 Jag brukar kallas Sixten - fråga mig inte varför! - och är en lite blyg men väldigt kelig kille på drygt 2 år. Mina intressen är... å, är det inte en kontaktannons? Jaha, jag skall berätta om mig själv! *förvånad* Okej, då börjar vi väl om igen, då. *harkel* Jag heter alltså Sixten och flyttade hit till klostret för ett drygt halvår sedan tillsammans med min bror Assar. Vi är födda utomhus, under en lada någonstans i trakten av Karlskoga för ungefär två år sedan... så matte och gammelmatte har bestämt att vi firar vår födelsedag den 25 maj. Det var nämligen den dagen som några tvåbeningar hittade mig och mina fyra syskon och tog oss med till Kristinehamns djurhem, där vi fick bo på "skyggisavdelningen" eftersom vi var så väldigt rädda för allt och alla. Redan då tydde sig Assar och jag till varandra och för det mesta låg vi och tryckte i ett hörn av rummet, där vi trodde oss vara någorlunda säkra... fast tvåbeningarna  fick tag i oss i alla fall och tvingade in oss i varsin transportkorg, och så fick vi åka till veterinären för katterering, vaccinering och tatuering. Det var jätteläskigt! Brummisar och stick i nacken och ont i baken och... och... *hänger ledset med huvudet*. Fast sedan fick vi komma tillbaka till djurhemmet, och tiden gick... många tvåbeningar kom och tittade på katter, men ingen ville ha någon av oss syskon för vi var så rädda - de tyckte att det minsta man kan begära av en katt är att man kan klappa den, sa de. Och särskilt Assar nästan dog av skräck om någon kom ens i närheten av honom, så jag brukade försöka skydda honom med min kropp.
Så i somras dök plötsligt två tanter upp som från ingenstans. Det var gammelmatte och matte! Fast det visste vi ju inte då... vi tryckte som vanligt i vårt hörn, när gammelmatte kom in och ställde en stol på golvet, satte sig och började prata med oss. Efter en lång stund sträckte hon fram några fingrar och jag nosade försiktigt på henne... men så drog jag mig kvickt tillbaka igen, för tänk om hon tänkte slå till mig? Assar vågade nästan inte andas, den stackaren. Och inte vågade vi tro på vad hon sa, heller - att vi skulle få flytta hem till henne och den andra tanten! Fast vi inte gick att klappa? Hur kom det sig? De här tvåbeningarna måste vara väldigt annorlunda, tänkte vi... fast när de hade gått, trodde vi att de nog bara hade velat  Tillbaka! |
trösta oss och att det inte var sant, det där om att vi skulle bli deras katter. Men tänk - det var sant! För några månader senare kom de faktiskt och hämtade oss, vi fick åka brummis till ett stort hus i en stor trädgård och där släpptes vi ut i ett rum med massor av böcker runt väggarna och fick träffa en liten grå tjejkatt som hälsade oss välkomna. "Jag är 
Gammelmatte brukade finnas i närheten och bjöd alltid på godis... och tänk, en kväll vågade jag låta henne klappa mig! *stolt* Då upptäckte jag att det är mysigt att gosa, så jag fortsatte att låta både henne och matte klappa mig då och då och strök mig mot deras ben för att tala om att jag ville vara vän med dem. Ville de vara vän med mig? Det ville de! Och de säger så snälla saker - kallar mig "vackerunge" och "min lilla pojke" och andra rara saker. Så jag har nästan slutat att vara rädd... och sedan