Egentligen är jag absolut inte rätt person att tala om sådana här saker, eftersom jag tillhör dem som inte lärt sig att hantera depressionerna och ångesten. Men kanske kan jag sprida lite förståelse för oss, genom att berätta hur det är? Min erfarenhet sedan första ångestanfallet (en kall januaridag 1995) är att ingen kan totalt sätta sig in i det som inte själv har upplevt det. Upplevelsen av såväl depression som ångest är så ologisk, så obegriplig, så ofattbar att man i sunda stunder inte kan föreställa sig hur det känns. Själv upplever jag det som om jag i de stunderna är två personer: en som brinner av ångest, och en annan som står bredvid och mållös undrar varför man beter sig som man gör!

En sak vill jag klargöra från första stund. Ångest har ingenting med nervositet, rampfeber och oro inför t.ex. tal, tentor, första träffen med blivande svärmor etc att göra. Ångest är ett sjukdomstillstånd. En annan fördom jag vill ta kål på direkt är att ångest "bara" är psykiskt betingad. Inget kan vara mer fel - tvärtom är ett ångestanfall en mycket fysisk reaktion med fysiska upplevelser. Och i de flesta fallen är ångesten ett av flera symptom på fysiska orsaker, t.ex. neurologiska skador och sjukdomar.

De två största symptomen på ångest är andnöd och rubbad hjärtrytm. Tänk efter: hur skulle du må om du inte kunde andas och du kände att hjärtat betedde sig konstigt? Första gången tror de allra flesta att de har drabbats av en hjärtinfarkt, för så lika är symptomen att t.o.m. vårdpersonalen tar fel innan de undersökt patienten med EKG och röntgen. Undra på att man grips av panik! Och ju mer rädd man blir, desto värre blir andnöden och hjärtproblemen... man hamnar i en ond cirkel, och tro inte att det hjälper att någon talar om för en att "det inte är farligt" - hur vet de det?!? När man själv känner att man håller på att dö! Vad en ångestdrabbad behöver i den stunden är inte respektlösa nedvärderande kommentarer - hon/han behöver adekvat hjälp att komma ur ångesttillståndet.

Depression kan vara både fysisk och psykisk. Alla människor drabbas då och då av depressioner - t.ex. vid vissa tider på året eller då livet blir för jobbigt att hantera med de vanliga medlen (för alla har vi verktyg vi använder för att pigga upp oss, t.ex. att gå till frissan när vi är ledsna, ta en cigarett för att lugna ner oss, gå en promenad för att vila från den stressiga situation man befinner sig i o.s.v.). Det är när man inte på egen hand kan ta sig ur depressionen, när den blir långvarig och framför allt när den påverkar det dagliga livet i alltför stor utsträckning, som depressionen övergår till att vara en sjukdom.

Det största symptomet på en depression är den förlamande, genomsyrande tröttheten. Varenda fiber i kroppen är utmattad, minsta rörelse blir oöverstigligt svår... jag har varit med om att sitta i soffan och titta på tekannan på bordet, men inte klara av att sträcka mig efter den fast jag så innerligt gärna ville ha en mugg te! Nu börjar vården förstå denna slags omänskliga trötthet, och forskare vid Karolinska Institutet i Stockholm har tillverkat en "blydräkt" som vårdpersonal får bära för att känna hur det känns att var deprimerad. Egentligen borde också patientens anhöriga, kollegor och vänner också få testa dräkten, så att de slutade komma med värdelösa råd av typen att man skall "rycka upp sig"... "skärpa sig"... "sluta bete sig som en barnunge"... "inte vara så lat"... o.s.v.

Ett annat symptom, som kan vara direkt farligt för patienten, är att man drar sig undan omvärlden. Minsta intryck utifrån känns som en våldtäkt på ens psyke, och därför undviker man världen omkring sig för att inte drabbas av ångest eller andra svåra symptom. Det blir svårt att tala i telefon, att uträtta ärenden, att öppna brev... vem vet vad man kan möta?!? Man skjuter livet framför sig, och det kan ställa till stora problem: tänk t.ex. att du hela tiden drar dig för att betala dina räkningar? Eller gör något fel på jobbet, därför att du helt enkelt inte kommer ihåg hur en uppgift skulle utföras? Som deprimerad är du disträ och tankspridd, fumlig och okoncentrerad... tänk dig en sådan person köra buss, sitta i en bankkassa, vara kontrollör i en fabrik eller arbeta inom vården!