Jag förvarnar om att texten på den här sidan kommer att bytas ut totalt emellanåt...
Du trodde väl ändå inte att jag skulle avslöja allting på en gång?!?


Men vi börjar med ett litet collage - en fotosafari över drygt 45 års liv som mig:




Jag är till hälften skolad, till hälften autodidakt.

Mina föräldrar fick aldrig chansen att gå vidare efter folkskolan, fast de inget hellre ville. Det kanske är något att tänka på för dagens skolungdomar, som känner sig skoltrötta och undrar varför de "måste" gå vidare till gymnasium o.s.v. efter grundskolan? Hur som helst fick det mamma och pappa att bestämma sig för att deras barn redan från början skulle få lära sig hur underbart det är att just - lära sig. De förmedlade därför tidigt kärleken till böcker, och i mitt barndomshem klädde bokhyllorna väggarna från golv till tak i vardagsrummet. Där fanns allt från "Bill och Ben" (minns inte författaren) till diverse avancerad facklitteratur, och vi uppmuntrades att läsa i stort sett vadhelst vi kom över... samtidigt som vi fick träna oss i kritiskt tänkande, så att vi inte tog allt som stod skrivet för givet utan använde vårt sunda förnuft i läsningen. Pappa var s.k. "hemmapappa" p.g.a. en skadad rygg och svår psoriasis, och han ägnade oerhört mycket tid åt att lära oss barn läsa, skriva och räkna långt innan vi började skolan... och sedan fanns han ständigt till hands när vi läste läxorna.

Jag gick i grundskolan på flera olika ställen, eftersom vi p.g.a. mammas arbetssituation flyttade då och då. Första och andra klass gick jag i Vanstaskolan i Ösmo (Södertörn), tredje klass i Tjelvarskolan och fjärde och femte klass i Solbergaskolan i Visby på Gotland. Resten av grundskolan, sjätte till nionde klass, gick jag i Fisksätraskolan i Nacka utanför Stockholm.

Så var det dags att söka till gymnasiet. För mig gällde två saker - att få en bred utbildningsbas och att slippa matte! Så jag sökte till den humanistiska linjen och siktade på Nacka gymnasium där min bästa väninna och min pojkvän skulle gå sina respektive linjer. Av någon anledning jag inte minns hamnade jag istället på Södra Latin inne i Stockholm, och det visade sig vara oerhört lyckat... de följande tre åren kom att bli mina allra lyckligaste skolår någonsin, och jag trivdes så bra att jag i en uppsats skrev att Södra Latin inte var "en skola utan ett sätt att leva"! Det tycker jag förresten fortfarande, åtminstone om skolan har kvar samma atmosfär den hade på min tid. Jag läste som sagt humanistisk linje och valde en konstnärlig inriktning (idag hade jag nog istället valt helklassisk variant med grekiska och latin, men på den tiden ville jag göra det så enkelt för mig som möjligt), men jag hade också turen att hamna i en blandklass där hälften av eleverna läste min linje och hälften samhällsvetenskaplig linje. Det kom att bli en mycket lyckad blandning, och sammanhållningen var stark.

Från Södra Latin fick jag med mig kärleken till själva skolmiljön och till gamla hus. Dessa känslor har jag sedan dess burit med mig, och de är så ihopkopplade att jag ofta längtar till studerandet just för arkitekturens skull och tvärtom. Så det kom att bli lite av ett antiklimax att nästa studiemiljö - som jag kom till efter ett flera år långt uppehåll då jag arbetade på domstol som kontorist - var ovanligt modern: Stockholms universitet. Arbetet på först Mellankommunala skatterätten (som inte finns längre) och sedan Regeringsrätten lockade mig till juridiken, så jag ansökte och antogs (till min stora förvåning) till juristlinjen. De följande sex åren blev oerhört jobbiga, dels för att jag arbetade och pluggade samtidigt och dels för att jag under första halvan av utbildningstiden hade den olyckliga benägenheten att jämföra mig själv som student och mina studieresultat med de andra studenterna i min grupp. Du som läser detta och studerar - lär av min dyrköpta läxa! Du skall givetvis sköta dina studier så bra du kan, men tävla aldrig någonsin med någon annan än dig själv. Det tog mig ett studieuppehåll på tre månader med trasiga nerver samt ett antal besök hos studiekuratorn innan jag orkade ta upp studierna igen... men då gick det plötsligt jättebra och jag började få betydligt högre betyg på mina tentor.

Efter avklarad juris kandidat-examen återvände jag till Regeringsrätten. Givetvis var tanken den att jag skulle få nytta av mina förvärvade kunskaper, men av olika anledningar blev jag kvar i den administrativa branchen i flera år, medan jag istället extraknäckte som juridiskt ombud och rådgivare på fritiden. Arbetsmarknaden var mycket svår för nybakade jurister... och innan den hann förbättras i någon nämnvärd grad, hade jag hunnit genom mitt första nervsammanbrott och insett att jag inte hade den stresstålighet som juristjobben kräver. Så jag sadlade om, som det så vackert heter, och blev advokatsekreterare istället - ett mer omväxlande arbete, som ändå behöll anknytningen till juridiken. Det var så jag hamnade på mitt livs absolut bästa jobb: som advokatsekreterare på kvällar och nätter hos Lagerlöf & Leman (numera Linklaters & Alliances). Tyvärr hann jag bara arbeta där i ett par år, innan min sjukdom slog till med full kraft...

Studerandet gav jag dock inte upp, bara för att jag blivit sjuk. Fr.o.m. min första sjukdag i april 2001 hade jag egentligen bara gott om en enda sak: tid. Och den tiden har jag använt till att fortsätta lära känna världen omkring mig, främst i form av facklitteratur. Det är det jag menar, när jag kallar mig autodidakt. Jag läser i stort sett allt jag kommer över, men framför allt naturvetenskap, medicin, psykologi, filosofi och biologi. Genom mitt religiösa engagemang har jag dessutom kommit att älska teologi, exegetik, liturgik och kristen mystik (bön m.m.), och sådan litteratur utgör numera huvuddelen av min studieläsning. Och så fördjupar jag mig med största intresse i mänsklighetens livsvillkor... biografier, memoarer, medicin och psykologi har blivit ännu viktigare för mig sedan jag prästvigdes.

Om jag hade klarat av att studera "på riktigt", d.v.s. på universitet eller högskola, skulle jag förmodligen vilja ta mig an två ämnen: teologi och beteendevetenskap. Men så bra lär aldrig min hjärna fungera igen, att jag klarar av tentor. Kanske i en mycket anpassad form, främst tidsmässigt... nåja, den frågan får vila tills vidare. Jag skall dock inte sticka under stol med att jag längtar efter skolmiljön - efter stora gammaldags byggnader med vinklar och vrår, där man sitter i fönstersmygar eller i vördnadsbjudande bibliotek och fördjupar sig i allt möjligt spännande i bokform.



Ja,ja... nu räcker det. Finns det inget annat att läsa?