Eftersom jag vet att ni är många som undrar hur helgen den 16 - 17 augusti 2008 varit för min personliga del, vill jag nu göra ett försök att berätta lite om mina minnen från dessa dagar... Onsdagen den 13 augusti Egentligen hade jag tänkt bila upp - inte minst som jag behövde ha med mig mer packning än vanligt, då sådant som klerikala kläder, kalk, missale, psalmböcker och andra kyrkliga ting nu skulle med till Stockholm - men Koltrasten är krasslig, så jag lät Swebus Express transportera mig och mitt bagage till kungliga huvudstaden. Under resan försökte jag framför allt att vila själen, inte tänka på det jag hade framför mig... tids nog var det dags att förbereda sig, men under en bussresa blir man bara nervös om man sitter och tänker på allt nytt man skall klara av och allt som eventuellt kan gå fel. Som vi var få ombord, hade jag gott om plats att sitta bekvämt, luta mig mot ryggstödet och bara koppla av... och väl framme i Stockholm behövde jag bara vänta några minuter på Cityterminalen innan Krister kom (direkt från sitt jobb) och mötte mig. Vi började med att äta middag på Centralen, och jag tog också chansen att få i mig en mugg kaffe... ända sedan Eskilstuna hade jag varit sömnig och fått kämpa för att inte somna i bussen. Varför? Helt enkelt för att jag, nu när jag vet hur farlig sömnapné är för kroppen (särskilt hjärtat), inte vill sova utan CPAP:en... och den kunde jag inte montera ihop och använda ombord - för att inte tala om hur jag troligen hade skrämt mina medpassagerare!
Sedan vi ätit en god middag, tog vi oss i maklig takt till pendeltåget och åkte ut till Farsta Strand, där Krister bor. Det var skönt att komma "hem", få packa upp och sedan sitta i den sköna skinnsoffan och prata bort ett par timmar över några muggar te... Krister och jag har alltid mycket att tala om. Så småningom enades vi dock om att det var sovdags, så han försvann in till sitt sovrum och jag själv kröp ner i gästsängen... tror att jag slocknade så snart jag fått på mig CPAP-masken och lagt huvudet mot kudden.
Krister hade ledigt från jobbet, så när vi hade ätit frukost åkte vi direkt till kyrkan och började förbereda kyrksalen för helgen. Fler stolar än vanligt Fredagen började stressigt, eftersom Krister var tvungen att hinna uträtta några bankärenden innan han började jobba. Så vi skyndade oss in till city, tillbringade ett par timmar på banken (jag har nästan hunnit glömma hur långa köerna är på sådana ställen i Stockholm...) och åt sedan lunch tillsammans innan vi skildes åt och Krister for till sitt jobb. Själv skaffade jag de saker vi behövde till kyrkan och åkte sedan ut dit för att ordna med diverse småsaker samt ägna någon timme åt enskild bön framför altaret i min ensamhet. Det var en konstig känsla att sitta där på golvet nedanför altarstegen och tänka på att jag snart skulle vara en Kristi representant på jorden - en av hans smorda präster! Hur skulle jag kunna leva upp till något så stort och heligt?
Tiden går fort när man ber, och snart var det dags för mig att skynda hem till Farsta Strand för att hinna ta ett bad innan Mats skulle komma. Mats är präst, men inte i vår kyrka (tråkigt nog), och personligen ser jag honom till hälften som en god vän och till hälften som min biktfader... och nu skulle han till min stora glädje komma för att vara med om min prästvigning. Lite bävade jag för hans ankomst - skulle han tycka att jag var lämplig att bli präst? Han sa dock ingenting om det, utan ledde mig istället genom en oerhört givande meditation med de sju heliga sakramenten som tema... ett och ett gick vi igenom dessa heliga kontaktpunkter mellan Gud och mänskligheten, Mats läste ur Bibeln och jag lät tankarna röra sig fritt kring orden. Det stärkte mig, bar mig över alla tvivel och all oro... sedan kändes det helt ok att koppla av och låta mig ryckas med då Mats och Krister, som kommit hem från jobbet, i vanlig ordning lekte ordlekar och raljerade kring diverse avarter som kristna kan prestera i röran av helig nit och bristande teologiska kunskaper. Mats är nämligen en mycket god och välutbildad teolog, och Kristers kunskaper i liturgik är svåra att matcha... det är alltid ett nöje att höra de där två när de är i sitt esse! Dessutom är det svårt att komma i säng i tid... *skrattar*
Vaknade utan svårigheter, trots att nattens sömn blivit alltför kort, och lyckades få i mig frukost samt komma i ordning i tid för att vi skulle hinna med pendeltåget. På sätt och vis ville jag inte att det skulle vara dags för den Stora Dagen - jag har egentligen alltid tyckt bättre om förberedelserna inför något än för själva händelsen, särskilt i kyrkliga sammanhang där stunden före gudstjänsten är sin alldeles egen andakt... men den här gången var jag tvungen att hänga med i tempot eftersom jag, vare sig jag tyckte om det eller ej, var dagens huvudperson. Så Krister, Mats och jag tog oss till kyrkan, där redan en hel del folk var i full verksamhet och mina föräldrar hade anlänt. Sedan hann jag egentligen varken känna eller tänka så mycket - hjärnan stängde av och jag bara flöt med i händelseutvecklingen, deltog i förberedelserna och såg till att jag gjorde vad på mig ankom (vilket framför allt innebar att klä mig som diakon och sedan hålla mig undan så att jag inte gick i vägen för de andra). Jo, en sak såg jag verkligen till att göra: dricka mycket vatten! Och ändå var jag svettig så att håret hängde i våta testar redan innan mässan började... Att berätta om hela prästvigningen går inte - det är alldeles för många olika moment involverade. Men det första som skedde var att biskop Sten-Bertil berättade vad prästens roll innebär och förmanade mig att noga tänka igenom vad det var jag tog på mina axlar. Han uppmanade också församlingen att säga ifrån, ifall någon ansåg att jag inte var lämplig som präst... men det var ingen som tog chansen att höja rösten. Sedan sjöngs en litania, medan jag låg utsträckt i korsform på golvet - en urgammal symbol för att man dör ifrån sitt gamla jag och sedan uppstår i Kristus, när man reser sig från golvet. Vi sjöng förstås också VENI CREATOR (Kom, Skaparande... den hymn i vilken man åkallar den Helige Ande inför en vigning) innan först biskop Sten-Bertil och sedan biskop Evert lade händerna på mitt huvud och överförde den Helige Ande, varefter prästerna Jonas Anundi, Stefan Brauer och Krister Fast gjorde detsamma. Efter det fick jag knäböja framför biskopen, kläddes i mässhake, smordes med helig olja inuti händerna (som nu skall användas för att dela ut sakrament och välsigna) samt fick ta emot kalken som symbol för att jag nu har rätt att dela ut nattvarden.
När vigningen är över, fortsätter mässan som en vanlig mässa med den skillnaden att den nyvigde prästen - d.v.s. jag, i detta fall - koncelebrerar. Det betyder att jag fick stå vid sidan av altaret och "imitera" biskop Sten-Bertil när han celebrerade resten av mässan... en akt som symboliserar att jag fr.o.m. nu har rätt att celebrera mässan själv men behöver en sista "lektion" i hur mässan går till innan jag skall stå ensam vid altaret i min MISSA PRIMA (min första egna mässa). Och så var det över - mässan var avslutad, utgångspsalmen hade sjungits, kleresiet (d.v.s. alla som var med i koret denna Stora Dag) samlades för en avslutande bön och den traditionella gruppkramen... och så ställde vi upp oss på trappan för fotografering. Gissa någon som var alldeles slut?!? Och det syns tydligt på fotona hur blött mitt hår var... ja, att bli präst är sannerligen en svettig upplevelse!
Övre raden: Stefan Brauer, Sten-Bertil Jakobson, Emmy Rastin och Krister Fast, och nedre raden: Evert Sundien, Tina Ericson, Nappe Holmström Björnius, jag, Jonas Anundi och Fredrik Falknert Gudstjänstdelen av denna dag sköttes av ovanstående änglar, men nu efteråt trädde andra änglar fram - de ovärderliga marktjänsteandarna som ställde fram bord, serverade drinkar (alkoholfria) och mat, såg till att alla trivdes och skötte det praktiska under resten av eftermiddagen. De var fantastiska! Under tiden vimsade jag själv omkring och försökte hinna med att växla ord med alla, kramas och ta emot presenter - TACK, allihop!!! Jag är fortfarande rörd till tårar av er stora värme och vänlighet! - samtidigt som jag försökte få i mig massor av vätska och någon liten matbit. Inte för att jag var särskilt hungrig... jag var alldeles för uppe i varv, och tyckte det var betydligt viktigare att hinna umgås med alla de människor som varit med mig denna omtumlande dag.
Så småningom blev det dock dags att packa ihop för dagen, och Fredrik, Mats och Krister lotsade en trött och glad nyvigd präst hem till Farsta Strand där vi lagade mat tillsammans - Fredriks sagolika risotto med skogschampignoner, som vi åt oss fullständigt åttkantiga av. Till efterrätt blev det tofuglass och massor av prat... jag tror att vi alla var lite extra fnittriga av trötthet och glädje, för stämningen var minst sagt uppsluppen och skämten studsade kring borden. Killar, ni är underbara! Jag känner mig oerhört priviligierad att ha er som mina vänner...
Min MISSA PRIMA-morgon började eländigt... jag mådde illa av nervositet, undrade vad jag hade givit mig in på och var övertygad om att jag stod i begrepp att celebrera historiens absolut mest taffliga mässa. Hur jag fick frukosten att gå ner, begriper jag inte... men jag var tvungen att äta något, eftersom jag tar mediciner på morgonen och de inte får ätas på fastande mage, och med te och cola i systemet lyckades jag komma till kyrkan, där hela gänget förstås väntade. De delade definitivt inte mina farhågor, det märkte jag! Och av någon underlig anledning var det de som hade rätt - inte jag... med Krister vid min sida hela tiden, celebrerade jag mässan enligt den vackra mässbok jag hade fått i gåva av biskop Sten-Bertil, och katastroferna uteblev. När jag kommit så långt som till predikan började jag t.o.m. slappna av en smula... och jag vore ju inte Kicki om jag inte talade direkt ur hjärtat, drev med mig själv och klamrade mig fast vid mina två främsta förebilder: Jungfru Maria och St. Therese av Jesusbarnet. Som belöning fick jag glada skratt till svar - vilken lycka! Sedan gick resten av mässan som en dans - jag delade ut fridshälsningen till alla i koret (biskop Sten-Bertil och biskop Evert satt i varsitt högsäte, Fredrik var altartjänare och Krister assisterade mig), fick dela ut nattvarden till tre (!) duklag och välsignade församlingen med ord som kom ur djupet av mitt hjärta, innan vi alla sjöng utgångspsalmen så att taket nästan lyfte. En sådan fantastisk MISSA PRIMA ni gav mig, alla ni som var med mig denna dag!!! Jag skall aldrig glömma det, bära det med mig i hjärtat resten av livet. När jag gick ut som siste "man" i processionen, visste jag att jag har gjort rätt - nu bär jag inte längre något tvivel inom mig att detta är vad jag skall ägna mig åt. Under den traditionella fotograferingen efteråt, passade Sten-Bertil på att hålla tal och poängterade att vi denna dag hade skrivit svensk historia: för första gången hade en kvinna celebrerat en katolsk mässa i detta land. Hans ord fick mitt hjärta att bäva, för inte hade jag någonsin reflekterat över att jag genom att låta mig vigas till präst också skrev in mig själv i den svenska kristendoms- och kvinnohistorien! Jag är ju bara jag, och handlar av kärlek till min Herre, den Heliga Treenigheten - en kärlek som ofrånkomligen också innesluter allt skapat, inte minst människor och djur... ... men jag är glad och tacksam att ha fått uppfylla den mångåriga dröm som inte minst biskoparna i "min" kyrka har närt i många decennier, kämpat så hårt för och givit så mycket av sig själva för. Om någon utöver Gud skall äras för detta, är det dessa män: utan dem hade jag inte varit präst idag.
Tack till fotograferna Olav Holten, Margaretha Pennebrink och Gunnel Karlsson för de fina bilderna! Vilka som tagit bilderna på biskoparna i nedersta raden vet jag inte, men jag tackar också dessa och hoppas att det är okay att jag visar dem här i detta sammanhang.  Tillbaka! |
skulle få plats, altaret kläddes i rätt liturgisk färg (vitt), nya altarljus sattes i de pampiga altarstakarna och mina klerikala kläder hängdes upp i skrudkammaren för att "hänga ut sig" och bli av med skrynklorna. Vid lunchdags tog vi oss in till city, åt på en mycket trevlig liten restaurang och tillbringade sedan minst en timme med att vandra runt på Hötorget för att välja ut de vackraste blommor vi kunde hitta till altaret. Efter mycket diskuterade (och undvikande av ivriga försäljare - de stressade Krister oerhört när han försökte tänka ut vad som skulle harmoniera bäst med den liturgiska fägen och de skrudar som skulle användas), valde vi ut trettio gula och blålila gladiolous som precis slagit ut och därför skulle vara som vackrast under helgen. Dessutom köpte vi tjugo djupröda och ljusrosa rosor till Jungfru Maria, samt krukrosor att plantera i de vackra urnorna på kyrktrappan (där ett gäng söta minipenséer just hade börjat ge upp). Från Hötorget åkte vi tillbaka till kyrkan och ordnade med blommorna, diskuterade vad vi mer behövde ordna (bl.a. lampolja till evighetslamporna över altaret och vid Maria-altaret), citron och vitt bröd till vigningsceremonien (när man har hanterat de heliga oljorna, tvättar man händerna i citron och torkar dem på vitt bröd, som man sedan äter upp för att inte handskas ovärdigt med sakramenten)... och så provade jag att ligga i prostration (utsträckt på golvet nedanför altaret) för att kolla att jag kunde ta mig upp igen efteråt utan att knän och höftleder sa ifrån, innan vi ansåg oss färdiga för dagen, åkte hem och lagade en god middag. Kvällen använde vi till att gå igenom vigningsceremonierna och samtala om min MISSA PRIMA, den första egna mässa jag skulle hålla på söndagen. Gissa någon som också denna kväll somnade ovaggad?
