KALLELSE TILL KLOSTERLIVET


Man måste inte vara munk eller nunna för att vara mystiker - men under århundraden har det underlättat, eftersom bara dessa givits möjligheten att enbart ägna sig åt den kontemplativa bönen utan att behöva kämpa för sin överlevnad. Därför finner man de flesta mystikerna just i klostren - särskilt hos romersk-katolska karmeliterna, som är en av de mest kontemplativa ordnarna. Framför allt karmelitnunnor lever i sträng klausur, praktiskt taget avstängda från omvärlden och med brev och böcker som enda kontakt med 'utomstående' (till vilka även räknas familj och vänner). I en sådan miljö skapas unika förutsättningar för att inte bara försjunka utan dessutom stanna kvar i den kontemplativa bönens kraftfält. Att uppnå kontemplation är nämligen ingenting man gör på en kvart... det tar år att skala bort alla distraktioner och oväsentligheter, och därför är upplevelsen på sitt sätt dyrköpt. Inte alla klarar heller att leva kontemplativt... det kräver ens totala hängivenhet, så det gäller att man har kommit fram till att det liv man väljer är det enda rätta för en.

Det finns naturligtvis ingen lista över kännetecken, som klostren kan använda sig av för att bedöma en aspirants kallelse. Rent generellt kan sägas att en stark drivkraft är en bra signal - längtar Du så intensivt efter klosterlivet att Du är beredd att lämna allting bakom Dig (familj och vänner, arbete, bostad och nöjesliv m.m.) är chanserna stora att Du har en äkta kallelse. Målet för varje munk och nunna är sökandet efter Gud, och därför måste det också vara honom Du längtar efter - inte något fysiskt som klosterlivet kan tänkas ge Dig.

Att leva i kloster ställer höga krav på ens psykiska stabilitet, dels för att man resten av livet lever i ensamhet med Gud oavsett hur många invånare klostret har, men också därför att en viktig process i det andliga växandet är att skala av de försvarsmekanismer vi människor ställer upp som murar kring oss själva - t.ex. egoistiska önskemål, ovilja att eller rädsla för att göra vissa saker eller avstå från sådant vi är vana att ha m.m. På sätt och vis är klosterlivet mycket ensidigt - dagarna ser i stort sett likadana ut, och Du kan komma att få syssla med saker Du inte själv valt under en mycket lång tid, om dina överordnare så bestämmer.

Inom vissa klosterordnar avges utöver de tre eviga löftena om fattigdom, kyskhet och lydnad också ett löfte att för resten av livet stanna i just det kloster man antagits till, medan andra ordnar sänder ut sina bröder och systrar dit de behövs, utan att den enskilde individen tillfrågas. Du kan alltså komma att tillbringa resten av Ditt liv inom samma väggar - eller sändas från plats till plats utan möjlighet att rota Dig någonstans. Klarar Du det?

De traditionella eviga löftena handlar om fattigdom, kyskhet och lydnad. I vissa ordnar tillkommer också, som sagt, ett stabilitetslöfte. Dessa löftens innehåll har dubbla funktioner - dels de yttre, mer praktiska, och dels de inre, andliga.

1. Fattigdom

Fattigdom innebär att leva utan några som helst egna tillgångar. I klostret äger Du ingenting, inte ens kläderna Du bär eller tandborsten Du använder, utan allting tillhör klostrets invånare tillsammans och kan - teoretiskt sett - tas ifrån Dig när som helst. Detta är den fullkomliga konsekvensen av den livsstil Jesus lärde sina lärjungar och de efter hans uppståndelse spred vidare över världen: att alla ägde allting tillsammans, och att man inte samlade på sig något överflöd.

Andligt sett har fattigdomen flera viktiga dimensioner. Främst handlar det om Din tillit till Gud - att lita på att han i varje stund förser Dig med exakt vad Du behöver, och att Du därför inte skall samla på Dig några lager. Dessutom handlar det om ett frigörande från behov av döda ting. Det spelar ingen roll om Du har något, men är Du hela tiden beredd att mista det utan saknad? Äkta fattigdom handlar nämligen inte om att avstå, utan om att inte fästa sig känslomässigt vid sådant Du inte kan ta med Dig in i det eviga liv som är varje kristens mål.

Det kanske låter märkligt, men att leva i äkta andlig fattigdom (och nu talar jag naturligtvis inte om den slags fattigdom det innebär att Du inte har vad Du behöver för att överleva) innebär en stor frihet. Hur mycken tid går inte åt till att avgöra vad man skall skaffa sig, hur man skall gå till väga för att få det, varifrån man tar pengarna och hur man sedan skall hantera alla dessa ting? Att inte vara omgiven av onödigheter innebär att man är fri att ägna all denna tid och möda åt annat, som är betydligt viktigare.

2. Kyskhet

Kyskheten är det löfte flest människor reagerar negativt på. Man tänker sig att det handlar om en fientlig inställning till sex - men så är det inte alls! Sexuella känslor har alla, det ingår i det mänskliga konceptet. Men även här handlar det om att våga avstå från något för att få något bättre. Vad är viktigast för Dig - Din personliga tillfredsställelse, eller Ditt förhållande till Gud? För den som förstått och tagit till sig kyskheten som livsstil är dessa saker ett och detsamma: den personliga tillfredsställelsen ligger i förhållandet med Gud. Och i det perspektivet handlar det inte längre om att avstå, utan om att byta ut något mindre mot något oändligt mycket större och rikare.

Dessutom handlar kyskheten inte om sex, utan om känslomässiga engagemang. En munk eller nunna väljer att inte ha personliga relationer till ett fåtal personer, därför att de vill vara öppna för alla. När Du väljer vilka människor Du vill omge Dig med, väljer Du samtidigt bort andra som kanske behöver Dig ännu bättre. Kyskhet handlar om att ställa sig till förfogande som ett villigt och kärleksfullt redskap i Herrens tjänst - där han anser att Du behövs, inte där Du själv föredrar att agera.

3. Lydnad

Lydnaden är också ett löfte många skyggar inför. Det låter onekligen dramatiskt att för all framtid ge upp sin självbestämmanderätt, och få människor vågar lägga sitt liv så totalt i andras händer. Men om Du för ett ögonblick vänder på perspektivet, hur ser det då ut? För mig personligen handlar lydnaden om en befrielse från tusen små tidsödande beslut jag egentligen inte vill behöva ägna mig åt. Och genom att någon annan har tagit dessa beslut åt mig, behöver jag aldrig oroa mig över om jag har valt rätt eller fel. Mina överordnade har större livserfarenhet och större kunskaper än jag, och därför är deras förmåga att finna den rätta lösningen på ett problem nästan alltid större än min egen. För mig är därför lydnaden inför dem en frihet, inte en begränsning. De grunnar på alla konsekvenserna och arbetar med lösningar på problem, medan jag är fri att använda min tid till att verkligen göra något. Vilken lyx!

Och till syvende og sidst handlar det även här om att våga lita på Gud. Han agerar i mina överordnade lika mycket som i mig, och därför kan jag lita på att deras beslut följer hans vilja.

En annan och minst lika viktig dimension av lydnadslöftet är att det hjälper oss att skilja mellan gott arbete och flykt. Hur många gånger tar vi inte på oss uppdrag, utför tjänster och ägnar tid åt saker vi egentligen inte vill, kan eller hinner göra? När det känns så, beror det på att vi gör det vi gör av fel orsaker - t.ex. för att köpa oss någons vänskap, bli sedda som duktiga eller slippa den skrämmande sysslolösheten. Matthew Fox uttrycker det genialt som att den moderna människan har slutat vara en human being och istället kommit att bli en human doing... och han har rätt, för i dagens samhälle räknas vi för vad vi gör och inte för vilka vi är. Hur kommer det sig att det har blivit så?

I lydnadens namn skall Du göra det Du blivit tillsagd, men inte någonting annat. Att ta på sig sådant Du inte fått i uppdrag att göra medför att Du undandrar Dig något Du borde ha gjort... t.ex. att vara still inför Gud. Var sak har sin tid, det betonas om och om i Bibeln och är en grundläggande regel i klosterlivet.

4. Stabilitet

I vissa ordnar är stabiliteten extra viktig. Att människor kommer och går inte bara stör den kontemplativa andan i klostret, utan är framför allt till hinder för varje klostermedlems andliga utveckling. Kontemplativ blir man inte över en natt... det är en lång och mödosam process, i vilken man gradvis stillnar mer och mer inför Gud. Därför brukar den som upptas i en orden med strängt kontemplativ inriktning få avge ett löfte om att stanna i den klostergemenskap han eller hon blir upptagen i - dels för sin egen skull, men också för alla de övriga.

Detta löfte om stabilitet är också viktigt ur en annan synvinkel, nämligen som en signal att novisen menar allvar med sitt livsval. Du behöver inte gå i kloster för att upptäcka att andra människor ibland går Dig på nerverna och att Du önskar Dig långt bort från en person eller en situation Du inte tycker att Du orkar med, alternativt att Du önskar att en viss person skall försvinna ur Ditt liv å det snaraste. Det kan t.o.m. vara Dig själv Du flyr ifrån - ja, detta är nog den allra vanligaste orsaken att människor har svårt att stanna någonstans. Man tror att ens liv skall bli bättre bara man har ett annat jobb, bor någon annanstans, lever med andra människor...

Att trots allt detta stanna kvar och lära sig leva med det som stör en - i längden övervinna det genom att försona sig med konsekvenserna av att vi är individer - är en utmaning värdig den som kallats att leva för Gud. Den kräver allt Du har, särskilt i en liten kommunitet där medlemmarna lever extra tätt inpå varandra... men belöningen är en känsla av frid och trygghet Du inte skulle ha kunnat uppnå utan den kamp som lett dit. Klosterfolk är inga fullkomliga människor - de är fulla av fel och brister precis som alla andra. Skillnaden är att de genom sitt stabilitetslöfte tvingas möta varandra - och sig själva - i en process som steg för steg leder fram till ett villkorslöst accepterande och en kärlek som ser den andre som denne är. Och det finaste är att alla de människor Du har omkring Dig är inne i samma process, vilket gör att också Du blir älskad och accepterad precis som Du är!

För att alla inblandade parter skall få möjlighet att förvissa sig om att det rör sig om en äkta kallelse är det en mycket lång och noggrant utprövad process att ansluta sig till ett kloster. Under sex till nio månader går kandidaten som postulant, fri att när som helst lämna klostret och utan förpliktelse att följa klosterregeln. Därefter blir hon eller han novis, vilket innebär att man bär ordensdräkten och fullt ut deltar i klosterlivet, dock utan att ha avgivit några löften. Under denna tid (vanligen två till tre år) har klostret också full frihet att skicka hem en olämplig kandidat. Har novisen efter detta visat sig ha en äkta kallelse (vilket både hon/han själv och klostrets övriga invånare skall känna sig övertygade om) tillåts man avge tidsbegränsade löften om fattigdom, lydnad och kyskhet, och från den tidpunkten är man nunna/munk med allt vad det innebär. Den tidsbegränsade perioden brukar vara i ungefär tre år, och om man fortfarande känner sig kallad att leva klosterliv efter denna prövotid får man avlägga de eviga löftena. Så långt komna är det få som sedan trots allt lämnar klostret, även om det är möjligt (efter en omständlig process, som involverar beslut från högsta ort att man blir befriad från sina löften).