KLOSTERKATTERNA


Under hela min uppväxt hade vi djur i min familj. Förutom hundar och katter passerade där en revy av akvariefiskar, grodor, ödlor, undulater, hamstrar, vandrande pinnar, sköldpaddor m.m... så att jag i mina tankar kring framtiden alltid hade ett djur med i drömmen är inte att undra på. För mig framstod det som otänkbart att leva utan djur... de tillför värden ingenting annat kan ersätta, och fyller t.o.m. den gråaste vardag med mening.

Därför kom beskedet att jag var pälsdjursallergiker som en dråpslag. Att jag upptäckte denna fasansfulla nyhet berodde på att vi i mina första tjugoår fick hand om en liten huskatt vid namn Bamse - en ettårig hanne vars matte plötsligt avled och lämnade honom husvill. Jag älskade denna vackra och vänliga katt... men allergin slog till i samma stund han tassade in i vår lägenhet och resten av den tid jag bodde hemma åt jag allergimedicin för att klara umgänget med honom. Det hade naturligtvis inte fungerat i längden, men jag var ändå på väg att flytta till eget boende... och Bamse blev kvar hos mina föräldrar i över sju år, vilket gladde mig oerhört. Aldrig att jag hade kunnat ha på mitt samvete att han blev bortlämnad ännu en gång! Nu fick han leva gott i många år, och var en älskad familjemedlem ända in i det sista.

Bamse, hemgången till regnbågs-
landet efter en hjärntumör 1997

Och åren gick. Men så, en solig sommarsöndag 1998 då jag var på utflykt tillsammans med mina föräldrar, visade mig min mamma en tidningsartikel om olika kattraser. - Här står om en ras som tydligen är hypoallergenisk, sa hon och pekade på en bild av en svart, lockig katt med märkligt stora öron och piskliknande svans. Hypoallergenisk? Jag trodde henne först inte, för katten hade ju päls även om den såg underlig ut... inte som jag föreställde mig den typiska katten. Men efter en genomläsning av artikeln (som förresten hade rubriken: Det finns en katt för alla) var hoppet väckt, och dagen efter kontaktade jag SVERAK, som lotsade mig vidare till ordföranden i rexklubben ArtDeCo. Hon hette Marie-Ann Strand och jag ringde henne samma kväll. - MIAOUUUU!!! En klagande kattröst skar genom telefonledningen när Marie-Ann svarade. Det visade sig vara en Cornish Rex-hona med det vackert klingande namnet Decima som uttryckte sina födslovärkar... hon låg i Marie-Anns knä under hela vårt mer än timslånga samtal och beklagade sig med jämna mellanrum medan vi diskuterade hur jag skulle kunna testa min allergi. Efter att ha gjort upp en plan avbröt vi samtalet, eftersom Decima alldeles uppenbart var på väg att föda... och med start en halvtimme efter det att vi hade lagt på lurarna såg fem små rexar dagens ljus i en villa i Kolbäck. En av dem var en liten svart hanne, och en annan en liten gråfläckig hona...

Alldeles nyfödda... Imma vilar i Marie-Anns hand,
Aragorn ligger med huvudet uppåt i korgen.

Fyra veckor senare reste jag till Kolbäck för att träffa min nya livskamrat en första gång. Det var en fantastisk upplevelse att ha kattungar klättrande över hela min kropp utan att allergin reagerade... fast Aragorn, som min lille grabb nu hette, var inte särskilt imponerad av främlingen som kommit på besök. Han hade så mycket annat att göra - en hel värld att upptäcka!

Aragorn får en puss på huvudet av lillebror
Lollipop. Imma har hamnat i kläm mellan bröderna.

En vecka senare ringde Marie-Ann. En av honorna hade visat sig vara defekt - hon hade två tår för mycket på bakbenen - varför den tilltänkte köparen hade bestämt sig för att invänta nästa planerade kull för att få sin avelshona. Kunde jag tänka mig att låta den här lilla flickan följa med sin bror till mig? Mitt svar blev att jag så innerligt gärna ville, men inte hade råd... redan köpte av Aragorn medförde avsevärda bekymmer med det ekonomiska, även om vi tillsammans hade lyckats lösa dem. - Det viktiga för mig är att flickan kommer till ett gott hem, där hon blir älskad som hon är, svarade Marie-Ann... och så var det bestämt. Bara en fråga återstod - vilken av honorna var det vi talade om? Naturligtvis den lilla gråfläckiga (eller blåsköldpadd, som det heter på fackspråk)...!

Första kvällen i nya hemmet...

Du förstår, Imma är en mycket speciell katt. Hon fungerar inte riktigt som andra katter - jag brukar säga att hon är felkopplad, precis som jag. Andra, som inte förstår storheten i vår kärlek och inte har samma djupa respekt för även felkopplade individers rätt att leva, anser att jag borde ha låtit avliva henne för länge sedan. Men hur skulle jag kunna göra någonting sådant?!? Imma är den ljuvligaste lilla kattflicka Gud har skapat, full av kärlek och tillgivenhet och dessutom den bästa jägare av saker som insekter, småstenar, papperstussar och annat i lagom storlek jag någonsin haft nöjet att få iaktta! Avlivar vi människor de annorlunda barn som då och då föds in i vår värld, bara för att de gör livet besvärligare och tvingar oss till omväderingar av vår tillvaro?

Imma har lärt mig skiljelinjen mellan viktigt och oviktigt. Ja, hon kissar där hon inte skall... i min säng och där jag sitter i vardagsrumssoffan. Min amatörmässiga tolkning är att hon försöker blanda våra lukter för att markera att vi hör ihop. En dag skall jag låta henne få tala med en sådan där nådegiven person som förstår vad katter säger... men oavsett vad Imma berättar för denne, tänker jag inte ändra mitt sätt att förhålla mig till henne. Jag älskar min lilla Imma - älskar henne precis som hon är! Sängar och soffor är döda ting, som inte betyder någonting när allt kommer omkring. Men Imma - henne finns det bara en enda av, och jag är innerligt tacksam över att Gud placerade henne hos just mig!

Dessutom är både Aragorn och Imma rexar - sanna rexar med springfjädrar i alla trettiosex tassarna och livslusten brinnande i varje cell i de smidiga små kropparna. De rusar, hoppar, kastar sig, far och flyger i rummen. Råkar jag, som den dumma människa jag är, ha ställt någonting ömtåligt i vägen så... ja, att få tag i den där flugan måste väl ändå vara viktigare att fånga än att undvika en dum vas som står där de behöver komma fram? Ju äldre katterna har blivit, desto mer har hemmet rensats från onödiga och oviktiga föremål, som inte har något vettigt syfte och inte behövs för vår dagliga tillvaro.

Och ja, de trimmar sina klor på kontorsstolen hellre än på klösbrädorna jag naivt har skaffat dem. Vad vet jag om hur kattklor bäst sköts? Stolar går alltid att skaffa nya... men kattens klor är dess enda verktyg för att klara det viktiga kattlivet. Jag har hellre två glada katter som kan klättra och försvara sig, än en dum kontorsstol som går att ersätta vilken dag som helst - eller helt leva utan. Det är faktiskt inte det livet handlar om.

Visst kunde jag ha varit hård, stålsatt mig mot känslorna och uppfostrat mina älskade livskamrater att inte fara omkring som de gör... men hade det varit kärlek? De är katter, och de måste få leva som sådana. Aragorn och Imma är sanna mot sig själva - någoting varje uppriktig kristen kämpar livet igenom för att bli!

Till allt detta kommer att de har vänt upp och ned på mina perspektiv. Ett av mina favoritcitat är Albert Einsteins ord: "När stannar Oxford vid det här tåget?" - en till synes oskyldig eller rentav humoristisk fråga, som egentligen pekar på det orimliga i att bara inta ett enda perspektiv till livet omkring oss. Vad säger att det är tåget som stannar vid Oxford, bara för att vi uppfattar det som att det är tåget rör sig medan Oxford ligger still?

Aragorn och Imma ger mig likadana påminnelser om att mitt perspektiv inte nödvändigtvis är det enda rätta. Imma frågar mig ständigt hur det kommer sig att så fort jag har fyllt den stora vattenskålen, envisas jag med att vilja doppa mig i den. Och Aragorn undrar hur det kan komma sig att jag inte begriper hur mycket svårare det blir för honom att ta sig upp ovanpå bokhyllan när jag hela tiden ställer saker i vägen för honom. Bägge vill förstås också veta hur det kommer sig att just jag avgör till vilka delar av deras revir de skall ha tillgång och på vilka tider. Dessa och alla andra frågor de ställer gör mig svarslös... och fylld av djup vördnad inför livets alla dimensioner.