Fängelsematen
I lokalblaskan pågår det just nu en het debatt om detta med "cook chill", d.v.s. att skolor och äldreboenden får mat som lagats långt borta, frysts ned och transporterats runt i landet för att värmas upp där den skall ätas. Man är upprörd över kvaliteten likaväl som det låga priset och ställer sig - med all rätt, tycker jag! - frågan varför mat till barn och gamla inte får kostas på ens lite grand utöver det absolut nödvändiga. Samtidigt läste jag häromdagen en rapport om maten i fängelserna, och jag föll i djupa tankegropar inför skillnaderna. Tills det slog mig: fängelserna är till största delen befolkade av män. Och i alla tider har män alltid serverats den bästa maten, medan kvinnor, barn och gamla fått ta det som blivit över. Män "arbetar ju", heter det, och den som arbetar behöver näringsrik mat för att orka sina uppgifter.

Jodå, män i fängelser arbetar. Men gör inte barn, kvinnor och många äldre det också? I skolor, på arbetsplatser, i ideell verksamhet o.s.v. All aktivitet som sker för något annat syfte än nöjes skull är faktiskt per definition arbete. Och den som arbetar behöver näringsrik mat för att orka sina uppgifter, som sagt var. Så är det inte dags att tänka om lite grand här? Mat skall vara bra, var den än serveras - särskilt när den serveras dem som inte själva kan välja andra alternativ! Och oavsett ålder, kön eller livssituation.

Förändringar?!?
En sak som verkligen förbryllar mig är hur de människor tänker som vill åstadkomma förändringar t.ex. inom ett företag, en myndighet eller en organisation. Det första de börjar peta i är loggornas utseende! Istället för att ta reda på hur omvärlden ser på verksamhetens innehåll och förändra det som inte är bra...

Mariestads kommun är ett bra exempel. De dras med stora ekonomiska bekymmer och har en arg befolkning som skriker efter förändringar - och vad satsar de pengarna på? Ett nytt stadsvapen och nya brevpapper! Jag kommer aldrig att begripa mig på den här sortens tänkande.

Fonter
För oss som arbetar aktivt med att få våra hemsidor att se snygga ut, och även annat vi skriver på datorn, är fonter viktiga. Själv letar jag ständigt efter fonter som skall passa vid speciella tillfällen... en favorit är de som ser ut som gammaldags skrivmaskinstext. Men ofta stöter jag på samma märkliga fenomen: att texten ser ut på ett sätt i rak stil och ett helt annat i kursiv. Har ni t.ex. sett att s.k. klassiska fonter ofta har ett gammaldags "a" i rak stil, men ett modernt i kursivstil?!? Sådana saker irriterar mig, eftersom det stör mitt stilistiska sinne - det är ju det gammaldags intrycket jag vill få fram, och där hör inte det moderna a:et hemma. Var sak på sin plats! Och varför vara så inkonsekvent? Att skapa en font är ett konstnärligt arbete... vore det då inte på sin plats att man la ner lite möda på att få alla detaljerna korrekta?

Respekt och förståelse
En sak jag grunnar mycket över är vår oförmåga att leva upp till våra ideal. Att vi skall visa varandra respekt och förståelse tror jag praktiskt taget alla människor är överens om. Så varför gör vi inte det?!? Eller rättare sagt, varifrån fick vi idén att vi bara behöver visa dem respekt och förståelse som tycker som vi? Jag är kristen, och för mig är kärleksbudet viktigt. Jesus sade att vi skulle älska varandra - det står i Bibeln. Vad som däremot inte står är att vi fick något slags fullmakt att själva välja vilka vi vill älska och friheten att strunta i resten. Ändå ägnar sig miljoner kristna åt att visa bristande respekt och förståelse för sina medmänniskor, bara för att de är olika dem själva. Det begriper jag inte. Okay att ateister, agnostiker och andra som bekänner sig till trosuppfattningar som inte innehåller något kärleksbud kan bete sig annorlunda. Men inte kristna! Vi har fått ett så enkelt bud att leva efter - i princip sammanfattas kärnan i vår tro i en enda mening. Ändå struntar vi i denna enda regel. Hur kommer det sig?

Skönhetsideal?!?
Jag är visserligen urusel på matte, men funderade ändå kring några siffror härom kvällen. Om Sverige har drygt 9 miljoner invånare, och vi rent statistiskt säger att hälften av dem är kvinnor... och av dessa 4,5 miljoner kvinnor blir kanske högst tjugo stycken stjärnmodeller... okay? Hur kommer det sig då att just dessa extrema undantag från normen blir de förebilder som alla de andra fyra miljoner niohundranittiotusen niohundraåttio kvinnorna försöker efterlikna?!? Det är ju inte bara ologiskt - det är direkt löjligt! Varför skulle tjugo kvinnors utseende få styra alla de andras? Sett ur vilka synvinklar som helst borde det ju tvärtom vara så att dessa tjugo ansågs som onormala, kanske t.o.m. abnorma.

Det är otäckt att det sitter ett par miljoner olyckliga kvinnor i sina hem och känner sig "fula" i jämförelse med dessa tjugo kvinnliga benrangel. Lika otäckt är att starka krafter - marknaden, massmedia o.s.v. - tjänar stora pengar på denna vansinniga matematik och därför driver på. Det stör mig verkligen. Jag menar, om idealet strävade mot ett friskare liv, med färre hjärtproblem och mindre stress (med allt vad det medför), skulle jag inte säga något. Men målet verkar ju inte vara bättre hälsa, utan några få sekunder i rampljuset - oavsett vad det kostar. Vad skall det bli av människor som formar sig själva utifrån sådana villkor?

Har ni sett att man numera ser "revbenen" på skyltdockorna? Inte heller har de kvinnliga dockorna några bröst eller höfter att tala om. De ser ut som yngre tonårskillar! Och vet ni vad, vore jag kille skulle jag inte tända på det utseendet oavsett om jag vore hetero- eller homosexuell...

Politiska åsikter
En sak jag aldrig har lyckats begripa mig på är varför människor i Göteborg med omnejd är så vänster i politiska frågor men så höger i religionsfrågor?

Och varför inser politiker aldrig att de är under ständig uppsikt? Varje gång någon begår ett snedsteg - besöker en porrklubb, snattar godis, blir fulla och slåss eller kör för fort - blir de lika häpna över att det upptäcks.

Varför har plötsligt vänsterpolitiker börjat föra högerpolitik och vice versa? Biltullar är väl ett typiskt högerdrag, liksom privatisering av samhällsuppgifter? Samtidigt kämpar högerpartierna för större satsningar på de svaga i samhället, något man trodde var vänsterns hjärtefrågor. Medan Göran Persson står i TV och föreslår att kyrkorna skall bli mer aktiva och utöka sin välgörenhet i samhället eftersom "staten inte har råd".

Hur kommer det sig att det är värt en fotbollsklubb över 40 miljoner kronor att bli av med en enda person? Och varför är en proffsspelare värd mer än en sjuksköterska?

Osminkade sanningar
Ibland stöter man på uttrycket "den osminkade sanningen" - oftast i samband med att någon presenterar en förklaring, motförklaring eller dogmatiskt uttryckt åsikt om någonting... t.ex. en politisk fråga. Men för mig, som är fascinerad av ords rätta innebörder och kärnor, ringer ofta de där s.k. "osminkade sanningarna" lika falska som det de påstås dementera, förklara, avslöja eller utreda. En äkta, osminkad sanning måste vara just SANNING - inte ytterligare en åsikt. Det är det ordet "osminkad" hänsyftar till - att det som sägs är hur det verkligen är, oavsett vad man tycker.

Har just läst den oerhört intressanta självbiografien "Tårarnas bärstol" av Chow Ching Li. Den handlar om hennes uppväxt, familjeliv, det äktenskap hon tvingades in i som 13-åring och hur livet blev i makens familj. Men den handlar också om de krig och konflikter Kina var inblandade i under 1900-talets första hälft och om Mao Tse Tungs maktövertagande. För mig - och de flesta andra - har denna politiska omvälvning målats i blod... men Chow Ching Li visar oss en annan bild, en kvinnas frigörelse från slaveri, självförnekelse och totala värdelöshet. För kvinnorna blev Maos övertagande befrielsens stund!

Så vilken är den osminkade sanningen om Maos regim? Vem har rätt? Jag tror att bägge beskrivningarna är lika mycket rätt och fel, att det beror på vilka detaljer man pratar om. Alltså är varken den gängse beskrivningen av det kommunistiska Kina eller Chow Ching Lis beskrivning den osminkade sanningen - det är bara två olika sätt att se på saken.

Smaklig måltid
Såg ett spännande program på TV ikväll, som handlade om italiensk slow food. Trots att jag inte är särskilt road av köket, intresserar detta mig mycket: idén att god mat måste få ta tid att planera, förbereda, laga och framför allt äta. I Italien har de tydligen startat ett gastronomiskt universitet, eftersom man anser att den moderna människan har tappat förmågan att veta hur god och näringsrik mat skall smaka... fascinerande! Kan det vara så att vi har tappat kontakten med vårt smaksinne? Vet vi inte längre hur mat borde smaka, för att vara bra för oss? Djur äter det de behöver, aktar sig för skadliga saker och inriktar sig instinktivt på just vad deras kroppar mår bäst av. Det borde ju faktiskt vi människor också göra...!

En orsak tror jag är att mat sällan ser aptitlig ut numera. Vår rädsla för gifter och bakterier har drivit fram en så klinisk syn på maten att den blivit både färg- och smaklös om den inte manipuleras med diverse örter och kryddor. Förr i tiden användes kryddor för att förlänga matvarornas livslängd - idag används de för att få maten att smaka någonting. Ändå tror jag inte att maten var farligare förr... vårt immunförsvar vande sig, anpassade sig efter de omständigheter som rådde. Jag tror att det är en av anledningarna till att människor gärna vill ha fett i sin mat numera: fettet ger maten glans och framhäver färgerna, precis som metallic gör i billack. Jämför gärna en matt-lackad bil med en metallic någon gång... den matta färgen ser livlös och trist ut, medan den blanka piggar upp oss.

Skillnaden mellan fakta och fantasi...
Jag spinner vidare på temat böcker - ett ämne som alltid ligger mig nära hjärtat, eftersom jag älskar att läsa.

Varför har människor så svårt att skilja mellan fantasi och verklighet när det gäller historiska romaner? Sedan Jan Guillous böcker om Arn spreds över världen, vallfärdar turisterna till Västergötland för att besöka hans grav... det är som om de inte fattar att han är en påhittad figur! Och nu drabbar samma missförstånd Dan Browns bok "Da Vinci-koden"... folk tar utslagen av hans författarådra för rena fakta, trots att vilken teologisk bibliotekshylla som helst kan motbevisa det han skriver om. Jag tycker att det här fenomenet är olyckligt, eftersom det lägger en tung hämsko på allt författande - tänk, att behöva bära på ett så tungt ansvar, alldeles i onödan! Det kan väl ändå inte vara så att författaren måste utgå ifrån att hans läsare är okunniga dumskallar och inleda sina romaner med en varningstext om att han/hon har låtit fantasin flöda?

Fängslande böcker
Hur kommer det sig att vissa böcker griper en så oerhört, att man knappt vill läsa ut dem bara för att man inte vill skiljas ifrån dem? "Den oändliga historien" av Michael Ende var en sådan bok för mig, första gången jag läste den. Efteråt befann jag mig som i ett vaccuum... jag kunde liksom inte riktigt återvända till verkligheten igen.

Idag har jag med vånda avslutat en helt annan sorts bok: "Any fool can be a dairy farmer" av James Robertson. Den var hysteriskt rolig, förstås, men också så mysig att jag inte ville skiljas från honom och hans kor (för att inte tala om den överromantiske Herefordtjuren Joe). Man fick nästan lust att bli mjölkbonde...!

Murphys lag
Jag undrar om Murphys lag började som ett skämt, eller om den är ett resultat av någonting otaliga människor iakttagit i sina egna liv i otaliga tider... eller är det så att existensen av begreppet Murphys lag får oss att se samband där inga samband finns?

För den som inte känner till Murphys lag - eller "Lagen om alltings djävlighet", som den också kallas - kan jag kort berätta att den går ut på att det som kan gå fel också gör det. Alla människor har upplevt detta och kan nämna diverse situationer som varit oerhört irriterande. Själv kan jag t.ex. bidra med det här: dagen efter det att jag och min mor tröttnade på att skotta tung, hårdfrusen snö i trädgården och lejde en kille som plogade åt oss, töade den mesta snön bort och det blev barmark. Ett typexempel!

Fast det som allra mest förundrar mig med det här fenomenet är egentligen inte om det existerar eller inte, utan varför det har en sådan makt över oss. Hur kommer det sig att man blir så irriterad när saker går snett? Det är som om vi upplever att de döda tingen retas med oss, går fel eller misslyckas på pin kiv... som om de kunde tänka, och var ute efter oss (av någon okänd anledning). För givetvis är det inte så - sätter man sig ned och tänker igenom saken, inser man det orimliga i att döda ting skulle ha en vilja (eller kanske rättare sagt en "ovilja"). Ändå fortsätter vi att bli irriterade. Är vi så arroganta att vi förutsätter att precis allting precis alltid skall fungera, och ser det som ett konstruktionsfel i livsplanen om någonting inte gör det?

Kommunikation
Den här senaste sjukperioden (fr.o.m. april 2001), har jag fått allt svårare att kommunicera med min omvärld. Det är inte bara det att jag inte kan förklara det som händer mig så att folk förstår, utan jag har fått bekymmer med själva språket - med talet, och nu på sistone även med skrivandet. Det första som hände var att jag började upprepa mig, som om jag hade hakat upp mig på en enda mening, eller som om jag trodde att ingen hörde vad jag sa. Ingetdera stämde - jag lyckades bara inte komma vidare till nästa mening i samtalet. Sedan började jag stamma när migränen slog till, och nu har jag börjat välja fel ord - kan t.ex. säga bil när jag menar mugg. När det gäller skrivandet har jag märkt att jag allt oftare "hoppar över" den första bokstaven i ett ord, och kastar om bokstäverna inuti orden... jag tänker rätt, men det blir fel på pappret. Och det spelar ingen roll om jag skriver för hand eller använder mig av tangentbordet.

Hur viktigt är vårt språk - talat eller skrivet - för vår kommunikation med omvärlden? Jag har inte tänkt så mycket på det förut, men nu börjar det bli skrämmande tydligt hur isolerad man blir utan språket som verktyg. En försmak fick jag i.o.f.s. då jag vid två tillfällen under 90-talet tappade rösten och la märke till hur nervösa människor i min omgivning blev. Deras samtal blev plötsligt forcerade, och efter hand började de undvika att tala direkt till mig - som om min tystnad skrämde dem. För egen del upptäckte jag hur mycket vi pratar "i onödan", d.v.s. om saker och ting som egentligen inte har någon betydelse. När man måste kommunicera med papper och penna, inskränker sig samtalen till det mest nödvändiga... och när man väl har plitat ned sin kommentar eller fråga, har de övriga redan bytt samtalsämne.

Det finns massor av afatiker - talhandikappade människor - i vårt samhälle. Hur klarar de av livets alla stora och små samtal med sin omvärld?

Inför julen
Är inte julen en kristen högtid...? Frågan är naturligtvis retorisk, men jag återkommer till den varje år då jag letar efter julkort med kristna motiv. Tomtar, renar, dekorerade granar, lyckliga barn som öppnar julklappar, diverse modernistiska figurer samt en och annan gammaldags ängel är inte svåra att hitta, men de traditionella julbilderna - som krubban, eller stjärnan över Betlehem, eller herdarna och deras får - lyser med sin frånvaro. Och när man väl hittar dem, kostar de mångdubbelt jämfört med "vanliga" julkort! Hur kommer det sig?

Musproblem
Hur kommer det sig att datormusen slutar fungera om skrivbordslampan lyser direkt på musmattan? Jag vet inte hur många gånger jag har tagit isär musen och rengjort den, och sedan rengjort musmattan, innan jag kom underfund med att det var skrivbordslampans fel att pekaren låste på skärmen! Begriper absolut ingenting...

Tidsperspektiv
En av de frågor som plågar mig allra värst är varför allting är så bråttom. Varför har det blivit så viktigt att vi får allting gjort idag - nu direkt - helst skulle det varit klart redan igår? Varför har vi mist förmågan att låta saker ta tid - växa fram i sin egen takt? Vad är det vi är så rädda för skall hända om vi tvingas vänta tio minuter, en dag, en vecka eller kanske ännu längre? Lever hela samhället i en sådan existensiell ångest att vi tror att vi kommer att falla döda ned när som helst, och därför måste ha hunnit med allt möjligt innan dess? Ibland får jag lust att hejda människor på gatan och fråga dem vart de är på väg i en sådan hast, och varför deras mål är så viktigt att de inte törs dra in andan innan de nått dit. Inte kan det handla om kvalitet, för en sak som görs med omsorg håller bättre, blir mer välgjord och är förmodligen betydligt trevligare att ha att göra med! Och inte heller kan det handla om ekonomi, för stress kostar både individer och samhället gigantiska summor, och saker blir inte billigare utan tvärtom dyrare ju snabbare tillverkningstempot är. Övertidsersättningar, lön för obekväm arbetstid m.m. läggs ju till priset! På min senaste arbetsplats - en stor advokatbyrå med internationella affärer som specialitet - använde vi nästan alltid bud istället för post, och inte ens det kändes tillräckligt snabbt. Det skrämde mig... särskilt när mottagaren ringde om och om igen och frågade varför inte budet dykt upp än. Vad skulle hända om papperna tog en dag extra att nå dem? Skulle deras företag gå omkull? Börsen rasa? Människor dö? Krig utbryta?

Hallå, min innerligt älskade värld - var är proportionerna?!?

Människovärdet
En annan svår fråga som aldrig lämnar mig ifred är vari människans värde ligger. Vad/vem är det som bestämmer hur en människa skall leva sitt liv - vad som är den människans "mening med livet" (en annan djup fråga, som jag inte tänker kasta mig huvudstupa i här och nu). I det samhälle vi lever i, identifierar sig individen med sitt arbete. Det första vi frågar våra medmänniskor, sedan vi presenterat oss för varandra, är "och vad jobbar du med?". Samtidigt finns det massor av människor som av olika skäl står utanför arbetslivet - är arbetslösa, sjuka, gamla eller på annat sätt "samhällsonyttiga". Sådana som jag. Vi kostar, utan att själva bidra till samhällets inkomster. Vi är beroende av att samhället försörjer oss, eftersom vi inte kan försörja oss själva. Vari ligger vårt värde? Har vi något, eller borde vi röjas undan på ett eller annat sätt så att vi slutar belasta samhället?

Jag brevväxlar med en karmelitnunna, som lever sitt liv bakom galler i ett kloster hon inte ens kommer att lämna som död. I ett av våra samtal i detta ämne skrev hon att "Gud har inte skapat oss för att vi skall tjäna pengar". Oavsett om man tror på Gud eller inte, är detta sant - orsaken till vår existens varken är eller har någonsin varit pengar. Ändå cirkulerar hela våra liv kring pengar, och det är p.g.a. pengarna vi som inte kan arbeta ses som "onyttiga" och en "belastning". En annan klosterboende, dominikanern Matthew Fox, skriver i en av sina böcker att "man has become a human doing instead of a human being". Det är precis så jag uppfattar vår civilisations syn på människovärdet - den som inte arbetar, skall icke heller äta. Fast så står det faktiskt inte i Bibeln - det står "i ditt anletes svett skall du äta ditt bröd". Inte ett ord om pengar, bara om svett. Och hur många människor idag svettas i sitt arbete (annat än då luftkonditioneringen har givit upp)? Få har ett jobb som får dem att svettas... är dessa jobb ändå giltiga, kan man undra?

I nummer 9/03 av DHR:s (De Handikappades Riksförbund) tidskrift SHT (Svensk Handikapptidskrift) debatteras någonting som kallas "medborgarlön". Man har börjat inse att ju mer tekniken tar över, desto färre manuella arbetskrafter behövs för att utföra jobben. Det betyder att fler och fler kommer att bli arbetslösa, oavsett om de är "110% friska" (direktcitat). Vad skall det bli av dem? Här kommer tanken på "medborgarlön" in... d.v.s. att alla människor är berättigade till en ekonomisk grund att stå på. Det är en kontroversiell idé - betyder det att ett fåtal skall slita för att försörja resten? Motsatsen framstår dock som lika orimlig - att den som inte kan arbeta, skall tas bort ur systemet. För frågan blir i så fall hur, och vem, och varför. Skall vi införa den mytomspunna ättestupan (som aldrig funnits i verkligheten, men som kanske behövs i framtiden?) och helt enkelt avliva oss som inte bidrar till samhället? Ja, varför inte börja ännu tidigare - låta blivande föräldrar bevisa att de kommer att kunna försörja sina barn från vaggan till graven innan de tillåts föda fram dem? För ett antal år sedan gick en film på bio - "Gattaca" - som handlade om ett samhälle där människor delades in i två grupper: de perfekta och de imperfekta. Gentester styrde människors val - en kvinna kunde lämna in ett salivprov efter en kyss för att ta reda på om mannen var en lämplig partner. Föräldrar fick genom fostervattenprov reda på vilka sjukdomar och brister barnet skulle ha och t.o.m. hur länge det skulle leva, varefter de uppmanades att abortera ett icke-perfekt foster. Filmen börjar med en födelsescen... en mor har precis fött en son, och läkarna konstaterar genom ett snabbt prov att han kommer att dö av ett hjärtfel när han är cirka 30 år. På fullt allvar frågar de modern om hon vill att de skall avliva babyn direkt... filmen gick aldrig särskilt länge på bio, vilket jag tror berodde på att budskapet var för svårt att ta till sig. Det var för otäckt, helt enkelt... vi orkade inte med de tankar filmen väckte. Och ändå står vi praktiskt taget inför exakt samma frågor i verkliga livet - här och nu!

Dokusåpor
Jag undrar varför folk är så intresserade av de där dokusåporna? Alla vet ju att de är fejkade - att någon har skrivit ett manus, att de inblandade parterna får regi och att hela storyn är uppgjord på förhand. Har vi människor ett så uppdämt behov av att frossa i andras förnedring, skratta åt deras förtvivlan då de misslyckas och mysa åt de intriger som spelas upp framför våra ögon? Och är folk så desperata efter uppmärksamhet att de lånar sig till vad som helst, bara de får vara med i TV? Jag begriper inte hur mänskliga tragedier kan kallas underhållning!

Byxstorlekar
Hur kommer det sig att färdigskydda byxor alltid är minst 2 dm för långa eller 2 dm för smala? Jag tycker att jag har en ganska vanlig kroppsstorlek, inte särskilt lång och rätt rund om midjan/stjärtan... men att hitta byxor som passar utan att kräva diverse syarbete är helt enkelt tji! En gång var jag med min mamma - som ser ut ungefär som jag - till H&M för att köpa byxor, men expediten tittade bara med avsmak på henne innan hon sa: "Tjocka tanter skall bära kjol". Va'?!? Mamma skrev givetvis ett ilsket brev till H:M:s VD, men fick inget svar... och handlar på H&M gör vi aldrig mer.

Skrivet senare:Mia kommer med liknande funderingar i reflektioner hon skrivit i min gästbok. Jag citerar henne direkt: "Festligt att du funderar över kläder på din "tänkarsida" just då jag med gjorde så - på mitt håll ... Jag tänkte så här - att hur kan det vara att jag har mellan storlek 40 och 46 i samma butik (Lindex)??? Om man ställer en person med storlek 40 bredvid en som drar storlek 46 borde de skilja sig rätt markant från varann, kan man tycka - vilket inte förhindrar att jag drar båda storlekarna - samtidigt. Säger det något om mig, om kläderna eller samhället... Hmmm"

Och någon dag senare grunnar hon vidare: "Ja, du det kändes så bra att få "klaga av sig" om knasiga kläder att jag tar en chans till *ler*. BYXOR: Det är ett kapitel för sig, precis som du skriver. Det finns INGA - men man vill ju inte gå med rumpan bar (och trivs man inte kjol, så vad göra!!??) *skrattar*. Jag finner absolut INGA byxor, varken i billiga eller dyrare butiker... Passar de om höfterna är de för stora i midjan, passar de i midjan får inte höfter och lår plats. Skulle undret inträffa att både mage och ben får plats - så är det för KORTA!!! Hu och Bu!!! Vad göra!!!!! Har någon något tips?"

Åter till innehållsförteckningen!