 |
 |
 |
|||||||||||
|
AVSNITT 3.1.
VARFÖR HELGON?
I och med att vi nu åter har katolska församlingar och kloster i Sverige, och att inte bara invandrade katoliker utan svenskar med eller utan religiös anknytning till den katolska världen visat intresse för detta med helgon, har deras betydelse åter kommit i fokus. Det gläder naturligtvis oss som låtit ett eller flera helgon bli viktiga i våra andliga liv - men det ställer också krav på oss att rätt förklara varför det finns helgon så att inte missförstånd uppstår.
 Den ena av de två vanligaste orsakerna till att någon utnämns till helgon är att han eller hon förknippas med ett mirakel - människor blir botade från svåra sjukdomar, oförklarliga fenomen uppträder i samband med att helgonet vistas där, omnämns eller åkallas i förbön. För en modernt tänkande person kan detta tyckas misstänkt, löjeväckande eller prov på övertolkning, men det är ett faktum att de mirakel som har accepterats av de instanser som är inbegripna i helgonförklaringsprocessen alltid har kunnat bekräftas av en mycket stor mängd samstämmiga vittnen, samt efter en ytterst noggrann utredning (värdig vilken rikskriminal som helst) inte kunnat förklaras på vetenskaplig väg. Vi kan ta ett belysande exempel; inför sin död uttalade St. Therese av Jesusbarnet inför den församlade klosterkommuniteten och en närvarande präst att hon skulle "strö rosor över världen". Under hennes helgonförklaring föll också en urna fylld med röda rosor ned precis framför påvens fötter, inför tusentals åskådare i St. Petrus-katedralen men också miljoner TV-tittare världen över… tala om att där fanns vittnen! Och jag kan garantera att ingen är svårare att övertyga om sanningshalten i sådana här saker än den så kallade "djävulens advokat" som på Vatikanens uppdrag skärskådar den här typen av händelser in i minsta detalj innan han går med på att ett mirakel har inträffat. I den franska staden Lourdes sprang en källa fram ur massivt berg då den unga Bernadette Soubirous bad jungfru Maria om lite vatten till de hundratals människor som vakade vid platsen… och än idag besöker miljontals människor varje år denna klara källa, badar i dess helande vatten och reser hem friskare till både kropp och själ. Kanske har Du själv varit där? Nu måste jag erkänna att jag hör till de klentrogna, och att min starkt vetenskapliga orientering gör mig tveksamt inställd till begreppet mirakel som sådant. Däremot hyser jag den största respekt för alla de goda och hederliga människor som bevittnat olika händelser eller själva erfarit dem, och av det skälet kan jag inte förkasta tanken på att mirakel kan uppstå. För min personliga tro har det dock ingen betydelse om en person har utfört ett mirakel. Det är inte det som fascinerar mig eller får mig att tillgivet betrakta någon som ett helgon, utan den stora hjälp på min väg mot andlig tillväxt denne har givit och fortfarande ger mig. Detta är den andra stora orsaken till att vissa människor helgonförklaras; på något sätt - genom sina liv eller i sina skrifter (oftast bägge) - har de kunnat belysa, förklara och åskådliggöra komplicerade trosfrågor och på så sätt bidra till andras andliga mognad. Därigenom har de blivit viktiga vägledare, lärare och förebilder för miljoner människor världen över. De personer som erhållit sin helgonförklaring på den här grunden brukar kallas "kyrkofäder" eller "kyrkolärare" därför att deras bidrag till den kristna tron bildar ett stadigt fundament för oss andra att stå på. Många kristna begrepp är allt annat än enkla, och det är svårt att förklara dem på ett sätt så att även lekmannen förstår dem… därför har helgonens skrifter oerhört mycket att ge, eftersom de utgör är en outtömlig källa av årtusendens erfarenheter, insikter och kloka tankar. Genom att läsa det dessa människor satt på pränt lär man sig betydligt mycket mer än vad kristen tro handlar om… man finner jordnära råd, tröst, stöd och hjälp på vägen.
Själv har jag också funnit en oerhörd lättnad i upptäckten att dessa andligt så mogna människorna var vanliga människor som du och jag, långt ifrån befriade från mänskliga känslor som tvivel, leda, trötthet, oro, ilska, sorg och förtvivlan. Mitt skyddshelgon, St. Therese av Jesusbarnet, brukade t.ex. somna då hon bad… sådant känns befriande att veta, när man själv är en så ofullkomlig person!
En sista detalj, bara - ingen katolik (eller annan, för den delen) tillber helgonen. Vi bär fram förböner till dem, d.v.s. ber helgonen att be för oss. För en katolik är alla människor Guds barn och tillhöriga samma familj, och det spelar ingen roll om en person lever eller har blivit hemkallad till Gud - familjebanden upphör ju inte med döden, eller hur? Så vad vi gör är att be en broder eller syster att hjälpa oss, att föra vår talan i en svår stund… |
