Skvik på er!





Hej, hallå och kurr - jag heter Rufus! Fast egentligen heter jag nog S*Nattsmygarn Ypsilon Ynk... men det tyckte inte matte passade en tuff liten kille som jag. Att uppfödaren kallade mig Ynk berodde nämligen på att jag var rätt sjuk som riktigt liten - jag klarade inte av att sluta snutta på min mamma Lotus när hon ville det, och vägrade att äta fast föda, så de fick mata mig och så. Nåja, det har jag med råge tagit igen sedan dess! Nu äter jag jämt och ständigt och allt möjligt, säger matte *ler belåtet*.

Så här söt är jag! På fackspråk heter det att jag är brunspotted, men jag har också gener för maskning så matte har lovat uppfödaren att jag skall få bli pappa en gång innan jag blir kastrerad. Min mamma ser ut precis som en siames, fast är förstås en tvättäkta rexa! Ja, just det, glömde ju att säga att jag är Cornish Rex, precis som de andra katterna här i klostret: Aragorn och Imma. Min matte är nämligen allergisk mot alla kattsorter utom våran... fast hon säger att hon är glad för att jag "ser ut som en huskatt", därför att hennes första katt var väldigt lik mig. Eller så var jag lik honom... minns inte riktigt hur det var nu.

Jag skall bli utbildad till goskatt när jag har vuxit till mig lite. Fader Aragorn, som är episkopal tempelkatt här i klostret (fråga mig inte vad det betyder, för det vet jag inte!), säger att jag får börja som postulant för att komma underfund med om jag är lämplig som klosterkatt, och sedan får jag vara novis i några år innan jag får ansvar som en fullvärdig klosterkatt. Låter spännande, tycker jag! Och det finns så mycket att lära sig här... på sätt och vis ser det ut som ett vanligt hus, men på sätt och vis är det annorlunda. Här finns massor av ytor för mig att leka på i alla fall, och det gillar jag! Och så finns det gott om trappor att rusa upp- och nerför... jag nästan flyger, och då ser matte alltid så förskräckt ut. Men hon skrattar också mycket... så tydligen tycker hon att det är roligt att jag är här.

Så här ser jag ut i helfigur. Syns det hur tunn min päls är? Och att mina morrhår är alldeles krulliga och ligger tätt intill nosen? Så ser inte fader Aragorn och moder Imma ut... de har mycket längre morrhår och tjockare päls, fast den är lika lockig som min, förstås. Det beror på att de tillhör en äldre avelsutveckling än jag, säger matte... men vi är ändå släkt i rakt nedstigande led, för min mamma härstammar (med några generationer emellan) från deras mamma. Häftigt, va'?!? *viskar* Det där har matte hjälpt mig att skriva...

"Du skall berätta om dina intressen också" säger moder Imma. Men jag vet inte vad jag skall skriva, för jag är intresserad av precis allting! Ja, allra mest av att äta, busa, leka och undersöka saker, förstås. Och så tycker jag om människor, och det säger fader Aragorn är bra, för det måste en klosterkatt kunna. Hit kommer tydligen människor som behöver vila själen, och då skall vi finnas till hands för att trösta och gosa med dem, om de vill det. Låter som ett riktigt trevligt uppdrag! Så jag tror att det här blir bra, bara jag får all den här rastlösheten ur kroppen... "så skall kattungar vara" säger matte, men moder Imma är inte alls lika förtjust: hon vill inte busa, och när jag försöker leka med henne säger hon ifrån och går sin väg. Nåja, jag kan leka på egen tass! Men jag vill gärna att vi blir riktigt goda vänner, alla tre. Och så är det ju så gosigt att ligga tätt tillsammans när man skall sova *kurr*.

Under julnattsmässan blev jag i alla fall välsignad, och nu är jag postulant! Tycker att det skall bli hemskt spännande att bli utbildad till klosterkatt, för det är så mysigt i kapellet och jag har t.o.m. börjat öva på att sjunga psalmer...

Å, glömde ju att berätta att jag är född den 2 juli 2008. Så jag är inte så stor ännu...



Skrivet av matte:

Måndagen den 20 juli 2009 (exakt en vecka efter Aragorns död) insjuknade Rufus mycket hastigt och blev hjärndöd. Vi körde i ilfart till Blå Stjärnans sjukhus i Skara, men halvvägs dit slutade han att andas och personalen på djursjukhuset kunde bara konstatera att han var död. Då hade de ändå försökt få liv i honom med hjälp av hjärtmassage och respirator m.m. Obduktionen visade att lille Rufus hade en medfödd missbildning av tarmarna som medförde att hans kropp inte kunde ta upp näring. Så länge han diade sin mamma klarade han sig bra, men sedan började en visserligen mycket långsam men ändå obeveklig svält då kroppens celler inte fick vad de behövde. Lyckligtvis är denna sjukdom så sällsynt att vare sig uppfödaren eller sjukhuspersonalen kände till den - bara obduktionen kunde ge oss svaret. Så jag hoppas av hela mitt hjärta att inte fler kattungar drabbas av detta hemska syndrom!

Rufus kremerades och vilar nu tillsammans med "storebror" Aragorn i en väl utvald grav. Jag längtar efter att få träffa honom igen och få försäkra honom om att jag inte förstod hur sjuk han var, men att jag aldrig mer kommer att acceptera att en katt är mager. Får jag inga vettiga svar av veterinär (för jag tog honom faktiskt till en sådan, och hon tyckte att han såg "helt normal" ut - själv ansåg jag honom anorektisk, men vad visste jag? Man tror sig ju kunna lita på proffsen) kommer jag att fortsätta söka hjälp tills jag får svar på mina frågor...






Tillbaka!