 Här lägger jag lite av varje som jag har skrivit, t.ex. predikningar och dagboksutdrag som innehåller sådant jag tror kan vara intressant för andra. Inom parentes anges vilket år jag skrev ner funderingen.  Himlen börjar där marken slutar. Är det inte en underbar tanke att vi från fotsulorna och uppåt lever och rör oss i himlen? (dagboken 1998)  Ödmjukhet handlar bl.a. om att inte anmärka på andras fel eftersom man själv inte är felfri. Men då människor begår samma fel gång på gång, om de begår fel som påverkar andra människor negativt, om deras fel blir en i längden outhärdlig börda för en annan person… hur gör man då? Brister i ödmjukhet genom att tala eller blir medansvarig i felandet genom att tiga? (dagboken 1998) Jag försöker minnas min inställning till helgonen, min åsikt om dem, från den tiden jag var protestant… men jag verkar ha vuxit in så totalt i den katolska världen att jag inte når tillbaka till den lutherska verklighetsuppfattningen jag själv varit en del av. Jag tror att jag på den tiden helt enkelt inte begrep meningen med helgon eller kanske uppfattade helgonförklaringen som ett slags postum belöning för ett övermänskligt fromt liv. Idag ser jag helgonen som förebilder, som levande illustrationer och därmed förklaringar till svåra kristna begrepp och dygder. De har kommit att bli vägvisare - inte p.g.a. sin fromhet, utan för att de var vanliga människor som slogs mot samma svårigheter som jag och därmed ingjuter hoppet i mig att också jag kan vinna kampen mot fegheten, bekvämligheten och det jag kallar "intertia". (dagboken 1998) Igår frågade jag en kollega vad jag skulle göra med ett beslut som återsänts till oss p.g.a. att mottagaren hade avlidit. "Återuppväck honom" skojade min kollega harmlöst. Jag deltog i skämtet genom att sträcka ut handen över kuvertet och säga något om att "i Kristi namn ber jag dig att vakna till liv", och sedan skrattade vi. Men på kvällen när jag låg i min säng och tänkte tillbaka på händelsen, fastnade skrattet i halsen. Jag har precis läst ut Jacobus Voragines bok "Helgonlegender", där många helgon påståtts väcka döda till liv bara genom att uttala Kristi namn. Det strider totalt mot mitt vetenskapliga sinne… men för ett ögonblick slogs ja av insikten vilka konsekvenser mitt skämt kunde ha fått om jag mig själv ovetande faktiskt hade lyckats. Jag tänkte på mannen, hans familj och vänner… och jag insåg att oavsett om man tror på en sak eller inte, skall man vara försiktig med att skämta om eller leka med krafter som är realiteter för många. Bönens makt är fortfarande i mycket en vit fläck på kartan för mig… för även om jag inte tror att Gud är en "gubbe i himlen" som sitter och lyssnar med ett allhörande öra så vet jag ju faktiskt inte vad som biokemiskt (eller vad jag skall kalla det) händer om man ber med uppriktig vilja och brinnande längtan. Att vi ännu inte har vetenskapliga metoder att belägga det med betyder ju inte att det inte finns… (dagboken 1998) Jag har varit tyst i två dagar nu p.g.a. en halsinfektion, och den här gången är folk mer avslappnade - de tar det bättre än förra gången, blir inte nervösa och pratar på ett annorlunda sätt så att jag inte skall behöva besvara frågor med hjälp av papper och penna hela tiden. Det är faktiskt riktigt avkopplande att slippa tala, och efter ett tag känns det bättre att vara tyst än att prata. På flera sätt är det en nyttig upplevelse, därför att man märker hur mycket "onödigt" pratande man ägnar sig åt framför allt på arbetsplatsen: skvaller, onödiga kommentarer om saker och ting o.s.v. Jag märker också hur snabbt man byter samtalsämne, för nu när jag måste använda block och penna för att kommunicera hinner jag inte kommentera något förrän de är inne på något helt nytt! Samtidigt vet jag att det är viktigt för den sociala samhörigheten att småprata, så jag rekommenderar inte ständig stumhet… tycker bara att man då och då borde unna sig själv en eller ett par tysta dagar för att vila sig från de sociala sammanhangen och få sig en liten tankeställare om vad man egentligen använder sin talförmåga till. Man kommer också underfund med hur ens relationer till andra människor fungerar och vad de baserar sig på. Tystnad kan vara ett riktigt eldprov för en relation, eftersom man inte kan upprätthålla känslan av samhörighet genom prat utan måste lita till att den andra personen finns där ändå och tycker om en fast man inte pratar med varandra hela tiden. Det kräver tillit, trygghet och självförtroende, helt enkelt.
Själv har jag en olycklig tendens att "prata mig ur" nervösa situationer, och det är en ovana jag vill komma tillrätta med. Pladder leder ingen vart, och dessutom framstår man som ointelligent… och vem vill det? Det är en helt annan sak att prata för att lära känna nya människor, dela med sig av sina tankar och diskutera viktiga ämnen, och den sortens prat tänker jag inte heller avstå ifrån. Det är det där kallpratet jag vill undvika - tomma ord som ingenting betyder, men som man yttrar för att slippa pinsam tystnad. (dagboken 1998)
En av mina arbetskamrater gav mig en artikel från ICA-Kuriren, där en präst i Svenska Kyrkan funderar kring skillnaden mellan den kristna kärlek som praktiseras jämfört med den vi fick i uppdrag av Jesus att sprida. Hur kan man påstå att man lägger allt i Guds händer om man samtidigt behåller rätten att avgöra vad som är rätt och vad som är fel? Och hur kan man säga att Gud är ofelbar om man samtidigt anser att han begick misstag i sitt skapande? Jag får det inte att gå ihop - det är helt enkelt inte logiskt! En gud som inte har all makt och som begår misstag är inte Gud. Ändå tror folk på honom i just den formen! Dessa tankegångar har plågat mig alltsedan tonåren, och de har hela tiden varit roten till mitt avståndstagande gentemot de olika kristna falangerna. Det är de här frågorna som har gjort att bara LKK fungerar för min del - inte för att den skulle påstå sig ha ett väsentligt annorlunda sätt att se på de bibliska texterna utan för att lägger på mig ansvaret, ja, plikten, att själv komma fram till svaret - utifrån min inre övertygelse, mitt eget samtal med Gud. Vad jag än kommer fram till, skall jag göra det av övertygelse - inte genom att aningslöst ta till mig andras dogmer, teser och åsikter. Jag skulle aldrig kunna tillhöra ett samfund som påtvingade mig en viss, fastslagen tolkning av kärleksbudet, eftersom jag tror att det ligger i hela Jesu lära att varje människa själv måste finna ekot av sanningen inom sig istället för att bara lyssna efter den i andra människors röster. (dagboken 1998) Vad betyder det att be om något "i Jesu namn"? Är det inte så att man med "Jesu namn" förstår Jesu anda? Den som försökt lära känna Jesu natur och gjort sig en bild av honom som människa, förstår intuitivt om bönens innehåll stämmer överens med det Jesus stod för. Att be om själviska förmåner, ens om det gäller en annan människas välfärd eller fortlevnad, kan därmed aldrig omfattas av hans namn. Jesus gjorde aldrig något som gick emot Guds vilja och han bad aldrig om förmåner, inte ens när det gällde hans eget liv. Han bad bara om det han visste stod i överensstämmelse med Guds plan. Och vårt arv efter honom är att fortsätta denna bönetradition - att genom bönen visa vår vilja att följa Guds plan. (dagboken 1998) Mötet med J. van A. har kommit att bli en av de värsta prövningarna jag mött inom LKK hittills, tror jag. Redan före mässan höll han ett föredrag i vilket han förklarade vilken "horrible catastrophe" det skulle vara att prästviga kvinnor efter som de "inte kan vara kanaler för Guds kraft" och p.g.a. att mysterieakten "har bevisats aldrig sker när en kvinna utför den". Det så kallade "bevis" han lade fram var att man någonstans i världen hade låtit prästviga en kvinna och sedan, medan hon hanterade sakramentet, lät en clairvoyant person spionera på henne för att se vad som hände med altarets utstrålning. Jag satt mållös, inte bara för att jag plötsligt såg en avgrund mellan min personliga tolkning av mysterieakten och den teosofiska, utan också för att han aldrig redovisade några resultat från likadana tester med en manlig präst… och som jurist kan jag helt enkelt inte acceptera att någonting kan ha bevisvärde då opartiskheten saknas så totalt. Den här sortens enögdhet kännetecknar diktaturer - inte vår liberalkatolska kyrka! Jag var så upprörd, arg och ledsen att jag var färdig att resa mig och gå, men jag intalade mig själv att det alltid är klokt att lyssna till motståndarens argument, så att man sedan kan punktera dem… och dessutom är tolkningsfriheten grundläggande inom LKK, så oavsett vad jag tycker om saken har van A. all rätt i världen att tycka vad han vill… så jag satt kvar. Särskilt mycket bättre blev det dock inte, för i nästa andetag började han att måla upp en framtidsvision med en korsformad kyrka, i vilken en manlig präst i ena änden ledde församlingen medan en kvinnlig prästinna i den andra (bakom församlingsmedlemmarnas ryggar) skulle "omfamna" dessa som omhändertagare, vårdare och modersgestalt. Vad han i klartext talade om var ett fixerande av stelbenta könsroller på vad han ansåg vara kristen grund, och då flera av åhörarna frågade honom varför man skulle dela upp kyrkan i manligt och kvinnligt svarade han att "könsrollerna var en gudomlig ordning" och att "Kristus vill ha det så tills han kommer tillbaka". Var i evangelierna står det? undrar jag. Resten av föredraget upprepade van A. vad han redan sagt; att kvinnor är "värdelösa som kanaler för Guds kraft" eftersom de "inte kan ta emot så höga vibrationer" och jag fick intrycket av att han faktiskt menade att en kvinnlig präst skulle lura eller rentav stjäla från församlingen.
Det här synsättet är så avgrundsdjupt främmande för mitt sätt att se på mässan och prästens roll i den! I mina ögon skall det inte spela någon roll vem prästen är, eftersom han eller hon inte är där för sin egen skull utan som en representant för Kristus - och han gjorde aldrig någon skillnad på män och kvinnor, så mycket vet jag faktiskt även om jag inte är den mest insatta i ämnet. Dessutom anser jag att nattvardsmysteriet inte sker på altaret utan inuti de människor som tar emot brödet och vinet… och därför handlar det inte om kosmisk strålning utan om en outsäglig upplevelse i det djupaste inom var och en av oss. Vem tror teosoferna att Gud är - ett slags gigantisk alien? För mig är Gud det yttersta och det innersta i allt som existerar, inte någon singularitet någonstans i universums oändliga vidder. Men jag måste återkomma till det jag konstaterade nyss… inom LKK har var och en av oss tolkningsfrihet, och vi måste alla acceptera att vi har olika sätt att se på vissa saker. Jag blir bara besviken över att det inte samtidigt omfattar prästens rätt att utföra nattvardsmysteriet, det är allt. Och så undrar jag hur det kan komma sig att människor vågar ta på sig rätten att bestämma vem Gud skall använda som kanal för sin kraft… (dagboken 1998)
En sak som förvånar mig är hur viktigt det tydligen är att det syns vad man gör - jag menar, att andra måste bevittna det för att tro det. Vi i huset Lejonet hade "köksdag" idag, vilket innebar att vi skulle sköta dukning, avdukning, servering, städning m.m. kring måltiderna. Då jag redan under morgonen fått i uppdrag att hjälpa tre av biskoparna med diverse saker i samband med gudstjänsterna (som hamnat nära måltiderna på schemat), gick jag till köket nästan en hel timme innan varje måltid och hjälpte kockan för att ändå göra min del av "köksjobbet"… och det resulterade i att jag framåt kvällen blev anklagad av två personer ur Lejonets "kökslag" för att inte hjälpa till. De hade ju inte sett mig bära disk och torka bord… så uppenbarligen hade jag smitit ifrån mina plikter. Att jag tillbringat nästan tre timmar i köket långt innan varje måltid, samt flängt iväg från min egen mat som en skållad råtta för att hjälpa biskoparna räknades inte, eftersom det inte syntes lika tydligt. (dagboken 1998) The core of Christianity is the life and words of Jesus - you know, the guy we call our Master. But what did Jesus teach us? Actually it's easier to put in words than you might think. He taught us to love one another! The funny - or rather sad - thing is that ever since Christianity started, the Christian churches have been twisting and turning this simple commandment until it was impossible to recognise. Listen to this, quoted from the gospel of Saint John, chapter 13: "A new commandment I give to you, that you love one another. As I have loved you, you'll also love one another". And he continues: "By this shall all men know that you are my disciples, if you have love to one another". What Jesus was referring to, when talking about a new commandment, can be found in another quotation from the gospels, namely Saint Matthew, chapter 22: "Then one of them, which was a lawyer, asked him a question, tempting him, and saying: Master, which is the great commandment in the law? Jesus said to him: You shall love the Lord, thy God, with all thy heart, and with all thy soul, and with all thy mind. This is the first and great commandment. And the second is like it: You shall love thy neighbour as thy self. On these two commandments hang all the law and the prophets". Does this sound familiar to any of you, I mean, not from the Bible but from most of the Christian churches? To me it doesn't, anyway. What I hear is: "We love one another - and we love our neighbour, as long as he does what we want him to do and as long as he lives the way we find appropriate". But this is not what Jesus said. Where in the gospels can you find him saying "you shall love the one you select worthy of thy love"? What Jesus was teaching us was something radical: unconditional love. Simple, isn't it? The entire New Testament can be summed in two words: unconditional love. That's the core of Christianity. But that's not what our churches do teach us, and that's not the way people read the Bible around the world. And do you know why? Because it takes too much. It's too hard. The simple commandment seems more demanding to follow than any of the dogmas any Christian church have been able to create, and thus very, very few follow it. In the whole wide world you only find a few examples, of which Mother Teresa was the most famous. The strange thing about her movement was that all the people it attracted headed for India. That is really great, because there are millions of people in desperate need of our care and love in India. But I still ask myself: why didn't they stay in their own countries? God knows there are people around the corner who need to be unconditionally loved! I'm not saying that we shouldn't care about people in India or somewhere else in the world. What I'm worried about is that we tend to care more about problems far away that the ones we have in our own back yards. And do you know why? I think it's because it's easier and safer, because we don't need to get too much involved. We send money to charity - and that's marvellous, it really is! - but that's all we do. And when we come out of the bank or the post office, we continue living the way we always did… and we have learned nothing about unconditional love. You see, the true Christian is not the one dialling a charity number during a TV show. The true Christian is the one smiling towards the homeless, embracing the crying, holding the hand of the suffering, exchanging a friendly word with the drunk in the underground station. The true Christian is the one showing understanding and care for a hostile person instead of becoming angry or yearn for revenge. And this is something particularly important for all of us, no matter on what side we stand in what EuroPride is all about. It's about time we learn to understand each other instead of fighting each other. It's about time we stop demanding things from the other one, but instead show unconditional love and let the magic of that love work it's way into peoples hearts. Because it does, I assure you! It takes time, but it works. And that's what Jesus tried to tell us. He used so simple words, and yet we fail to open our hearts to his teachings. Why? It costs less energy to smile than to hate. It's less draining and less time-consuming. And the best thing is that it pays off a million times more! So why don't we act like true Christians? I think one reason is that people don't notice. Honestly now - isn't it true that if we are good, we want people to know it? We want our reward now - not in a distant Heaven… if that place even exist, which we can't be sure about. This is the trouble with us modern people. We don't see that we actually get the reward now, because the reward isn't given to us the way we're used to. We don't see the results of our good deeds, because our eyes aren't focused on those dimensions in life. Yet the results are everywhere - and plentiful! Open your eyes and look around, and you will notice what an enormous change even the smallest act of unconditional love makes! It takes so little. Why not give it a chance? After all, we have nothing to loose, but all to win.
Just one more thing before I shut my mouth. Unconditional love means love without conditions. In other words, we cannot tell ourselves that "oh sure, I'll start loving my enemies as soon as they start loving me". (predikan 1998)
Igår kväll hade vi Benediktion och trots att jag bara nått andra graden inom Mariaorden (motsvarande dörrväktaren inom Minor Orders) fick jag bära prästkåpa! Det var naturligtvis pater E. S. som bestämde att det skulle vara så; och som kyrkans ceremonimästare kan han sina saker så jag gjorde som jag blev tillsagd och agerade i praktiken subdiakon vid hans vänstra sida under hela gudstjänsten. Efteråt sa de som satt i församlingen att det hade sett fullständigt naturligt ut, som om jag verkligen hade varit präst… och det var faktiskt en mycket speciell känsla att ha den tunga kåpan över axlarna - det var inte bara ett klädesplagg, utan jag kände hur hela min upplevelse färgades av att jag bar den. För mig har dräkten en stor betydelse… när man klär om inför en gudstjänst, klär man liksom samtidigt av sig vardagen och på sig den högtidliga atmosfär av djup andlighet man sedan bär genom ceremonierna. Jag tror att det är ett av syftena med all den där prakten… dräkten försätter bäraren i rätt stämning, och åsynen av det korklädda kleresiet överför den känslan till resten av församlingen. - - -
Misstag, ja… där har vi en annan sak jag har lärt mig av sommarsamlingen. Förut gruvade jag mig för att göra fel och mådde dåligt när jag gjorde det, men efter alla gudstjänsterna i Vesterdal känner jag mig trygg i förvissningen att jag alltid gör åtminstone ett litet misstag och att det inte gör något. Det beror inte bara på att jag under vistelsen i Danmark såg att de andra, från präster till biskopar, också gör fel emellanåt, utan nästan ännu mer på att det inte är "farligt" att begå små misstag i ceremonierna så länge man inte låter det förstöra ens koncentration, utan att det bara är att släppa och gå vidare - precis som jag försöker göra i mitt liv även i övrigt. Nu kan jag lugnt konstatera att jag gör åtminstone en sak fel varje gång jag är i koret, och det gör ingenting… det är trots allt så man lär sig, och för varje gång utvecklas jag mer och mer. Dessutom betyder det att jag har lärt mig att sluta analysera sönder saker, och det betyder mycket för mig… numera kan jag vara närvarande i det jag upplever, istället för att bära på rädslan att misslyckas eller plocka isär varenda liten sak och vända och vrida på den i fåfänga försök att lära mig något (vilket jag naturligtvis aldrig gjort med den metoden). Och därmed har jag utvecklats inte bara sakralt utan även andligt, utan ansträngning och utan att egentligen ha insett det förrän efteråt. Jag har alltid varit så fast i ett intellektuellt tänkande att jag haft svårt att föra ned insikterna från huvudet till hjärtat… så den här förändringen betyder oerhört mycket för mig på alla plan. (dagboken 1998)
Någonting jag är nästan besatt av är att ta reda på mer om bön. Vad innebär det egentligen att be? Hur går det till rent faktiskt? Och vad har bönen för olika effekter - andligt, fysiskt och psykologiskt? Det fascinerar mig att tänka på de många miljoner människor som under årtusenden tillbaka har ägnat sig åt att be, och särskilt förundrad är jag över alla dem som valt att ägna hela sina liv åt bönen. I ensliga liv som eremiter, i kloster eller i andra sammanhang har dessa människor dedicerat sig själva åt detta enda - och de har gjort det i den fasta övertygelsen att bönen var och är deras livsverk. Men vad är det som får en människa att känna dessa starka visshet att hela hennes väsen är till för en enda sak - att be? En av mina favoritförfattare, trappistmunken Thomas Merton, skrev under alla sina år i klostret Gethsemani i USA nästan uteslutande om bön, kontemplation och meditation. Han hade en unik förmåga att förmedla mycket svårtillgängliga tankegångar i skriftlig form, men liksom alla initierade författare fastnade han i fällan att inte förklara de grundläggande detaljerna. En läsare som är någorlunda förtrogen med temat kan finna oändliga mängder näring åt sin egen bön och därmed sin andliga utveckling, men för den totale lekmannen uppstår ofrånkomligen en barriär eftersom denne inte har tillräckliga kunskaper för att ens börja ta till sig vad Thomas Merton och andra andliga skribenter säger. För hur skall man kunna lära sig att cykla när man inte ens vet vad en cykel är? Att utgå ifrån att läsaren vet vad bön är, även om denna kunskap är ytlig och fragmentarisk, ger författaren fördelen av att slippa tidsödande förklaringar av bönens fundament… men även om sådan kunskap finns, vågar nybörjaren på området inte lita på att den är rättledande och därmed är hon lämnad åt sig själv i ett läge där hon borde få som mest stöd av dem som uppmuntrar henne att be.
Därtill kommer att själva ordet bön kan ha många olika betydelser, även inom samma religiösa sfär. För någon betyder bön att tyst eller högt läsa texter ur Bibeln eller bönböcker, för någon annan att inom sig tala med Gud om sina dagliga bekymmer, tankar och känslor. Vad prästen lägger i begreppet är sällan detsamma som det församlingsmedlemmen menar, och munken eller nunnan går ännu djupare in i konceptet utan att reflektera över att den han eller hon talar med har en helt annan referensram för sin tolkning av samma fenomen. Här finns stora utrymmen för missförstånd och meningsskiljaktigheter, och ofta uppstår dessa av ren obetänksamhet - man tänker inte på att förklara vad man själv menar, utan utgår omedvetet ifrån att andra lägger samma tolkning i begreppet som man själv. Det motsatta kan naturligtvis också vara fallet, något vi alla med smärtsam tydlighet har fått erfara inför stridigheterna mellan olika religiösa grupperingar… men den frågeställningen lämnar jag därhän, eftersom den inte är särskilt aktuell just när det gäller ämnet bön. Eller är den kanske det, när jag närmare tänker efter? Är det det vi slåss om - bönens utseende och innehåll? Har vi egentligen svårt för att acceptera att en annan människa ber på ett annat sätt, eller menar något annat än vi själva när hon använder ordet bön för något hon gör?
Det skulle kunna gjuta något lite ljus över misshälligheterna mellan kristna, judar och muslimer, som ju faktiskt tillber samme Gud… (dagboken 1998)
Det betyder så mycket för mig att vara först i kyrkan, därför att det ger mig en stund ensam vid altaret. Det är där jag förbereder mig andligt inför gudstjänsten, inte bara i bön utan under tiden jag tänder lyktorna, gör i ordning kredensbordet, ser till att altaret är rätt i ordningställt, beröker kyrksalen o.s.v. Fast alla de där sakerna är naturligtvis också bön - hela mitt varande inför, under och efter gudstjänsten är ett bönetillstånd, och det är därför jag ofta är tystare och mer inåtvänd än vanligt när jag befinner mig i koret. (dagboken 1998) Gud, varför är jag så trött, och varför har jag så svårt att be? Det finns ju så oändligt mycket viktigt att samtala med dig om, så mycket jag undrar över och tänker på… men när jag försöker surrar istället tusende andra saker som vilsna insekter i mitt trötta huvud. Ovidkommande saker, fragment av ord och bilder som ingenting betyder och som inte har något vettigt att komma med. Varför är det så svårt att tysta larmet inom mig? Jag läste en så bra fråga i tidskriften "Illustrerad Vetenskap" häromdagen… någon undrade om man någonsin kan låta bli att tänka, och svaret var att den minsta tankeverksamhet man kan ha är tanken att man inte skall tänka. Är vi kanske konstruerade så att hjärnan inte skall kunna bli stilla? Kanske är det en kemisk säkerhetsmekanism att vi tänker vare sig vi vill det eller inte? Fast egentligen tycker jag att frågan var bättre än svaret, och jag minns att jag skrattade igenkännande eftersom jag själv ofta, ofta undrar om jag någonsin upplever stunder när jag inte tänker.
Fast när jag tjänar vid ditt altare är jag faktiskt ganska tom på de där onödiga tankarna, Gud. Jag tror att det är en av orsakerna till att jag tycker att det är så underbart att vara där. (dagboken 1998)
I de flesta klosterordnar betonar man vikten av att inte ha personliga vänner. Det har alltid förvånat och förbryllat mig, för den som lever i kristen kärlek måste väl också värdera vänskapen, som näst kärleken mellan älskande ändå är den mest grundläggande relation vi människor är förmögna till. Man säger att det handlar om fattigdomslöftet, som i sin tur är menat som en frihet från allt som binder en vid världen - inklusive relationer. Det jag inte har kunnat förstå är hur en frihet från relationer skall kunna leda till att man blir en bättre kristen, eftersom det kristna fundamentet vilar på kärleken till nästan. I ljuset av det som hände igår framstår dock plötsligen friheten från vänskapsrelationer som inte bara förståelig utan direkt åtråvärd. Det beror inte bara på den känsla av vanmakt jag upplever av situationen, utan också på att min lojalitet mot och tillgivenhet för mina två vänner har fått mig att svika mig själv och mina strävanden efter att uppnå vissa dygder jag anser fundamentala för en god kristen. Bägge dessa personer är mig så kära att jag inte vill mista dem, och att stå emellan dem sliter mig känslomässigt i stycken. Det skrämmande är att jag just därför känner mig stå inför det oönskade valet att göra avkall på mina kristna ambitioner och begå synder jag trodde att jag hade lämnat bakom mig. Det skulle gå att reparera skadan genom att ljuga för att lugna, likaväl som det skulle gå att vända de ene ryggen för att ställa sig vid den andres sida. Det skulle dock innebära att jag för alltid förlorade en av dem. Rent faktiskt håller jag med den ene till åttio procent och den andre till tjugo, även om jag undviker att avslöja det utan förhåller mig så passiv jag är mäktig. Under större delen av mitt liv har jag ständigt blivit placerad i eller omedvetet själv intagit den försonande mellanställningen mellan två parter som varit oförmögna att möta varandra. I och med att jag beslöt att konvertera för att sedan låta mig vigas till Mariasyster har jag dock också tagit det aktiva beslutet att aldrig mer agera diplomat mellan två stridande parter. Tvärtom har jag i varje sådant läge gjort mitt bästa för att uppmuntra parterna till direktkontakt, vartefter jag har dragit mig undan och låtit dem själva reda ut konflikten, oavsett min längtan att göra mitt till för att få dem att försonas. Ett annat beslut jag tog var att under resten av mitt liv försöka bli en god kristen med allt vad det innebär. Jag vill låta ödmjukheten, ärligheten, friden och medmänskligheten styra alla mina handlingar, ord och tankar… men ack, så svårt det är när dessa dygder står emot lojaliteten med ens vänner! Under gårkvällen kom jag flera gånger på mig själv med att vilja ljuga eller åtminstone slingra mig för att slippa konfrontera någon av mina vänner och i nuläget upplever jag det som att enbart ett svikande av mina kristna ideal skulle återupprätta vänskapen med en av dem. Det som skrämmer mig är att valsituationen i sig är omöjlig - gör jag på det ena sättet förlorar jag en kär vän, och gör jag på det andra sviker jag mig själv och de löften jag givit. Är vänskapen värd det? Och omvänt - är de kristna idealen värda förlusten av en kär vän?
Idag känner jag längtan efter klosterlivet slita i min själ. Men det är en längtan baserad på flykten undan de krävande relationerna, de omöjliga valen, och därför tänker jag inte fästa något avseende vid den. Den enda längtan som har rätt att driva en in i kloster är den intensiva längtan efter Gud - ingenting annat. Att gå i kloster får aldrig vara en flykt. Men det lättar smärtan lite grand att tänka tanken… (dagboken 1998)
Mänskligheten har ägnat oerhört mycken tid och möda åt att försöka ta reda på vad som är sant och gott. Var och en av oss slåss med funderingarna kring detta. Men egentligen behöver vi bara se oss om och fästa blickarna på de levande exempel vi har runt om oss - i historien, javisst, men också i vår nutid. Och det dessa människor har gemensamt är att de inte tänker långeliga innan de handlar. Tror ni att den barmhärtige samariern först stod en stund framför den misshandlade mannen och tänkte att "om jag hjälper den här mannen så är jag en god människa"? Naturligtvis inte. Hans inre talade till honom genom att fylla honom med medlidande och han lydde den rösten. Det är det som är den Helige Andes kännetecken - att hon inte talar genom ord, utan genom känslor. Och det gör hon därför att ord kan missförstås eller omtolkas, medan känslor är raka budskap bortom alla förvrängningar. Kan det bli enklare? Ändå är vi livrädda för att lyssna till våra känslor. Vi förlitar oss hellre på det vi kallar förnuft, vilket för de flesta människor är liktydigt med intellekt. Det är bara det att förnuftet faktiskt också är en känsla - en hjärnans känsla. Och ofta är förnuftet betydligt starkare kopplat till våra äkta, inre känslor än vårt yttre, skapade intellekt. Som i så många andra, fast i ett annorlunda sammanhang, frestas jag att ta till liknelsen om humlan och professorn i aerodynamik. Professorn visste allt om flygning, men kunde inte flyga. Humlan visste ingenting om aerodynamik, men flög alldeles utmärkt. Jag tror att Kristus försökte uppmana oss att vara lite mer som humlor och lite mindre som professorer. Min absoluta favoritdikt, som också är en ledfyr för mig som människa, går så här:
"Come to the edge, he said Den senaste tidens händelser har gjort mig allt mer övertygad om att klosterlivets sätt att förhålla sig till mänskliga relationer har sina klara fördelar. Den ena efter den andra av mina vänskapsförhållanden tycks rinna ut i sanden och på ett eller annat sätt leder det alltid tillbaka till att jag möts av krav som jag inte med bästa vilja i världen kan förena med mina ideal för mig själv och mitt liv. Nu förekommer inte öppna konflikter, så jag ges aldrig en möjlighet att ta reda på och komma tillrätta med vad det än är i mina försök att omsätta kristna principer i praktiken som stör dessa personer… och det gör mig frustrerad och besviken, eftersom jag aldrig skulle använda mina strävanden till att skada eller irritera människor (vare sig jag har en relation till dem eller ej). Samtidigt har jag för länge sedan nått till den punkt i min andliga utveckling där jag inte längre klarar av att förråda mig själv och därmed sälja min själ för att undvika förluster. Att ljuga, manipulera eller upprätthålla sken går helt enkelt inte längre, och det förvånar mig att en person som utger sig för att tycka om mig anser sådana detaljer vara en naturlig del av vår vänskap - t.o.m. en skyldighet. Jag förväntar mig inte att andra skall dela mina ideal, lika lite som jag önskar att de skall göra våld på sig själva för min skull… men jag kan inte låta bli att förundras över att de inte kan acceptera mig som jag är; särskilt inte som jag gör mitt allra bästa för att acceptera dem som de är. Vad är det som sticker dem sådant i ögonen? Visst har jag åsikter om saker och ting, men jag skulle aldrig drömma om att försöka påverka, övertala eller påtvinga någon dessa åsikter. Ändå verkar det vara precis vad folk befarar. De här funderingarna får mig att undra om det har blivit omöjligt att basera ett vänskapsförhållande på grundläggande kristna värderingar. Kanske har det aldrig ens varit möjligt? Det kanske är en social plikt att ljuga för att inte mista någons vänskap? När jag lyssnar till hur människor agerar i samtal sinsemellan, handlar det ofta om vita lögner, manipulativa kommentarer och ihåliga medhåll. Man vågar aldrig lita på att personen man talar med verkligen säger sin åsikt, lika lite som man kan gå in i en fruktsam diskussion eftersom ens samtalspartners antingen blir upprörda över att vi har olika åsikter eller falskt håller med för att inte komma i konflikt. Men har man inte ett ansvar inför sina medmänniskor att så långt möjligt vara sann? Naturligtvis inte i syfte att skada - det man säger får aldrig yttras för att genera, nedvärdera eller göra illa någon. Vad jag efterlyser är ett slags vänlig uppriktighet som gör ens omgivning trygg i förvissningen att man inte spelar skådespel utan är sig själv och står för det.
Ett närliggande problem jag också har stött på under åren är kraven från människor att man skall tiga om vissa saker för att inte skapa konflikter. Jag kan förstå situationen att man inte talar om något som enbart leder till gagnlös skada, men när det handlar om viktiga sanningar gällande en själv finner jag det svårbegripligt att dessa skall tigas ihjäl bara för att någon inte tycker om att höra dem. - - - Detta gör mig förvirrad, eftersom jag inte vet om det är en social regel att ha rättigheten att slippa veta vad någon gör, känner och tänker. Visst, det kan aldrig vara rätt att plåga någon - så om en person verkligen lider av att veta, är det förstås mest humant att tiga. Men om det handlar om något som faktiskt inte borde förorsaka lidande? När hänsynstagandet går utöver rimlighetens gräns? - - - Varför skall det behöva vara så att det som gör mig lycklig gör andra så olyckliga? (utdrag ur dagboken 1998)
Av de kristna helger det svenska kyrkoåret innehåller är Allhelgona antagligen den enda som firas på ungefär det sätt den är tänkt. Alltsedan reformationen handlar det dock inte längre om att påminna oss själva om helgonen, och jag tror att få svenskar reflekterar över varför dagen kallas Alla Helgons Dag. Det har kommit att bli en betydelselös beteckning på den helg då vi lägger kransar och tänder ljus vid gravar och i minneslundar. Varför har vi i Sverige blivit så rädda för att koppla helgen till helgonen? Själv gissar jag att det från början berodde på att dyrkandet av olika helgon under medeltiden hade tagit sig så orimliga proportioner att det gränsade till avgudadyrkan och dessutom drog uppmärksamheten från kristendomens kärna, och det var kanske detta reformationen försökte komma till rätta med genom att sänka ett glömskans mörker över helgonen. Tyvärr gick man på köpet miste om de positiva effekter helgonen har på den enskilde kristnes liv i tro… men det vet man naturligtvis ingenting om, eftersom man inte vet vad helgonen "är bra för". Själv trodde jag under många år - precis som flertalet svenskar förmodligen gör - att denna helg var till för att man åtminstone en gång om året skulle se till sina anhörigas gravar. Ju mer moderna vi blir, desto mer tappar vi kontakten med våra rötter och familjebanden blir tunnare för var generation bakåt man går i sin egen historia. Döda människor finns inte längre, eftersom den moderna människan är uppfostrad att tycka att det som inte syns inte heller existerar. Det är otäckt att tänka så, men de flesta av oss vet mer om våra s.k. kändisar än vi vet om våra far- och morföräldrar! och eftersom vi nu ser på våra egna förfäder på detta sätt - hur mycket mer avlägsna blir inte andra döda människor, som t.ex. helgonen? De har funnits en gång i tiden, javisst. Men om vi nu inte ens minns dem vi är släkt med, varför ägna någon uppmärksamhet åt andra döda - hur fantastiska de än varit och hur stor betydelse de än haft? Ändå tror jag att varje kristen människa gör sig själv en otjänst genom att inte åtminstone reflektera över helgonen. För de blev ju faktiskt helgon just för att de hade något viktigt att tillföra kristendomen - som förebilder, som tänkare eller som lärare. En tro förblir teoretisk om inte de troende själva ger liv åt dess innehåll, och detta är vad vi har att hämta just hos helgonen. Insikter! Förebilder! Begripliga förklaringar till obegripliga frågor! Ändå har vi valt att vända ryggen åt denna rika källa av viktig vägledning. När jag konverterade, kom helgonen att bli det som fascinerade mig mest inom den katolska värld jag tog steget in i. Visst, vägen in var mitt brinnande intresse för kristen mystik, för klosterlivet… men det jag omedelbart snubblade över var helgonen, eftersom de flesta helgon kommer just därifrån. På den tiden många av våra helgon kommer ifrån, var klostren oaser av andligt liv i en värld som i övrigt präglades mest av överlevnad. Är man upptagen av att ordna mat för dagen, hinner man inte ägna sig åt trosfrågor. Men i klostren fick män och kvinnor den unika möjligheten att verkligen tränga in i sin tro och gå på upptäcktsfärder i det andliga. Och ur deras erfarenheter sprang all denna kunskap vi andra kan ösa ur för att själva bli mer levande i vår tro. För vi har inte kommit långt sedan dess - fortfarande kämpar vi för att överleva, och få av oss har tid att vända oss inåt. Själv frossar jag i skrifter om och av många av kristendomens största helgon, och jag tycker att jag för varje ord lär mig mer och mer om vad det egentligen innebär att vara kristen. Och plötsligt är inte helgonen längre bara döda människor. Tvärtom är de högst levande - talar till mig på ett sätt jag förstår och visar för mig hur jag själv skall kunna använda deras erfarenheter i mitt liv, min egen tillvaro, just här, just nu.
Därför är Alla Helgons Dag en av de viktigaste helgerna för mig, och jag undrar ofta om det inte var betydligt mer än en lycklig slump att jag förra året vigdes till Mariasyster just denna dag. Visst smyckar jag fortfarande mina förfäders gravar med kransar och ljus, och visst tänker jag på dem som gått före mig in i evigheten. Men jag tänker också oerhört mycket på hur fantastiskt mycket rikare mitt liv blivit sedan jag började lära känna helgonen. De har givit mig nycklarna till det levande kristna livet. (predikan 1998)
Mitt i sorgen och saknaden kan jag uppleva känslor jag egentligen inte vill kännas vid hos mig själv. Då och då väller en oresonlig ilska upp inom mig, och jag känner mig övergiven i en stund då jag behövde pater S. S. mer än någonsin. Jag hade precis börjat komma underfund med vad jag kunde hämta hos honom, hur mycken kunskap och klokhet han hade att dela med sig av. Hur kunde han försvinna ur mitt liv just nu? En person jag talat med, föreslog att pater S. S. kanske visste detta och lämnade mig just för att jag inte skulle hänga upp mig för mycket på honom och hans kunskaper utan vandra vägen själv. En annan har sagt mig att pater S. S. behövs på annat håll - att Gud kallade på honom därför att han hade nya uppgifter som väntade. Själv vet jag bara att han fattas mig, och att jag just nu känner mig handlingsförlamad. Bara några dagar innan han dog fick jag låna hans älsklingsböcker mot löfte att vara rädd om dem. Det är mäster Eckeharts samlade skrifter, som pater S. S. värderade mycket högt och ständigt återvände till. Hans dotter, som är hans närmaste anhörig, har varit god nog att låta mig behålla dem, och jag hoppas att hon förstår hur oändligt tacksam jag är över det. Genom böckerna har jag ändå möjligheten kvar att ösa ur samma källa han gjorde. De står och väntar i min hylla, ropar till mig att de vill bli lästa... Vi skulle ha träffats två dagar efter den dag han hittades död. Meningen var att han skulle hjälpa mig att skapa min hemsida på Internet. Hans egen fascinerade mig, och jag är glad mitt i sorgen att jag hade sinnesnärvaro nog att ladda ned och printa ut den när jag fick beskedet att han lämnat oss. På så vis har jag lite av hans tankar kvar, samlade i en pärm. Min hemsida har jag fått göra på egen hand, och kanske var det bäst så. Men den är dedicerad honom... och varje gång jag är inne på den kommer jag att minnas honom eftersom det var han som uppmuntrade mig att gå ut på nätet med mina tankar, precis som han hade gjort.
Käre S! Jag hoppas att du har det bra där du är nu, och att vi en gång får ses igen! Och jag är så tacksam att jag hann förklara för dig hur mycket du betytt för mig… (dagboken 1998)
Åter till "Så'nt jag skrivit..."! |