5) Att gå på museum, utställningar, teater eller opera är verkligen givande! Äta ute är också mysigt, särskilt i sällskap av t.ex. Mutti eller Krister, som delar min kärlek till långsamma middagar som gärna får ta hela kvällen...

2010-02-27

Fuktig dimma, småregn, plusgrader... töandet både syns och hörs. Mutti och jag har varit hos syrran med familj i Lindesberg, och Bobo med familj samt Torbjörn var också där, eftersom vi firade Muttis födelsedag i efterskott. En så härlig dag! Det skrattades och pratades, sjöngs och hurrades, kalasades på mandarintårta som Bobo och Hampus hade gjort och vi hade så där underbart avkopplat och roligt som man kan leva länge på minnena av. Mutti var lycklig, sken som en sol... hon känner sig fortfarande vilsen utan Daddy, så att vara omgiven av sin familj ger henne mer än någonsin. Det var svårt att slita sig! Men hem måste vi förstås - katterna väntade på oss. Med oss hem, förutom magarna fulla av Rolles jättegoda ugnsgratinerade korv med tomat, champinjoner och purjo, hade vi fyra säckar ved... och den extra ballasten kanske behövdes, för i syrrans trakter hade det snöat kraftigt hela dagen, ni vet, sådan där tung, blöt snö, så hemresan krävde full koncentration - först genom snö och dimma, sedan regn och dimma, och tung modd hela vägen. Men det var det värt, tusen gånger om, så glad som Mutti är över sin födelsedagsfest!

2010-02-26

Jag vågar nästan inte skriva det, men idag har det TÖAT! Jajamensan, det har dripp-droppat från tak, träd och buskar hela dagen och på eftermiddagen hade vi hela +3,5 grader samt ett värmande solsken. Dessutom är "Smaragden" klar att kolläsa och trycka. Och ett brev från CSN meddelade att jag inte behöver betala av på mitt studielån i år heller, eftersom jag har för låg inkomst.

Jag har en hel del att vara glad över idag, med andra ord.

2010-02-24

Så var det dags igen... först drog yrsnön in från Vänern, och sedan övergick det till ett tätt snöande sedan vinden mojnat något. Jag börjar undra som katterna: tar snön aldrig slut uppifrån himlen?!? De rackarns molnen fyller väl på förråden under resor runt världen, misstänker jag... och så dumpar de alltsammans här, fast det finns gott om andra platser där de verkligen skulle behöva vatten *suckar*. Kan man inte exportera snö till sådana platser?

Har börjat med vårnumret av "Smaragden"... stackars Mutti får klara sig själv, katterna och hushållet utan mig just nu, för som min skalle fungerar (eller rättare sagt: inte fungerar) måste jag få sitta i fred, spela min speciella "arbetsmusik" (som hon kanske inte gillar - fast hittills har hon inte protesterat), vara totalt bortkopplad från omvärlden och slippa gå ifrån datorn förrän allt är klart. Det går inte ens att prata med mig... jag måste låsa fast hela min koncentration på detta, för annars gör jag fel (t.ex. ofrivilligt raderar en hel text) och hamnar i upplösningstillstånd. Jag skulle vilja se den arbetsplats som kunde erbjuda en sådan miljö... jag kan bli sittande uppåt timmen i taget med armarna vilande på skrivbordet och bara tänka, särskilt när jag skall klura ut hur jag för över materialet på A5-sidor (det format "Smaragden" har, eftersom det är det enda jag kan trycka i min printer). Läste apropå det en intressant essä av Bodil Jönsson där hon förundrade sig över hur missförstått tänkandet är som arbetsform... folk tycker sig ha rätt att störa henne hur mycket som helst om hon sitter still, bara för att det ser ut som om hon ingenting gör, medan hon i själva verket är mycket aktiv inombords just då. Och mycket av hennes arbete består ju just av tänkande!

Måste få dela med mig av ett underbart ögonblick: igår kväll försökte jag bjuda Sixten på godis, men han ville hellre gosa! Gissa om det kändes som att vinna högsta vinsten på ett lotteri... *lycklig*

2010-02-23

För er som inte är kristna kanske detta låter konstigt, men jag ser det som Guds barmhärtighet att Daddy fick dö när han gjorde. Han hade aldrig klarat den här vintern... kylan hade varit för svår för honom (kyla och hetta är alltid farliga för hjärtsjuka, och kyla är dessutom farlig för människor med dålig blodcirkulation), snömängden hade tvingat honom att stanna inomhus hela vintern - och jag vet att det inte hade fungerat, eftersom hans kompakta ångest ständigt tvingade ut honom på långa bilturer. Huset hade blivit ett olidligt fängelse, hur vi än hade försökt mildra effekterna. Och hur skulle vi ha kunnat sköta hans vård när vi ständigt blir insnöade och måste vänta på att någon plogar åt oss? För att inte tala om hur ekonomin hade totalkraschat (ännu mer än den redan gjort, menar jag)... vi hade ju tvingats fortsätta med diesel, för oavsett hur mycket vi eldar med ved har vi inte råd att hålla mer än max +18 grader just nu och Daddy behövde +25 för att inte frysa så han skakade (han hade ju som sagt väldigt dålig blodcirkulation). Nu tänker ni kanske att vi hade kunnat få in honom på ett vårdhem... men det hade han inte klarat psykiskt, det enda som höll honom uppe trots smärtor och ångest var att han fick vara tillsammans med Mutti och mig. Förresten, verkar det särskilt troligt att han hade beviljats en vårdplats? I det här krassa samhället hade det sannolikt krävts mer än att vi i hemmet inte kunde erbjuda honom vare sig värme, vård, vettig mat eller hjälp mot ångesten.... och då bor vi ändå i en kommun som trots sin fattigdom verkligen gör sitt yttersta för äldre och sjuka!

Att Daddy dog i våras gav dessutom Mutti och mig tid att hämta oss från den värsta chocken och lära oss leva utan honom innan vintern slog till. Nej, vi är inte oförmögna att ta vara på oss själva - tvärtom. Men när hela ens tillvaro i sju års tid i princip uteslutande handlat om att ta hand om en multisjuk make/far, är det en stor omställning att plötsligt stå inför att bygga upp en helt ny vardagstillvaro. Gud är rättfärdig - det är inte Han som skapar det onda, men när onda saker händer oss står Han färdig att vända det rätt.

2010-02-21

Daddy var alltid svartsjuk - eftersom han älskade Mutti över allt annat på jorden och ansåg henne vara världens vackraste kvinna, utgick han ifrån att alla andra män också tyckte det... något jag brukade ironisera över. Men nu börjar jag nästan undra *skrattar*. Sedan stormen hade bedarrat i förmiddags, tog vi oss i kragen och stack ut nosen för att göra lite nödvändig nytta. Vi delade upp det så att Mutti skulle skotta vid brevlådorna medan jag skottade rampen och körde in ved med skottkärran, och jag såg hur Mutti svängde upp den lilla skyffeln på axeln och pulsade iväg ner mot vägen. Själv lyckades jag skotta rampen med den större skyffeln, även om jag bara kunde ta i med vänster arm (den högra smärtar alldeles för mycket för att jag skall våga använda den) och när jag var klar körde jag upp skottkärran till garageplanen, där vi har staplat veden. När jag kommer tillbaka nerför uppfarten ser jag hur Mutti vinkar in en jättestor schaktmaskin och pratar med föraren... och sedan kommer hon glad i hågen upp till mig med skyffeln på axeln. Hon hade lyckats få honom att ta över jobbet, trots att han efter gårdagens snöstorm (som resulterade i närmare halvmetern ny snö ovanpå den gamla) måste ha hur mycket som helst att göra!

Lite senare insåg jag att hon inte bara är vacker utan synnerligen klok också. För innan killen i schaktmaskinen hade fått rent vid brevlådorna, hade han lyft bort sju skopor fulla med snö - det hade aldrig Mutti klarat av att skotta bort!

Skrivet sent på kvällen:

Sju månader efter hans död har jag äntligen klarat av att sätta samman In Memoriam-texten på Rufus' sida. Det är så sällan jag orkar röra i minnena av min lille långnos... jag känner mig fortfarande skuldtyngd när jag tänker på att han faktiskt svalt ihjäl, trots att jag proppade honom full med mat av alla sorter. Och min ilska över den veterinär som tyckte att han såg "fullt normal" ut svalnar inte... henne går jag aldrig mer till, och jag kommer att avråda också andra från det om jag kan. Nu har mina pälsklingar en jättebra veterinär som är känd i kattkretsar för sina djupa kunskaper och fina handlag... det är en liten tröst, mitt i den stora sorgen.

2010-02-20

Igår kväll höll de aktiva i St. Rafaels kyrkogrupp möte, och vi kunde till vår glädje konstatera att vi alla bär på samma visioner. Det är en viktig grund att stå på, när kyrkan nu står för förändringar både i sitt ekumeniska arbete och i sin inre organisation... särskilt på en så här liten plats, där vi är så beroende av varandra. Så jag känner mig mycket optimistisk!

Snöovädret som dragit in över landet (för vilken gång i ordningen har vi snöstorm?!? Jag har tappat räkningen) har dock stjälpt omkull helgens planer. Meningen var att Krister skulle komma hit och att vi i kyrkogruppen tillsammans med honom skulle ha uppvaktat biskopen i Västerås med våra förslag till förändringar inför framtiden... nu blev Krister kvar i Stockholm och vi stannar inomhus här i Otterbäcken och Gullspång. Man får göra så gott man kan av den situation man befinner sig i! Fast det var lite ledsamt för Muttis del, som hade sett så mycket fram emot att få besök av Krister som "födelsedagspresent"... nu får vi alldeles ensamma njuta av den rostbiff jag just håller på att ugnslaga och som sedan skall serveras med potatisgratäng och rödvinssås. Lite födelsedag måste hon ju få, trots snöyran utanför!

Antar att ni alla har det ungefär som vi idag, men vill ändå bjuda på en dagsfärsk bild föreställande utsikten från biblioteket (mot vägen):

Snälla ni, stanna inne i helgen! Ingenting, utom möjligen akuta sjukhusbesök, är värt att ni riskerar era liv...!

2010-02-19

Ingenting kan ge mig en sådan intensiv ångest som pengar. Att inte ha pengar, att ha lite pengar och tvingas välja vad man skall lägga dem på... för de räcker inte till allt. Skall jag betala räkningarna eller kunna äta mig mätt åtminstone någon vecka? Skall jag ta Imma till veterinären för en njurkoll eller skall jag ordna nya glasögon åt mig själv (något som jag är i stort behov av, för jag kan inte längre läsa texten på TV:n)? Igår betalade Mutti och jag de mest akuta räkningarna och åkte sedan in till Mariestad för att handla nödvändigheter (kattmat, kattsand och mat till oss själva). Ju mer pengar vi spenderade, desto värre blev min ångest... till sist kunde jag nästan inte andas, fast vi inte köpte en enda onödig sak och jagade extrapriser på varenda grej. T.o.m. kattmaten köptes på rabattkuponger som jag fått från katthemmet i Södertälje.

När vi sedan kom hem, var jag i upplösningstillstånd. Då hade det börjat snöa, och förutom att få in alla tunga varor (bara kattsandsäckarna vägde 20 kg styck) måste vi också ta in ved... jag såg röda gardiner framför ögonen när jag stretade med skottkärran (för bära kan jag inte) och grät varje gång kärran fastnade i snön. Vi kan ju inte skotta, vare sig Mutti eller jag - min arm värker för mycket och jag riskerar hela tiden att få migrän, och Mutti ligger ännu i riskzonen för en stroke. Till sist gav jag upp... Mutti rådde mig att dumpa all ved i hennes badrum (då behövde jag bara köra kärran uppför rampen och in på hennes sida av huset, men inte heller rampen är ju skottad...) och sedan föll jag i säng med en bultande migrän som gjorde mig kräkfärdig. Och där blev jag kvar tills nu i morse, så stackars Mutti fick själv ta hand om katterna och elda.

Usch, så jag gnäller! Låt oss lysa upp livet en liten stund med en film som får åtminstone mig att skratta så tårarna rinner...

Varför skriver jag de här sakerna? Jag har fått frågan om det är klokt att vara så här uppriktig, och mitt svar kan bara bli detta: jag måste skriva, dels för att andra i min situation skall känna att de inte är ensamma och dels för att ni som är lyckliga nog att slippa sådana här problem skall få större förståelse för oss som lever under sådana här omständigheter. Inte minst FK! Men också alla er som drabbas av mina tillkortakommanden, och er som tycker att vi långtidssjukskrivna är lata parasiter... jag tror att ni, om ni har följt min dagbok ett tag, inser att min situation är långt, långt ifrån avundsvärd.

2010-02-16

Idag fyller Mutti 67 år!

Just nu befinner sig fyra av sex katter här hos oss i biblioteket... Conny undersöker flickornas klätterställning (som vi monterade upp och satte fast idag), Jenny ligger och tvättar sig i sin elementsäng, Majsan sover ihoprullad i sin kattbädd och Imma sitter här i min famn och kurrar kärvänligt. Inte ett fräs eller morr, inga ylanden från Conny och absolut inga slagsmål (det sistnämnda har det i.o.f.s. inte varit på hela tiden)... att få ihop den här kattgruppen kommer att gå jättebra, det är jag övertygad om! Dessutom, sedan flickorna flyttade hit har Sixten och Assar börjat komma ner allt tidigare om kvällarna och stannar längre innan de går upp i övervåningen igen på morgonkvisten... det händer små mirakel här precis hela tiden, och jag är djupt tacksam över att få vara med och iaktta alltsammans.

Jag antar att ingen blir förvånad om jag säger att jag längtar efter våren? Den här snötyngda vintern är oerhört vacker, ibland så full av skönhet att hjärtat bävar i kroppen, men det är ordentligt kallt och pannan slukar ved... och jag känner ett allt starkare behov att få börja dona i trädgården igen. Vi lär dock få visa tålamod också med vintern, inte bara med sköra katter... det är över halvmetern snö ute, och i eftermiddags visade temperaturmätaren på -15 redan innan solen hade gått ner. Rolle och Kevin kom på besök och förärade oss nästan två kubik ved, vilket vi med stor tacksamhet tog emot - de senaste två dagarna har vi eldat med småplank och virkesskräp för att hålla oss varma. Det går det också, men är inte särskilt energirikt.

Är uppriktigt orolig för Mutti, som har haft tre mindre migränanfall på sistone. "Förhoppningsvis" beror det på hennes höga blodtryck, för det håller vi så sakteliga på att få bukt med... det vore oerhört ledsamt om hon blev migräniker precis som jag! Min egen migrän bråkar mer eller mindre hela tiden, men nacken är lyckligtvis nästan läkt så jag är ändå på gott humör. Särskilt ju mer jag kommer underfund med hur skuldsaneringen fungerar - en sådan lisa det är att slippa tänka på pengar hela tiden! Som nunna har jag ju försökt avskilja mig så mycket som möjligt från de ekonomiska tingen... men att leva i det här samhället kräver ständiga beslut om pengar, oavsett om man har några eller ej, och det stjäl oerhört mycket energi från det jag egentligen vill och behöver koncentrera mig på. Att någon kan inbilla sig att det går att ens börja läka vare sig fysiskt eller psykiskt under sådana förhållande är ofattbart.

2010-02-12

Fann en oerhört tänkvärd låt i Wikkis blogg, som jag vill spara och dela med mig av. Lyssna på texten! Den berättar om något som angår oss alla, därför att vi alla delar problemet... och att musiken är bra förstör ju inte precis budskapet...

Jag har varit extra trött och migränig dessa dagar, så det blir inte så mycket annat än kattgosande och kattskötsel gjort här hemma. Jenny och Majsan har funnit sig väl tillrätta och verkar stortrivas - fast de är lite förvånade inför allt utrymme vi har, och det kan jag förstå; att komma från en katthemsbur till ett stort hus blir en rätt ordentlig omställning. Conny har fortfarande problem med nykomlingarna och ylar djupt nere i strupen när han ser dem... men han rör sig fritt i huset, och det verkar som om tjejerna är beredda att gå åt sidan för honom (åtminstone än så länge). Imma är totalt oberörd - hon lever sitt stillsamma liv som hon alltid gjort och låter ingenting störa henne, inte ens okända katter som plötsligt dyker upp i hennes revir. Så de som verkligen förändrats är Sixten och Assar - de har blivit mycket mer framåt sedan Jenny och Majsan kom!

Har egentligen inget att berätta annat än detta. Nacken och armen mår bättre, så jag har slutat ta medicinen och nöjer mig med värme och vila. Snöskottning, vedbärning och annat får vänta... inte heller sitter jag några längre stunder vid datorn.

Imma och Conny kommer riktigt bra överens numera

En intensiv helg är över... jag har klarat den med bön och mediciner, men känner mig rejält bräcklig nu efteråt. Tur att vi inte har något planerat på länge nu, så att jag får tid att återhämta mig! Men det som hänt i helgen har varit viktigt på många sätt. Jag har firat Kyndelsmässan tillsammans med stockholmsförsamlingen och bägge biskoparna, samfundets styrelse har sammanträtt och diskuterat ödesfrågor, och sist, men inte minst, har vi hämtat katterna Jenny och Majsan från Södertälje katthem. Dessutom har jag fått umgås åtminstone lite grand med Krister (en av mina allra närmaste vänner), och både Mutti och jag har fått träffa Bobo, Kattis och Hampus. Torbjörn kunde vi tyvärr inte hälsa på, för han var på väg till Thailand för en tvåveckors mycket välbehövlig semester... å, så jag hoppas att han har det jättejättebra!

Gissa någon som nu har träningsvärk i "bönemusklerna" (vissa benmuskler ansträngs rejält när man ligger på knä)? *ler* Men mässan var en stark och hoppfull upplevelse - ingenstans är vi så totalt ett med varandra i kyrkan som när vi ligger på knä inför altaret tillsammans. Dessutom var det ju Kyndelsmässa - ljusmässa - och vi firade Jesu inbärande i templet genom att ha monstransen uppställd ovanpå tabernaklet. Det innebär liturgiskt att Jesus Kristus själv celebrerar mässan... kan man tänka sig något mer fantastiskt för en kristen?!?

Nu pågår rangordnandet för fullt i vår utökade kattgrupp. Det morras och väses från alla möjliga håll (ja, Conny snarare ylar) - utom från Imma, för hon ligger lugnt och övervakar processen utan att låta sig bekommas. Vilket är precis som det skall vara, eftersom hon är och skall förbli alfahonan! Ingen slåss dock med någon annan, och jag tror personligen att det inte dröjer länge förrän lugnet har lägrat sig i reviret. Det är alltid så här när man för samman katter i en grupp - t.o.m. Jenny och Majsan, som är varandras bästa vänner, är avvaktande mot varandra just nu eftersom de måste finna sina respektive platser i hierarkien.

Flickorna är jättefina och mycket älskliga - söta, keliga och tillgivna. Men det märks att de farit illa hos sina tidigare ägare... ingen av dem törs gå i närheten av sängarna eller hoppa upp på borden, och de verkar inte ha någonsin bjudits på kattgodis eller människomat. Hur är folk egentligen funtade som får en katt att känna sig så rättslös?!? Katthemmet har förmodligen gjort underverk i sin strävan att hjälpa upp flickornas självförtroende, och nu är det upp till Mutti och mig att fortsätta utveckla dem till trygga, glada katter som vet att de är älskade.

2010-02-05

Det finns en nackdel med att surfa runt bland underbara kattbloggar (vill ni se länkar till några riktigt bra dylika, så finns de här!)... katterna pratar nämligen mycket om hur de längtar efter sol och värme, och det gör mig också full av längtan. Tänk när man kan börja dona i trädgården! *suckar vemodigt*

Koko, du undrar om jag gillar att läsa deckare - jadå, men bara s.k. "pusseldeckare" som t.ex. P. D. James, Conan Doyle, Agatha Christie och Dorothy Sayers m.fl. De moderna deckarna är alldeles för otäcka för min smak... de är fulla av ritualmord, våldtäkter, tortyr och diverse hemska övergrepp mot barn, och det klarar jag inte av att läsa. Ditt tips skall jag dock kolla upp, för det verkar vara böcker i min smak... tack skall du ha!

En annan hemsidesbesökare har i ett mejl frågat hur min dag ser ut. Oj, det var en knepig fråga... egentligen beror det så totalt på hur jag mår just den dagen. Men om vi tittar på en riktigt bra dag så stiger jag oftast upp vid lunchtid (eftersom natten i regel har varit jobbig med värk, migrän, ångest eller mardrömmar) och äter "frukost". Då har katterna redan fått mat av Mutti, som stiger upp tidigare för att ta sin insulin och äta... hon är mer beroende av fasta tider än jag, men i allmänhet sover hon också bättre om nätterna. Sedan brukar jag slå igång datorn och kolla mejlen, eftersom vi tar emot önskemål om förböner m.m. den vägen, samt hämtar in dagens post. Ofta får vi post som kräver respons, så då skriver eller ringer jag till dessa direkt (dröjer jag med det, riskerar jag att glömma bort alltihop). När sådant är avklarat, brukar jag ta itu med eventuella ärenden: vårdcentralen, Apoteket, biblioteket, ICA o.s.v. Man måste ta bilen till Gullspång för sådant, och eftersom jag måste ta det väldigt lugnt brukar det ta ett par timmar (det händer att jag måste sitta i bilen och vila emellanåt). Väl hemma är det i allmänhet dags för middag (eller "lunch"), så då lagar Mutti eller jag maten och så äter vi tillsammans. Har jag inte behövt åka någonstans, tar jag i stället chansen att köra en maskin tvätt eller disk... och under tiden läser jag, gosar med katterna, pratar med Mutti och vilar. Efter middagen brukar jag sätta mig att skriva här och i katternas blogg, besöka de två communities jag är medlem i, läsa nyhetssajter och än en gång kolla mejlen. Om jag orkar, försöker jag också skriva något litet annat, t.ex. till "Smaragden" eller "Communio", brev e.dyl. Så tar Mutti och jag en mugg te eller varm choklad, ger katterna kvällsmålet och förbereder oss för natten. Sådant tar en stund - jag skall koka vatten till CPAP:en (det måste vara rent, så att man inte andas in bakterier), ta mediciner o.s.v. Dessutom skall Conny ha sin hjärtmedicin, vilket oftast går mycket bra även om han blir lika olycklig varenda gång... han är en sådan snällis, men visst ser man i hans ögon att han inte gillar det! Så han får alltid godis (Dentabits) efteråt. Och så kryper vi i säng och jag läser en stund för Mutti... oftast ur en humorbok, så att vi får skratta gott innan vi somnar. Vi ligger också och läser ett litet tag var för sig innan vi släcker.

Interfolierat under dagen ber jag förstås också (i stort pågår bönen inom mig hela tiden), och jag passar alltid på att besöka kapellet när jag passerar genom källaren på väg till eller från tvättstugan. Be kan man lyckligtvis alltid göra, även när man ligger till sängs... och det känns skönt, för bönen är ju min allra främsta kallelse!

Ja, så ser min dag ut i det stora hela. Givetvis händer det saker som bryter "vardagsrutinen"... läkarbesök, sjukgymnastik eller provtagningar, folk kommer hit och hälsar på, man måste ta in ved, mata fåglarna och de andra vilda djuren o.s.v. Under vår, sommar och höst försöker vi dessutom vara ute så mycket vi kan - inte minst i vår egen trädgård. Då får annat vänta, t.ex. skrivarbeten och läsning. Vi har också börjat med små promenader... inga långa sträckor, men ändå...

2010-02-04

Det är fler än vi som drabbas av snön... igår fick vi ingen tidning, idag fick vi både gårdagens och dagens tidning men däremot ingen post! *skrattar*

Har haft en riktigt bra dag idag, trots nackvärken. Satte ihop ett "utbildningspaket" åt en kvinna (som skall bli subdiakon) i kyrkan, talade länge i telefon med biskopen om några förslag jag har att lägga fram för synoden samt ett besök vi i St. Rafael skall göra hos honom om några veckor, mejlväxlade med Astrid på Södertälje katthem om Jenny och Majsan (det är ju dags att hämta dem nu på söndag) samt bokade mammografi-tider åt både Mutti och mig till i slutet av månaden.

Och så har jag äntligen lyckats få ihop den nya om mig-sidan. Har tänkt på det så länge...

Nu måste jag vila nacken, så jag skall lägga mig ovanpå sängen och gosa med katterna. De har precis ätit middag, så de lär uppskatta en vilostund tätt intill varma matte *ler*.

2010-02-03

HJÄLP, VI HAR BLIVIT INSNÖADE! Ja, det är bokstavligen sant... det senaste dygnet har det snöat så kraftigt att vi varken kommer runt huset utifrån eller kan ta ut bilen. Hur sjutton skall vi lyckas ta oss till Stockholm på lördag?!? Jag har beställt plogning av garageuppfarten, och han lovade komma så snart han hann även om han inte vågade säga exakt när. Snösvängen lär ha bråda dagar nu! Och man får hoppas att det stämmer som de skriver i tidningarna, att motorvägarna hålls rena. Är lyckligtvis van vid sådant här väglag, eftersom jag är uppvuxen på landet och vi dessutom brukade tillbringa sportloven i farmors stuga i Dalarna - och även om det var länge sedan vi hade så här mycket snö, minns jag att vintrarna på 1960-, 70- och 80-talen kunde vara både snörika och riktigt kalla. Det är först de senaste decennierna som vintrarna har varit milda... åtminstone i de trakter jag har bott i.

Mår betydligt bättre i nacken sedan jag började med den medicin Tina kom med. Och det är tur, för igår kväll blev jag tvungen att hjälpa Mutti ta in ved... vi fick en ny leverans, men snödjupet gjorde det omöjligt att köra in i trädgården så veden fick dumpas utanför grinden och sedan turades Mutti och jag om att köra in den till källartrappan i skottkärran. Det tog flera timmar, eftersom vi båda är sjuka och måste ta det väldigt lugnt... Mutti är fortfarande i riskzonen för en stroke, och själv orkar jag inte mycket... men vi klarade av det, trots det intensiva snöandet. Puh! Sedan gäller det förstås att få in veden i källaren också - men det får bli en senare fråga. Gissa om det smakade underbart med rykande varm choklad i varsin stor mugg sedan vi kommit inomhus och fått byta till varma, torra kläder...!

Skrivet sent på kvällen:

Vid 20-tiden kom plogbilen, och oj, så snyggt det blev plogat upp till och utanför garaget! Rena salsgolvet... *glad*

2010-02-01

Måste få göra ett kort inhopp, trots värken, och rekommendera denna artikel om sömnapné, eftersom det känns mycket angeläget. En svensk professor säger att det är mycket ovanligt i Sverige med patienter som lider av så grav sömnapné som forskarna talar om (50 andningsuppehåll per timme)... men faktum är att jag själv ligger precis intill den gränsen med mina 48 totala andningsuppehåll under en timmes sömn. Så snälla ni - har ni den minsta lilla misstanke om att ni själva eller någon ni känner har andningssvårigheter när de sover: se till att de söker läkare direkt! Sömnapné är farligt... och det är vansinne att inte söka vård, eftersom det finns suverän hjälp att få. Jag älskar min CPAP!

Kan berätta att jag har fått hjälp av min väninna distriktssköterskan, som har ordnat bra medicin åt mig mot den hemska smärtan i nacken och armen. Vila måste jag dock naturligtvis göra ändå... men innan jag försvinner igen, vill jag bjuda på en dagsfärsk bild tagen från ett av fönstren:

Jag försvinner på nätet ett tag... har gjort mig illa i nacken och högra armen och måste vila dessa, så jag kan inte sitta vid datorn. Tyvärr kan jag inte ligga bekvämt, hålla en bok eller hjälpa Mutti med veden heller... och att skotta rent kring brevlådorna och soptunnan får vänta *suck*. Undrar vad Gud menar med det här... att jag skall ta det extra lugnt just nu, kanske?

2010-01-28

Så där, då är Muttis glasögon inlämnade för lagning, och vi skall få dem tillbaka redan i morgon... något Mutti verkligen uppskattar, för utan dem är hon ordentligt handikappad. Hur sysselsätter man en mamma som inte ser? Jag satte på radion och hon grävde fram ett gigantiskt förstoringsglas så att hon skulle se att lösa korsord... det ger henne något att göra ett tag i alla fall.

DHL mejlade att vi hade ett paket att hämta i Gullspång - så vi ilade förstås dit, nyfikna så vi kunde spricka eftersom de inte angav någon avsändare. Det visade sig komma från min bror Bobo, hans sambo Kattis och lille Hampus och innehöll en lapp med texten "Hej! Här kommer en fikastund med posten (DHL)! Kram från oss" samt allt detta:

Nu ber jag till Gud att också FK visar barmhärtighet och förtidspensionerar mig. Jag orkar inte ens tänka längre, utan slänger med djupaste förtvivlan alltihop i Herrens händer. Om de som bestämmer äntligen kunde förstå att mina symptom bara förvärras av all denna osäkerhet och ifrågasättandet av hela mitt liv... och apropå det, varför har inte läkarkåren för länge sedan rest sig som en man/kvinna och vrålat i rent raseri över att FK inte tror dem om att kunna sitt arbete? Läste i tidningen idag att en man som måste sondmatas för att överleva och en kvinna med både armar och ben brutna anses vara "arbetsföra"... hur tänker egentligen de som tar sådana beslut?!?

2010-01-27

Ujujuj, den där ögonkirurgen satte verkligen fart på saker och ting... tidigt i morse ringde de först från vårdcentralen och sedan direkt efter från soc. och meddelade att vi omedelbart skulle åka till Apoteket för att hämta våra mediciner. Mutti skulle dessutom hämta ut en lapp som gav henne rätt att laga sina glasögon på soc.:s bekostnad. Och det var ju bra att de hörde av sig tidigt, så att vi hann hem igen innan "snöstormen" startade - fast särskilt mycket storm blev det inte här hos oss. Tvärtom dalade snön stillsamt - men som den dalade! På några timmar hade vi fått två decimeter ny snö, som snällt lade sig ovanpå de 30 centimeter vi redan hade...

Innan snöfallet hade jag borstat av bilen... och garageuppfarten var plogad!

Det har varit en mycket, mycket jobbig dag för både Mutti och mig idag. Eftersom vi visste att vi måste stiga upp extra tidigt, kunde vi naturligtvis inte sova... så är det nästan alltid. Och sedan var det mycket att tänka på innan vi åkte till KSS - inte minst de olika ögondroppar Mutti skulle ha vid särskilda klockslag för att förbereda sig inför sin starroperation. Läkaren berömde oss faktiskt för hur väl vi genomfört premedicineringen... men någon operation blev det inte, för de konstaterade med djupaste allvar att Mutti var för sjuk! Hennes blodtryck var skyhögt och sockret likaså... de funderade på att lägga in henne (och med min kännedom om Muttis oförmåga att ta det lugnt hade jag nog egentligen föredragit det alternativet), men sedan ordnade de så att vår vårddcentral tar över och snabbt ser till att värdena normaliseras så att operationen kan bli av om några veckor istället. Börjas inte den behandlingen genast löper hon stor risk att drabbas av en stroke, sa läkaren! *ryser*

För mig blev det tungt att återkomma till KSS. Jag skulle fördriva två timmar medan Mutti var inne på ögonkirurgin, och eftersom jag hade tänkt sända ett vykort till Mia traskade jag iväg genom korridorerna till entréhallen där det finns kiosk m.m. På vägen dit passerade jag operationsavdelningen och drabbades av fruktansvärt levande flashbacks från den där ödesdigra onsdagen då Daddy skulle amputeras men inte gick att söva... det fick mig att tappa andan, och jag brast i gråt trots att jag försökte bita ihop om smärtan. Framför mig såg jag hur Daddy låg i sin säng och viftade våldsamt med armarna, väsande (han hade ju en syreslang i halsen) av skräck, påverkad av massiva doser morfin... det var det enda riktigt skrämmande som hände under den där veckan i maj förra året, och just det minnet överföll mig med full kraft idag. När jag kom tillbaka till väntrummet hos ögonkirurgin efter att ha postat vykortet blev jag tvungen att sitta och djupandas en lång stund, dricka cola (min antidepressionsdryck) och verkligen tvinga bort minnena... Mutti behövde mig, och jag hade inte tid att fastna i mina egna känslor just då. Typiskt nog ville hon besöka 74:an (avdelningen där Daddy dog) innan vi åkte hem... och det gick bättre än jag hade befarat, personalen mötte oss med öppna armar och jag klarade av att inte tänka på det som hänt utan koncentrera mig på nuet. Men oj, så trött jag var efteråt!

Nu blir det arbetssamma dagar för mig en tid framöver. Jag måste hålla stenhård koll på att Mutti äter som hon skall, tar sina mediciner och inte anstränger sig innan blodtrycket och sockret har sjunkit rejält... måtte Gud hjälpa mig att hålla migränen stången tills dess! För jag vill inte förlora en förälder till... det klarar jag inte av...

Lite ljusare nyheter: Säg mjau till livet! har bytt adress, så den som vill följa klosterkatternas vidare äventyr behöver uppdatera sin favoritmarkering. Den gamla bloggen ligger kvar ett tag, tills jag vet att allt funkar som det skall, men allt tassande hamnar fr.o.m. nu i http://klosterkatterna.blogspot.com. Bara så ni vet! Och så kan jag lugna eventuella nyfikna strutar med att jag givetvis håller på att ordna katternas sidor här i skrivblocket så att Conny, Assar, Sixten, Jenny och Majsan kommer med i gänget. Det tar dock lite tid att få till både texter och grafik, så jag ber er ha tålamod.

2010-01-22

Att jag givit upp gentemot FK och KFM betyder inte att jag slutar leva. Idag har jag för nionde året i obruten rad ansökt om avskrivning av mina studielån, och så har jag upprättat ett mässschema för kyrkogruppen fram t.o.m. oktober samt hjälpt Mutti att ordna med ett par små praktiska detaljer i badrummet (bl.a. satt upp en fin krok till våra badrockar, så att vi skall slippa ha dem i hallen). Med posten kom nya elräkningar från både Telge och Fortum... men de har inte förfallit ännu, så vi hinner med dem nästa pensionsdags. Det kanske är dit alla pengarna går - till fakturaprintrar?!?

SMHI har varnat för kallare väder igen... hoppas att det inte gäller just Otterbäcken, för vår vedleverantör är iväg på en välförtjänt semesterresa just nu, och den ved vi har räcker bara tills han kommer hem igen. Undrar hur vintern ser ut hos andra? Vi har fortfarande gott om snö, men den har sjunkit ihop så att täcket bara är cirka 3 dm, och kylan håller sig kring några minusgrader. För ett par dagar sedan rentav töade det lite...

2010-01-21

Idag kom det fruktade beskedet: KFM mer än fördubblar min införsel. Jag kämpar för att hålla mig upprätt, och lite grand hjälper det att Mutti är oerhört engagerad i intensiva kontakter med KFM, kommunens budgetrådgivare samt socialen. Själv klarar jag nämligen inte ens av att tala i telefon just nu. Hur som helst är vi äntligen inne i processen att få en total skuldsanering till stånd - KFM har givit budgetrådgivaren i uppdrag att sammanställa vår ekonomi och kontakta alla våra fordringsägare, och socialen skulle ha ett möte idag om huruvida de kan göra undantag för att hjälpa oss med mat m.m. Vi har slutligen fått veta varför de inte kunnat bistå oss tidigare: deras regler kräver att vi säljer huset! Men nu har KFM gått in och sagt att vi inte får sälja, eftersom det skulle förvärra vår situation ytterligare... och förhoppningsvis räcker det beskedet för att socialkontoret skall kunna ingripa.

Elräkningarna, ja. Som jag skrev häromdagen, betalade vi i måndags (söndags kväll) skulderna fullt ut till både Fortum (som äger nätet) och Telge (som levererar elen). Dagen efter slocknade det här hemma... elen hade stängts av, trots att vi hade ringt och berättat att pengarna var på väg. Vi fick kasta oss i bilen och köra de två milen till Hova, där banken ligger, för att faxa in kvittona... men eftersom faxen gick iväg efter kl. 11 (elen stängdes av strax efter 10) "kunde vi inte räkna med att elen slogs igång förrän nästa dag". Alltså kunde vi bara åka hem igen, svepa in katterna i varma täcken och tända fotoskenlampan. Tur att Daddy tidigt lärde mig att alltid ha nödutrustning hemma "ifall att"! Allt vi behövde fanns till hands: lampolja, T-röd till spritköket, tändstickor m.m. Vi kokade massor av te och lagade mat på spritköket, lyste oss med fotogenlampan och tillbringade kvällen med att spela TP (Trivial Pursuit). Sedan kröp vi i säng under dubbla täcken - något katterna gillade! - och jag läste i skenet från fotogenlampan högt för Mutti ur den hysteriskt roliga boken "Mera sportgrodor" av Lasse Anrell... vi gör vad vi kan för att hålla humöret uppe trots svårigheterna.

Igår kom elen tillbaka igen och vi kunde börja elda. Rent teoretiskt går det att elda även utan att cirkulationspumpen går, men det är vanskligt eftersom pannan lätt blir överhettad... och utan cirkulation i systemet går ju inte värmen ut till elementen, så vi hade fått samla alla katterna och oss själva inne i pannrummet för att hålla alla varma. Knappast en bra lösning!

Sedan beskedet om att Jenny och Majsan skall bli klosterkatter kablades ut över kattvärlden, har vi till vår förvåning och djupaste ödmjukhet insett hur gott rykte vi har i de kretsarna... lyckönskningarna och superlativen om oss strömmar in, och alla säger att vi är "ett kanonhem" och att flickorna "får det så bra en katt överhuvudtaget kan ha det" hos oss. Inte visste vi att vi var så kända och hade så gott renommé!

En annan glad nyhet: Mutti skall få operera sitt vänstra öga den 26 januari! Hon har stått i kö i flera månader för att få den här operationen, eftersom hennes gråa starr nu gjort henne praktiskt taget blind på vänster öga och börjar grumla höger öga betänkligt mycket... i nuläget kan hon varken se på TV eller läsa, och köra bil är uteslutet.

2010-01-18

Nu skall jag uppfylla mitt löfte och berätta om vår (som i och med detta inte längre är någon) hemlighet. Ni kanske minns att jag skrev att vi blev inblandade i ett räddningsuppdrag häromdagen? Vad det handlade om var två katthonor, som råkat mycket illa ut och snabbt behövde ett tryggt hem där de fick chansen att återhämta sig från sina respektive traumatiska upplevelser. Efter intensiva kontakter med det katthem i Södertälje som tagit sig an de små sötnosarna och funderingar kring hur vi skulle lösa de praktiska problemen (bl.a. ekonomiskt) tog Mutti och jag i samråd med katthemmet beslutet att låta flickorna komma hit... så den 7 februari, då vi ändå passerar Södertälje (jag skall nämligen till Stockholm den helgen för att delta i Kyndelsmässan och ett styrelsemöte i samfundet), hämtar vi hem dem. Egentligen är det inte särskilt klokt att låta ytterligare två katter flytta in i vår kattgrupp... men vi har diskuterat situationen med en kattpsykolog som säger att Assar och Sixten mår bra av den länk som kattflickorna skulle bli mellan dem och oss andra (inte minst Conny), och eftersom vi inte vet hur länge vi får behålla Imma hade vi ju ändå umgåtts med funderingar på en ny katthona... ok, nu blir det två, men det går inte att sära på flickorna eftersom de har tytt sig så totalt till varandra. Tänker på hur det skulle vara att sära på Assar och Sixten, som också tyr sig oerhört mycket till varandra... nej, så gör man inte, det vore som att sära på tvillingar.

Mia, min allrakäraste vän - egentligen skulle jag tacka dig varje dag, för det går inte en dag utan att du kämpar för att hålla mitt huvud över ytan. Tusen tack för att du finns!

Idag har jag gått med i stödgruppen Resurs. De har skrivit en så suverän artikel i aftonbladet.se som svar på skriverierna kring de nya sjukersättningsreglerna... å, så jag hoppas att MÅNGA läser den! Och att vi långtidssjuka äntligen blir av med omänskliga stämplar som "arbetsskygg", "parasit", "simulant" o.s.v. Det är tydligen alltför lätt för den som är frisk och arbetsför att stirra sig blind på det kanske tiotalet bidragsfuskare som utnyttjar systemen - och totalt glömma bort oss tiotusentals som inte gör det, som inte överlever utan samhällets skyddsnät. Och som tusen gånger hellre hade varit friska och jobbat än levt så här... jag byter gärna med vem som helst av er när som helst, skall ni veta. Men då får ni ta hela min livssituation: krossad ekonomi och krossad självkänsla ingår i paketet.

Har faktiskt ätit ute - det ni! Det är så sällan, att jag skriver om det... men nu i kväll blev vi påbackade av en herre som hade heder nog att stanna och göra rätt för sig, och de få slantar vi tog emot (för det var ju en olycka, och bilen blev inte skadad) la vi på varsin måltid på pizzerian i Gullspång. Att äta ute är en ouppnåelig lyx för det allra mesta, så vi njöt verkligen av maten! Och den gav oss krafter nog att orka ta itu med räkningarna när vi kom hem, så nu är de viktigaste inlagda i systemet hos vår internetbank. Till alla räkningarna räcker, som vanligt, inte våra pengar... men elen är i alla fall betald nu, tack och lov.

I morgon kan jag troligen avslöja en hemlighet...

2010-01-16

Idag kom Connys uppfödare Åsa och Arvid på spontant besök, på väg hem efter ett besök i Göteborg. Mycket trevligt! Och Conny fick gott om uppmärksamhet, vilken han förstås stortrivdes med... han är världens goskatt, t.o.m. mer än Aragorn var (vilket inte vill säga lite), så han uppskattar att bli "hanterad" (d.v.s. att man vänder och vrider på honom, bär honom i famnen och på axeln, pussar och kramar m.m.). De säger att Ragdoll är en väldigt lätthanterlig ras... men jag undrar om inte Cornish Rex gör den rangen stridig, precis som den konkurrerar svårt med siamesen i röstomfång. Hur som helst är det definitivt inte rätt ras för den som vill ha en prydlig soffkudde som inte propsar på uppmärksamhet, den saken vill jag understryka för den som funderar på att skaffa sig en rex.

Strax efter det att gästerna hade fortsatt sin hemresa kom vår trevlige vedleverantör, vilket var i "sista minuten" eftersom vi hade eldat upp det sista vedträet någon timme innan. Och bara någon timme senare blev vi plötsligt inblandade i ett räddningsuppdrag... fast jag vill inte skriva om det förrän allting är lyckligt i hamn, så ni får fortsätta att vara nyfikna ett tag till.

Fick ett mycket bra råd av en god vän, som vet hur det känns att må som jag gör (och ännu värre), och det rådet tänker jag följa. Ringer min läkare direkt på måndag, Lejon - och varmt tack för din omtanke!

Till er som kommer med tips om hur jag kan tjäna extra pengar... ni är så jättesnälla, allihop, men tyvärr är det så att när man har införsel tar kronofogden varenda krona man tjänar utöver det belopp de har bestämt att man får behålla till sin försörjning (vilket i mitt fall är 5.880 kronor - pengar som skall räcka till precis allt: banklånen, elen, telefonen/bredbandet, avlopps-/avfallskostnader, veden, försäkringar, mediciner, sjukvård, mat m.m.). Så det hjälper inte sådana som mig att försöka tjäna extraslantar... vi kan ändå inte betala våra räkningar, hur gärna vi än vill, utan tvingas låta dem vandra vidare till KFM. Med följd att sådant som el, telefon, bredband m.m. stängs av (för vem vill fortsätta att leverera till en som inte betalar?). Visst är det ett konstigt system?!? Jag begriper mycket väl att reglerna går ut på att ingen fordringsägare skall gynnas/missgynnas i förhållande till de andra, men det låser fast en i en situation där man inte själv kan bidra till att förbättra läget. Tala om att uppmuntra till svartjobb! Så det är tur för staten att jag är en ärlig människa som aldrig skulle göra något olagligt...

2010-01-15

Jag vet att kasten blir tvära här... men nu ger jag upp. Jag orkar inte kämpa både mot FK och mot KFM samtidigt. Så jag lägger av nu, och låter er göra vad ni vill med mig. Anse mig som ett sådant där apatiskt flyktingbarn, för det är precis så jag känner mig... har ännu inte slutat äta, men tillbringar helst hela dygnet i sängen för att slippa ha kontakt med världen. Kanske ni inte känner till att jag numera har ångest varenda dag, trots mediciner? Och att jag, när jag inte lider av rena migränanfall, går omkring med ständig spänningshuvudvärk. Så varsågoda: ta resten av den lilla tillvaro jag har kvar, eftersom ni uppenbarligen inte är nöjda med att ha krossat mig som människa. Försök sälja huset, om ni kan - banken kommer att protestera, men ni får slåss inbördes. Några pengar har jag inte, inte heller några andra tillgångar. Ingenting jag äger är värt något - det har KFM för flera år sedan konstaterat, så det har jag papper på. Det jag ber att få behålla är mina katter - de går ändå inte att omsätta i pengar, för Imma är gammal och sjuklig, Conny hjärtsjuk och Assar och Sixten alltför skygga för att kunna omplaceras. Och så ber jag er att inte skilja på mig och Mutti. Mutti och katterna är nämligen det enda som hindrar mig från att ta det sista steget. Nej, jag hotar er inte med självmord - jag är inte suicidal, utan bara alldeles för trött för att fortsätta det här skådespelet. Jag kan ändå inte göra något - ni blir aldrig nöjda, hur jag än försöker.

Mina tacksägelser i gårdagens inlägg står definitivt kvar: de jag nämnde gav Mutti och mig en oförglömlig semester från eländet omkring oss. Men kontasten blev för stor för mig... friheten och bekymmerslösheten ombord jämförd med de omänskliga problemen här hemma. Vet ni vad jag har för bakgrundsbild på min dator? Ett foto jag tog i Hornblower's Pub ombord på Cinderella. Ja, en pub - jag som knappt rör alkohol! Men i den puben mådde jag riktigt, riktigt bra... tack vare Mutti och Torbjörn, de andra gästerna och den suveräne entertainern Janne Karlsson. Kvällen i Hornblower's tänker jag klamra mig fast vid, medan FK och KFM slåss om spillrorna här hemma.

2010-01-14

Det är så många jag vill tacka för den underbara minisemestern Mutti och jag fick:

Tusen tack, alla ni, som gav oss denna starkt lysande ljuspunkt i ett för övrigt kolsvart mörker!

2010-01-13

För en stund sedan ringde telefonen. Jag svarade (som jag alltid gör) med orden "syster Carina" och möttes av en lång tystnad följd av en djup suck. Sedan lade personen på. Undrar om det var mitt undermedvetna som ringde? För det har varit svårt att komma hem efter två (tidsmässigt bara en, men den sträckte sig över måndagen och tisdagen) underbara semesterdagar tillsammans med ett härligt gäng Otterbäckens- och Gullspångsbor, Torbjörns alltid lika fina sällskap och total avkoppling från sjukdomar och bekymmer. Jag älskar mitt hem, vårt fina hus, våra underbara katter... men det är här hemma som vardagens plågor finns: t.ex. väntade ett brev från KFM där de skriver att de vill mer än fördubbla min införsel. Kallt var det också, eftersom vi inte hade eldat på två dagar... vi hade +9,5 grader inomhus, så vi fick stanna uppe och elda, trots att vi var så trötta att vi somnade varje gång vi satt still. Sedan har vi dock tagit igen den förlorade sömnen... själv vaknade jag vid 16-tiden nu på eftermiddagen, och Mutti (som stannade uppe längre än jag i natt) sover fortfarande.

Ljuspunkter finns lyckligtvis i vintermörkret: vår bortovaro har fått Conny och Imma att ty sig till varandra, och nu sitter de båda två ihopkrupna i min famn.

2010-01-10

Äntligen lite ljus i mörkret! Nu packar vi... i morgon reser Mutti och jag till Stockholm för att borda Cinderella och njuta av en minikryssning till Mariehamn. Vi blir bara borta ett dygn, så katterna klarar sig - vi skall se till att allt är i ordning innan vi åker. Å, så underbart detta skall bli! Som vi har längtat!

2010-01-08

Att vara deprimerad när man har en deprimerad människa att ta hand om har sina "fördelar"... just för att Mutti har så svårt att komma ur sängen, tvingas jag upp för att ta itu med eldning, matlagning och omsorgen om katterna. Vi kan inte ligga bägge två, och just nu anser jag att Mutti har större behov av vilan... det är Daddys frånvaro hon har drabbats av, känslan av att hon blivit ensam och att mannen som hela hennes liv kretsade kring är oåterkalleligen borta. Sorgen har - äntligen - hunnit ikapp henne, och det är viktigt att hon får låta den ha sin gång istället för att tvinga tillbaka den för att kunna "fungera normalt". Min sorg ser annorlunda ut, och så skall det vara... jag sörjer en far, hon en livskamrat.

2010-01-07

Ligger under luppen igen, eller snarare mikroskopet (det är väl bara geologer, guldsmeder och urmakare som använder lupp numera?). FK har skrivit till min läkare och bett om en ny utredning av mina sjukdomar, trots att jag befinner mig mitt i en sjukersättningsperiod, och därför var jag till vårdcentralen idag. Det kändes inte alls bra... jag har varit värre deprimerad än vanligt de senaste veckorna, och under sådana perioder blir jag stel, har svårt att prata och längtar hela tiden hem till sängen. Så jag vet inte om jag lyckades göra mig förstådd... jag försökte verkligen, talade om mina tätare migrän- och ångestattacker, sömnsvårigheter (som inte beror på CPAP:en, utan har psykiska orsaker) och mardrömmar, den förlamande tröttheten... men de frågor som FK ställer, t.ex. hur jag ser på en återgång till ett "lättare arbete med hjälp av stödåtgärder", klarade jag nog dåligt. Hur förklarar man, utan att bryta ihop över sin egen förstörda självkänsla, att man inte ens kan ta sig till ett arbete, än mindre jobba? Min koncentration håller i max två timmar, sedan måste jag vila. Och såväl migränen som ångesten kommer utan förvarning... jag är helt enkelt inte pålitlig i en arbetsgivares ögon. Det är så fruktansvärt att tänka på, att bara tanken ger mig ångest. Den onda cirkeln fortsätter att rotera.

2010-01-05

Igår kväll, när Mutti och jag tog in den ved som vår trevlige leverantör kom med, kände jag en tydlig fläkt från historiska vingslag... gnistrande snö, stjärnklar himmel, tjugo minusgrader och två väl påpälsade tanter som staplar ved... man kunde nästa höra Glenn Miller spela och en knastrande radio tala om kriget. Grodan och jag pratade ibland om att våra föräldrar var så präglade av sina upplevelser av andra världskriget att deras minnen nästan blivit våra, och det är en känsla som jag behållit genom åren... jag är mycket förtjust i tradjazz, och jag skulle gärna möblera mitt hem med oljelampor, gammaldags möbler och en radio som spelade klassisk musik varvat med nyhetssändningar. Själv kriget, ransoneringar och umbäranden önskar jag förstås varken mig själv eller andra! Men mycket av atmosfären, känslan av sammanhållning människor emellan och förmågan att glädjas åt det lilla tror jag att vi har tappat bort. Har ni läst boken "Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap" av Mary Ann Shaffer?

En korrektion: helt utan sammanhållning är vi inte, tack och lov. I lördags brann Katthemmet Kompis utanför Nybro (Småland) ner till grunden och de små notiserna om detta i tidningarna förvandlades snabbt till ett nödrop som skallade allt högre ut över landet. Det spreds från blogg till blogg, till communities, till människor som gjorde banners, satte igång insamlingar, mejlade företag och antingen skänkte pengar eller skickade nödvändigheter som kattmat, sandlådor och sand, mediciner, vårdmateriel, sovkorgar, transportburar m.m. På tre dagar har katthemmet fått ta emot gåvor som sammanlagt uppgår till drygt 73.000 kronor samtidigt som billaster med förnödenheter rullar mot Nybro från alla möjliga håll i Sverige. Är det inte fantastiskt?!? I nöden prövas vännen, brukar man säga... och nöden är stor, när ett femtiotal katter står utan tak över huvudet en gnistrande iskall och tungt snöig vinter. De har inte många timmar på sig att komma inomhus innan kylan dödar... myten om att en katt klarar sig ute är bara en myt och inget annat. Tamkatten är just tam! Den är framavlad sedan länge tillbaka för att fungera ihop med människor, och dess immunsystem klarar inte de bakterier som fåglar, möss och andra små byten bär på. Dessutom räcker inte ens en långhårig katts päls till mot en kyla sådan den vi upplever i landet just nu.

Sedan måste jag betona att jag själv ofta får uppleva människors medkänsla och stöd. Alla ni som skrivit till mig med tips på hur jag kan förbättra min ekonomi: tusen tack för ert engagemang! Tyvärr är det så att varje försök till extra inkomster omedelbart tas omhand av kronofogden, så det går inte att komma ifatt med de löpande räkningarna genom att sälja saker, extraknäcka eller hyra ut halva huset, som ni föreslagit. FK tillåter inte heller att jag arbetar ens med någonting lätt en kort period - är jag sjuk, så är jag. Reglerna ser inte till den för mig stora skillnaden mellan att jag kanske jobbar någon timme när huvudet tillåter det mot att jag anses som arbetsför i större eller mindre utsträckning. Och jag vill inte smussla, vare sig med jobb eller pengar. Det är kanske naivt av mig, men jag vill vara en ärlig, hederlig människa som kör med öppna kort i allt jag gör (utom när jag tar emot bikt, förstås - men det är en helt annan sak).

2010-01-04

Då är det vardag igen - de stora helgerna är över för den här gången. Och det har gått rätt okay att klara jul och nyår utan att sorgen lagt alltför mycket sordin på atmosfären. Bäst gick juldagarna, för då var Torbjörn här och spred sin underbara trygghet och glädje omkring sig - han är verkligen en ängel, min bror! Nyårsaftonen blev betydligt tyngre, inte bara för att vi var ensamma utan framför allt för att vi lämnade det sista året bakom oss då Daddy fortfarande levde. Både Mutti och jag kände av det, och vi talade om att vi nu gick in i det första året i våra liv då Daddy inte lever. Kan tyvärr inte förklara känslan bättre än så, men förhoppningsvis förstår ni vad jag menar.

Mutti ringde socialkontoret i morse för att be om hjälp med elen, men de svarade att de inte får hjälpa oss eftersom vi har "för höga inkomster" (av någon anledning är de tillsagda att räkna på bruttot, fast det står på Socialstyrelsens hemsida att man skall räkna på nettot - och sammanlagt utgör det en skillnad på cirka 10.000 kronor per månad, när man räknar ihop skatter och införsel). Av samma skäl kunde vi inte få försörjningsstöd. Efter det samtalet bröt Mutti ihop, så jag fick pressa ner ångesten i hjärtats mörkaste hörn och ringa inkassobolagen... och jag vill verkligen betona att Intrum Justitia är mycket mänskliga - de hjälpte mig att ordna så att jag hinner betala skulden till Fortum innan det blir tal om avstängning av elen! Telges representant fick jag tyvärr inte tag i, så för säkerhets skull har jag mejlat dem. De har dock tidigare visat stor förståelse... jag ber till Gud att de inte tappar tron på oss, trots att vi måste framstå som struliga.

Så än är det ljust och varmt här hemma. Mutti sover - det har hon gjort nästan hela dagen, totalt utmattad efter den stora nervpressen i morse. Själv eldar jag, gosar med katterna och vilar själen... hade velat besöka biblioteket, men vi väntar en vedleverans och Mutti klarar inte av att ta hand om den ensam (det håller inte hennes kropp för). Så jag åker i morgon istället!

2010-01-03

Om det blir tyst här ett tag framöver, så beror det på att vi har fått elen avstängd. Och egentligen skulle jag vilja strunta i det, låta det vara tills jag får min pension... men utan el fungerar inte vattenpumpen, och då kan vi inte elda i pannan. Vår värme är nämligen vattenburen. Och att vara utan värme när det är -18 grader ute... hur tänker egentligen elbolagen?!? Ok, de måste få in pengar för sin verksamhet, det begriper jag mycket väl, men om jag drev ett företag skulle jag börja fundera kring de kunder som inte betalar och försöka ta reda på varför... för man struntar inte i att betala sina räkningar utan anledning. Särskilt inte när det gäller livsnödvändigheter!

Till er som läser detta (särskilt Torbjörn och Mia): Jag försöker inte tigga pengar av er, det försäkrar jag! Det jag vill få fram är hur känslokalla de är hos Fortum... för nu har jag blivit kränkt så många gånger av dem, när jag ringt och försökt lösa en svår situation, att jag inte känner någon som helst lust att vara diskret. Och så vill jag ge ett ansikte åt alla oss som befinner oss i den här fruktansvärda sitsen - vi som är alldeles vanliga, snälla människor, men som stämplas som lata parasiter, slösaktiga, ansvarslösa o.s.v. eftersom vi som sjuka (jag) och gamla (Mutti) förväntas klara oss på cirka 7.000 kronor i månaden. Samtidigt som vi p.g.a. samma situation alltid släpar efter med minst 5.000 från tidigare månaders obetalda räkningar. Jag undrar just hur många VD:ar och politiker som skulle klara den ekvationen?!?

2010-01-02

Den senaste tiden har jag haft märkliga "flashbacks" - gamla fragment av minnen, som bara dyker upp utan att jag förstår vad de vill säga mig. Igår mindes jag t.ex. hur jag stod i den stora hallen en trappa upp i Södra Latins huvudbyggnad, precis utanför dörrarna in till aulans läktare, och hörde Pink Floyds' klassiska hit "The great gig in the sky" eka ut... jag visste precis vilken låt det var, för jag har alltid älskat Pink Floyd och deras platta "The dark side of the moon" är en av de bästa. För er som inte vet det, gick jag på Södra Latins gymnasium på Södermalm i Stockholm, där jag åren 1980-1983 läste humanistisk linje med konstinriktning. För mig var det en oerhört lycklig tid, vilket kanske är en del av budskapet... men varför är det just detta minne som dyker upp? Jag hade inget med situationen att göra - var bara på väg någonstans och råkade passera.

2010-01-01

Katolskt: Gudsmoderns dag
Protestantiskt: Den heliga familjens dag

Har ni haft en trevlig nyårsafton? Mutti och jag tog det väldigt lugnt, för bägge drabbades vi av samma vemodskänsla: det kändes som om vi stängde dörren till det år då Daddy fortfarande levde. Så vi var inte precis på något festhumör, utan kröp upp i soffan under varsin pläd och tittade på DVD:n "Råttatouille" medan vi drack te och mumsade på en riktigt lyckad kaneläpplekaka som jag hade bakat. Sedan ringde vi till Krister, som var sjuk och satt hemma ensam... han hade reagerar på AH1N1-vaccinationen med diverse symptom, den stackaren. Den enda tradition vi höll fast vid var att lyssna till "Nyårsklockan", suveränt deklamerad av Jan Malmsjö... sedan gick vi hem till min sida av huset och spelade TP medan vi fortsatte att fika och äta av kakan. Vid 3-tiden, när vi både hade samlat lika många "ostbitar", packade vi ihop spelet och kröp i säng... och i natt sov jag faktiskt riktigt bra!

Under natten har det snöat kraftigt, men plogningen vi fick gjord i förrgår "fungerar" fortfarande, tack och lov. Annars skulle vi knappast kunna ta oss runt utomhus, för vid det här laget är snön cirka halvmetern djup, och temperaturen håller sig omkring -10 grader dagtid. På natten kan det bli hela -17! Och för trakterna kring värmande Vänern är det att betrakta som kallt, har jag fått klart för mig... själv är jag van vid värre, eftersom vi där jag växte upp i Sörmland (Sorunda) kunde ha meterdjup snö och lägre än -20 grader om dagarna vintertid. Åren i Stockholms närhet var dock inte alls lika kalla... städer är alltid varmare p.g.a. all belysning, gatuvärme, spillvärmen från husen m.m.