Om man skulle vilja summera år 2011 i ett enda ord, så måste det nog bli: sjukvård. Det låter inte något vidare roligt, och har väl inte heller varit det... men det har fått goda resultat som vi gläder oss över, både Mutti och jag. Bl.a. fick jag i slutet av september mina diskbråck i nacken åtgärdade genom steloperation av tre kotor, vilket åtminstone har tagit bort de hemska smärtorna även om övriga nervskador (domningar m.m.) inte gick att reparera. Och Mutti gick i juli igenom en fyrfaldig kranskärlsoperation (tre inopererade stentar och ett lagat läckage). Därtill har hon under hösten fått hörapparater till bägge öronen och väntar på att få även sitt vänstra öga opererat mot grön starr (det högra opererades ju förra året), vilket kommer att återställa synen också på det ögat. Ett par vistelser på njuravdelningen har hon hunnit med både under sommaren och hösten... hon lider numera av en ganska svår njursvikt, men vi kämpar så gott vi kan att hålla värdena över den nivå då det blir dags för dialysbehandling och köande för en njurtransplantation. Jag studerar sedan flera år tillbaka näringslära på både längden och tvären för att få vår dagliga diet att klara både diabetes (för oss båda), hjärtsvikt och njursvikt (för Mutti) och även om det är mycket krångligt har jag fått det att fungera någorlunda, vilket jag är stolt över. Men så får vi också god hjälp av professionella dietister och har både diabetes-, hjärt- och njursviktskola på schemat *ler stort*. Att vara sjuk är sannerligen ett heltidsjobb!

En ironisk fördel av att jag haft svåra smärtor p.g.a. diskbråcken i nacken var att jag fick så starka mediciner (bl.a. morfin) att min migrän varit betydligt lindrigare än vanligt. Synd att jag inte kan fortsätta med den sortens medicinering... men sådana preparat skall man inte använda längre än absolut nödvändigt, och jag befinner mig långt framme i processen att trappa ner och sedan sluta helt med dem. Så migränen är tillbaka igen, och jag inrättar mig efter det efter den här "viloperioden" (april - september). Och tack och lov är jag ju sjukpensionär sedan i januari, vilket har betytt oerhört mycket för min psykiska hälsa och min förmåga att slappna av (vilket har en viss positiv effekt även på migränen).

Årstidernas växlingar har varit alldeles extra gynnsamma i år, åtminstone i mitt tycke! Våren kom tidigt och blev lång, sommaren har varit alldeles lagom varm (med enstaka undantag, men de har AC på sjukhusen så det har gått bra ändå) och hösten blev precis så där utdragen som jag hade hoppats på... vi har bara haft några enstaka frostnätter, i övrigt har det varit för årstiden ovanligt varmt och soligt hela tiden. Och det har haft många fördelar - inte minst har veden räckt bättre än vi vågat hoppas, och vi har vara ute mycket mer än vanligt; promenerat, donat i trädgården, gjort utflykter m.m. Tack vare godhjärtade vänner, som bistått oss med bensinpengar i trängda lägen, har jag kunnat besöka Mutti när hon legat på KSS - vilket hon gjorde nästan hela sommaren - och ordnat picknick antingen i sjukhusparken eller i närheten, så trots allt har vi kunnat njuta av sommarlivet riktigt bra! Och när det var min tur att hamna på sjukhus - första gången på KSS i Skövde i våras, sedan på Sahlgrenska i Göteborg i september - kunde Mutti besöka mig.

En oväntad effekt av den varma hösten har varit att det fortfarande blommar ute - våra astrar står i full blom, och vi har sett bl.a. maskros, prästkrage och blåklocka i trädgården! Björnbär har vi kunnat plocka hela hösten, och vänner rapporterar regelbundet om svampskördar...

På kattfronten har det varit både glädje och sorg om vartannat. Vår pälskade Conny, katten med det stora hjärtat, jagade rätt på en huggorm i trädgården i augusti och blev biten - vilket i sin tur satte igång hans svåra hjärtsjukdom (HCM, hjärtförstoring) så att han fick en svår blodpropp i de ådror som leder till benen... och en katt som är förlamad i hela bakkroppen kan inte leva ett kattvärdigt liv, så vi tvangs tyvärr att låta honom vandra över Regnbågsbron. Det var oerhört svårt och sorgen blev så tung att vi nästan inte mäktade med den...

... och för att inte Imma skulle gå under (att bara ha en enda rex är snudd på djurmisshandel, för de är oerhört sociala djur) sände vi ut ett nödrop: fanns det möjligen någonstans en ung rexhane som behövde ett nytt hem? Redan dagen efter fick vi kontakt med en ung skånska som stod inför att bli hemlös efter sin skilsmässa och inte längre kunde ta hand om sin kisse, och den 17 augusti möttes vi på halva vägen - i Jönköping - och hämtade sötnosen Philemon. Han fann sig snabbt tillrätta och intog reviret med en sådan livsglädje att sorgen efter Conny blev något lite mindre smärtsam att bära... och även om Imma inte precis älskar den unge vildbasen mår hon betydligt bättre nu och har t.o.m. gått upp lite grand i vikt. Dessutom är hennes njurvärden helt normala, vilket gläder oss oerhört!

Husisarna mår bra och trivs med livet alla fem. Rafaels päls växte sig under våren på tok för tjock och tovade ihop sig till ett hårt pansar, så i somras lät vi veterinären raka honom (all päls utom på huvudet, tassarna och svansen) - och oj, så han trivdes med denna nya frisyr! Han blev som en helt annan katt, glad och rörlig, så vi har tagit beslutet att med jämna mellanrum raka av honom pälsen vartefter den växer sig lång... det hjälper honom också att sköta sin hygien, vilket är viktigt både av fysiska och psykiska skäl. Majsan och Jenny blir allt gosigare för var dag, och Sixten söker sig mer och mer till oss för att gosa och vara nära. Däremot är Assar fortfarande mycket reserverad... men visst händer det att vi får klappa honom! Och han är alltid med i närheten, nyfiken och lekfull.

När det gäller huset och trädgården har det faktiskt hänt lite, trots att vi i omgångar legat på sjukhus och den som varit hemma haft fullt upp med det vardagliga. Renoveringen av huset måste givetvis gå mycket, mycket sakta... sådant kostar rätt stora pengar. Men tack vare mina underbara syskon har vi i alla fall kunnat göra i ordning Muttis sovrum och kök, vilket gjort hennes del av huset mysigare. Nästa projekt blir att ordna mitt sovrum... sedan ett halvår tillbaka sover jag i vardagsrummet, och i längden känns ju det inte så roligt. I trädgården har vi framför allt rensat, skött gräset (jag fick en ny gräsklippare i present av en okänd välgörare - än en gång tack för den!) och beskurit buskarna ganska hårdhänt... de växer som ogräs. Mutti har planterat om lite barrträdsplantor så att de som vuxna skall bilda ett skydd upp mot kalhygget bakom huset, och så har vi ordnat med fågelautomater vid nästan alla fönster på bottenvåningen: katt-TV, som det heter på jamiska. Mycket upps-kattat!

Mutti säljer av så mycket hon kan av sådant som Daddy samlade på sig men som hon nu inte har vare sig glädje eller nytta av, och pengarna går till att betala räkningar så att vi sakta men säkert får ordning på vår lilla ekonomi. Vi har deltagit i ett par loppisar och tänker fortsätta med det - det ger inga stora pengar, men varje slant är värdefull. Dessutom har vi haft några antikhandlare här på besök, som köpt lite porslin, samlingssaker m.m. Men den riktigt stora hjälpen för ekonomin är att vi äntligen kunnat lämna in vår gemensamma ansökan om skuldsanering! *glad* Om den blir beviljad, vilket just nu ser troligt ut, är vi fria om fem år... en sådan underbar tanke! Och dessutom kan vi ha kvar huset och bilen, och vi får behålla en större del av våra pensioner så att vi skall klara de månatliga utgifterna bättre.

Så värst mycket semestrande har vi inte kunnat unna oss, men i februari var vi i Stockholm för att fira Muttis födelsedag hemma hos Bobos familj (dit flera av mina syskon med familjer också kom), i maj gjorde vi en heldagsutflykt till Ljungby för att delta i en härlig träff med mattar och hussar till andra bloggande katter, i juni kunde vi faktiskt delta i en mässa i domkyrkoförsamlingen i Stockholm (det sker alltför sällan, men jag har inte råd med resorna - just den här gången fick jag dock betalt, eftersom klerikala synoden sammanträdde efter mässan) och i samband med det kunde vi också hälsa på goda vänner som vi lärt känna genom kattbloggarna, i oktober gjorde vi en övernattenkryssning med Cinderella till Åland och nu i november kunde jag äntligen bila ner och tillbringa några dagar hos Mia i Eslöv - det hade både hon och jag längtat mycket efter!

Och så kommer vi till den lilla kortversionen av årets händelser, som jag började med för något år sedan:

Årets bästa händelse: att jag inte visste hur skadat Muttis hjärta var förrän det redan var reparerat och vi därmed slapp en massa oro, och att hon nu är helt frisk i sitt hjärta

Årets värsta händelse: att Conny dog - det river och sliter fortfarande i hjärtat

Årets största överraskning (positiv): gräsklipparen, vars inköp möjliggjordes av en okänd välgörare... och överhuvudtaget de gåvor, både i form av pengar och saker, som vi fått mottaga av godhjärtade människor under året

Årets största överraskning (negativ): att det överhuvudtaget är fysiskt möjligt att ha sådana smärtor som jag upplevde i våras, då jag fick läggas in på KSS för att få hjälp att bli smärtlindrad

Årets viktigaste händelse: att jag äntligen fick stadigvarande sjukersättning (sjukpensionerades) och att vi har kunnat lämna in ansökan om skuldsanering

Er tillgivna Kicki/sr. Carina