I en seriestrip som jag läste för många år sedan, förklarade ett skolbarn varför han inte hade gjort sin läxa: "Min katt var för söt". Jag förstår honom precis. Att skriva det här är nämligen inte lätt... mellan mig och tangentbordet sitter Imma och är som vanligt på goshumör. Ärligt talat är det mycket som är krångligt i min vardag - att diska, laga mat och städa t.ex. I allmänhet måste jag nämligen bära Aragorn på axeln under tiden! Han ger sig inte med mindre - försöker jag sätta ner honom, står han snart på pass någonstans och kastar sig i min famn när jag råkar gå förbi. Läser jag eller löser korsord, ligger en katt ovanpå boken/tidningen. När jag går från rum till rum, följer katterna efter mig som små smidiga skuggor - högljutt jamande. De pratar nästan jämt, berättar och frågar, har åsikter och krav.

Nej, alla katter är nog inte så här. I alla fall tror jag inte det. Jag känner inte så många personligen, utan det mesta av min "katterfarenhet" fick jag under de år jag delade med hemlösingen Bamse - en underbar, men tillbakadragen och tystlåten gatukorsning som vi tog hand om då hans matte dog. Man fick till nöds bära honom, men varje gång tog han på sig ett bittert ansiktsuttryck som sa att "så här gör man inte med en tiger!". Gosade gjorde han enbart på sina egna villkor, och ganska sällan... ungefär lika sällan som han pratade. Däremot var han en trogen kamrat, som fanns i närheten och som ställde upp om man var sjuk eller ledsen - då la han sig intill och spann vänligt. När Bamse gick över regnbågsbron lämnade han ett ohyggligt tomrum efter sig... och jag kan uppriktigt säga, att jag aldrig har sörjt någon enda varelse så intensivt som jag sörjde Bamse. Än idag ligger tårarna på lut, när jag tänker på honom...

Så det var oundvikligt - ett hem utan en katt är bara ett hus. Det tråkiga var bara att jag hade fått veta att jag var pälsdjursallergiker... det kom som ett hårt slag, för jag var fullt inställd på att alltid dela livet med djur. Faktum är att jag alltid har gjort det; från ödlor och vandrande pinnar till undulater och hundar... det har alltid funnits djur i mitt liv.

Så hände det märkliga. Året efter Bamses död, sommaren 1998, gjorde mina föräldrar och jag en utflykt och varvade fikandet med korsordslösande (en gemensam passion). I tidningen fanns en artikel om katter... jag tror att den hette något i stil med "Vilken ras passar dig?" och presenterade ett tjugotal olika kattraser. Det var Mutti som läste, och efter en stund höjde hon rösten: "Här finns ju faktiskt en katt som skulle kunna passa dig!". Hon pekade på fotot av en ganska udda, mager historia som kallades Cornish Rex... "Det står att många allergiker klarar den här rasen" fortsatte Mutti. Jag tittade på den konstiga katten och tänkte att "ja, det är ju i alla fall en katt" varpå jag bestämde mig för att ringa SVERAK och ta reda på lite mer. Detta var en söndag, och på måndagen ringde jag från jobbet, fick telefonnumret till ordföranden i ArtDeCo och ringde henne så snart jag kommit hem. Då var klockan kring 19, och under hela vårt intressanta samtal hörde jag en katt jama högljutt i bakgrunden. Vårt samtal slutade med att jag tingade en hankattunge, under förutsättning att jag klarade "allergitestet" hemma hos en väninna till ordföranden - hon hade nämligen tre rexar och brukade ta emot folk som ville testa om de tålde rasen innan de gav sig in i ett kattköp. En halvtimme efter det att vi hade lagt på luren, födde den jamande katten - honan Decima - fem välskapta ungar, däribland Aragorn och Imma.

Redan kvällen efter, på tisdagen, åkte jag hem till de där tre rexarna och tillbringade flera timmar med att försöka provocera min allergi. Vi gnuggade katterna så att det yrde tunna hårstrån i solstrimmorna, jag gosade och borrade ner ansiktet i silkeslena pälsar... ja, rexar har faktiskt päls, även om det "bara" är underull. Inte ens den s.k. "nakenkatten" Sphynxen är helt pälslös, även om dess behåring är mycket gles och huden istället skyddas av ett blankt fettlager. Hur som helst kände jag ingenting annat än lycka... och den lyckan bar mig hela vägen hem, allergifri och svävande en bit över marken. Jag hade klarat testet! Väl hemma ringde jag Marie-Ann (ordföranden) igen och berättade hur det hade gått. "Bra" svarade hon. "Jag har valt ut en liten svart kille åt dig - han är trygg så det räcker för hela kullen, och att döma av tassarna kommer han att bli stor!". Jag var överlycklig! Och från den stunden var jag kattägd... Aragorn hade för alltid tassat in i mitt hjärta.

När kattungarna var fyra veckor gamla och vi hade hunnit in i augusti, reste jag till Kolbäck för att hälsa på min kattunge. Jag hade med mig en leksak, som jag hoppades att han skulle gilla... och så hoppades jag förstås att han skulle gilla mig! Och det gjorde han nog... fast särskilt intresserad var han inte, om jag skall vara ärlig. Livet innehöll roligare saker - framför allt syskonen! Däremot sökte en liten grå hona upp mig, klängde på mig och ville inte lämna mitt knä. "Hon skall bli avelshona" berättade Marie-Ann. "Det är ett par som har tingat henne". Jag tänkte att om jag hade kommit hit för att välja unge, hade jag nog valt den grå eftersom hon så uppenbart sökte sig till mig... men nu var jag framför allt här för att lära känna Aragorn, min lille svarting som var så full av livsglädje.

Ytterligare fyra veckor gick, och så ringde Marie-Ann. "Kan du tänka dig att ta emot en kattunge till?". Hon berättade att en av de tingade katterna hade visat sig vara defekt (hon är polydaktyl, d.v.s. har för många tår på bakbenen) och därför inte dög till avel. "Jag har inte råd" invände jag, men Marie-Ann viftade bort det med att "det skulle ordna sig" och att "det viktigaste var att katten kom till ett kärleksfullt hem". Vilken kattunge det var? Den lilla grå, förstås! Gud vet vad han gör.

Tretton veckor gamla kom de - små, nyfikna och beredda att inta både mattes hjärta och reviret. Jag bävade inför ansvaret! Skulle jag, som egentligen inte hade någon som helst erfarenhet av katter, ta hand om dessa småttingar?!? Men tiden gick, och vi växte upp tillsammans, jag och mina pälsklingar. Storasyster Imma var blyg och reserverad, men älskade att leka och tydde sig till lillebror Aragorn, vars trygghet strålade som radioaktivitet omkring honom. Han å sin sida älskade människor, livet, äventyret... ja, allt! Livet förändrades för alltid... balkongen blev innätad och inredd för kattliv, soffor kissades ner (för Imma visade sig ha fler problem än bara det där med tårna... men vem bryr sig?!?) och prydnadsföremål försvann för att ersättas av klätterställningar, leksaker, kattlådor och annat som är betydligt viktigare. Matte älskade det, och det verkade ungarna också göra.

Sex månader gammal var Aragorn så "välutrustad" att det blev dags för kastrering. Imma tog längre tid på sig, men när hon var tio månader fick även hon träffa veterinären. Gud give att de håller sig friska - trots att jag visste att allt skulle gå bra, var jag sjuk av oro under bägge tillfällena! Är det så här att ha barn, tro? Jag hade tusen gånger hellre legat på operationsbordet själv... och de gånger döden gör sig påmind, då vänner berättar om hur deras pälsklingar vandrat över regnbågsbron, grips jag alltid av samma fasa inför den stund det händer oss. Ibland viskar jag i deras stora öron att jag vill att de skall "bli uråldriga" (förutsatt att de är friska, så klart)... men jag vet ju att den där hemska stunden kommer, då vi måste skiljas åt. Allt jag kan göra är att hoppas att de håller sig kärnfriska, så att det dröjer riktigt, riktigt länge!

To be continued...




Tillbaka!