Så har det åter blivit dags att ta plats vid datorn och berätta för er hur det gångna året varit. En lika kär uppgift varje gång! Och svår... hur väljer man bland ett livs upplevelser de få att dra fram och visa upp? Nå, i år kanske det inte är fullt så knepigt som det brukar vara - för denna gång vet jag att framför allt fem händelser format tillvaron.



Den 16 februari blev Mutti ålderspensionär efter ett långt och strävsamt liv som underbetald och arbetsskadad kontorist. Till "tack" för allt detta slit sjönk hennes pension med flera tusenlappar, eftersom hon nu gick miste om den livränta hon fick i "skadestånd" då arbetsskadorna i armar och nacke godkändes av domstol. Ändå har det inte gjort henne bitter - bara bekymrad. Mutti har alltid varit en ansvarskännande och trogen person, som tagit på allvar den lutherska tesen om att "vila får man göra i graven". En attityd som lyckligtvis håller på att förlora sitt grepp om samhället... för nog skall man ta ansvar, göra sitt bästa och inte ligga någon till last om det inte är nödvändigt, men mer än så kan ingen kräva av en! Ändå är det precis vad samhället gör, dagligen och stundligen... trots sina skador vårdar hon Daddy, lojal de löften hon gav honom i vigselakten för fyrtiofyra år sedan och buren av sin stora kärlek till honom. Mutti, du vet väl om att du är fantastisk?!?



Den 13 mars hade Daddy överlevt sin massiva hjärtinfarkt i fem år. En infarkt som ingen trodde att han skulle överleva, eftersom den helt förstörde en av klaffarna och svårt skadade den andra, så att han i realiteten bara har 25 - 30 procents hjärtkapacitet kvar. Ändå lever han, och läkarna kallar det ett mirakel - ja, han har to.m. fått smeknamnet "stålmannen" på hjärtintensiven! Daddy, du är verkligen en kämpe!



Den 24 april fick jag diagnosen grav sömnapné vid ett besök hos sömnmedicinska kliniken på Kärnsjukhuset i Skövde. Då hade de noga analyserat resultaten från den "testnatt" jag sovit med mätutrustning kopplad till kroppen och kunde berätta för mig att jag på sex timmar hade genomlevt 185 st. totala och 97 st. partiella andningsstopp, vilket i realiteten berövat mig sammanlagt 18 minuters syretillförsel. Och nog för att jag visste att jag sov dåligt, aldrig blev utsövd och ofta vaknade trött, törstig och kissnödig en fem-sex gånger per natt... men att det var så illa, hade jag aldrig kunnat ana. Nu har jag en CPAP (Central Positive Air Pressure module) som hjälper mig att andas bra även i den djupaste sömn, och i början av januari 2009 (har stått i kö sedan i maj) skall jag få kontrollera hur mitt hjärta mår eftersom just hjärtat tar mest skada av att man inte kan andas ordentligt när man sover. Det tog tid att vänja sig vid CPAP:en... men nu är den min ständige sängkamrat, och en älskad sådan!

Senare under året har också Mutti fått diagnosen sömnapné - lyckligtvis inte lika allvarlig som min - och försetts med en CPAP som hon snabbt lärde sig att trivas med. Hon har dock en annan slags mask, och snart skall även jag få uppdatera min mask... det är lite pyssel så här i början, tills man kommit in i behandlingen och fått utrustningen att fungera fullt ut. Men vi är lyckligt lottade som får hjälp! Och i vårt landsting - Västra Götalands-regionen - behöver vi inte betala en krona för att få tillgång till all den här fina maskinella utrustningen och servicen... det finns mycket att vara tacksam över, som jag ser det.



Den 16 augusti inträffade en av de största händelserna i hela mitt liv: jag vigdes till präst! Berättelsen om själva vigningen och om hur mitt livs första egna mässa gick hittar du här - och där finner du också bilder tagna dels av proffsfotografen Olav Holten och dels av goda vänner som deltog med mig i dessa fantastiska dagars upplevelser. Tack alla! För att ni deltog, för att ni bad för och tänkte på mig, för att ni hjälpte mig på olika sätt och inte minst för alla vackra gåvor!

Det är inte så länge sedan jag blev präst, men jag har ändå hunnit lära mig viktiga läxor, komma underfund med viktiga saker (både om mig själv och om prästrollen) och lite, lite grand komma in i de uppgifter prästrollen för med sig. Några mässor har jag hunnit med, samt en läkegudstjänst och en välsignelseandakt... och framför allt har jag fått börja ägna mig åt det jag ser som centralt i min prästkallelse: att vara ett engagerat lyssnande hjärta för mina medmänniskor. Bikten är, vid sidan av nattvarden, det sakrament jag hoppas få ägna särskilt uppmärksamhet under min verksamhetstid... jag tror starkt på biktens helande kraft, och vill försöka förmedla den till min omvärld.



Och så kommer vi till den sista av årets speciella händelser: den 15 november flyttade en liten tuff, levnadsglad och oerhört vacker kattkille in i huset och vände för alltid upp-och-ner på såväl reviret som oss tre "gamlingar" som bebor det. Rufus är självförtroendet kattifierad och utgår kurrande från att världen är vänligt inställd till honom - att Aragorn och Imma från början inte alls gillade inkräktaren bekymrade honom inte det minsta! Naturligtvis hade han rätt... min älskade snällis Aragorn kom snart att med sitt berömda godmod acceptera detta lilla yrväder, och även om Imma fortfarande ligger lågt har hennes tillbakadragenhet ingenting med motvilja att göra utan handlar om ren självbevarelsedrift - hon är hona, och lille Rufus är en testosteronfylld grabb med smak på livets goda i alla dess former. Inte minst kattkvinnliga sådana! När han fått gå i avel en gång och sedan blivit kastrerad, kommer saker och ting att lugna ner sig här hemma... tills dess trycker vi oss mot väggarna för att vara ur vägen när Rufus studsar omkring som värst.



Naturligtvis har andra saker också hänt under året som gått - både roliga och tråkiga. Till de roliga hörde bl.a. att jag vann en Ålandskryssning med Cinderella i våras och bjöd med mig Krister, som behövde lite semester och som alltid är ett så trevligt sällskap. Jag har också återfått kontakten med en väninna från tonårstiden, varit på kattutställning i Mariestad och fått bli blodgivare trots att jag inte är frisk. Sådant betyder mycket för mig! Dessutom fyllde Aragorn och Imma hela 10 friska och glada år i somras, och deras vikt för min livsglädje kan inte nog betonas... katterna är min familj, mina barn, och inte minst världens mest effektiva medicin mot depression och ångest!

Till de tråkiga hör bl.a. att året har gått alldeles för fort för att jag känslomässigt skall ha hunnit med (jag är ju en långsam varelse...) och att jag inte fick så mycket gjort i trädgården i somras p.g.a. hettan. Inte heller kunde jag besöka min bästa väninna Mia, trots att vi gjorde flera försök att ordna en resa till henne. Den största anledningen är min allt sämre ekonomi... allting har blivit dyrare (inte minst el, bensin, villaolja och mat), men min pension ökar förstås inte och arbetsträningen i våras bröt samman nästan innan den hade påbörjats. Till det har kommit ett par nödvändiga reparationer, bl.a. av vattenförsörjningen i min del av huset.

Nåja, nu skall jag inte gnälla - för jag är oerhört rik på det som verkligen betyder något: familj och vänner! Dig inräknad!



Tiden flyger iväg, och det har blivit dags för oss fyra
- Aragorn, Imma, Rufus och undertecknad -
att önska er en härlig fortsättning på advent, en GOD JUL
och ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

Ta hand om er, stressa inte, njut av stunderna
och ha det riktigt, riktigt bra allesammans!




Åter till innehållsförteckningen!