditt yttre, utan ser till Ditt inre.

Själv brukar jag föredra att ligga på knä när jag ber, men det är enbart av praktisk betydelse. För mig själv innebär det att jag fokuserar mig inåt, samtidigt som jag skärmar av mig från yttre intryck. För andra signalerar det att jag just nu inte vill bli störd. Händerna håller jag som det faller sig naturligt i stunden.

Ytterligare en sak som inte har någon som helst betydelse för någon annan än Dig själv är om Du ber med öppna eller slutna ögon. Låt situationen avgöra! Om Du ber medan Du arbetar (som ordensfolk gör) måste Du naturligtvis ha ögonen öppna för att se vad Du håller på med. Men ägnar Du Dig enbart åt bön kan det vara en fördel att sluta ögonen, eftersom det hjälper Dig att stänga ute intryck utifrån. Mitt råd är att Du gör det som känns naturligast - det brukar alltid vara det bästa.

Säg inte att Du inte har tid att be, för det har alla! Även när Du är som allra mest upptagen hinner Du stanna upp ett par sekunder och utandas en bönesuck - korta ord eller namn som innebär frid, trygghet och kärlek för Dig. Den mest kända bönesucken är Jesus-bönen, som i sin helhet låter så här: 'Herre Jesus Kristus, förbarma Dig över mig'. Många förkortar den dock till t.ex. 'Jesus Kristus, förbarma Dig' eller bara 'Jesus'. Själv brukar jag, förutom Jesus-bönen, använda två andra bönesuckar: 'Å, Maria' eller 'Å, Therese' (då vänder jag mig till mitt skyddshelgon Therese av Jesusbarnet). Det räcker, eftersom dessa namn har en djup och rik innebörd för mig... hjärtat fyller i allt det munnen inte uttalar.

Många människor, särskilt de som inte är vana att be, föredrar att använda färdigformulerade böner. Vi kristna finner många fantastiska böner i Bibeln - särskilt i Psaltaren, som är en praktiskt taget renodlad bönebok. Dessutom är det lätt att hitta lämpliga böcker i bokhandeln. En del är utgivna för att spegla en viss trosinriktning - t.ex. 'Oremus', som är en katolsk bönebok med bl.a. tidegärden och de katolska festdagarna. Andra har olika teman - t.ex. 'Du hemlighetsfulla ros', som innehåller böner riktade till Maria. En bönebok jag haft mycken glädje av är Lucien Jerphagnons 'Böner för omöjliga dagar'... titeln talar för sig själv, inte sant?

I svåra stunder ber man direkt ur hjärtat. Det beror främst på att man i det ögonblicket inte tänker på annat än att vända sig till Gud för att få hjälp, tröst eller stöd... och egentligen är det så varje bön borde vara. När vi låter hjärtat tala är vi mer ärliga, mer innerliga, och därmed också mer öppna för svar från Gud. Men många människor är rädda för att 'ta sig denna frihet' - att tala till Gud som man talar till sina medmänniskor. De tror att Gud är för stor för dem, och att han har viktigare saker för sig än att lyssna till de små bekymmer man kommer med. Jag undrar ofta varifrån denna villfarelse kommit, för det finns definitivt inga belägg för den i Bibeln - tvärtom!

Kristna mystiker betonar ofta det faktum att vi är Guds barn, och som sådana borde vi inte vara rädda för att vända oss till vår Fader. När ett barn söker stöd, tröst eller hjälp hos sin förälder, funderar det inte först på om problemet är tillräckligt allvarligt att nämna. Det öppnar sitt hjärta rakt upp och ned - och det borde vi vuxna också göra, när vi vänder oss till Gud. Jesus själv sade ju att vi måste bli som barn för att komma in i himmelriket (Matt 18:3-4). Så prata på!

När man börjat tala direkt ur hjärtat, brukar nästa steg vara att man inleder ett inre samtal med Gud. Det som förut varit ett rop på hjälp blir nu en dialog, där man diskuterar sådant man tänker på och försöker höra Guds svar inom sig. Många av oss ber på detta sätt utan att vara medvetna om att det är ett slags bön - troligen av samma skäl som att vi inte uppfattar vårt hjärtas ord som lika 'fina' som färdigformulerade böner. Men det är i detta inre samtal vi verkligen håller på att upprätta ett förhållande till Gud - en ömsesidig relation. När vi inte längre är rädda för att möta honom precis som vi är, har vi nått en bra bit på väg mot den äkta kontemplationen.

Så vad skall man samtala med Gud om? Om precis vad som helst! Om det som berör oss, stör oss, får oss att känna, tänka och tycka - kort sagt, om allt det som fyller en i den stunden. Jag samtalar ofta med Gud om mina vardagssysslor, berättar om saker som hänt under dagen eller undrar vad det är meningen att jag skall lära mig av människor eller situationer jag möter... och så lyssnar jag intensivt inåt för att höra hans svar. Du skulle bli förvånad om Du visste hur ofta jag får dessa svar - inte för att jag är speciell, utan för att Gud alltid är beredd att samtala med den som vill prata med honom. Det är Dig det hänger på, inte Gud! Han är alltid där, inom dig, och allt Du behöver göra är börja prata med honom. Och när ni väl börjat tala om de små tingen, kommer ni snart in på de stora - det garanterar jag.

Det är alltid lättare att samtala med någon man kan se, inte sant? Nu vet vi ju inte hur Gud ser ut, men vi bär allihop på vår egen, personliga bild av hans mänskliga gestalt - Kristus.

En mycket klok karmelitmunk, broder Lorens, samtalade hela sitt liv dagligen med Kristus. Han föreställde sig honom bredvid sig, var han än befann sig eller vad han än sysslade med. Större delen av sitt liv arbetade broder Lorens i klostrets kök, och medan han lagade mat satt Kristus på en stol intill honom och deltog i hans småpratande om ditt och datt. Det berodde inte på att broder Lorens var utvald framför andra. Kristus sitter gärna i Ditt kök också, om Du bara bjuder in honom! Så varför inte göra det? Nästa gång Du står vid diskhon, packar tvättmaskinen, kör bil eller hänger över frysdisken i livsmedelsaffären - föreställ Dig att Kristus är där med Dig och prata med honom (Du behöver naturligtvis inte göra det högt, om Du inte är ensam... vi lever ju tyvärr i ett samhälle som stämplar den som 'pratar med sig själv' som konstig, även om mobiltelefonernas intåg i våra liv medfört att allt fler ser ut att stå försjunkna i samtal 'med sig själva' - hihi!). Vem vet, det kanske blir inledningen till en fantastiskt givande vänskap er emellan? Och resten av Ditt liv behöver Du aldrig mer känna Dig ensam eller övergiven - Du har fått världens mest lojala kompis, och eftersom han känner dig bättre än någon annan kan Du vara helt och hållet Dig själv i hans sällskap. Låter det inte mysigt?

När man är riktigt förälskad i någon, så där så att kärleken känns för stor för ens lilla hjärta, brukar man inte vilja störa detta sällsamma tillstånd genom att prata. Istället sitter man tyst inför varandra och talar med ögonen, med själen.

Även i Din relation med Gud når Du så småningom detta stadium. Plötsligt blir kärleken så överväldigande att orden tryter - Du har hamnat i det som kallas kontemplativ bön! Och från den stunden har Du inte längre något att säga, utan sträcker Dig bara ordlöst mot Gud som en förälskad försöker omfamna sin älskade så häftigt att de skall smälta samman och bli ett enda.

Den kontemplativa bönen är alltså tyst och stilla - ett tidlöst betraktande av Gud och ett själens försök att smälta samman med honom, försvinna i honom som en vattendroppe försvinner i havet. Det låter dramatiskt, men är inte underligare än att två människor som älskar varandra försöker komma så nära att den fysiska barriären mellan dem försvinner, om så blott för en kort stund.

Något som är viktigt att betona är att lika lite som två människor fysiskt kan bli en enda, kan man bevara det kontemplativa stadiet för evigt. Kontemplativa stunder är nådegåvor, ögonblick då gränsen mellan Skaparen och det skapade löses upp. Om de fortsatte, skulle personen antingen dö eller bli galen, för vi är inte redo för detta förrän vi går in i det eviga livet.

Men den som fått uppleva detta underbara ögonblick glömmer det aldrig - och blir aldrig densamme. Från och med den stunden lyser friden i hennes ögon, och hjärtat fylls av äkta ödmjukhet. Har man en gång fått gå upp i Gud, bär man en gudomlig lyster med sig genom livet. Ironiskt nog vet man inte om det, eftersom man har glömt sig själv. Precis som bara den älskade existerar för den som älskar, existerar nu bara Gud för den som mött honom på detta sätt. Andra märker det dock desto mer, och de kommer att söka sig till den kontemplative för att känna den aura av frid som strålar kring henne.

... måste man be? Nej, naturligtvis inte! Man ber inte för Guds skull, utan för sin egen. Men jag tror att man missar någonting underbart om man inte ger bönen en chans, eftersom den kan leda till så oerhört mycket gott. Den som ber känner sig mindre ensam och utlämnad, och ju närmare man kommer Gud desto större trygghet upplever man i sitt dagliga liv. Den kontemplativa bönen leder också till vidgade möjligheter att finna det som är viktigt i ens liv - och skänker oss den slags frid som är en försmak av det eviga liv som väntar oss. Det är detta som kallas nåd - det överflöd Gud ger oss, då vi tar emot honom i våra själar.

Munken Charles de Foucauld skrev att han inte förstod att människor gjorde sig sådant besvär att fara omkring i sökandet efter Gud, när han hela tiden finns inom oss: 'Det är som om man skulle låta en vän sitta ensam för att gå in i ett annat rum och betrakta hans porträtt'.