Våren ägnades helt och hållet åt Daddys snabbt försämrade hälsotillstånd. Vi vistades på Kärnsjukhuset i Skövde oftare än vi var hemma... först på bensårscentrum (som är en underbar avdelning för multisjuka, med lika skicklig som varmhjärtad personal), så på infektionsavdelningen, sedan på avdelningen för njursjuka och sist var vi tillbaka på bensårscentrum igen. Ja, jag skriver "vi", för Mutti bodde hos Daddy i hans sjukrum och själv tillbringade jag i stort sett hela dagarna hos dem. Det som hände var att Daddys kvarvarande fot först blev infekterad och sedan drabbades av kallbrand... en tå, två tår, tre tår... vi kämpade som djur för att stoppa den farliga utvecklingen och inte blev det bättre av att hans njurar gav upp, vilket innebar att de tvangs försöka dra ner på medicinintagen för att "kicka igång" njurarna igen. Det var en fasansfull tid - för Daddy, vars smärtor var obeskrivliga och som levde med en konstant ångest - och för Mutti och mig, som maktlösa stod intill och måste välja mellan att rädda hans njurar eller ge honom vettig smärt- och ångestlindring.

Under den här perioden samlades änglarna kring oss, bar oss på alla sätt de kunde. Mina syskon, släktingar, vänner och bekanta, människor vi bara känner via Internet, sände oss pengar så att vi skulle kunna tanka bilen och äta ute. Och det gjorde vi - utifrån Daddys mycket begränsade ork gjorde vi flera fina utflykter med bilen och njöt av våren, åt god mat (som vi köpte på någon trevlig restaurang och tog ut till bilen), besökte min syster med familj som bor tillräckligt nära för att Daddy skulle klara resan... jag kan inte nog prisa alla dessa underbara människor som gav oss så fantastiskt mycket och spred ljus i en i övrigt kolsvart tillvaro! Vi använde också gåvopengarna till att piffa upp den dagliga tillvaron hemma - åt god mat, hade små "fester" med tårta, kaffebröd och godis, fikade och åt på verandan så fort vädret tillät det. Och Daddy upptäckte en sprillans ny favorit: croissanter! Tror aldrig att vi har ätit så många croissanter som denna märkliga vår...

Till sist beslöt läkarna försöka amputera foten... men när de försökte söva honom, fick han tre hjärtstillestånd på raken - och sedan var alternativen uttömda. Medan Daddy vaknade upp igen, paniskt viftande och skrikande (en otäck bieffekt av allt morfin han fått nere på operation) ringde jag mina syskon och sa de där orden jag försökt förbereda mig på att uttala men aldrig på allvar fattat att jag skulle behöva säga: "Daddy är på väg att dö, och vill ni hinna träffa honom är det bäst att ni skyndar er hit". Det var vad narkosläkaren hade sagt till Mutti och mig minuterna innan... "samla familjen så snabbt ni kan, för nu är det slut". Jag vet inte vad vi kände, förutom en förlamande sorg... kanske ett slags märklig lättnad ändå att vi äntligen hade ett rakt besked att tas med? Daddy fick massiva mängder smärtstillande och lugnande från en pump genom en slang rakt in i ryggen, och plötsligt var han lugn och glad - jag fick min pappa tillbaka efter alla dessa år av smärta, ångest och nattsvart förtvivlan! Men jag fick förstås inte behålla honom länge... kallbranden spred sig nu snabbt, vi ordnade med testamente och begravning, pratade så mycket Daddy orkade, syskonen kom och när de hade rest hem igen var de med oss på telefon... efter tre dagar blev Daddy okontaktbar och slutade vare sig äta eller dricka, och sedan vakade Mutti och jag i fyra dygn till innan Daddys tappra hjärta gav upp tidigt på morgonen onsdagen den 20 maj. Just den natten hade Mutti tvingat mig att åka hem och sova ut för att inte drabbas av migrän... och 06.50 på morgonen ringde hon och väckte mig med orden: "Det är över nu. Han gick över regnbågsbron för tio minuter sedan". Mindre än en timme senare var jag på plats i sjukrummet, hjälpte Mutti att tvätta och klä Daddy i hans favorikläder, klippte en hårlock av hans snövita silkesmjuka hår och samlade ihop alla våra saker. Så åkte vi hem, Mutti och jag... för första gången utan Daddy. På hemvägen berättade Mutti att hon, bara minuterna innan han dog, fick kontakt med Daddy en sista gång... han fäste blicken på henne och viskade "Tack", och Mutti kramade om honom, kysste honom och tackade tillbaka.

En vecka gick - Mutti och jag var som bedövade, nästan bara åt och sov, men började också förverkliga Daddys önskemål om begravningen. På måndagen kom han hem med hjälp av Bengtzings Begravningsbyrå och bäddades ner i en kista som han kunde ha snickrat ihop själv, så lik var den hans smak, och sedan låg han med öppet lock i sin egen hall i ett par timmar medan vi tog emot besök av hjälpmedelscentralen och hemsjukvården. De förra hämtade alla de hjälpmedel han haft de senaste sex åren, och de senare fick en hel billast full med vårdmaterial som vi köpt för egna pengar och nu inte hade behov av längre. Jag tror att Daddy gillade att vara mitt i centrum av all denna verksamhet (han ville ha kontroll över vad som hände omkring honom), och hemsjukvårdarna tog sig tid att ta avsked av honom innan de packade bilen full och åkte. Så kom begravningsbyrån tillbaka, vi skruvade på locket på kistan och tog farväl med ett "vi ses i Stockholm" och medan likbilen for iväg åt ena hållet for vi åt ett annat för att äta middag på en pizzeria och lugna ner oss en smula. Dagen efter lämnade vi in fyra papperskassar fulla med mediciner till Apoteket.

Torsdagen den 25 juni hölls begravningen i Boo kyrka i Saltsjö-Boo, Daddys hemmakyrka där de flesta i hans familj har döpts, gift sig och/eller i ett par fall begravts och där vi har vår familjegrav. Biskop Sten-Bertil från min kyrka celebrerade gudstjänsten assisterad av en av mina käraste vänner, prästen Krister Fast, och ceremonien var underbart vacker - precis som Daddy hade bett att den skulle se ut och med hans tre älsklingspsalmer ("Blott en dag", "I himmelen, i himmelen" och "Härlig är jorden"). Ett par av deltagarna blev kanske lite konfunderade över de katolska inslagen, men alla verkade vara överens om att det var vackert! Och i bänkarna satt inte bara familj och släkt utan också vänner från förr och nu... det hade glatt Daddy så oerhört att veta, och kanske gjorde han det - kanske var han där hos oss? Inte i kistan, dock - det kände Mutti och jag redan när vi kom dagen innan och lyfte av locket för att lägga ner några saker som Daddy skulle ha med sig i kremeringen. Så det var inte svårt att tänka på att han skulle kremeras och hällas ner i den urna vi hade valt med stor omsorg och tagit med till Stockholm.

Minnesstunden efteråt var också väldigt fin, även om jag nu på hösten har kommit på mig själv med att tänka att det var ett par saker jag borde ha gjort, om jag hade tänkt på dem då... bl.a. skulle jag ha velat ställa upp ett stort fotografi av Daddy och tända ett ljus bredvid, och så hade jag velat hålla något slags litet tal för att berätta för deltagarna i minnesstunden om den man de sällan eller aldrig fick möjlighet att se - den han var innerst inne, men bara visade för Mutti och mig. Daddy var en så privat person och hans stolthet (som nog också var hans förbannelse) tvingade honom att hålla uppe en fasad av "självständig, tuff och stark" som dolde hur mjuk, känslig och romantisk han i själva verket var.

Daddy urnsattes i vår familjegrav på sin 75:e födelsedag, torsdagen den 20 augusti. Helgen efter samlades i stort sett hela familjen här nere i Otterbäcken och firade honom, precis som han hade önskat. "Varför skall jag inte få fira min födelsedag, bara för att jag är död?" hade han sagt på sjukhuset, och så skickade han med oss en flaska fin konjak att dela på.

Resten av sommaren gick åt att dela ut saker - Daddy hade bestämt att vissa saker skulle gå till vissa personer, och resten skänkte Mutti bort till dem som ville ha och behövde... själv är hon inte alls lika förtjust i saker som Daddy varit. Vi möblerade också om flera av rummen i hennes del av huset, ordnade allt pappersarbete och flyttade ihop i min del eftersom ingen av oss ville vara ensam. Nu hade vi ju bara varandra och katterna. Trodde vi.

Veckan innan Aragorn och Imma skulle fylla 11 år, började Aragorn att bete sig underligt. Han vinglade, missade i sina hopp och blev långsam i rörelserna... och efter ett par dagar slutade han att äta. När han också slutade att dricka greps jag av panik och kontaktade en jourveterinär som konstaterade att han var uttorkad och lärde mig att injicera natriumklorid i hans nackskinn... men det hjälpte inte, oavsett hur mycket jag pumpade i honom och hur ofta. Vid det här laget hade han mist halva sin kroppsvikt och låg mest ihoprullad, antingen på värmefilten eller i min famn... jag visste att situationen var farlig, men ville inte, kunde inte, acceptera det. I tre dygn vakade jag med min svarte pälskling i famnen, injicerade natriumklorid var tredje, varannan, varje timme... bet ihop om gråten så gott jag kunde. Och så blev det måndag (Aragorns födelsedag) och vi fick en akuttid hos underbare Olle Eriksson vid Vadsbo Veterinärklinik - som efter provtagningar, dropp m.m. måste ge oss det hemska beskedet: Aragorn var döende. Hans njurar hade givit upp, precis som Daddys gjorde... med den skillnaden att Daddys sista kreatininvärde (som visar på njurstatusen) hade varit 480, och Aragorns var 1034. Det fanns bara en sak att göra - ta ett hjärtslitande, tårdränkt farväl och låta honom gå iväg över regnbågsbron. Han också. Inte fullt två månader efter det att jag hade tvingats ta farväl av Daddy. Hur mycket orkar en människa bära?

Ännu mer, visade det sig. Inte för att man vill, eller kan, utan för att man måste. Exakt en vecka efter Aragorns död föll lille Rufus ihop mitt i leken och blev slapp som en trasdocka. Mutti och jag störtade iväg till Blå Stjärnans djursjukhus och jag tror att jag körde i 130 större delen av vägen, men det hjälpte inte... en mil utanför Skara slutade Rufus att andas, och trots att vi fick akut hjälp direkt vi kom fram och de satte honom i respirator, var det försent. Min lille långnos var död, bara ett år och en vecka gammal. Och stående med hans livlösa kropp i famnen måste jag ringa hans uppfödare, som väntat på att få ta en kull på honom... det var ett av de värsta telefonsamtal jag tvingats göra i hela mitt liv, och det hjälpte inte ett dugg att Marie-Ann var förståelsen personifierad - jag kände det som om jag hade dödat hennes katt. Lyckligtvis (om man kan använda ett sådant ord i ett sådant här sammanhang?) visade obduktionen att Rufus led av en autoimmun sjukdom som hade angripit och förstört hans tarmar, och att det inte funnits något sätt för mig att vare sig upptäcka eller förhindra det som hänt. Men det hjälpte liksom inte... jag tänkte på hur våren hade handlat helt och håller om Daddy, medan lille Rufus långsamt dog inför mina ögon och jag inte märkte det. Jo, visst var han anorektiskt mager och åt jämt... men jag trodde i min enfald att det berodde på hormoner, att han som fertil brände all energi han fick i sig. Och när jag lät en veterinär kolla honom, tyckte hon att han verkade "helt normal". Nu vet jag "bättre". Och jag kommer aldrig mer att acceptera att en katt magrar, utan att kolla upp varför. Aldrig!

Vad mer finns det att berätta om? Allt annat känns så ynkligt och oviktigt i jämförelse. Men ok, jag har börjat studera latin på nybörjarnivå - läste en termin i våras och håller nu på med termin nr. 2. Det är en gammal dröm som går i uppfyllelse... latin är ett så vackert språk, och jag stöter på det överallt - inom juridiken, i vården, i kyrkan.

Mutti och jag har också börjat kämpa för att räta till vår kraschade ekonomi. Åren med Daddys många och svåra sjukdomar samt att vi har tvingats värma upp huset med villaolja har knäckt oss totalt, men nu tänker vi steg för steg få skutan på rätt köl igen. Vi säljer saker på Tradera och skall också försöka sälja en del på loppis, så småningom. Alla värdefulla saker vi äger är ute till försäljning... bl.a. min bil, Daddys teleskop och diverse antika föremål som han hade samlat på sig, samt förstås mynt- och stensamlingarna. Dieseln har vi vänt ryggen och numera eldar vi med ved, vilket faktiskt känns riktigt bra... inte bara för att det är betydligt billigare, utan för att vi mår bra psykiskt av själva eldandet - fråga mig inte varför, men det är på något vis vilsamt att hiva in vedträn i pannan och betrakta flammorna därinne.

Jo, en sak har ju definitivt bidragit till att vi inte blivit totalt apatiska av all sorg och saknad. Assar, Sixten och Conny har ju flyttat in!

Det började i somras med Assar och Sixten, våra skyggisar, som Mutti förälskade sig i hos katthemmet i Kristinehamn när vi besökte dem för att se ifall där fanns någon misse som behövde oss (det finns det ju alltid, men vi visste inte vilken av dem som skulle bli vår). De här två killarna är ett och ett halvt år gamla och vettskrämda för människor, födda under ett skjul utanför Karlskoga och förmodligen misshandlade... det var oundvikligt att vi skulle falla för dem. Tyvärr tog det lång tid innan vi kunde ta hem dem, eftersom Imma (som jag givetvis lät Olle undersöka in i minsta detalj sedan först Aragorn och sedan Rufus hade dött ifrån mig) visade sig bära på corona - ett virus som i 99,9 fall av 100 inte gör något som helst väsen av sig, men som i det där enda fallet kan mutera till den fruktade kattsjukdomen FIP. Dessutom hade även hon njursvikt, inte så allvarlig som Aragorns och Daddys, men ändå... så jag har ägnat flera månader åt att få ner hennes kreatininvärde till det fullständigt normala värde hon har idag. Vill absolut inte mista en katt till så här snart!

Sedan hörde två av varandra oberoende kattvänner av sig och berättade om hjärtsjuke Conny, som behövde ett nytt hem eftersom han varken kunde stanna hos sin ägare eller bo hos sin uppfödare. Kunde vi förbarma oss över honom? Mutti och jag tog kontakt med Åsa och efter ett antal samtal fram och åter gjorde vi ett besök i Skinnskatteberg för att träffa Conny. Han var förstås bedårande, en riktig gosnos, och vi lovade att så fort veterinären givit klartecken om att Immas corona-infektion läkt ut (den hade aldrig gjort henne sjuk, den märktes inte ens, men det tar tydligen åtta veckor innan värdena blir normala igen) låta Conny få testa livet som klosterkatt. Och på den vägen är det. Sixten och Assar kom lördagen den 19 september och bosatte sig direkt i övervåningen, och onsdagen den 23 september klev Conny ur transportkorgen och tog det nya reviret i besittning som om det var den mest självklara sak i världen. Sedan dess har Mutti och jag arbetat med att få den här katt-gruppen att förenas, vilket är lite grand som att dansa... ett steg hitåt och ett steg ditåt. Sixten har i flera veckor besökt Imma och mig i sovrummet sent om kvällarna, när jag lagt mig att läsa i sängen, och Assar har också varit nere i bottenvåningen flera gånger. Nattetid röjer de i hela huset - då ligger Mutti och Conny och sover i biblioteket, och Imma och jag i sovrummet. Conny och Imma går allt bättre ihop, även om hon fortfarande är avvaktande inställd till honom... han är lite för "på" för hennes smak, och har försökt bestiga henne ett par gånger vilket hon förstås inte uppskattar. Just nu, medan Mutti är på semester i Stockholm en dryg vecka, sover dock också Conny inne hos oss i sovrummet - han slåss nämligen med Assar och Sixten så snart han får chansen, så det gäller att ha honom instängd när man inte kan ha koll på hans förehavanden - och det har definitivt förbättrat relationen mellan honom och Imma. Vem vet? Framåt jul kanske de har accepterat varandra? Och kanske rentav Assar och Sixten har börjat ta sig hit ner i bottenvåningenäven när vi tvåbeningar är uppe och rör på oss...

Så mycket mer har jag inte att berätta för er den här gången. Jag väntar nu på att Mutti kommer hem från sin förhoppningsvis underbara semestervecka i Stockholm, och sedan börjar det bli dags att planera för julen - den första utan Daddy i mitt liv. Känns konstigt... men skall säkert gå bra! Livet har bara en riktning - framåt - och vi som lever måste leva vidare, oavsett förlusterna vi gör längs vägen. Dessutom litar jag på Guds löfte att Daddy, Aragorn och Rufus har det bra i himlen, och att vi snart ses igen.

Å, för er som jag inte har särskilt tät kontakt med kanske jag skall berätta att jag fortfarande är sjukpensionerad och ser i dagsläget inga möjligheter att komma tillbaka i arbete. Men det får gå - jag kämpar vidare så gott jag kan. Min handläggare hos FK förstår min situation, och jag har en bra läkare som tar väl hand om mig. Nu i höst har jag också börjat på sjukgymnastik, vilket jag hoppas skall leda till om inte färre så åtminstone lindrigare migränattacker.

Och nu har det blivit dags för mig att önska er alla:

Er tillgivna Kicki/sr. Carina