|
och vi är jättenöjda! Försök till dagbok...   2010-07-29
En stillsam dag - regn ute, vila inne. Katterna är alldeles utmattade efter gårdagens intensiva besök och ligger och sover lite varstans i huset *skrattar*. Mutti läser i sängen (samtidigt som hon värmer Conny, som slumrar sött under hennes filt) och själv har jag framför allt tagit itu med alla förböneönskemål som kommit in de senaste dagarna och skickat ut dem till förbönekedjan. Sommaren tycks vara en svår tid för många människor... vi har många att be för, som lider och kämpar på olika sätt mot olika svårigheter. Då känns det skönt att inte bara kunna delta själv med sin bön, utan också involvera ett antal förbedjare (som i sin tur engagerar andra förbedjare o.s.v.) över hela världen, i stödet för dem!
Idag har vi haft soligt och skönt, och därför kunde vi ta emot våra gäster från Örebro - Wikkis stora matte, matte och mattes sambo - med fika i trädgården. Senare visade det sig att mattes sambo var rädd för getingar, och eftersom de små svartgulrandiga rackarna drogs till den goda jordgubbstårtan flyttade vi oss inomhus. Då hade dock Conny redan hunnit ta stora matte med sig på en lång promenad och spännande jakt på syrsor i gräset, och både stora matte och matte hade hunnit ta massor av fantastiska bilder med sina avancerade kameror. Vågar man hoppas på kopior? Inomhus fortsatte gosandet med katter samt prat om allt möjligt... tänk, att träffa kattmänniskor är som att möta folk man tycker sig alltid ha känt! Vi åt en god middag tillsammans, gick husesyn och pratade ännu mer... samt konstaterade att vi vill ses igen. Att de trivdes tolkar jag in i att de hade svårt att slita sig, trots att de hade köpt biljetter till en biofilm samma kväll och tiden rann iväg... *ler stort*
Ännu en bra dag lider mot sitt slut. Mutti och jag har uträttat lite småärenden, men större delen av dagen tillbringade vi i trädgården... hon fortsatte att göra i ordning klosterträdgården och jag målade den sandlåda som vi skall förvandla till plantering. Och eftersom solen sken från en blå himmel lät vi Conny och Jenny gå ute i sele och löplina, medan de andra missarna föredrog kattgården.
Jag är inte vemodig inför att juli håller på att ta slut, men jag börjar så smått bäva för augusti... det blir en känslomässigt jobbig månad då jag bl.a. skall delta i ett avstämningsmöte med FK och min läkare. Dessutom väntar höstens första möte med samfundsstyrelsen, ett antal medicinska undersökningar och ett möte med budgetrådgivaren.
Idag har det dock varit en trevlig dag - småregnig, mulen och avkopplad. Mutti och jag tog en biltur till Karlskoga och hade picknick med kaffe och smörgåsar, och när vi kom hem satte jag mig att måla i akryl. Det går fortfarande inte så särskilt bra, men jag övar vidare på att hantera färgkonsistensen och penslarna... det kommer att ta ett tag, för jag är van vid annorlunda färger (äggtempera) och helt annorlunda penslar från ikonmåleriet.
Den här veckändan har vi haft praktiskt taget ihållande regn, antingen hällande eller i form av skyfall. Så nu är trädgården genomblöt och temperaturen har sjunkit så pass att vi faktiskt har stängt myggfönstren runt om i huset. Våra odlingar växer så det knakar...
Kan berätta att jag har lagat min dator, men vad som hade hänt och hur jag fixade problemet tänker jag inte berätta - för det var så fånigt att jag rodnar. Nej, jag hade inte råkat dra ur sladden! Inte heller hade någon av katterna med saken att göra. Och vet ni, jag tänker att det ändå har varit bra med dessa dagar utan dator... det har varit välgörande tyst, jag har inte suttit som fastklistrad i timtal och framför allt har jag känt att jag inte är så beroende av dator som jag trodde jag var. Vilket gläder mig! För jag vill inte vara alltför fäst vid döda ting.
Att vara sjukskriven eller sjukpensionerad handlar inte bara om att man inte klarar av att jobba. Man har helt enkelt svårare att klara livet, vardagen, de uppgifter och plikter vi alla bär på våra axlar oavsett hur vi mår. Hur många tänker på det?
Allting jag gör, tar minst dubbelt så lång tid som det gjorde när jag var frisk. Det kräver också minst dubbelt så mycket kraft, koncentration och vilja. Som exempel kan jag nämna att det tar mig cirka tre timmar att göra rent i våra sex kattlådor här hemma... skulle du behöva så mycket tid för att klara samma sak? Om inte, så ber jag att få gratulera dig - och uppmanar dig stillsamt att känna tacksamhet över hur lyckligt lottad du är.
Idag har jag besökt Apoteket (som numera heter Hjärtat) i Gullspång samt biblioteket i Hova. Hade velat dona lite i trädgården också, men just nu känner jag mig yr och har huvudvärk... får se om jag mår bättre efter att ha vilat ett par timmar.
I morgon vid midnatt kommer Mutti hem, förhoppningsvis pigg, lagom solbränd och väldigt nöjd med sin semester!
Själv har jag haft det nervigt idag. Som jag berättat är min dator sönder, och till Muttis dator finns det ingen skrivare, så när jag skulle skicka iväg ett paket med Schenker via Traderas hemsida fick jag problem. Det började med att jag åkte till biblioteket och lånade en dator, bara för att upptäcka att Tradera vägrade godkänna mina inloggningsuppgifter trots att jag visste att vartenda litet tecken stämde. Till sist bad jag dem skicka ett nytt lösenord och försökte öppna min mejl via Telias hemsida för att hämta det... varpå den inte godkände mitt lösenord och sedan talade om för mig att jag inte ens var kund hos dem. Vid det här laget var jag ordentligt uppstressad, så jag åkte till ICA och handlade, återvände till biblioteket och försökte igen. Nope, varken Tradera eller Telia ville kännas vid mig. I upplösningstillstånd åkte jag hem, åt lite grand för att stävja blodsockret och satte mig vid Muttis dator - varpå både Telia och Tradera fungerade hur bra som helst?!? Nå, nu hade jag åtminstone adressen till den som skulle ha paketet, så jag skrev ner den på en lapp, gjorde i ordning paketet och stack iväg till ICA igen för att posta det med vanliga posten. Det blev 11 kronor dyrare än Schenker, men sinnesfrid är värd mycket, mycket mer! Efteråt var jag helt slut... så nu tänker jag slöa resten av dagen. Jag har fått nog av yttervärlden för idag.
Skrivet senare: Jag måste få berätta hur stolt jag är: en av mina fosterbröder har blivit rikskrimmare! Och nu väntar husrannsakningar, brottsplatsutredningar, förhör och andra spännande arbetsuppgifter på honom...
Att köra bil i det här solgasset är som att befinna sig i en bastu (och jag som avskyr bastubad)... men jag tog mig i alla fall till Kristinehamn för att besöka en härlig pysselbutik som heter Mazzarin. Tanken var att se om de hade kolpennor, och svaret blev ja och nej... de hade inga hemma, men beställer nu ett set åt mig och hör av sig när de kommit. När jag nu var i sta'n tog jag sedan tillfället i akt att storhandla mat, och tänk, jag lyckades fylla både frysen och skafferiet för under 500 kronor! *lycklig* Jag fick också en trevlig pratstund med en 93 år ung dam på en bänk, där jag satt och vilade mig medan jag drack lite iskall läsk och skrapade en Triss-lott. "Du vinner inte" sa damen pessimistiskt, men si, det gjorde jag - visserligen bara 25 kronor, men i alla fall. Så satt vi och småpratade om ditten och datten en stund, innan vi skildes åt... jag måste hem med matvarorna innan de blev dåliga i värmen och hon skulle följa med sin dotter och handla.
När jag kör ensam, brukar jag lyssna på Mix Megapol Skaraborg och där spelar de just nu ofta en mycket suggestiv låt av Salem al Fakir som heter "Keep on walking" och som har en refräng jag fastnat för:
PS. Isses - nu uppträdde Salem al Fakir med precis den låten på "Allsång på Skansen"! *stora ögon* DS.
Känner ni igen det där underliga fenomenet som händer varje gång man får sin lön/pension? Ni vet, man far runt som en galning för att ta hand om alla nödvändigheter man väntat så länge på att få ordna, det tar hela dagen och slutar med att man släpar in kasse efter kasse i hallen... varpå det liksom bara sugs upp i hemmets vinklar och vrår och försvinner spårlöst. Eller rättare sagt, nog syns det allt - på bankkontot! Men vart tar sakerna vägen? Kattsanden och pelletsen i garderoben, kattmaten och frysvarorna i köket, målarfärgen i garaget... *kliar mig i huvudet*... det såg så mycket ut i bilen, men när man har ställt undan allting märks det liksom inte längre. Jo, äppleträdet (ett Säfstaholm, som Mutti pratat om i hela mitt liv) som Mutti skall få i present, förstås... det står nu i lä vid kattburen för säkerhets skull, så att inte blåsten knäcker det innan det blir planterat. Tur att bilen är större inuti än utanpå! Jag trodde aldrig jag skulle få in det där trädet, men på något märkligt sätt gick det... *skrattar*
Ja, dagen har alltså ägnats åt införskaffandets ädla konst. Eller, om man vill det, konsten att bränna pengar. Hm, säger man så när det handlar om väl planerade, viktiga saker som verkligen behövs? Nå, whatever, så har jag gjort en rätt rejäl runda idag: först till Skara (Jula och Slöjd-Detaljer), sedan till Skövde (KSS, där jag lämnade tillbaka saker Daddy fått av ortopedteknikerna, samt Djurmagasinet, Biltema och Maxi... ja, och så MAX, där jag åt en sen lunch) för att slutligen hamna i Mariestad där jag besökte Granngården (äppleträdet), Coop Extra och veterinären (behövde nytt njurfoder till Imma). Innan jag åkte hem, stannade jag till vid Mickey D:s och unnade mig en mjukglass med jordgubbssylt och ett glas iskall apelsinjuice... mmm!
Apropå veterinären, så påminde han mig om att det är dags att ta ett nytt Corona-prov på Imma och på min fråga tyckte han att det räcker att jag kommer in med avföring från tre olika dagar i en plastpåse någon gång i nästa vecka. Jag frågade också hur jag skall hantera Assars långa päls i den här värmen, men när Olle fått klart för sig att Assar varken flämtar eller verkar påverkad försäkrade han mig att det inte är någon fara. Jag hade annars planer på att ta honom till Olle och få honom "lejonklippt"... men om det inte behövs, är det ju bra att slippa stressa den stackaren. Assar, alltså. Olle är nog inte särskilt lättstressad! *fnissar*
Nu skall jag strö skalade räkor omkring mig till alla katterna och sedan bjuda mig själv på en riktigt god middag.
Blir så GLAD när jag läser i Muttis blogg hur bra hon har det på sin semester! Själv tar jag det lugnt... idag har jag bara läst, tvättat en matta och tagit ett långt, skönt bad. Det blåser rätt rejält här, så vi får huset ordentligt genomluftat. Däremot har det slutat regna, så riddarveckan fick en vacker avslutning. Undrar hur mycket folk de drog i år? När jag var där igår fick jag verkligen knö mig fram, och då regnade det... vackra dagar bör det ha kommit ännu fler besökare, eftersom de flesta aktiviteterna sker utomhus.
Mer regn... trädgården börjar se lite gladare ut, och i odlingslådorna växer det så det knakar!
Den dikeskörda bilen har forslats bort, märkte jag i eftermiddags när jag tog en biltur till Hova för att handla mat och kika lite på riddarveckan. Tanken var att försöka få tag i mer havtornste (bra mot huvudvärk), eftersom det vi köpte förra året är slut, men tyvärr hade ingen av försäljarna inne på medeltidsmarknaden sådant i år. Istället köpte jag lite örtkryddor i lösvikt, lyssnade på musik och sång samt gladde mig åt alla de vackra dräkter folk bar. Skulle gärna ha en medeltidsdräkt själv, men undrar om den inte skulle vara alltför varm för mig...
Talade en stund i telefon med Mutti, som har det jättebra på sin semester. Själv njuter jag av att följa stundens ingivelse och tystnaden omkring mig. Missförstå mig rätt - det är inte så att Mutti för en massa oväsen när hon är hemma! Men när hon inte är här har jag ingen anledning att prata, och eftersom min dator är trasig kan jag varken surfa, spela spel eller köra någon av mina musik-CD i den. Några grannar har vi inte, så allt jag hör är katterna, suset i träden utanför, fågelsång, regn och de bilar som kör förbi på vägen. Att ha det tyst omkring mig var en av önskemålen inför min flytt bort från stadslivet... jag ville slippa ha någon annans ljud på andra sidan tunna väggar, slippa det ständiga bruset av trafik, slippa bli utsatt av ljud som andra bestämde över och som jag inte kunde välja själv. Tystnad är inte bara en bristvara i vår tid, utan en direkt lyx!
Idag är det vår Fru av berget Karmels dag.
Mia råder mig att låta de här semesterdagarna bli ostrukturerade. Jag vet vad hon menar, och lovar att de kommer att vara precis just det - samt överraskande, både för mig själv och andra. Det började med att jag låg vaken hela natten och sträckläste Helena von Hofstens engagerande bok "På andra sidan väggen", vilket innebar att jag sedan sov bort större delen av dagen. Vaknade först vid 15-tiden, lagom när polisen tog hand om en rattfyllerist precis utanför garageuppfarten... han hade kört i diket och blev instuvad i polisbilen medan hans egen bil blev kvar där den stod. Vilket på en så här liten ort innebär att varenda kotte som passerade (och det är många, för jag bor vid den enda genomfartsvägen i samhället) stannade och ville veta vad som hänt.
 I flera timmar blev jag stående vid grinden och förklarade på svenska, engelska och tyska för den ene efter den andre vad polisen berättat för mig, samtidigt som en granne till mig saktmodigt konstaterade att den dikeskörda bilen "i alla fall var ett välkommet farthinder" eftersom trafiken i vanliga fall inte bryr sig om att här råder max 50 km/h men nu krypkörde av nyfikenhet och nödtvång (det var nämligen vanskligt att ta sig fram där alla stockade ihop sig för att titta). Till sist lyckades jag ursäkta mig med att jag måste se till mina katter och slet mig loss från grinden, men bilarna, motorcyklisterna, cyklisterna och gångtrafikanterna fortsätter att flockas kring den dikeskörda bilen. Otterbäcken är en väldigt liten ort, och här händer nästan aldrig någonting... fast det gläder mig mitt i kaoset att de flesta som stannar främst vill veta om föraren mår bra. Som en äldre dam uttryckte det: "Man vet ju aldrig... man kan ju få en hjärtinfarkt eller en stroke eller något när man sitter vid ratten...". Så sant! Och hjärtevärmande att människor tänker så, istället för att automatiskt dra den slutsats som just i det här fallet var den rätta: föraren var rattfull. Med andra ord börjar det lovande, Mia! *ler stort* Och nu tänker jag fortsätta att vara ostrukturerad... fast helst utan trafikolyckor, förstås.
Hmmmmm... vem 17 sätter i att dricka sig rattfull redan på fredagseftermiddagen? Är inte det att sabba helgen rätt ordentligt för sig själv?
Så har Mutti rest iväg på sin semestervecka, och på något sätt lyckades hon ta solskenet med sig för när jag vaknade längre fram på förmiddagen ösregnade det ute och det har det gjort sedan dess. Underbart! I Stockholm skiner solen dock för fullt, berättade hon när hon ringde och meddelade att hon kommit fram ordentligt. Bra! Hon skall bada, göra båtutflykter m.m. utomhus... jag behöver regn till trädgården, som praktiskt taget flämtar av torka.
Har läst ut Jonas Jonassons "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" och vill absolut rekommendera den å det varmaste till alla öppensinnade humorister. Vilken tokig (och hysteriskt rolig) bok! Helt i stil med Douglas Adams och Arto Paasilinna...
Idag fyller min pälskade Imma 12 år!
Dessutom är det precis ett år sedan jag tvingades låta min lika pälskade Aragorn tassa över Regnbågsbron...
Vi har haft åska hela eftermiddagen, och en blixt slog ner så nära att min dator dog. Undrar just vad Gud vill med det? Det kan nämligen komma att dröja minst en månad, kanske ännu längre, innan jag får hjälp att laga den. Men jag tar det lugnt, trots att jag naturligtvis är lite besviken... tills vidare får jag använda Muttis dator om jag behöver, och det fungerar bra, det också. Man skall inte bli alltför fäst vid döda ting. Men nu vet ni varför jag förmodligen inte kommer att skriva dagbok tillnärmelsevis lika ofta en tid framöver. Och kanske inte kollar mejlen varje dag.
Jag skall villigt erkänna det: inför Astrids besök var jag nervös. Från tillfället då vi hämtade Jenny och Majsan i Södertälje mindes jag henne som en jättetrevlig person, men jag visste också att hon hade en mycket hög uppfattning om oss och nu undrade jag om vi skulle kunna leva upp till den bilden. Det hade jag nu inte behövt, för Jenny och Majsan visade själva att de trivs och mår bra, och Astrid och hennes man verkade så glada och avkopplade att jag också slappnade av. Är bara lite ledsen att Conny befann sig på annat håll i huset större delen av mötet, för han brukar vara en hit med kattfolk... oerhört kelen, kärvänlig och en riktig pussgurka! Just idag hade han dock annat att göra, tydligen... och Sixten och Assar vågade förstås inte komma fram (så långt har de inte kommit i sin tillitsprocess än). Imma hälsade däremot vänligt och lät sig klappas och fotograferas, innan hon drog sig tillbaka till sovrummet igen *ler stort*. Min lilla Imsing, som fyller 12 år i morgon... jag både gläds åt det och känner sorg inför tanken på att det i morgon också är exakt ett år sedan Aragorn dog...
Igår skojade jag i katternas blogg om att jag hade blivit ombedd att byta design för att locka fram regn... och idag, mitt i den värsta hettan (+34 grader i skuggan) bröt ett rejält åskväder ut, regnet vräkte ner och temperaturen sjönk snabbt till +21 grader. Ljuvligt! Nu doftar det underbart genom de öppna fönstren, regndropparna glittrar i växtligheten och vi känner oss nästan pånyttfödda... och ingen av katterna verkade reagera nämnvärt på åskan ens när den var precis rakt över oss. Däremot la bredbandet av, men det gör inget... det kommer tillbaka så småningom, och tills dess överlever vi säkert *ler stort*.
I källaren har det varit svalt hela tiden, så jag tar tillfället i akt och tvättar. Måste hinna skura köksgolvet också... varifrån kommer egentligen all smuts?!? Antagligen drar vi in den från trädgården, Mutti och jag *suckar*. Och det vore väl inte så farligt, om det inte var för att vi får besök i morgon - Astrid, som kallar sig "blogghjälpen" eller "kattson" på nätet, och som var den som ordnade så att Jenny och Majsan flyttade hit, kommer och hälsar på.
Skrivet senare: nu funkar Internet igen. Men jag tänker i alla fall skura köksgolvet.
Har haft ett nytt så där märkligt migränanfall där smärtorna inte är så stora utan andra delar av systemet krånglar desto mer. Sov bort hela gårdagen... vaknade bara två gånger för att gå på toaletten och dricka lite. Mutti lyckades få i mig ett par bitar nybakat rågbröd och en mugg kycklingsoppa också.
Idag är värmen värre - SMHI hintade åska och regn, men hittills har vi inte sett till vare sig det ena eller det andra.
Sitter och funderar på det kommande riksdagsvalet... känner mig som om jag sitter fast mellan Scylla och Charybdis. Vänstern tycker inte om mig för att jag bor på landet (är beroende av bil m.m.) och högern gillar inte att jag är sjuk. I en politikers ögon är jag sannerligen inte mycket värd...!
Är så tråkig och gnällig just nu att jag inte borde skriva dagbok.
Jag har inte orkat skriva på några dagar, men nu är jag tillbaka igen. Har haft en ovanligt "frisk" dag, då jag orkat mer än vanligt... och eftersom vädret varit mulet och lite svalare, har Mutti och jag tillbringat dagen i trädgården. Mutti gräver vidare i klosterträdgården och jag har dels klippt gräs (eller rättare sagt, vallat gräsklipparen - nu när gräset inte är högt är det mer som promenader än arbete att klippa), dels rensat minneslunden fri från ogräs och dels planterat lite blommor i krukor som jag sedan ställt ut på olika ställen i trädgården.
Häromdagen fick vi besök - en kattväninna jag träffat på nätet dök upp med sambo och stannade hela eftermiddagen, vilket var väldigt trevligt! De kom på motorcykel - en läcker svart Kawazaki 800cc - och jag kunde givetvis inte låta bli att provsitta den, eftersom jag älskar motorcyklar och körde både moppe och båge en del som ung. Att jag är ordentligt ringrostig märkte jag dock när jag skulle kliva av igen... det blev en baklänges kullerbytta och ryggläge, men jag skadade ingenting annat än att jag stötte i min onda arm och tappade andan av smärtblixten. Dagen efter var jag dock ordentligt mörbultad - hihi!
Idag tog jag en nödvändig paus i slöandet och klippte med Muttis hjälp den sista gräsmattan *pust, stön*. Vi passade på när det för en liten stund blev mulet, och det var nog tur... på åtskilliga ställen var nämligen grässtråna cirka en och en halv meter höga - jo, jag skojar inte, de nådde mig till ögonhöjd! Men genom att luta gräsklipparen (lyfta det främre hjulparet ungefär en decimeter) kunde jag använda maskinen som lie och meja ner alltsammans... gissa om det är skönt att ha det gjort, och gissa om jag måste få ett bad nu! Och en fläkt. Och massor av iskallt dricksvatten.
Tack, Mia, för det vackra vykortet som kom idag! Bara för dig bjuder jag på rosa pioner:
 2010-07-04
Mina katter beskriver mig i sin blogg just nu som en slö sengångare som ligger i sängen framför en fläkt och läser böcker hela dagarna. De har rätt. Jag orkar ingenting annat i den här värmen, och gårdagens kortvariga åskväder (med ett ännu mer kortvarigt regn) gjorde ingen skillnad. Huvudet värker och kroppen svullnar...
Nå, det är i alla fall bra böcker jag läser! Har precis avslutat Henrik Fexeus' engagerande bok "När du gör som jag vill - en bok om påverkan", som innehåller massor av intressanta - ibland skrämmande och ibland roande - förklaringar till hur vi hela tiden påverkas av vår omvärld. Ett stycke fick mig att skratta högt:
Två av de tre exemplen han använder är dessutom ironiskt motsägelsefulla: om köttätare är mördare, och en mördarsnigel angriper grönsaker... borde inte i konsekvensens namn i så fall veganen också vara en mördare?
Apropå svullnad, så måste ni lova mig att vara försiktiga när det är så här varmt, kära vänner! Känner ni att fingrarna eller fötterna/benen svullnar, så ta det som en varningssignal. Det betyder nämligen att hjärtat slår hårdare för att kompensera för värmen, och för att förse hjärtat med mer vätska till blodet tvingas njurarna arbeta för högtryck. Så drick mycket vatten (helst mineralvatten, eller kombinera med att äta något salt som binder vattnet kvar i kroppen och förhindrar att det bara rinner rakt igenom dig), ansträng inte hjärtat ännu mer, uppsök skugga/svalka och vila - annars riskerar du snart att få uppsöka en akutmottagning.
Varmt.
Hurra! Idag kom min nya digitalkamera från USA, som jag för några veckor sedan ropade in för några dollar på ebay. Det är en likadan som den jag hade, fast helt ny och oanvänd... så jag behöver inte lära mig den, utan kan hantera den fullt ut redan från start *glad*. Den gamla funkar fortfarande, men blixten är sönder så den går inte att använda inomhus. Varför jag köper en så gammal modell (Fuji Finepix A330)? Av två orsaker: dels för att den är lätt att hantera, vilket gör att jag hinner med rörliga motiv, och dels för att den har kiköga... det har mig veterligen inga moderna digitalkameror, utan man tvingas använda displayen för att ställa in siktet. Att kameran bara har kapacitet för 3,2 mega pixels stör mig inte - det blir tillräckligt bra bilder för mig.
Varmt igen... svalkan varade inte länge och regnet häromdagen räckte definitivt inte till. Så Mutti och jag får vattna våra ört- och grönsaksplanteringar så gott vi kan. Och idag hålls jag nere i den sköna källaren, där jag tvättar, hänger och viker tvätt... och dessemellan svarar jag på kyrkrelaterade mejl, ett i taget eftersom jag måste koncentrera mig ordentligt för att ge bra svar på viktiga frågor. Mycket tröttande, men roligt!
Katterna springer mellan soliga fönster och källaren, som om de inte riktigt kan bestämma sig för var de vill vara... Conny är av förklarliga skäl den mest solälskande, så honom hittar man i regel mitt i gasset, medan Jenny, Majsan, Sixten och inte minst Assar söker sig till mörka, svala platser. Apropå det så fick jag ringa veterinären idag, eftersom Conny fick en envis fästing på halsen häromdagen och jag inte lyckades få loss hela (mundelarna blev kvar)... nu fick jag det lugnande beskedet att det inte gör något och att jag kan vänta på att kroppen själv gör sig av med resterna. Vet inte om katter kan få borrelia eller TBE... men om Olle inte är orolig så är inte jag det heller. Annars har jag inte hittat en enda fästing i pälsen på mina sötnosar... undrar ibland om det beror på fodret de får? De äter ju Royal Canin Hair & Skin, som är till just för att skydda päls och hud på dem.
I natt talade Mutti och jag i telefon med min fosterbror Lee och hans fru Linda, som bor i USA. Man får alltid räkna bakåt 7-8 timmar för att klura ut när de kan tänkas finnas i närheten av telefonen... nu lyckades vi pricka in precis när de hade kommit hem från jobben, och vi fick en trevlig pratstund samt det glädjande beskedet att de kommer och hälsar på i höst. Skall bli roligt att träffa dem! Lee har jag inte sett sedan Daddys begravning och Linda är det ännu längre sedan jag mötte irl (hon kunde inte komma då - hade flygförbud p.g.a. en skadad fot) - det är ju en bit mellan oss, och dyrt att resa.
Idag kunde Mutti hämta sina glasögon, och de är inte bara perfekt slipade åt henne utan jättesnygga! I övrigt har vi väl inte gjort stort mer än kört diskmaskinen ett par gånger, för trots att värmen tagit en kort paus och vi haft svalkande blåst är vi urlakade av hettan. Så jag undrar hur det skall bli till helgen, då SMHI "hotat" med över trettio grader?!? Antagligen får vi vända på dygnet tills temperaturen sjunker igen...
Varit sjuk... varmt... kalejdoskop tankar drömmar tal... konstig känsla... vaken eller inte? Så splittrat... får inte kontakt med verkligheten... onda triggerpunkter i huvudet... ögonmigrän på väg från banken... sovit... eller...? Inte hungrig men törstig... ont i huvudet... fläkt mot sängen... sovit... drömt... regnade det? Åska? Svalare...
Ovanstående är ett försök att beskriva hur dagen varit, på det sätt jag upplevde den. Allting splittrades upp i fragment, jag både såg, hörde, tänkte, drömde och pratade kalejdoskopiskt. Sov större delen av dagen, sedan jag kommit hem från banken där jag betalade min bilskatt (hade glömt bort den). Nu är det långt över midnatt och jag har äntligen återvänt till verkligheten igen... märklig dag, troligen ett slags migränanfall fast utan den karaktäristiska smärtan?!? Hade egentligen bara ont i triggerpunkterna på huvudet och bakom ögonen. Men Mutti bekräftade att det verkligen har åskat och regnat - skönt!
Det får bli tidigt sänggående i kväll, för nu är jag så trött att jag knappt orkar hålla mig upprätt. Har klippt den näst sista gräsmattan, en av de två jag väntat med till sist eftersom de varit rena savannerna *pust*! Vet inte vem som tyckte det var jobbigast - jag eller gräsklipparen? Men nu är det inte mycket kvar av det svåra klipparbetet, och sedan skall jag klippa hela trädgården en gång till för att jämna till och ta hand om sådant gräs som rest sig. Mutti har snickrat ihop en stor åttkantig planteringskarm som vi skall sätta ett prydnadsträd och blommor i, och så har hon kompletterat kattburen med ännu en gångplanka. Solen fortsätter att gassa... vi skulle behöva regn, men det törs man väl inte säga högt? Och det vore bra om jag fick gräset klart innan dess, förstås.
Bjuder på lite blomsterprakt från trädgården...
 2010-06-27
I morse vaknade Mutti med en så fasansfull huvudvärk att jag en lång stund trodde att hon hade fått en hjärnblödning och ville larma ambulans... men den visade sig bero på att hon haft en så otäck mardröm att hon knutit ihop hela kroppen till ett enda hårt muskelpaket. Det tog över en timme att få henne att slappna av så pass att en Alvedon Forte kunde ta, och sedan såg jag till att hon vilade resten av dagen för säkethets skull. Stackars Mutti! Lyckligtvis överraskade Bobo, Kattis och Hampus oss med ett lika glädjande som oväntat besök på eftermiddagen och jag hoppas att det vägde upp morgonens obehagligheter... de hade tillbringat midsommaren hos goda vänner i Halmstad och var nu på väg hem till Stockholm, och passade på att gästa oss för en kopp fika.
Jag vet att man flyttade midsommaraftonen från den 20 juni och låste fast den till närmast följande fredag för att spara pengar (i form av en arbetsdags vinst för industrin), men har vi inte tappat bort själva meningen med helgen sedan vi frikopplade den från sommarsolståndet? Tanken är ju att natten till midsommardagen skall vara årets kortaste... nu diffar det på flera dagar, i vissa fall upp till nästan en vecka beroende på hur helgen hamnar! *förvirrad*
Hur som, hade Mutti och jag en mycket trevlig midsommarafton igår. Vi följde vår "tradition" att först besöka Rudskoga hembygdsgård, där vi fikade och tittade på dansen kring majstången (som, för det fall du inte redan visste det, heter så för att den "majats" d.v.s. klätts med blommor). Som vanligt hade mycket folk samlats, vädret var sagolikt somrigt och stämningen uppsluppen, så vi njöt verkligen av en "riktig svensk midsommar"! Så småningom kände vi oss dock mätta på "små grodor" och hembakt bröd, så vi återvände hem och medan Mutti förberedde vår midsommarmiddag passade jag på att klippa tre gräsmattor. Det går så jättebra nu sedan Rolle fixat gräsklipparen - jag bara promenerar med den över gräset och behöver inte använda högerarmen till annat än dra i startsnöret *glad*.
Lagom när middagen - potatisgratäng med vitlök m.m., grillad fläskfilé och rödvinssås - var färdig, sände TV1 ett mysigt program med Ola Lindholm och hans gäster Tina Ahlin, Sonja Aldén, Linda Lampenius och Knut Agnred, som pratade sommarminnen och spelade och sjöng tillsammans. Hoppas många såg det, för det var det värt! Efter det satte vi på en DVD med Hasse Alfredssons, Tage Danielssons och Gunnar Svenssons roliga "88-öresrevyn", samtidigt som vi bjöd oss själva på vaniljglass och jordgubbar - mmm!
Kvällen avrundades för min del med ett ljuvligt svalt bad... och sedan kröp jag ner i en nybäddad säng och upptäckte att Imma hade lagt en av sina pälsmöss under kudden. Undrar vad hon hoppades drömma om? Själv drömde jag i alla fall inte om möss, varken levande eller konstgjorda - hihi!
Idag då? Ärligt talat har jag inte gjort mycket - mest legat och läst. Studerar näringslära just nu, och det är fascinerande! Borde egentligen ha klippt de två sista gräsmattorna... särskilt som jag hittade en uschlig fästing i Connys halspäls, som han tålmodigt lät mig dra loss trots att han gnydde av smärta (Conny alltså - vad fästingen kände bryr jag mig faktiskt inte det minsta om!). Men det var för varmt, och jag hade ont i huvudet redan när jag vaknade så jag ville inte ta risken att utveckla ett migränanfall.
 2010-06-24
Var på ett nytt besök hos vårdcentralen idag för att lämna in ett urinprov och de "dagböcker" jag fört i två dygn över vad jag druckit och kissat. På väg hem handlade jag fil och bröd - det enda vi behöver för att klara helgen bra. Och sedan föll jag i säng... inte p.g.a. migrän, utan för att det var så varmt och kvavt att hjärnan vägrade samarbeta med mig. Försökte läsa en bok, men det gick inte... så jag sov bort eftermiddagen och steg upp först på kvällen. Blev ingen gräsklippning idag.
Solen gassar vidare från en klarblå himmel, myggen är oförskämt pigga och själv börjar jag känna mig mosig av värmen. Klippte en gräsmatta till igår kväll,så nu har jag bara fyra kvar att ta itu med... och allting frodas i det vackra vädret, den blodröda pionen blommar, liljorna blommar, solrosplantorna växer så det nästan syns... Mutti och jag har köpt mer jord, men innan jag kan plantera mer måste jag måla de pallkragar som plantorna skall bäddas ner i. Och att få tag i små burkar med utomhusfärg är inte lätt! Vi har frågat lite varstans, men allt som finns är stora hinkar *suckar*.
Till de glada nyheterna hör att vi idag fick pengar från KFM, så nu väntar vi ivrigt på att optikern skall meddela att våra glasögon är klara!
Jag behöver fortsätta klippa gräset... men solen gassar så hett och det finns ingen skugga någonstans i trädgården, så jag tvingas hålla mig inomhus. Har redan börjat bli "bubblig" och svedd på armarna, och om jag skulle envisas med att ändå exponera mig för solskenet kommer "bubblorna" att börja blöda... bäddat för infektioner, med andra ord. Funderar på att börja äta vitlök, eftersom jag har hört att det ger huden en doft som får myggen att undvika en... då skulle jag kunna köra gräsklipparen om kvällarna istället. Hur som helst har jag varit till vårdcentralen och beställt recept på ny allergimedicin mot myggbetten, eftersom jag bara har fem tabletter kvar från förra säsongen. Passade förstås på att besöka biblioteket och skrattade gott när Jimmy föreslog att jag skulle förlänga mina aktiva lån över sommaren. "Nej, tack" sa jag genast "jag tänker springa här hela sommaren!". Varpå han svarade att det är personalen på biblioteket innerligt tacksamma över! Tydligen är jag en uppskattat flitig besökare... *ler stort*
Skulle ha velat vara i Mariestad idag och sittprotestera utanför FK, men klarar inte av bilturen dit. När det är soligt ute är det bastuhett inne i bilen och ratten bränner så att man inte kan ta i den. Har även en migränunge på gång (av värmen, gissar jag)... men i själ och hjärta stöder jag definitivt dagens aktion och jag hoppas på stor massmedial uppmärksamhet över hela landet!
Solskenet är tillbaka, och därmed har vi kunnat dona lite i trädgården. Den första av våra sex gräsmattor är nu klippt och så har jag sått morötter, svartrötter och rödbetor. Tomatplantan har tagit sig riktigt bra, och solrosplantorna växer så det knakar! Känns skönt att röra på sig, och särskilt att kunna klippa gräs igen... visst doftar en nyklippt gräsmatta ljuvligt?!? Måste dock vara försiktig eftersom jag dels riskerar migrän om jag tar i för hårt och dels inte kan använda högerarmen, och därför kommer det att ta ett par dagar att klippa hela trädgården. Att jag började med baksidan av huset berodde enbart på att den mattan är lättast... och hela tiden hade jag en till hälften skrämd, till hälften fascinerad publik i kattburen i form av Jenny, Majsan, Sixten och Assar som höll sig högt över marken men inte kunde slita blickarna från mig och min brummande maskin *skrattar*. Conny och Imma bryr sig inte - de är vana.
I morgon fr.o.m. kl. 14.00 är det sittprotest utanför alla försäkringskassor i hela landet. Meningen är att vara ett tyst men påtagligt skri av raseri och vanmakt inför de omänskliga reglerna och den otäcka människosyn som alltför många av FK:s handläggare visar prov på...
Skrivet senare samma kväll: Snälla ni som tänker delta i sittprotesten i morgon - tänk på att de som arbetar på FK inte har skrivit reglerna, och att de är hårt pressade uppifrån att få ut så många som möjligt på arbetsmarknaden för att få ner FK:s kostnader. Vad som har hänt är att regeringen ville stoppa FK:s tidigare hantering av de sjuka, där dessa inte fick någon rehabilitering utan bara gick sjukskrivna år ut och år in. Meningen med tidsfristen var att tvinga FK att ta itu med rehabilitering etc. från dag 1 och inte bara lägga ärendena på hög... istället tog FK:s toppar det som att "den som inte har blivit frisk innan tidsfristen går ut, blir utförsäkrad ändå". D.v.s. istället för att ta åt sig kritiken och börja handlägga folks ärenden så fort de kom in, sköt de ansvaret ifrån sig och tvingade ut sjuka människor till en arbetsmarknad som inte vill ha dem och där de inte skall vara.
Kort sagt, det är FK:s chefer och styrelser/nämnder som skall kritiseras - inte de vanliga anställda!
Duggregn ute, vila inne... efter fyra aktiva dagar orkar jag ingenting mer, utan tillbringar större delen av dagen i sängen. Det gör Imma lycklig, och jag behöver ta det lugnt idag.
 Att kronprinsessan Victoria och Daniel Westling verkligen älskar varandra gick definitivt inte att ta miste på! Mutti och jag missade TV-sändningen av själva vigseln, men under kvällens direktsändning av bröllopsfesten visade de tillbakablickar av dagens händelser, så jag tycker mig ha fått följa hela denna historiska dag. Ja, ni får tycka vad ni vill - jag är rojalist, och jag tycker att kungafamiljen gör ett enastående jobb i att dels hjälpa den svenska arbetsmarknaden genom att knyta viktiga kontakter över hela världen och dels engagera både sig själva och andra i vad som händer runt om i Sverige - inte minst när det gäller att synliggöra och stödja de små människorna. Personligen är jag övertygad om att en president skulle kosta lika mycket som en kung, men inte åstadkomma hälften så mycket...
Mina favoriter från bröllopet:
Att vi inte såg själva vigseln och kortegen m.m. berodde på att vi hade besök under dagen - syrran och hennes man kom hit, vilket gladde oss mycket! De kan inte komma så ofta, eftersom de jobbar nästan jämt för att kunna förverkliga sina drömmar... just nu håller de t.ex. på att installera bergvärme i sitt hus, något som kostar mycket att ordna men betalar sig på bara några år. Idag kom de för att hjälpa oss - hade med sig en hel vagnslast ved, sågade ner vårt sjuka äppleträd och lagade gräsklipparen. Det är verkligen en välsignelse att ha så godhjärtade människor omkring sig! Och nu är äntligen bouppteckningen klar *lättad*.
Vill sända min allra varmaste kram till Mia - glöm aldrig att jag ständigt är med dig i tanke och hjärta!
Då är bilen godkänd! *glad* Och Mutti och jag har betalat räkningarna, tankat bilen, hämtat mediciner, storhandlat mat för ett par veckor samt köpt jordsäckar så att vi kan plantera/så resten av säsongens grönsaker, örter och blommor. Det enda jag inte kunde köpa var torrfodret eftersom jag glömde en viktig rabattlapp hemma (100 kr mindre i kostnad gör stor skillnad!)... men det tar jag på måndag istället. Skall ändå ta ett snabbt snack med veterinären om Immas provtagning (det är dags för niomånaderskontrollen efter hennes corona-infektion, som ju är över för evigheter sedan men som ändå måste kollas upp)...
I morgon skall vi - äntligen! - få avsluta bouppteckningen efter Daddy, och till vår glädje vill Annika med familj komma hit för att vara med. Mina övriga syskon har sänt fullmakter, eftersom de inte kan åka hit ända från Stockholm för något som är en rent administrativ åtgärd och tar cirka en halvtimme, vilket jag förstår till fullo.
Jag har sedan många år tillbaka vetat att jag inte klarar av att boka något dagarna efter varandra... ändå tog jag risken att träffa diabetessköterskan igår och genomgå första delen av inkontinens-utredningen idag. Det var inte så farligt - jag fick svara på en mängd frågor och blev ultraljudad för att se om det låg urin kvar i blåsan sedan jag besökt toaletten, och så fick jag en "dagbok" med mig hem i vilken jag skall registrera vad jag dricker respektive kissar under två dygn. I slutet av nästa vecka skall jag på återbesök.
Alltsammans gick bra, även om jag kände mig däven... men väl hemma stöp jag i säng och blev liggande i migrän resten av dagen. Vaknade till ett par gånger bl.a. för att jag behövde gå på toa, men klarade inte av att bli så pass klar i huvudet att jag faktiskt kunde resa mig ur sängen... så jag blev kvar och slocknade igen. Först efter kl. 21 lyckades jag vakna så pass att jag kunde gå på toa och sedan äta lite, men nu skall jag sova igen så att jag orkar med morgondagen. Måste visa upp de nya sommardäcken för Bilprovningen och hämta ut Metformin från Apoteket... det har bestämts att jag skall medicinera diabetesen en tid framöver, för att försöka få ner blodsockret lite snabbare än jag får med "bara" kost och motion.
Fick nu ikväll (när jag kommit upp ur migränanfallet) det otäcka beskedet att min kusins make, som arbetar på ett slakteri på Gotland, hade fastnat med handen i en maskin på jobbet i förmiddags och genast flugits till ett sjukhus i Stockholm i ett försök att rädda fingrarna *ryser*. Har inte fått veta mer än, men ber för att allting går bra...
Var hos diabetessköterskan i morse för att utvärdera min första månad som diagnosticerad diabetiker, och fick en hel del goda nyheter. Dels har jag gått ner 8 hekto (det är viktigt att viktminskningen är långsam och stadig), dels har mitt s.k. långtidssocker (HbA1c) sjunkit och dels var hon mycket nöjd med mina förändringar av kost- och motionsvanor *glad*. Mindre roligt var att hon ändå vill att jag börjar medicinera med Metformin... tydligen har de senaste forskningsresultaten visat att det ger en bättre långtidsprognos att sätta in medicinen tidigt och för många patienter har man sedan kunnat trappa ner och rentav sätta ut medicineringen efter relativt kort tid. Jag förstod nog inte riktigt det hela, men det var något om att bukspottskörteln får en extra skjuts att hitta rätt balans på insulinet... nåja, jag skall snart ha läst in mig på vad det handlar om, som jag alltid gör med mina mediciner och behandlingar. Jag förklarade att jag är villig att pröva medicinering för att hjälpa kroppen, men att jag insisterar på att man håller koll på mina njurvärden... och det lovade hon se till. För mig är det oerhört viktigt att njurarna fungerar optimalt, eftersom jag har grav sömnapné; den sjukdomen belastar nämligen hjärtat, och det enda sättet för hjärtat att få avlastning är att njurarna fungerar som de skall. Och med tanke på hur svårt hjärtsjuk Daddy var, har jag oddsen mot mig när det gäller hjärt-kärl-sjukdomar... ironiskt nog ett av de problem som också diabetes kan leda till! Så det gäller att hitta ett läge där allting samverkar på bästa sätt.
På väg från vårdcentralen kunde jag förstås inte undgå att passera biblioteket - en av mina favoritplatser i Gullspång - hihi! De säljer ut böcker jättejättebilligt just nu, så jag unnade mig en hög blandad litteratur, bl.a. en fin foliant om te och en annan om kaffe, lite etnologi och vetenskapshistoria, en bok om migrän och en om hjärtat m.m. Minns inte exakt vad jag betalade per bok, men det var cirka 3-5 kronor *nöjd*.
Solen skiner från en klarblå himmel och det är precis lagom varmt ute... så resten av dagen vill jag tillbringa i trädgården; fika, läsa, leka med katterna.
Har fortfarande problem med huvudet, men kan åtminstone vara uppe. Solen skiner, så Mutti och jag passade på att äta vår lunch i trädgården... däremot fick vi inte ut någon av katterna, för de tycker att det blåser för mycket. Vem vet, efter dagens pedikyr (kloklippning) kanske de känner att de vill vara fina i pälsarna också? Själv har jag satt ett myggfönster i sovrummet, så att jag skall kunna ha öppet dygnet runt utan att få in mygg... jag älskar svalka, och eftersom solen ligger på bägge ytterväggarna hela eftermiddagen och kvällen blir det oerhört varmt i sovrummet.
Idag har bilen fått nya sommartassar (de gamla blev utdömda av Bilprovningen). Och under tiden verkstaden la däcken på våra aluminiumfälgar, satt jag utanför i solskenet och läste en bra bok...
Tar det väldigt lugnt just nu, för huvudet trilskas rätt ordentligt sedan ett par dagar. Har antingen huvudvärk eller migrän, är långsam och tankspridd, får leta efter orden när jag pratar.
Regn och rusk, lite kallare... och jag blev liggande i migrän, så jag kunde tyvärr inte vinka adjö till våra gäster.
Eftersom våra gäster är sportiga människor (med ett otal lagerkransar, prisbucklor, rosetter m.m. - bl.a. i maratonlöpning - hemma i lägenheten) är det inte riktigt deras stil att sitta still... så medan Mutti och jag sov bort morgonen, var de ute och cyklade. Sex mil, faktiskt! *imponerad* Sedan vi ätit frukost, åkte vi dock alla fyra till Norrkvarn för att titta på den fina modellen av Göta Kanal (sträckan mellan Vättern och Vänern) och de populära stubbhusen man kan hyra. Till vår glädje lät ett äldre par som bodde i en av stubbarna oss komma in och se hur det ser ut inuti - kul! En skön promenad i skogsområdet blev det också, innan vi bilade via Midskog (vacker natur hela vägen) till Gullspång, där Mutti och jag blev bjudna på middag på Gullspångs pensionat. Mycket gott och mysigt! Så for vi vidare till Södra Råda och byggprojektet innan vi avrundade kvällen med att hälsa på Tina och Tore en stund. Efter det var vi trötta, alla fyra... så Mutti och jag gick hem till oss och våra gäster till Muttis del av huset, där de får husera själva. Jag tänker för egen del göra tidig kväll, för jag har gräsansfullt ont i huvudet och är lite orolig för att ett migränanfall kan vara på gång... men dagen har varit fin, trots duggregn, och det är roligt att få visa gästerna runt i den trakt vi lärt oss att älska så mycket!
Nu har våra gäster kommit och vi har haft en trevlig eftermiddag och kväll. Känns bra att få fundera kring kyrkans verksamhet, framtid och identitet med folk från andra församlingar, och jag märkte till min förvåning (och stora intresse) att uppsaliensarna gjort ungefär samma erfarenheter som vi här i St. Rafaels kyrkogrupp. Det gör det möjligt för oss att byta idéer om framtida projekt m.m...
Nu hoppas jag att de skall sova riktigt gott! Själv tänker jag stupa i säng... det tar på krafterna att vara social i så här många timmar i sträck, hur trevligt man än har det.
Träffade min läkare idag och kände mig deprimerad när jag fick därifrån. Det var inte hans fel - tvärtom känner jag mig alltid trygg med honom - men vi diskuterade ett möte vi skall ha med handläggaren hos FK antingen nu i sommar eller direkt efter semestrarna... och det är psykiskt nedbrytande att behöva döma ut sig själv som ett "hopplöst fall", men alternativet är ju att jag blir utförsäkrad och tvingas schavottera inför AF med denna hopplöshet... och jag vet ärligt talat inte om jag klarar det psykiskt. Tyvärr misstänker min läkare att han inte kan förhindra att FK ändå tvingar mig att löpa det där hemska gatloppet... "FK:s beslutsfattare bryr sig ju inte om vad vi läkare anser om patienten". Begriper inte att inte läkarkåren reser sig som en man/kvinna och vrålar i raseri över hur de nedvärderas?!? Men det är väl som jag läste i en tidning häromdagen - FK är inte intresserade av diagnoser, bara av att hindra så många som möjligt från att kosta staten pengar. Att det sedan är våra egna pengar, som vi betalt i skatt i många år, spelar liksom ingen roll... men för mig har det alltid varit självklart att jag betalar skatt just för att ha det här skyddsnätet när min egen försörjningsförmåga sviker.
Tänker inte göra något mer idag - vill sjunka ihop och vara ledsen en stund, innan jag försöker resa mig igen. Jag vet att FK:s handläggare inte rår på systemet, likaväl som jag vet att de nya reglerna inte var menade att slå undan benen för folk utan tvärtom att förhindra att människor glömdes bort i åratal... men för oss som redan har varit bortglömda i åratal av det gamla systemet fungerar inte det nya. Vi har redan blivit alltför skadade - hjälpen kommer för sent. Och blir därmed ingen hjälp, utan tvärtom en stupstock. Varför modifieras inte reglerna så att de tar hänsyn till individens situation? Det går att utforma ett regelverk så, det vet jag som jurist och med erfarenheter av bl.a. avtalsrätt. Ingen skall inbilla sig att jag är sjuk frivilligt... om jag kunde jobba, skulle jag tjäna minst det tredubbla mot vad jag får i sjukpension - troligen ännu mer! Vem kan leva på 6.000 kronor i månaden med dagens kostnader? Särskilt på landsbygden, där allraminst 1.500 kr behövs till bensin (som det ser ut just nu - och det är mycket lågt räknat!). Men kanske är det inte meningen att det skall finnas folk kvar utanför tätorterna?
Missförstå mig rätt... det är roligt med besök, det är det! Om jag bara orkade med lite bättre! På torsdag kommer goda vänner från kyrkan i Uppsala och skall stanna över natten, och jag skulle så gärna vilja ha lite ordning i huset - normal vardagsordning, bara - men jag orkar inte vare sig dammsuga eller plocka undan utan smådonar bara lite här och där *suckar*. Idag gjorde Mutti och jag ett ryck och möblerade om biblioteket så att jag fick en ordentlig arbetshörna nu när hon flyttat hem sin dator igen - och efter det är jag så trött att jag inte orkar tänka på mer städning. Hoppas jag i alla fall klarar av att dammsuga i morgon, när jag varit hos min läkare... skall på utvärdering av den injektion jag fick samt tala om ett kommande möte mellan FK, honom och mig, och det kan räcka för att sänka mig för resten av dagen. Fast jag skall försöka förebygga genom att ta ett varmt bad och krypa i säng tidigt i kväll.
Har äntligen börjat ta itu med kattsidorna, så nu finns Assars och Sixtens historier utlagda här på sidan. Kika gärna på dem och säg vad du tycker! Nästa gång jag kan sitta ostört vid datorn skall jag knåpa ihop Connys, Majsans och Jennys sidor också.
Kan man välja en vackrare tid på året än början av juni för att fira detta natursköna land?!? Och eftersom jag anser att alla som bor i Sverige är svenskar, hoppas jag att alla är med och har en riktigt trevlig, rolig, mysig, härligt festfylld dag idag! Varför inte ta och snegla lite på hur våra grannar norrmännen gör när de firar sitt syttende mai? De vet hur det skall gå till! *fnissar*
Dagen till ära har alla missarna varit ute i sele och löplina för att njuta av solsken, sommarvärme, blommor och gräs samt den berusande doften av syrén och äppleblom. Under tiden drack Mutti och jag te och åt varsin sverigebakelse, sittande i skuggan under forsythian (eller om det är en ginst?). Sedan, när katterna hade gått in (eller rättare sagt, rände in och ut i kattburen) satte oss Mutti och jag att klippa och knyta risknippen att använda i eldningen. Det blev en hel del!
 Ett kvistigt uppdrag... Nu har det blivit kväll, och när Mutti så småningom kommer upp ur sitt förhoppningsvis sköna bad skall hon få grädda smarriga pannkakor till oss, som vi skall äta med vispad grädde och sylt. Mmm! Efter det är det dags för "Poirot"... vi tittar väldigt sällan på TV, vare sig Mutti eller jag, men det finns sådant vi kan tänka oss att knäppa på *skrattar*.
 2010-06-05
Det händer mycket här i trakterna denna helg... dragspelsstämma i Vassbacken, Sjötorpsdagarna, På Landet-evenemanget i Skara/Axvall o.s.v. samt förstås allt som händer under nationaldagsfirandet i morgon. Dessutom är det internationell kattutställning i Örebro - något jag verkligen hade velat delta i, eftersom flera goda kattvänner kommer dit. Men eftersom vi inte har bensin så det räcker och det mesta kostar inträde, blir vi kvar hemmavid... vilket inte betyder att vi sitter och har tråkigt, för det ligger inte för oss. Idag handlade vi mat på Coop Extra (som har sjukronorsvecka på en mängd varor) och sedan köpte vi en Vienetta för 10 kr, tiggde till oss varsin plastsked på Statoil och åkte till Göta Kanal i Lyrestad, där vi satt i skolskenet och åt glass direkt ur kartongen. Mmm! Vi var långt ifrån ensamma... de flesta picknickborden var upptagna av familjer med matsäckskorgar och tre barn badade i kanalen - modigt! tycker jag som är en riktig badkruka. Hem körde vi småvägarna genom landskapet och jag la till min lättnad märke till att jag inte är den enda som inte har klippt gräset... fast de flesta trädgårdar är mycket prydligare än vår, det skall erkännas. Nåja, de har kanske tillgång till bra maskiner och kroppar utan värk, vad vet jag?
Vi har haft ett underbart sommarväder hela veckan, och tydligen skall det fortsätta så! Idag mår jag dessutom betydligt bättre, så jag kunde träffa arbetsterapeuten som hjälpte mig att prova ut ett stödbandage för dagbruk (särskilt när jag sitter vid datorn) och två andra för nätterna (det är viktigt att jag inte viker vare sig hand- eller armbågsleden, eftersom det skapar en skarp smärta som förstör sömnen för mig). Givetvis är detta bara tillfälligt - förhoppningen är ju att jag snart skall få komma på magnetröntgen och sedan bli opererad så att smärtorna försvinner.
När jag kom hem, tog jag ut Imma på årets första promenad i sele och löplina. Hon protesterade (som vanligt) väldeliga medan jag tog på henne selen och bar ut henne... men sedan fann hon sig snabbt tillrätta och vandrade förnöjt omkring i gräset. Hm, gissa någon som borde ha tagit fram gräsklipparen för flera veckor sedan?!? Tyvärr orkar jag inte använda den med den här trasiga armen, och min svåger som lovat bygga om den till mulcher har inte haft tid att komma hit än. Inte för att det höga gräset störde Imma... hon strövade omkring som ett minilejon på savannen, medan Conny (som var den enda av de andra katterna som fick gå ut samtidigt) höll sig i närheten som ett slags "hovtjänare"... man vet ju aldrig när abbemissan vill något - hihi!
Lejonet Imma vandrar över sin savann... Själv planterade jag äntligen solrosorna samt ställde upp de plantor vi fått från Wikkis stora matte Inger och de jag själv drivit upp från frön. Gurkorna och purjon ser ut att ha tagit sig fint i sin odlingslåda... *glad*
So far so good... solrosorna ser du i en rad till vänster utmed lådorna 2010-06-03
Tvingades ställa in besöket hos sköterskan som skulle göra en inkontinens-utredning på mig, eftersom jag fick migrän... suck!
Idag har jag varit flitig... dels har jag målat färdigt pallkragarna, så att vi kan fylla dem med jord (en är redan fylld och där har jag idag planterat gurka och purjolök) och dels har jag målat färdigt hyllplan m.m. till kattburen så att Mutti och jag kunde montera upp dem på plats. Gissa om katterna var nyfikna! Så när vi hade öppnat luckan inifrån dröjde det inte många minuter förrän först Conny, så Jenny, Majsan och till sist Sixten kom utklättrande och började undersöka buren. Assar väntar förmodligen tills Conny är instängd i sovrummet innan han testar utelivet... och Imma lär inte vara trakterad med mindre hon får ha buren för sig själv - mööööjligen kan Conny få göra henne sällskap, men hon vill definitivt inte riskera att bli avstängd från några flyktvägar. Så jag väntar med att introducera nyheten för henne... *skrattar*
 I den högra skall nu förhoppningsvis växa goda purjolökar och slanggurkor
Det jag inte hann, men hade velat, var att få ner solrosplantorna i en rad bakom odlingslådorna samt så backen full med "ängsblommor". Kanske får jag ork att göra det i morgon, när jag kommer hem från vårdcentralen (har en träff med en av sköterskorna angående min inkontinens). Dock bör jag nog ta det betydligt lugnare än idag, för nu är jag TRÖTT!
Idag har jag varit hos en optiker i Töreboda och fått synen ordentligt undersökt. Kronofogden har godkänt att jag får nya glasögon, och det behövs verkligen... tror att de jag har är drygt 18 år gamla?!? Till min stora förvåning kommer de nya glasögonen att kosta 2.300 kronor, vilket är avsevärt lägre än de jag har nu (de kostade 4.500 kr) - och dessutom skall jag behålla de här, för de nya kommer att vara slipade för "långseende" (t.ex. bilkörning) då det tydligen inte går att göra progressiva glas åt mig utan att jag mister delar av synfältet. Så mina nuvarande glasögon får ett nytt användningsområde: som läsglas! Så gammal har man alltså blivit... *skojar*
På väg till Apoteket (som numera heter Hjärtat) mötte vi konstnärinnan Ingrid Erickson, som vi lärt känna via en väninna till mig, så vi erbjöd henne skjuts hem och blev inbjudna på fika - mycket trevligt! Hon har en vacker missa som heter September eftersom hon blev upphittad 090909, men det var en blyg tjej så det tog ett tag innan vi fick hälsa ordentligt. Kanske oroade det henne att vi luktade katt? Hur som helst hade vi en jättetrevlig eftermiddag hos Ingrid och sedan vi kommit in på samtalet konst och jag berättat att jag har köpt material för att börja måla med akryl, skänkte hon mig en underbar målning (en bäck i en skog)! Jag blev alldeles ställd, för den var så fin och jag hade förstås inte alls väntat mig en present (allraminst en så speciell sak)... men jag tackade förstås och har redan tänkt att den skall hänga i mitt sovrum när det blivit renoverat, så att jag kan ligga och titta på den... den är så fridfull att jag blir lugn i hjärtat bara av att se den.
Vilken härlig dag vi fick igår! Solen sken, katterna (d.v.s. Conny, Majsan och Jenny) kunde gå ute en lång stund och rätt som det var dök Torbjörn upp! En stund senare satt vi och kalasade på jordgubbstårta, fikade, pratade och hade mysigt... och när fikat var över, plockade min bror fram verktygen och flyttade Muttis dator till hennes del av huset så att vi kan genomföra de planerade ommöbleringarna och hennes flytt (tillsammans med de fyra husisarna) hem igen. När han var klar, lagade jag middag och vi åt i lugn och ro tillsammans innan Torbjörn måste åka hem till Stockholm igen... och Mutti och jag tittade på TV, fikade och summerade en underbar dag.
Idag är det gråmulet ute och regnet hänger i luften, så min tanke att måla färdigt hyllorna till kattburen får skjutas upp lite grand. Istället donar vi inomhus... fortsätter att förbereda Muttis flytt och tar det lugnt i största allmänhet. Jag har väldigt ont i armen, så jag är inte precis i skick att bära möbler m.m... tror att det får bli läsning och kattgos istället, samt givetvis fortsatt firande av Mors dag!
Jag mår inte bra av att vara diabetiker - jag blir sjuk av det! Ända sedan jag fick diagnosen har jag haft krångel med magen... jag menar, hur är det möjligt att ha diarré och förstoppning samtidigt?!?
Nej, skämt åsido (fast det där om diarré och förstoppning samtidigt är faktiskt sant) så är det verkligen knepigt att få de nya kostråden att fungera. Bara att hinna med sex måltider på en dag är svårt... vi är uppe i fyra och tycker att det känns stressigt... och bytet av vissa produkter mot andra får kroppen att reagera. Men det blir nog bra så småningom. Hoppas jag.
Har haft en eländig natt: migrän och ruskiga mardrömmar. Skulle behöva vila hela dagen idag för att komma i ordning, ironiskt nog när himlen är klarblå och solen skiner... men gammelmatte kanske kan förbarma sig över katterna och ta ut dem, för själv klarar jag inte att vistas i skarpt ljus just nu. Och apropå gammelmatte, så har vi all anledning att fira här idag: hennes finger är äntligen läkt! Så nu kan vi sammanfatta historien, som tog fem veckor från bettet och den akuta inläggningen med livshotande blodförgiftning via fyra operationer för att förhindra amputation av handen/fingret till dagliga omläggningar för att stoppa infektionen så att såren kunde läka. Ett tag trodde vi att det skulle ta hela sommaren och Mutti var så ledsen, eftersom hon vill jobba i trädgården (vilket hon inte fick, eftersom jord innehåller massor av bakterier och hennes bandage hindrade henne från att bära handskar)... nu ser säsongen mycket ljusare ut *lättad*.
Hoppas nu att alla mattar och hussar där ute har tagit till sig budskapet:
En trött dag... hade stortvätt igår, så idag orkade jag inte mycket. Körde Mutti till Mariestad för kontrollen av hennes ögon efter starroperationen, och läkaren verkade mycket nöjd - det opererade ögat har läkt fint och det andra har så lite starr att det kommer att dröja länge innan hon måste operera det. Skönt! Vi passade också på att äta lunch i sjukhusets lilla restaurang Havsörnen - kåldolmar, potatis, sås och en jättegod varm sallad för bara 31 kronor per person (då ingick kaffe, knäcke med ost och dricka också)... mmm! Väl hemma igen hjälptes vi åt att möblera om lite här i biblioteket och jag hämtade ner mina CD-skivor från det rum där jag förut hade min dator stod... men sedan var krafterna slut och jag fick lägga mig några timmar.
Vill tacka Vendela så jättemycket för presenten - blev glad! Och Mia, jag är alltid med dig i både hjärta och böner, det vet du.
Idag fyller våra skyggisar (som inte alls är lika skygga längre, vilket gläder oss oerhört!) Assar och Sixten 2 år!
 Mutti och jag har varit på sömnkliniken under eftermiddagen - vi hade tid hos varsin assistent för årskontrollen av våra CPAP:er (värdena i datorenheten tankas ner och utvärderas) och samtal kring hur det gångna året varit, om man behöver justera något, förändra behandlingen, testa annan utrustning e.dyl. För min del fanns det inte mycket att säga *skrattar*... mina värden har blivit jättebra, jag har numera bara i snitt 1,5 apnéer i timmen (mot 44 förut) och assistenten sa rentav att jag är den av hennes patienter som använder CPAP:en allra flitigast. Undra på det! Jag älskar min CPAP och använder den t.o.m. när jag vilar under dagtid samt tar den alltid med mig när jag skall sova borta...
Efter besöket vid KSS åkte vi tillbaka hemåt men stannade till i Mariestad för att storhandla mat för tiden fram till nästa pension (bortsett från färskvaror som grönsaker, mjölkprodukter och bröd), och till min stora lättnad stannade kvittot på 450 kronor - det kallar jag ekonomiskt handlat! *stolt* Givetvis beror det på att vi håller oss till billiga råvaror (d.v.s. undviker märkesvaror och väljer nästan bara närproducerat) och satsar på långkok, tema med variation och fantasi... det finns massor av sätt att tillaga många saker som t.ex. korv och köttfärs, pasta och potatis (jaja, jag vet att det har högt GI... men Mutti och jag är tokiga i potatis!) så att maten aldrig blir enahanda, trots att man håller sig till ungefär samma ingredienser. Dessutom använder vi mycket rotsaker, som är både billiga och mättande.
Idag ringde diabetessköterskan och berättade om mina provresultat. Tydligen ligger mina c-peptider bra, vilket betyder att kroppen faktiskt tillverkar insulin i rätt mängd - och det betyder att jag kan bli fri från min diabetes med kost och motion, om jag går ner i vikt! *glad* Däremot låg de bägge kolesterolen (LDL och HDL) lite högre än de skall, och för henne var reaktionen givet: styr över på det som brukar kallas bra fett (enkelomättat)... men för mig är det mer komplicerat, för enligt de senaste vetenskapliga rönen behöver vi alla tre fettsorterna (enkelomättat, fleromättat och mättat) för att kroppen skall må bra, och dessutom har det visat sig att kroppen tillverkar betydligt mer kolesterol själv än vi tillför i maten - och varför gör den det, om det inte behövs? Eller är det kanske så att just för att kroppen tillverkar kolesterol, är det onödigt att tillföra mer utifrån? *förvirrad*
Dagen har bjudit på sol och precis lagom värme, så Mutti och jag har donat i trädgården... hon har fortsatt göra i ordning köksträdgården och jag har målat: dels trappor och sittplank till kattburen, dels de två första av sex gamla pallkragar som vi skall använda som odlingslådor. Under ett par timmar var Conny, Jenny och Majsan ute också och idag gick det riktigt bra för Majsan att strosa omkring i gräset. Jag lyckades få en riktigt härlig sommarbild på henne...
 Och när jag nu ändå håller på att visa bilder, kan jag förstås inte låta bli att visa resultaten av dagens målningsarbeten:
2010-05-23 Pingstdagen Läste i tidningen igår att större delen av svenska befolkningen inte vet varför vi firar Pingst... så jag tänkte berätta lite kort om det nu. På den dag som vi numera kallar Pingstdagen sände Gud ner den Helige Ande till den grupp som utgjorde de första kristna människorna - apostlarna, jungfru Maria, de övriga Mariorna m.fl. - och fick dem att predika evangelium på alla världens språk. Oavsett vem som lyssnade, kunde han/hon alltså höra evangelieberättelsen - Jesu budskap - på sitt eget språk och ta till sig innebörden. Detta gjorde att tusentals människor konverterade till kristendomen den dagen, vilket gör att man brukar räkna Pingstdagen som kyrkans födelsedag. Och med kyrka menar jag nu alla kristnas kyrka, den Ena Kyrkan, som den brukar kallas. Fr.o.m. Pingstdagen spred sig också lärjungarna (som nu kallades apostlar) över världen och startade församlingar, predikade och omvände folk... missionen hade fötts, och Jesu ord om att "göra alla folk till lärjungar" gick i uppfyllelse. Så nu vet åtminstone du varför vi firar Pingst... *ler stort* Eftersom lärjungarna uppfylldes av den Helige Ande kallar man också Pingsthelgen för "hänryckningens tid". Detta har i olika omgånger sedan överförts i betydelse till hänryckning i största allmänhet och särskilt i kärlek, varför Pingsthelgen är Sveriges mest populära bröllopshelg. Något som hänrycker Mutti och mig är trädgården, om nu någon har lyckats missa det *skrattar*. Vi orkar inte mycket, men genom att ta många och täta pauser, dricka mycket och inte ge oss på alltför stora projekt klarar vi ändå av att i små steg förverkliga våra drömmar. Mutti håller på att gräva en köksträdgård åt mig, där jag skall odla grönsaker (slanggurka, morötter, sallad, purjolök), kryddor och örter (gräslök, basilika, oregano, persilja), samt några medicinalväxter (t.ex. Echinacea, d.v.s. röd Rudbeckia, allmänt kallad röd solhatt):
 Jag städar egentligen mest... bär buskklipp m.m. till komposten o.s.v. Högerarmen håller inte för vare sig gräsklippning, krattning, räfsning eller grävning. I övrigt håller jag Mutti sällskap och servar med mat och dryck. Och så håller jag ett öga på Conny och Jenny, som får gå i sele och löplina och verkligen njuta på katters vis av sol och värme. Majsan testade utelivet igår, men vände praktiskt taget i dörröppningen... troligen har hon fått fullständigt nog av att vara utekatt (hon har ju blivit utslängd två gånger i sitt femåriga liv). Imma får man inte utomhus med mindre att hon får gå lös och ha sällskap av matte på sin promenad - oftast gömmer hon sig om man visar henne ett sele - och varken Assar eller Sixten är mogna för sele än på länge. Men Conny och Jenny går gärna ut en stund... och lika gärna in igen, när de är nöjda.
 Den här tiden är verkligen fin... varken för varm eller för kall, allting blommar, solen skiner för dem som gillar det och skuggan är sval för oss andra. Och så vackert det är, vart man än vänder blicken!
Egentligen skulle jag ha varit i Stockholm nu och celebrerat Pingsmässan i St. Mikaels och Alla Änglars domkyrka. Men det är tur att det inte blev så (jag har ju fått ställa mig på semipassiv lista sedan gudstjänstschemat gjordes) för idag har jag migränkänning och alla möjliga spökiga symtom... bl.a. hackar och stammar jag kraftigt, och hela dagen har jag känt mig som en motor på högvarv som inte ger ut någon energi. Dessutom är jag idel högerhjärna idag...
 2010-05-21
Regn hela dagen... värmen har fått allting att "explodera" i blomsterprakt i trädgården och Mutti och jag njuter av att vara hemma. Den enda gång vi stuckit ut nosen var när vi åkte till vårdcentralen för den sedvanliga fingeromläggningen... fast nu blir den nog inte sedvanlig så länge till, för fingret läker jättefint!
Utan att jag vet hur eller när det hände, har jag kapat de känslomässiga banden med Stockholm. Den här gången kändes det inte roligt att vara där - jag är glad att få träffa Krister, och min bror med familj, men både Mutti och jag längtade hela tiden hem och mådde inte bra av att befinna oss i detta storstadskaos. Det var inte trafiken i sig - i.o.m. att jag älskar att köra bil och upplever det som vilsamt att sitta vid ratten, blir jag inte stressad ens i city... men luften, alla intryck, känslan av att befinna sig i en gigantisk myllrande myrstack, var obehaglig. Värmen gjorde det inte lättare... framåt eftermiddagen var Mutti så yr att vi blev tvungna att stanna och vila, dricka vatten och än en gång förändra våra planer för att hon inte skulle bli direkt sjuk.
Besöket vid Daddys grav blev dock av och kändes bra. Vi kunde konstatera att vår upplevelse från förra året - Daddys död, tiden efter, begravningen o.s.v. - håller i sig: Daddy finns inte där, inte i graven, inte på jorden, utan hemma hos Gud i det Eviga Ljuset. Däremot var det vilsamt och fridfullt på kyrkogården, vi planterade dels ett fänrikshjärta hemifrån trädgården och dels en gul ros som vi köpt hos den trädgårdsmästare vi alltid anlitade när vi bodde i Orminge... och när det var gjort, satt vi i gräset och pratade om Daddy, mindes och vilade.
Tillbaka hos Krister väntade det svala vardagsrummet och en god lunch, mer prat och funderingar om framtiden, innan vi framåt 18-tiden bestämde oss för att det var hög tid att lämna Stockholm. Till sta'n hade vi kört E20, hem hamnade vi p.g.a. en felkörning i Årsta på E18 och upptäckte att vi trivdes med det - trafiken var lugnare och vi fann ett litet gatukök i Enköping där vi fick god, närande och billig mat. Då hade molnen börjat torna upp sig och värmen blivit direkt kvävande fuktig... och mycket riktigt, på vägen mellan Västerås och Arboga brast ett magnifikt åskväder loss, blixtarna lyste upp hela himlen och regnet vräkte ner så att vi tvingades sakta till 50 för att alls ta oss fram eftersom vattnet inte hann rinna undan från vägbanan. Men vad gjorde det? Vi var på väg hem! Åskvädret kulminerade strax före Örebro och avtog sedan... varför är det alltid dåligt väder i och kring Örebro, förresten? Det måste jag fråga någon på SMHI om. Hem kom vi vid 23-tiden, trötta men glada, och katterna mötte oss redan innanför dörren med glada jam och den bestämda åsikten att vi låg minst två måltider blötmat efter schemat... *skrattar*
Idag kom sommarvärmen, som om någon startat den med en knapptryckning, så resan till Stockholm fick göras med många stopp (bl.a. hos syrran med familj), ordentligt med vatten både i oss och i bilen samt ändringar av våra planer. Väl i storstadstrafiken började nämligen bilen att gå upp rejält i temperatur, och när mätaren för fjärde gången tangerade 100-gradersstrecket tvingades vi ställa in ett besök hos en god vän och istället parkera i skuggan hemma hos en av mina bröder. Där stannade vi sedan i ett par timmar, vilade och lät bilmotorn kallna ordentligt innan vi kunde fortsätta hem till Krister där vi skulle övernatta.
Kvällen blev lugn; Krister väntade med mat och sedan satt vi i hans svala vardagsrum och samtalade tills det var dags att sova. Eftersom jag inte hade träffat Krister på flera månader hade vi mycket kyrkligt att diskutera, men jag fick också möjlighet att berätta om min försämrade hälsa och om de undersökningar och behandlingar jag genomgår just nu. Har kunnat konstatera att sprutan inte hjälpte, men det var ju vad min läkare förberett mig på... så jag är inte besviken, bara ivrig att få gå vidare i processen att hitta felen och åtgärda dem.
Hade mycket svårt att somna... inte bara p.g.a. värmen, utan framför allt av ångest för att månadens ekonomi är allt annat än ljus. Tänk att man inte ens kan besöka sin fars grav utan att den sköra budgeten rasar samman! Mutti säger dock att hon har en plan för hur hon skall ta itu med det, och att hon inte har några problem att bära den bördan bara hon slipper att också bära min ångest... så jag skall försöka skärpa mig och ge henne fria händer.
Ber att få gratulera norrmännen på "födelsedagen" - hoppas att ni har en riktigt trevlig dag!
Hade planer, men fick stryka ett streck över alltihop eftersom jag fick trötthetskramp kring hjärtat när Mutti och jag kom hem från dagens fingeromläggning på vårdcentralen. Så resten av dagen har jag vilat, sovit, läst lite... och faktiskt börjat längta till i morgon bitti, då jag skall få de där sprutorna i axeln. Inte för att jag har börjat gilla sprutor... men jag har så gräsansfullt ont i armen...
Sänder min varmaste kram till Mia... du vet att jag tänker på dig, och i hjärtat är jag alltid med dig!
Mår bättre idag, men har ändå tagit det lugnt och sov en stund på eftermiddagen. Vädret har varit mulet och regnigt, så det passar bra att sitta i soffan och gosa med den ena katten efter den andra. Fast först var Mutti och jag till jourcentralen i Mariestad, förstås. Undrar hur många veckor till hon måste gå på sina dagliga omläggningar? Att hon börjar bli rastlös märker jag tydligt, för bandaget (som också byts varje dag) är inte bländvitt särskilt länge... men så länge hon inte får in smuts i såren, må det väl vara hänt *skrattar*.
På torsdag är det exakt ett år sedan Daddy dog... så på onsdag åker Mutti och jag till Stockholm för att besöka graven på torsdagen. Vi orkar inte åka fram och tillbaka samma dag, men Krister öppnar som vanligt generöst sitt hem för oss och Mutti skall få passa på att träffa lille Hampus också, när de nu befinner sig i närheten av varandra. Det längtar hon alltid efter!
Idag har jag mått mycket underligt. Jag körde Mutti till jourcentralen i Mariestad, där hon fick sitt finger omskött, men hela tiden kände jag mig konstig till mods... det var kvavt, jag var trött så det sved i ögonen trots att jag sovit hela natten, skallen kändes tung och jag var väldigt tystlåten trots att Mutti försökte småprata med mig. När vi skulle åka hem orkade jag bara till Hasslerör, där fick Mutti ta över ratten och jag satt bredvid henne och halvsov resten av resan. Väl hemma la jag mig och somnade genast... Mutti lovade att väcka mig när gästerna kom, men sedan kom hon och berättade att de ringt och ställt in eftersom det fullständigt vräkte ner regn och de hade tänkt åka motorcykel hit. Nu hade de kommit överens med Mutti om att dyka upp nästa veckoslut istället, sa hon... varpå jag slocknade igen, tacksam att jag slapp vara social. Jag hörde inte ens åskvädret på eftermiddagen, fast det tydligen hade varit rejält, och först framåt 18-tiden kunde jag komma ur sängen för att fika med Mutti och sedan äta lite.
Ibland får man vara med om så överraskande saker att man inte kan annat än skratta. Utan överdrift är Mutti och jag totalpanka tills pensionen kommer på tisdag - vi använde våra sista slantar till att köpa toapapper idag, sedan vi varit hos vårdcentralen och fått Muttis finger omlagt. Men på vägen till ICA passerade vi Röda Korsets lotteristånd och jag offrade de fyra kronor jag hade i plånboken på två lotter helt enkelt därför att jag tar varje chans att stödja Röda Korset... och tänk, jag vann på bägge lotterna! Kaffebröd! Vilket var exakt vad vi behövde men inte hade råd till. I morgon kommer en nätkompis och hennes sambo på besök - vi har aldrig träffats förr men umgåtts en del via Internet - och vi hade inte råd med kaffebröd... för hur får man ihop till fikabröd till fyra personer för fyra kronor?!? Ja, om man inte har toktur och vinner det på lotteri, alltså! *skrattar*.
Innan utflykten till Gullspång hade vi besök av en kille från Anticimex - eller Anti Cimex, som vi kallade honom på skoj. Ni vet väl att Cimex är latin för vägglus? Det är därifrån företaget fått sitt namn: de startade sin verksamhet år 1934 genom att sanera bostäder från vägglöss, och sedan utökades verksamheten vartefter med bekämpning av annan ohyra, mögel och svamp också. Hur som helst var det ett intressant besök - vi fick ett par råd om småsaker vi kan göra "vid tillfälle", men i det stora hela verkade han mycket nöjd med husets skick redan som det är.
Nej, nu hinner jag inte sitta här och skriva mer... måste ta hand om kattlådorna och skura köksgolvet!
Tänk, så bra allting hänger ihop i naturen... lagom när träden slår ut, kommer ett lika stillsamt som envist regn och fyller på de nödvändiga resurserna. Det är som vi brukar säga om Guds kallelser - ger Han en ett uppdrag, förser Han en också med det man behöver för att klara det.
Följde med Mutti till jourcentralen i Mariestad och träffade en sköterska som verkligen begrep sig på både själva skadan och de bakomliggande omständigheterna - hon har fyra katter själv, berättade hon. Det är första gången någon i vården har sett dramat ur vår synvinkel *skrattar*. Resten av dagen har för min del gått till framför allt två saker: tvätt och vila. Jag måste hinna tömma köksskåpet också, för i morgon kommer Anticimex hit för att inspektera huset och ge oss goda råd. Det ingår i den nya hemförsäkringen vi tagit, och det tycker jag känns tryggt... en dag kanske vi måste sälja, och att då kunna uppge för köparen att huset stått under Anticimex' uppsikt är värdefullt.
Har jag sagt någon gång tidigare att vår vårdcentral är fantastisk? *ler stort* Jag följde med Mutti idag när hon skulle få sitt finger omlagt, och eftersom det var några dagar sedan vår läkare tog sig en titt på fingret hämtade sköterskan honom. Han var mycket nöjd, pratade om att skadan såg ut "precis som en krigsskada" och att den skulle läka fint men att det kommer att ta lång tid. Innan han gick frågade jag om han kunde tänka sig att vi fick växla några ord, och han tog genast med mig in på sitt arbetsrum där jag förklarade att jag dragit ut på detta med sprutorna i axeln av ren rädsla men att jag nu insett att jag inte kommer undan. Han svarade att eftersom jag berättat att också fingarna domnar är han inte längre lika säker på diagnosen... "men vi testar en spruta först och sedan, om den inte hjälper, skickar jag dig på en magnetröntgen - för då måste du troligen opereras". Så nu skall jag dit på tisdag morgon och få den där läbbiga sprutan *ryser*. Mutti har lovat gå med mig, och jag vet att läkaren kommer att vara så snäll han kan... det är bara jag som absolut inte gillar nålar! Och nu undrar jag om ni skulle kunna göra så här på era vårdcentraler? Eller skulle ni bli hänvisade till att boka tid för att ens få syn på er läkare?
Resten av dagen har jag bara vilat. Dels regnade det och dels mådde jag inte bra...jag la mig en stund på eftermiddagen och kände efter en stund att ett migränanfall var på gång, så för säkerhets skull tog jag min medicin och sov till frampå kvällen. Och nu är det snart dags att krypa i säng igen, för i morgon bittida skall vi åka till Mariestad - jourcentralen får pyssla om Muttis finger, eftersom vår vårdcentral har stängt (det är ju Kristi Himmelsfärds dag).
Jag minns förra året... trädgården - som alltid varit Muttis och min glädjekälla - fick sköta sig själv, eftersom vi inte orkade göra någonting alls. Vi orkade knappt vara i den ens. Därför är den förstås extra "vildvuxen" i år, när vi äntligen fått tillbaka lusten att dona i den och mycket av årets säsong kommer få att handla om att rensa. Dock inte enbart! Idag ringde nämligen brevbäraren på och överlämnade en stor kartong med posten, fylld med plantor som Wikkis stora matte hade sänt oss. Vilken fröjd det var att packa upp alla dessa fina plantor! Sedan ägnade jag hela eftermiddagen åt att stå vid vårt planteringsbord i trädgården och dels plantera om plantorna i krukor (det som inte gick att genast sätta på plats), dels förså frön vi skaffat: slanggurka, purjolök, gräslök, solros m.m. samt förstås det populära kattgräset (som vi också fått av Wikki och nu är inne på tredje omgången av). Fler frön väntar i sina påsar, men först måste Mutti bli klar med det hon påbörjade idag - en köksträdgård. Den blir inte märkvärdig på något sätt... vi planar ut en bit mark, lägger täckduk som hindrar ogräs, ställer tre "lådor" gjorda av dubbla pallkragar ovanpå och fyller med dem jord så att vi sedan kan plantera dels det vi nu försått och dels sådant vi frilandssår: bl.a. morötter och sallad. Potatislandet vi drömde om får anstå... diabetiker skall egentligen undvika potatis, eftersom stärkelsen omvandlas till glukos mycket snabbt och går direkt ut i blodet.
På kvällen kom vår vedleverantör, samtidigt som jag stod och sågade vedpinnar av de syrénträd vi tagit ner. Så nu eldar vi för att få varmvatten - varsitt bad är precis vad vi behöver efter dagens värv! *skrattar*
Diabetessköterskan har givit Mutti och mig varsin aktivitetsdagbok, där vi sätter ett kryss för varje dag då vi varit fysiskt aktiva i minst 30 minuter.... och idag hade vi nog egentligen kunnat sätta åtminstone tre-fyra kryss i dagboken, för vi har donat i trädgården i lugn och ro och ändå varit ordentligt aktiva. Jag har beskurit syrénbuskaget och tagit bort resten av den vissna vinbärsbusken, och så har jag släpat en del av det bortkapade till komposten gren för gren. Under tiden har Mutti rensat rabatterna, så nu syns alla möjliga blommor som är på väg upp... och blommar gör det i hela trädgården, inte minst i skogsbacken där vitsipporna spridit ut sig till en vit matta och nästan täcker de gullvivor, pärlhyacinter, scilla, påskliljor, narcisser, tulpaner och allt annat som vill visa upp sig.
En så skön dag! Mutti och jag tog igår kväll det gemensamma beslutet att inte ställa klockan på ringning, utan unna oss att få vakna av oss själva... nu gick inte det, för vid 11-tiden ringde hemsjukvården på dörren och Mutti fick sitt finger omsett (mycket proffsigt, kan jag tillägga!), men sedan vi ätit kröp vi ner i våra sängar igen och åtminstone jag slocknade direkt. Samt vaknade nästa gång kl. 17.00 *skrattar*. Sedan dess har vi tagit det sååå lugnt... druckit te, lyssnat på den härliga kassettboken "Häxtävlingen" av Eva Ibbotson (suveränt läst av Björn Kjellman), ätit en underbar middag och bara mått gott. Inga plikter, inga måsten, ingenting som tynger ner... för en gångs skull mår jag bra!
Det är så här jag vill att sommaren skall bli. Inte att man sover bort tiden, men att man får gå efter hur man mår just för stunden. Låta kropp och själ bestämma både tempo och aktivitet. Har funnit ett så underbart begrepp i boken "Slow" av Carl Honoré: tempo giusto. Det betyder "rätt tid", alltså varken för sakta eller för fort, utan precis den tid som behövs för att en sak skall bli precis rätt. Så vill jag leva - i tempo giusto.
Mötet med diabetessköterskan var mycket givande, och jag har förstått att jag har en hel del framför mig: bl.a. ett antal provtagningar (blodfetter, c-peptider, HbA1c, kreatinin o.s.v.) och undersökningar (ögonbottnarna, kärlen i fötterna, kolesterolhalterna m.m.). Om en månad skall vi ses igen och stämma av hur pass mycket mat och motion kan påverka blodsockernivåerna... jag har fått motion på recept (stavgångspromenader och sjukgymnastikens gym) och diverse tips om hur jag hanterar måltiderna. Glada nyheter var att jag inte behöver avstå från lightcolan, och att det inte gör något att min dygnsrytm är ett halvt dygn sent - eller tidigt, beroende på hur man ser det - bara jag får i mig fem måltider per dag: frukost, mellanmål, lunch, mellanmål och middag. Däremot måste jag, vilket jag redan hade räknat med, ta farväl av ostkrokarna... *suckar*
Nå, solen skiner ute och helgen stundar - och vi har ingenting inbokat (annat än Muttis dagliga omläggningar av fingret) förrän nästa fredag! *lättad* Dessutom har det bestämts att hemsjukvården sköter om Mutti på helgerna, vilket jag är oerhört tacksam över. Den här infektionen är minst lika besvärlig som de Daddy brukade drabbas av och hittills har läkningen gått som en dans... ett steg framåt och två bakåt. Senast i morse hade läget försämrats och hotade återigen knogen, så Mutti hade rejält ont i natt och fick sova på tabletter.
På tal om ingenting: någon som vet skillnaden mellan bulgur och matvete?
Skrivet på kvällen: Har just fått veta att en diabetiker helst skall äta SEX gånger om dagen: frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Inte undra på att det främjar en utplanad blodsockerkurva... men hur hinner man?!? Det blir som när jag bodde hos nunnorna i Glumslöv... jag tyckte att vi åt jämt och ständigt... *skrattar*
Och så vill jag tacka min svägerska Kattis, som svarade på min fråga om bulgur och matvete genom att mejla mig länken till den här sidan - suveränt!
Mutti och jag hade ett möte med budgetrådgivaren i eftermiddags. Det tog tre timmar och var ett bra och viktigt möte, ytterligare ett steg på vägen mot en sanerad ekonomi... men det tog alla mina krafter både fysiskt och psykiskt. Hoppas inte diabetessköterskan förväntar sig för mycket av mig när vi skall ses i morgon bitti, för jag har både ångest och migränkänning nu ikväll... och någon kurva (kontroll av blodsockret vid givna klockslag under ett dygn) har jag inte lyckats prestera. Får gör en i helgen och ringa in resultatet på måndag istället. Tror ändå inte att värdena skulle ha blivit representativa idag...
Hade inte tänkt följa med Mutti när hon åkte till vårdcentralen... men så såg jag bibliotekets öppettider och då ändrade jag mig. Vanligen kan jag dammsuga i stort sett vilket bibliotek som helst och hitta massor av läsvärd litteratur, men den här våren har jag haft så svårt för att läsa... så nu lämnade jag tillbaka i stort sett allt jag hade hemma (även en hel del som jag inte läst) och kopplade in en annorlunda scanner för att hitta böcker jag klarar av. Det blev en mycket märklig bunt: en bok om telefonens intåg i Sverige, en om skrivkonstens historia, tre biografier (bl.a. Berny Pålssons nya, som jag väntat länge på), en vacker konstbok och två kåserisamlingar. Hoppas att dessa skall återge mig lusten att läsa!
En annan lust jag saknar är skrivandets... jag känner att jag vill skriva, men tankarna far som torra löv i en tornado varje gång jag försöker. Eller det kanske snarare är en strömvirvel? Där det jag försöker greppa ständigt sjunker under ytan och därmed utom synhåll.
Vad känner du för att ägna dig åt? frågade en person mig i ett inlägg på en chatt jag är medlem i, sedan jag skrivit att jag känner mig ledsen, kraftlös och förvirrad. Det fick mig att fundera - länge. Och jag kom fram till att vad jag önskar allra hetast är en händelselös sommar, fri från bokade klockslag, stora och små katastrofer, ekonomiska chocker... en räcka av dagar som är fria att använda precis som jag behöver just i den enskilda stunden, vare sig det blir trädgårdsdonande, läsning, vila, kattgos eller whatever. En hel sommar utan måsten, utan krav, utan förväntningar från människor omkring mig... utrymme för att tänka och känna, helt enkelt. Jag har så oerhört mycket att bearbeta: tre sorger, som först nu börjar kännas "på riktigt", två nya diagnoser att lära mig leva med, radikala livsomställningar (igen!) p.g.a. min försämrade hälsa o.s.v. Och jag känner mig själv, bara alltför villig att fly undan genom att fylla min tid med en massa annat. Det är bara det att så länge jag fortsätter att fly, kommer jag ingenstans.
Hur kommer det sig att någonting alltid tvingar mig ur sängen extra tidigt om morgnarna just när jag haft en extra jobbig natt? Det är ett av de mysterier livet ställer mig inför jämt och ständigt. I morse gick jag upp för att väcka Mutti (hon hör inte väckarklockan så bra) så att hon kom iväg till dagens omläggning... då hade jag sovit sammanlagt en och en halv timme på hela natten, så jag var tacksam att slippa åka med till vårdcentralen. Men tji fick jag! Mindre än en timme senare kom hon nämligen hem och berättade att hon måste åka akut till KSS för att få fingret opererat av en ortoped, eftersom infektionen hotade knogen (amputationsrisk igen, alltså)... så det var bara att krypa ur slafen, klä sig och få i sig lite snabb frukost innan vi bilade till Skövde. Väl där blev vi som vanligt mycket vänligt mottagna och behövde inte vänta särskilt länge innan ett operationsteam mötte upp och skred till verket. Tror att Mutti tyckte att själva bedövningen var det värsta momentet... hon har en mycket hög smärttröskel, men medan de gav henne injektionerna i knogen skrynklade hon ihop hela ansiktet, stackaren. Två ortopeder ägnade sig sedan åt att skära upp kring leden, ta bort död vävnad och göra så rent de bara förmådde... en blodig historia som väl tog väl någon timme... och sedan hon fått nytt fint förband kring fingret skickades hon med många förmaningar hem igen. Nu väntar fortsatt täta rengöringar/omläggningar vid vårdcentralen samt ännu en tvåveckors antibiotikakur.
Sent på eftermiddagen var vi äntligen hemma igen, åt "lunch" och kröp till sängs. Jag hade inte klarat av att hålla mig vaken mycket längre... men får jag bara sova fyra timmar, mår jag rätt bra igen och kan ta hand om sådant som måstes. Som att mata hungriga katter och elda i pannan t.ex.
Ju närmare Daddys dödsdag (den 20 maj) vi kommer, desto sämre mår jag. Och det är inte "bara" Daddy jag sörjer, utan Aragorn och Rufus också... hur överlevde jag att mista alla tre inom loppet av två månader?!? Att jag inte blev tokig?!? Troligen hamnade både Mutti, Imma och jag i något slags chocktillstånd, som skyddade oss... men när jag tänker tillbaka på hur det var, minns jag bara fragment och varje minne fyller mig med en namnlös känsla av mörker och tyngd. Inte direkt ångest, inte direkt sorg, inte direkt förtvivlan... mera just en outhärdlig nattsvart tyngd, som gör dagarna sega och mig själv kraftlös. Det sägs att det första året är svårast, och det kallas ju "sorgeår"... men jag tycker att det egentligen är först nu jag börjar få tillgång till min sorg och känslan av intensiv saknad. Eller är det det de menar? Att det tar ett år att hinnas upp av känslorna?
Det har varit en underbart vacker dag, och Mutti och jag har gjort lite småsaker - som vanligt besökt vårdcentralen för omläggning av hennes finger, varit på biblioteket, köpt torrfoder till katterna och druckit kaffe i solskenet. Nu är hon över på andra sidan och kör diskmaskinen, medan jag eldar och tvättar... under tiden är Majsan och Jenny borta hos henne, så att Conny och Imma får ha reviret för sig själva här hemma. Assar och Sixten kommer inte ner förrän sent i kväll - de väntar alltid tills de vet att Conny är instängd i sovrummet.
Såg härligt gula maskrosor utanför vårdcentralen...
Vill börja med att gratta min låtsasbror Robban på födelsedagen!
Så kan jag rapportera om fler vårtecken: citronfjäril, sädesärla, svartvit flugsnappare, pärlhyacint och vanlig hyacint (sådana som man brukar ha inomhus i kruka kring jul). Mutti, Conny och jag har varit i trädgården hela eftermiddagen och dels smådonat med lite av varje, dels suttit och gonat oss i solskenet. Jag är klar med rosorna på min sida, så nu är det dags att ta itu med dem på Muttis sida - och sedan är det hög tid att jag beskär syrénbuskarna. Innan vi gick in, tog jag in lite ved också... man vet ju aldrig hur länge det vackra vädret håller i sig. Hade tänkt tvätta lite i kväll, men är så trött att jag nog kryper i säng tidigt istället... vårluften, antar jag! *ler stort*
De enda bra sakerna med dagen idag:
Gårdagskvällen blev dock fin! Först var vi nere vid Badängen här i Otterbäcken och såg dem tända brasan samt lyssnade till kören. Sedan följde vi med kören till Södra Råda, tittade på brasan där och lyssnade på körsången en gång till. Då hade det börjat ösregna, så efteråt sökte vi värme och torkade lite grand i hembygdsgården där vi bjöds underbart gott kaffe, åt varsin generöst tilltagen macka och umgicks med andra trevliga fikare. Väl hemma igen stekte vi äpplen och drack te... mmm!
Mutti och jag unnade oss faktiskt varsin kopp gott kaffe och en kanelbulle och satt vid ett litet cafébord utanför spelbutiken i Gullspång medan solen fortfarande sken (senare på eftermiddagen mulnade det). Samt kryssade i en Keno-kupong för 15 kronor... vem vet? "Plötsligt händer det!" brukar det ju stå i reklamen... *fnissar busigt*
Sedan åkte vi till vårdcentralen, där Mutti fick sitt finger omsett. Hon måste gå dit varje dag, eftersom faran för amputation inte är över än, och inför helgen skickade de med oss rätt material så att jag skall kunna sköta såren rätt till på måndag. Så det var ju bra att jag var med idag och kunde se precis hur de gjorde! När vi nu ändå var där, passade jag på att prata med diabetessköterskan och fick en tid till i slutet av nästa vecka - då skall vi diskutera saker och ting mer ingående och ordna de praktiska detaljerna kring denna nya sjukdom i min journal. Det börjar att bli en lång lista nu... men just diabetes skrämmer mig inte särskilt, för det är en sjukdom jag har lärt känna väl under åren jag varit med och vårdat Daddy. Det enda jag är ledsen över är att jag troligen inte kommer att kunna äta ostkrokar längre - mitt älsklingsgodis! - och inte längre dricka läsk. I övrigt funkar det nya sättet att utforma diabetes-dieten mycket bra för mig... jag måste avstå potatisen, förstås (och det är ju väldigt synd för jag älskar potatis!), men pasta är helt okay och kött, rotsaker och grönsaker har jag inga problem med. Måste bara lära mig att äta lever och fisk (de sorter jag inte är allergisk mot)... och så har Mutti och jag beslutat att sluta med light-produkter och istället använda normalvarianterna av mjölk, fil, smör o.s.v. Dessutom har jag fått rådet att byta från bergssalt till havssalt, eftersom jag inte äter skaldjur - då får jag ändå i mig de havsanknutna aminosyror jag behöver.
Nej, nu är det dags att laga en god middag - grillad karré, wokade grönsaker och rödvinssås - och sedan skall vi åka iväg för att titta på en majbrasa och höra kören sjunga in våren. Ha en fin valborgskväll!
Skrivet sent, sent: Vi vann 5 kronor! *skrattar*
Idag har jag givit blod hos blodcentralen i Kristinehamn, och eftersom jag har så ont i högerarmen bad jag dem ta i den vänstra istället... och tänk, så bra har det aldrig gått förr! Ingen yrsel, inget illamående, inget strul med pumpandet... tydligen hittade de ett mycket bättre blodkärl i vänstra armen än det de brukar ta ur i den högra, så nu skall jag se till att de använder det här kärlet i fortsättningen. Är så själaglad att det gick så bra! Och det är alltid så mysigt att komma till blodcentralen, för stämningen är alltid så glad och både personalen och de andra givarna är väldigt trevliga...
 Efter blodgivningen åkte Mutti och jag vidare till katthemmet för att berätta hur Assar och Sixten utvecklas, och där hade de kattungar... ujujuj! Så nu har jag gosat kattunge, kan ni tro... och kelat med flera andra underbara missekissar, både gamla och unga, medan vi har pratat med de som jobbar där. Mutti och jag har berättat för dem att vi vill bli volontärer så småningom, men att vi måste vänta tills vi har råd att köra t.o.r. Kristinehamn då och då, och det förstår de. Det är ju trots allt fyra mil enkel resa.
Vädret har varit så underbart vårsoligt och varmt hela dagen idag, så när vi lämnade Kristinehamn tog vi den gamla vägen söderut (istället för att köra 26:an) och stannade bl.a. en stund i Revsand (en camping- och badplats vid Vänern) där jag tog en rofylld promenad utmed vattenlinjen medan Mutti satt i bilen och solade. Vi såg många djur, bl.a. kronhjort, sädgås och fiskmås... och så det blommar överallt!
Och knappt hade jag skrivit ordet "migrän", så... *suckar djupt*
Nå, har tagit mig ur sängen nu idag, wobblig men upprätt, och luftade av skallen genom att ta en biltur till Töreboda för att besöka deras fina bibliotek tillsammans med Mutti (som också behövde komma ut en stund). Där visade det sig att de sålde ut utrangerade böcker - 10 kr/kasse - och det slutade förstås med att vi fick packa in tre kassar proppfulla med böcker i bilen; en hel del facklitteratur, några biografier samt massor av jättefina barnböcker! Var annars får man tag i bra barnböcker för en krona styck?!? Det blir roligt att överraska min lille brorson Hampus med, både som han kan läsa här och som han kan få som presenter framöver.
Muttis finger har engagerat hela vårdcentralen här hemma *skrattar*. Varje dag måste hon åka dit och bli ompysslad av både läkare och sköterskor, och både igår och idag har de skurit i henne för att rensa bort infekterad vävnad, och så kommer hon hem med ett maffigt bandage som verkligen lyser "ajajaj" lång väg. Själv tycker jag att det är praktiskt att bandaget är bländvitt, för då kan jag hålla koll på att hon inte försöker göra något smutsigt bakom ryggen på mig... hon har, som jag har skrivit förut, väldigt svårt för att sitta still, min sköna höna.
Ute ösregnar det... men regn behövs nu när det är alldeles vitt i skogsbackarna av vitsippor, dikena är gula av tussilago och gräsmattorna prunkar av scilla. Dessutom håller björkarna på att slå ut vart man vänder blicken! Mutti sitter som en uppskruvad leksak och vibrerar av frustration över att inte få gräva upp landen inför odlingssäsongen... men jord kryllar av bakterier, så dit släpper jag henne inte. Och själv kan jag inte gräva för min arm, som mår sämre än någonsin... men nu skall min läkare ge mig injektioner som han hoppas skall hjälpa (det är tydligen en inklämd sena som bråkar i axeln på mig). Fast först skall jag till blodcentralen i Kristinehamn - de meddelade idag att så länge jag inte måste behandla min diabetes med insulin, får jag fortsätta att ge blod. Hurra!
Nästan svårt att tro det, men idag är det faktiskt +18 grader ute! Och det beror inte på solsken, för himlen är gråmulen... jag riktigt njöt av att kunna gå ut till grinden och hämta posten utan att ha jacka på mig! Är också glad att skogsbacken bakom huset är översållad av vitsippor...
Mia, den raringen, känner mig väl och sände ett tröstmejl i vilket hon försäkrade mig om att jag inte har förstört helgen för henne genom att inte komma ner. Tack, Mia, det lyfte ett berg från mitt hjärta!
Mutti mår lite bättre, magsjukan är över och jag antar att fingret sakta läker även om det ser läskigt ut. Jag har sagt ifrån att jag inte vill bära ansvaret för sårvården ensam, utan att vårdcentralen måste få ha koll på läkningsprocessen... då får jag också lite stöd i bedömningen av hur hon mår, för hon är blek och ämlig, har lite feber till och från, äter dåligt och sover helst. Det är först idag hon är uppe lite grand och t.o.m. har ätit lite soppa... jag räknar med att det tar några veckor innan hon är återställd från det här äventyret.
Själv mår jag inget vidare... har klarat mig från migrän hela den här tiden, men har istället värre värk i högra axeln (och oroar mig över att tre av fingrarna har börjat "surra", så idag har jag bett min läkare ringa mig) och är deprimerad. Det händer så mycket som är jobbigt, och jag orkar inte riktigt med alltihop. Som vanligt är det ekonomin som känns värst att bära! Skuldsaneringen har gjort det hela lättare, men elräkningarna är fortfarande svåra att klara. Vintern har varit ruskigt dyr! Att årsdagen för Daddys död närmar sig tynger mig också - jag saknar honom så oerhört, och samtidigt minns jag alltför väl hur förra våren var... all ångest och smärta, alla sjukhusvistelserna, hur jag tänkte att "nu orkar jag inte mer"... och så sista veckan, som ändå var så ljus, men som ju innebar ett smärtsamt avsked. Jag älskade honom så jättemycket! Det spelade ingen roll att han var en komplicerad natur, innanför allt det knepiga var han en underbar människa. Och nu fattas han mig så det gör ont...
Skrivet senare: Det är verkligen varmt ute idag, så sedan jag hade lastat in sommardäcken i bilen (Mutti har lovat åka till verkstaden i morgon, för att avlasta mig lite i alla fall) tog jag sekatören med mig och städade lite i trädgården. Hittade massor av fina knoppar i både liljorna och pionerna sedan jag fått bort allt dött material, och vinbärsbusken på min sida huset klippte jag ner ända till "foten" (eller vad det nu heter där grenverket kommer upp ur marken). Den har växt i sidled istället för uppåt p.g.a. en nerhängande syréngren... nu kapar jag grenen och låter busken börja om från början. Kändes bra att få jobba lite med något jag älskar... men jag kunde inte hålla på så länge som jag hade velat, för myggen var minst lika aktiva som jag. Så nu är det dags att börja med allergimedicinen igen!
I eftermiddags fick jag åka till Skövde och hämta Mutti. De hade tvingas stänga avdelningen, då en annan patient visat sig ha någon form av magsjuka, och eftersom Mutti på morgonen fått sitt finger opererat ansåg läkaren att resten av vården kan skötas hemma med stöd av vårdcentralen, antibiotika och mina skarpa blickar. Erik, som är infektionsavdelningens överläkare (han var dessutom Daddys favoritläkare), vet att både Mutti och jag kan det här med avancerad sårvård... vi har ju i sju långa år skött Daddys alla infektioner... så han ansåg att vi var fullt kapabla att klara resten själva. Då och då skall Muttis opererade finger visas upp för vår husläkare, och så skall hon förstås fortsätta med antibiotikan i åtminstone två veckor till.
Nu vet vi precis hur farlig situationen har varit. Erik berättade att om vi hade kommit bara två timmar senare till akuten är det inte säkert att Mutti hade överlevt - så aggressiv var blodförgiftningen! Och det var förstås därför medicinerna inte fungerade så bra de första dagarna. Så lägg detta på minnet, alla kattvänner: kattbett är oerhört giftiga, och blir du biten så MÅSTE du söka vård OMEDELBART! Det spelar ingen roll om såret ser litet och rent ut. Bättre vara försiktig i överkant än mista livet, eller hur? Särskilt nu för tiden, då alltfler människor blir immuna mot antibiotika...
Så det var med en känsla av att ha klarat oss igenom en riktig pärs som Mutti och jag åkte in till Mariestad och besökte vårt favoritcafé, där vi unnade oss te och varsin bakelse. Sedan besökte vi Apoteket och hämtade ut antibiotika samt köpte bra sårvårdsmaterial, så att jag skall kunna hålla Muttis finger rent och fint. Vi hade ju inte mycket hemma längre - hemsjukvården fick allting, när Daddy dog... men jag visste precis vad jag letade efter, så det var inte svårt att lägga upp ett nytt lager. Väl hemma satte vi oss att gona oss i solskenet i trädgården, medan Conny fick gå omkring i sele och löplina någon timme... och efter det har Mutti ringt sina väninnor, en efter en. Hon behövde nog få prata av sig, nu när hon äntligen insett allvaret i "det lilla bettet"!
Skrivet sent på kvällen: Mutti kröp i säng ganska tidigt, men vaknade abrupt efter någon timme av att hon hade diarré och behövde kräkas. Hon hade fått samma sjuka som den där patienten på avdelningen! När det hade lugnat sig något, ringde vi därför till avdelningen och frågade vad vi skulle göra... de svarade att hon kan stanna hemma och att den här magsjukan går över av sig själv bara vi ser till att hon får i sig söt dricka med jämna mellanrum. Tur att jag hade cola hemma! Någon timme senare mådde hon bättre, och nu sover hon gott igen. Undrar just när det är min tur? Sådana här saker smittar ju alldeles gräsansfullt...
Försöker vara lite flitig idag - tvättar och diskar (med maskinell hjälp, förstås), har tagit in ved för kvällens eldning samt gjort ren sandlådorna. Det behövdes! *håller för näsan*
Ute ösregnar det, så något donande i trädgården har det inte blivit. Men vitsipporna har slagit ut! Och flera av björkarna är på gång, såg jag igår när jag kom hem från Skövde. Tänker på alla er som bor på östra sidan av vårt avlånga land och tydligen har drabbats av en hel del snö och kyla... så är det inte alls här hos oss, utan våren fortsätter "planenligt". Vi har ingen snö kvar alls, såvitt jag har sett, och det är jag tacksam för - nu orkar jag inte fler bakslag, utan vill ha glada saker att hänga upp humöret på. Mina drömmar de senaste nätterna har varit renodlat apokalyptiska, vilket jag tar som en allvarlig varningssignal till mig själv... för någon natt sedan räddade jag folk från att drunkna, och natten till idag smög jag mig rakt in i det kolsvarta helvetet och lyckades besegra Djävulen så att hela världen ljusnade. Hybris? Nej, det handlar naturligtvis om mig själv och att jag behöver "rädda mig" från saker som skadar mig på olika sätt...
Fick ett brev från min läkare idag, där han presenterar en inledande behandlingplan för min diabetes. Känns bra!
Vid det här laget skulle jag ha legat ner-gonad i en skön bädd i Eslöv, trött efter en lång tågresa men med all sannolikhet på mycket gott humör. Istället sitter jag vid min dator här hemma och funderar över varför Gud sätter stopp varenda gång jag försöker resa till Skåne... det är ju liksom inte första gången jag tvingas ställa in en resa just dit, tyvärr. Vad har han emot att jag reser söderöver?
Nåja, man får se det positiva i allt - annars överlever man inte psykiskt! Solen har värmt från en klarblå himmel idag, vitsipporna har slagit ut i skogsbacken bakom huset och vi har gott om ved så jag kan hålla huset varmt. Besökte Mutti på KSS under eftermiddagen och fann henne vid gott mod även om de än en gång har förlängt hennes vistelse p.g.a. att medicinen inte fungerar tillräckligt bra. Senaste budet är nu att hon får komma hem på lördag. Visserligen har de lyckats stoppa infektionen i höjd med armbågen, men handen ser gräsansfull ut och det är ingen tvekan om att Mutti har rejält ont, även om hon tappert biter ihop. Jag tror att vad hon är mest rädd för är att ortopeden skall vilja öppna fingret för att släppa på trycket kring lederna... hon har gjort en handoperation tidigare och minns den som mycket otrevlig. Stackars Mutti! Till råga på eländet har de satt infarten (där de gör alla injektioner) i högerhanden, så hon kan inte använda någon av händerna just nu... men hon hade besökt biblioteket och lånat två kassettböcker av Arto Paasilinna (en av hennes favoritförfattare) samt en kassettbandspelare, så hon tillbringar tiden mellan behandlingarna med att lyssna på dem.
Själv har jag lyckats storhandla mat för flera veckor för under 800 kronor, vilket känns mycket bra! *stolt* Och nu i kväll har jag hunnit både diska och tvätta, även om allt inte blev klart... får fortsätta i morgon, för nu är jag så trött att jag nästan faller ihop. Innan jag stänger av datorn, skall jag dock svara Koko på hennes fråga: armen mår sisådär. Jag har fortfarande ont, men inte hela tiden och den värk jag hade nere vid handleden har nästan försvunnit sedan jag började använda mousetrappern istället för musen. I axeln är det dock lika eländigt, och jag tränar försiktigt varje dag för att inte bli ännu mer inskränkt i mina rörelser. Tack för din omtanke!
Ni får förlåta att jag blir kortfattad, men jag är så ofattbart trött... skall försöka hålla mig vaken så att jag hinner värma huset till åtminstone +18 grader nu när vi fått ved, men sedan tänker jag stupa i säng och sooooooova...
Har fått min diagnos: definitivt diabetes. Så nästa steg blir att träffa diabetessköterskan och dietisten... men det får vänta någon vecka, för saker och ting är lite upp-och-ner just nu. Mutti ligger nämligen på sjukhus sedan i natt p.g.a. akut blodförgiftning (hon gick emellan när två av katterna slogs och blev biten i handen), vilket dels innebär att jag plötsligt har måst ringa en massa samtal (jag som har så gruvligt svårt att tala i telefon) och ordna upp en massa saker som hon skulle ha tagit hand om, dels att jag inte kan resa ner till min väninna i Skåne som planerat var. Är förstås besviken och ledsen över detta, för jag hade sett oerhört mycket fram emot att äntligen få träffa henne igen! Är också ledsen att hon fått lägga ut så mycket pengar på mina biljetter alldeles i onödan. Men vad gör jag? Jag kan inte åka ifrån katterna, eftersom vår kattvakt är bortrest, och huset måste hållas någorlunda varmt. Vi har fått stora mängder regnblandad snö det senaste dygnet, allting är vått och temperaturen har sjunkit till bara några plusgrader ute. Och även när Mutti äntligen får komma hem från KSS - de vill behålla henne några dygn i alla fall, eftersom infektionen visade sig vara så aggressiv - kan hon inte ta hand om "smutsiga" uppgifter som eldning, disk, tvätt och katternas sandlådor ett tag framöver.
Men så snart jag bara får en chans, tänker jag definitivt åka ner till Skåne! Längtar...
Jag vet inte om jag nämnde det då, men för ungefär en månad sedan fick Gullspångs vårdcentral ett prestigefyllt pris som "Sveriges bästa laboratorium" av ett institut som representerar alla Sveriges vårdcentraler, sjukhus och kliniker. Vi som bor här vet förstås redan hur suverän vårdcentralen är, inte bara labbet utan det andra också, och idag har både Mutti och jag fått uppleva exempel på den förstklassiga vården. Vi passerade nämligen vårdcentralen av en slump och Mutti passade på att berätta för personalen i receptionen att hon har lite svårt att somna om kvällarna... vips hade hon fått en läkartid till en timme senare, lagom för att vi skulle hinna till ICA och handla! Under tiden hade jag kommit i slang med en sköterska och nämnde att jag har testat mitt blodsockervärde hemma (Mutti har ju en mätare) några gånger och blivit lite orolig över hur högt det varit... det råkade prisbelönte bioanalytikern Kalle höra, varför han genast drog med mig till labbet för att testa mitt långtidssocker (HbA1c). Efter det åkte Mutti och jag och handlade, och så återvände vi till vårdcentralen där vi inte behövde vänta i mer än tio minuter så hämtades Mutti in till läkaren. Strax efteråt dök den där sjuksköterskan upp som jag hade pratat med tidigare och sa att Kalle var klar med mitt prov och att mina värden var alldeles för höga, så nu skall jag komma i morgon bitti och på onsdag morgon och lämna prover, för jag får inte resa någonstans förrän jag är utredd för diabetes. Och jag som tänker åka till Skåne på torsdag! Lagom när jag satt och smälte detta besked, kom Mutti och och berättade att hon dels skall få nya mediciner och dels skall träffa läkaren fler gånger för att gå till botten med hela hennes hälsosituation. Läkaren tror att hon är deprimerad och sömnproblemen hänger samman med hennes svårigheter att komma på fötter igen efter Daddys död, och jag håller med... tycker det är en mycket vettig diagnos.
Ja, där har ni en liten inblick i hur vår vårdcentral fungerar... *ler stort*.
Hade en underbar dag igår! Dagen tillbringade jag i Västerås (där Mutti mötte upp via tåg från Stockholm) där Maria församling höll årsmöte (jag är - vilket inte lär förvåna någon - sekreterare i kyrkorådet) och jag fick hjälp av Sten-Bertil att göra i ordning de heliga oljorna i flaskor och i min oljestock. Dessutom bjöd Eva på sagolikt god mat - ädelostpaj - mmmm! Det är alltid mysigt att komma hem till biskopsparet, umgås med dem och de andra kyrkvännerna i Västerås, och vid sidan av gudstjänsterna och bedjandet upplever jag det som den viktigaste biten för mitt andliga välmåeende... det är i mötet med varandra vi växer som människor, oavsett var vi befinner oss.
Framåt kvällskvisten åkte vi vidare hem till syrran som bor i trakterna av Lindesberg med sin familj. Då hade vi köpt med oss en liten tårta, för Rolle fyller år på måndag och vi ville ta chansen att fira honom lite grand när vi nu var i krokarna. Vi blev kvar hela kvällen, fikade, umgicks och hade jättetrevligt... det är härligt att se hur lycklig syrran är och hur bra de mår, hela familjen!
Idag tar vi det lugnt, Mutti och jag. Solen skiner, så jag tror att jag skall ta mig an åtminstone en rosenbuske - vi har så många på tomten, och det är så vilsamt för själen att stå och ansa buskar i bekväm arbetshöjd...
Tänk att man skall behöva vända sig till en katt för att få vettig information... Sixten är den enda som kunnat svara på min fråga hur man märker av det där askmolnet som alla pratar om dessa dagar. Svaret är att man inte kan vare sig känna eller se det, eftersom det är spritt så finkornigt i luftlagren efter att ha färdats över Nordatlanten, så det enda vi eventuellt märker av är ovanligt vackra solnedgångar... varför skrivs det inte om det i tidningarna? Istället för att babbla om stängda luftrum och visa kartor med skrämmande svarta moln som täcker halva norra Europa. Ända sedan igår har jag gått och väntat på att solen skulle förmörkas, men himlen har varit klarblå och solen har fortsatt att sprida sitt värmande solsken.
Själv har jag beskurit ytterligare två rosenbuskar, men i övrigt tagit det väldigt lugnt... är inte riktigt i form igen efter gårdagen. Så resten av dagen har jag legat i min säng och läst och gosat med Imma, medan de övriga missarna spred ut sig i huset för att sola i fönstren.
Nope, det har inte snöat här. Tack och lov!
Nej, vet ni vad! Askmoln från den isländska vulkanen accepterar jag - aska är nyttig gödning (varför skulle annars folk bo på och intill vulkaner?) - men snö?!? Just när jag kommit igång med ansandet av buskarna!
Det är ingen vidare bra dag idag. Jag har migränungar på flera ställen i skallen, nerverna ligger utanpå och egentligen hade jag ingen lust att stiga upp i morse. I sådana lägen är det extra bra att ha katter i huset - de tvingar en ur sängen, för man måste ju ge dem mat, ta hand om deras lådor och gosa med dem. Vädret verkar också deppigt idag... men jag har ändå varit ute och röjt lite bland rosenbuskarna. Att beskära rosor är bra terapi! I vanliga fall hade läsning också varit det, men just nu känner jag inte för en enda av de böcker jag har lånat hem...
Ibland blir jag så ARG på hur vi människor är funtade... och då särskilt mig själv, förstås. Jag menar, varför är jag så fixerad vid vad jag inte gör, men glömmer bort allt jag faktiskt gör?!? Idag har jag, visserligen på mitt långsamma och bakvända sätt, men i alla fall, beskurit en av rosenbuskarna samt vinbärsbusken på min sida av huset, krattat bort löven från platsen där liljekonvaljerna skall blomma, spritt ut halva vinterns asksamling (alltså, aska vi rensat ur pannan vartefter vi eldat) som gödning på diverse ställen i trädgården, diskat två maskiner disk och kört tre tvättomgångar. Dessutom har jag hunnit att (via telefon) läxa upp en kundmottagare som inte hade ens rudimentära kunskaper i respekt för kunden, samt ordnat läkartider åt både Mutti och mig för diverse saker. Men tror någon att jag känt mig glad över vad jag faktiskt lyckats åstadkomma en dag som idag, när jag mått ovanligt bra? Neeeej, istället har jag grämt mig över de saker jag inte gjorde! Som att svabba golvet i köket, printa ut resten av "Smaragden"-exemplaren, dammsuga kapellet och göra rent katternas sandlådor. Sådana här saker får mig emellanåt att undra om det går att säga upp sig som människa och istället testa ett annat liv, som var lite mer logiskt och inte så tillkrånglat. Jag tror att jag vill bli omhuldad inomhuskatt istället... de är mycket klokare och lever betydligt vettigare.
Nåja, ett par glädjeämnen har dagen ändå medfört: luddiga videkissar på "tårpilen", knopp i vår fina rhododendron (som inte har blommat sedan vi flyttade den för några år sedan) och att den nya, betydligt mindre soptunnan levererades. Mindre soptunna betyder mindre sopräkning, så det är en viktig förändring för oss. Dessutom har både Mutti och jag fått kallelse till sömnkliniken för koll av våra CPAP:er, och det ser jag fram emot eftersom jag är nyfiken på hur mina värden har förändrats (läs: förbättrats) sedan jag fick den nya masken. Jag älskar min CPAP!
Humlor - flera stycken! *glad*
Har varit ute i trädgården i flera timmar och donat lite, framför allt sett till trädgårdskomposten. Oj, vad allting är platt efter vinterns tjocka (och därmed tunga) snötäcke! Uppe i skogsbacken brukar gräs och annat spreta vildvuxet, men nu ligger allting slätt utmed marken... kanske rätt läge att kratta bort löven från där liljekonvaljerna brukar växa, så att de får mer "svängrum" i år? Vi får alltid mängder med liljekonvaljer på ett ställe strax framför komposten, och det är så vackert! Lyckades också beskära klätterrosen på söderväggen med sekatören i vänster hand, vilket kändes bra... jag har varit orolig för att min trassliga högerarm skulle förstöra vårnöjet för mig. Under tiden gick Conny omkring i tröja, sele och löplina, mest uppe på verandan där solen sken som starkast. När jag hade klippt rosen färdigt satte jag mig hos honom, och sedan satt vi i över en timme och bara gonade oss i solskenet, tittade på bilarna som for förbi på vägen och pratade.
Innan dess hände dock en annan sak. Fortum röjer elgatan från sly, och under eftermiddagen besökte oss en av killarna för att be om vatten i flaskor de har med sig. Medan jag fyllde på dem åt honom, insåg han sig vara intensivt betraktad av sex par kattögon... Imma inifrån sovrummet, Jenny på sekretären, Majsan i dörren in till biblioteket, Sixten och Assar i trappavsatsen och Conny - som den rex han är - mitt i handlingen (d.v.s. på köksbänken) så att han kunde stirra rakt på främlingen med sina stora gula ögon. "Du har många katter" sa killen förundrad. Jag svarade att vi vårdar sex kroniskt sjuka katter här... men efteråt slog det mig att vad jag borde ha sagt var att sex katter här i huset vårdar två kroniskt sjuka tanter! *skrattar* För det är mer sanningsenligt.
Du kanske har upptäckt att innehållsförteckningen är annorlunda idag? Jag rensade rejält igår, och tog bort allt som jag just nu känner att jag inte orkar hålla på med. En eller annan avdelning kommer kanske tillbaka senare... men det får bli en fråga för framtiden.
Hade ett så underbart telefonsamtal med Krister igår kväll... vi satt vid varsin dator, skickade länkar till varandra och diskuterade sajterna, bilderna, texterna... bara bubblade bort tiden, ungefär som om vi suttit vid samma dator och surfat tillsammans. Så kan man också umgås, när avstånden rent fysiskt är stora. Tack gode Gud för Internet - jag vet att det också för med sig mycket elände, men å så det hjälper mig att känna mig mindre isolerad här hemma!
Solen skiner så intensivt, vi har +10 grader i skuggan och bara på ett enda ställe ligger snön kvar i trädgården. Mia skrev i sin dagbok igår att hon har sett vitsippor - här har vi i alla fall blåsippor, men vitsipporna dröjer nog ett litet tag till.
Börjar få litelitelite grepp om FB - idag la jag in en lista på några låtar jag tycker om. Inte de bästa versionerna, tyvärr, men i alla fall. Och jag har kommit underfund med varför jag gick med! För några veckor sedan sände jag en hälsning via mejl till en god vän, som jag inte haft kontakt med på ett par år, och fick ett mycket märkligt svar som andades "stör mig inte igen" lång väg. Blev väldigt ledsen, men accepterade faktum. Så igår, när jag skulle lägga upp min vänlista på FB, hittade jag honom och sände en försiktig fråga om han ville acceptera mig som vän. Svaret blev ett mycket glatt ja! Det visade sig att jag hade sänt mitt mejl till alldeles fel person, en namne till min vän som inte hade en aning om vem jag var (undra på att han reagerade som han gjorde)... men Gud ordnade allt till det bästa, och jag är mycket tacksam!
Sakta, sakta sjunker det in att jag faktiskt får gå så här och "göra ingenting". Men Gud vet att det inte är någon lätt process!
Vi har haft en underbart varm och solig dag och jag skulle ha velat börja ansa rosenbuskarna... men armen värker för mycket. I stället har jag gosat med katterna, stått i fönstren och beundrat trädgården, legat i soffan och läst... samt sovit ett par timmar nu på eftermiddagen.
Har gått med i Facebook, men förvänta er absolut inte någon vidare aktivitet av mig där, för sajten kräver precis vad jag inte längre har: stresstålighet, simultankapacitet och snabb uppfattningsförmåga. Jag förstår mycket väl att den är en produkt av vår tid, av det samhälle vi lever i, och att de flesta tycker att konceptet stämmer väl in på hur de lever sina liv... men jag är inte sådan, jag är en luffare som sitter vid vägkanten och tuggar på en smörgås med stekt ägg medan jag lyssnar till fågelsången och ser livet passera.
Då har Mutti åkt med bussen till Stockholm... och allt jag tänker göra är att elda i pannan och läsa böcker, samt gosa katt. Hm, te behöver jag förstås också... och något gott till middag. Skall klura på det!
I natt satt Mutti och jag i köket och diskuterade sommarens aktiviteter. Efter Immas magsjuka upptäckte vi att hon inte bara hade haft diarré i lådan utan också under sängen, och dessutom kissat ner alldeles förskräckligt... det gör hon när hon inte känner sig trygg, så det är i.o.f.s. inget nytt. Det tråkiga var att ammoniaken hade gått ner i parketten och skapat en stor, svart fläck som inte går att skura bort... så nu har vi lagt upp en plan för att åtgärda problemet en gång för alla. Vi börjar med att låta en snickare ta upp ett dörrhål mellan lägenheterna (för det är en bärande vägg, så vi vågar inte göra det själva) där vi sätter in en nätdörr (den fixar vi på egen hand). Sedan flyttar Mutti och husisarna in på andra sidan, medan Imma, Conny och jag sover här i biblioteket... på det viset blir det lugnt i kattgruppen också, för det är främst Conny som inte går ihop med Sixten och Majsan. Sovrummet töms och stängs för katter medan det renoveras... golvet bryts upp, isolering m.m. görs i ordning och ett nytt golv läggs: en snygg vinylmatta som går upp en bra bit på väggen också, ni vet, så där som man brukar ha i badrum. Så tapetserar vi om (det behövs, för nuvarande tapet har suttit sedan 1970-talet och är mycket sliten) och sätter en snygg list i kanten där tapet och vinyl möts... voilá, ett snyggt sovrum, som också blir mycket lättstädat! Det kluriga med den här planen är att vi har råd med renoveringen, eftersom vi sträcker ut den över fyra-fem månader... då kommer inte hela kostnaden på samma inkomst, utan vi tar det vartefter vi har råd. Och jag sover bra i biblioteket - jag ställer min säng där, helt enkelt.
När detta är klart, får vi också möjlighet att göra i ordning rummen en trappa upp här på min sida. Det lilla rummet skall bli syrum åt Mutti och i det större inreder vi ett slags mysrum som också blir gästrum. Tror att det blir jättebra! Då kan jag dessutom ha min musikanläggning och hela musiksamlingen där... alla mina (och dem jag ärvt av Daddy) CD, LP, EP och kassetter. Allt sammantaget är det en ganska rejäl samling musik, så det vore bra att få plats med det på ett sådant sätt att man också kan utnyttja samlingen som den förtjänar.
Lite nostalgi: idag för precis 30 år sedan fick jag min älskade moped, en vinröd Yamaha Drums 50cc. Den våren mötte jag också kärleken med stort K - vilken underbar vår och sommar det blev!
Visst måste man få vara lite knasig ibland? Annars står man inte ut, när livet är jobbigt! Så jag har sänt in ett bidrag till OLW:s tävling om ny chipssmak - och skulle du kunna tänka dig att vilja ge mig en chans att vinna 100.000 kronor samt få in min smak i OLW:s ordinarie sortiment, så klicka på länken! Den går direkt till mitt tävlingsbidrag.
Här hemma packar Mutti för sin resa och själv har jag laddat upp med en kasse nya biblioteksböcker. Vi har mer eller mindre beslutat att dela upp reviret när våra respektive resor är över... det går inte bra mellan Conny, Sixten och Majsan, och då Conny måste ha lugn och ro för sitt sjuka hjärtas skull (vilket han inte får när han ständigt känner sig tvungen att slåss för att behålla sin rang), och Sixten och Majsan förtjänar att slippa hans aggressiva hållning, tror vi att det klokaste blir att Mutti flyttar in i sin del av huset och tar de fyra husisarna med sig, medan jag blir kvar här med konvalecenterna. Vi kan inte tvinga Imma att byta revir, och hon och Conny går utmärkt ihop, så jag tror att det här blir ett odramatiskt sätt att skapa harmoni bland katterna. Husisarna trivs jättebra tillsammans och Jenny och Majsan har varit mycket bra för Sixten och Assar... de har utvecklats fantastiskt fort sedan flickorna flyttade in.
Dessutom tänker jag att det nog är dags att Mutti får en chans att bo för sig själv, så att hon inte blir bunden till mig. Inte för att vi inte trivs alldeles väldigt bra ihop, för det gör vi! Men hon måste få chansen att vara sin egen helt och hållet... det har hon aldrig fått tidigare. Sedan, när vi tar upp en dörr mellan lägenheterna (vilket vi planerar att göra så snart vi har råd), har hon hunnit känna hur det är att rå sig själv.
En genomblöt dag... och så underbart det doftar, både i luften och ur marken! Mutti och jag har tagit in all veden och staplat upp den i källaren, så att jag skall klara eldningen ensam medan hon är bortrest. Tvätten är också klar och hänger på tork... å, så jag älskar att ha en alldeles egen tvättstuga! Ingenting fyller mig med en sådan frid som att pyssla med tvätt - inte ens i kapellet mår jag lika bra i själen.
Imma var sjuk i natt, så jag har inte sovit särskilt mycket. Hennes mage hade reagerat på något (har inte klurat ut vad än, men det kan vara att det har blivit lite väl mycket kokt siklöja på sistone) och hon fick ingen ro utan sprang mellan sängen och lådan i flera timmar, medan Conny och jag oroligt vakade för att se hur det hela utvecklade sig. I vanliga fall klarar en katt magsjuka bra, åtminstone om den inte blir uttorkad (för det är livshotande!), men Imma är gammal och bräcklig... och dessutom är hon ju för mager redan som det är, så att förlora ännu mer i vikt mår hon definitivt inte bra av. Framåt morgonen verkade äntligen krisen vara över, och sedan hon ätit och druckit vatten föll den lilla stackaren i sömn tätt intill mig i sängen... först då somnade Conny och jag också, och så sov vi gott tills Mutti väckte oss vid lunchtid och frågade om vi var hungriga.
"Inga stressmoment!" ryter läkare, kuratorer och andra proffs som tar sig en titt på min hälso(eller rättare sagt brist på)situation. Hmmmm... hur lever man upp till något sådant?!? Satte mig att rensa i mejlprogrammets inbox, och upptäckte till min fasa dels att där låg massor av mejl som jag borde ha svarat på för många månader sedan (en del är över året gamla!) och dels att jag inte kände igen flera av mejlen trots att de är markerade som lästa. Flera timmar senare har jag sorterat in massor av mejl i mappar för att spara samt raderat 468 mejl... kvar ligger ett tiotal mejl som jag på något sätt måste ta hand om, trots att jag skäms gräsansfullt över att det inte redan är gjort och faktiskt inte har en aning om hur man tar itu med saker som legat så länge *ryser*.
Mutti försöker delta i tävlingen "Sveriges fulaste gräsmatta" på tidningen Vi i Villas hemsida... men efter att ha tagit oss en titt på konkurrenterna, inser vi att vi inte har en chans att vinna *skrattar gott*. För SÅ gräsliga (ursäkta ordvitsen) är inte våra gräsmattor! Faktum är att jag försöker ta så väl hand om dem som jag klarar av... fick rådet att framför allt hålla dem klippta, för det tar död på mossa och annat ogräs, och det rådet har jag följt. Tycker om att klippa gräs... det är en meditativ syssla och man känner sig så NÖJD när man ser resultatet (även om det bara står sig i cirka en vecka, innan det är dags att klippa igen).
Gråmulet, regnet hänger i luften... men det är +8 grader ute och de två senaste nätterna har jag haft sovrumsfönstret litegrand öppet. Underbart! Trädgården är mer snöfri än inte, om ni förstår vad jag menar, så jag bara väntar på att Mutti testar tjälen genom att sätta en spade i jorden. Hon skall nämligen gräva en ordentlig köksträdgård åt oss, där vi skall odla bl.a. slanggurka, purjolök, morötter, sallad, rödbetor och gräslök - samt potatis, om vi orkar frilägga så mycket mark. Själv vill jag försöka så solros och röd solhatt i backen upp mot skogen bakom huset... och så skall jag, som alltid, dona med rosorna. Dem älskar jag lite extra mycket, för de erbjuder den sortens trädgårdsarbete jag tycker allra bäst om - ansning i bekväm arbetshöjd. Och som de blommar - länge! Tänker också ringa Lantmäteriet och be dem om tillstånd att förvandla gränsröset till stenparti... det viktiga är (om jag minns lagen rätt) att själva markeringspinnen syns, men det är ändå bäst att fråga.
På lördag åker Mutti till Stockholm några dagar för att hjälpa Vendela med lite donande i nya bostaden. När hon kommit hem igen, är det min tur att resa bort ett par dagar - till min allrakäraste väninna Mia. Det ser jag oerhört mycket fram emot, för vi har inte setts sedan Daddys begravning och då hann vi knappast prata med varandra... det hinner man ju inte i sådana sammanhang, och inte är man i skick för det heller.
Innan dess skall jag dock på blodgivning i Kristinehamn... du är väl blodgivare, du också? (Ta det lugnt, Mia - jag vet att du inte kan).
Bär på en intensiv lust att skriva, men vet inte vad jag vill skriva om... funderar på att helt enkelt bara sätta igång mitt ordbehandlingsprogram samt en bra CD med klassisk musik och låta det bli vad det blir.
En oerhört viktig helandeprocess döljer sig i skrattet... jag är i grunden en skrattande människa som finner humor i det mesta och älskar att sprida den vidare. Så var så goda! Åtminstone jag själv skrattade så tårarna rann, till hälften av själva historien och till hälften p.g.a. personerna som berättade den...
Har börjat så smått med förändringarna av hemsidan... startade upp med att göra om adressboken och skall fylla på med fler länkar vartefter. Hoppas att du hittar något för just dig!
Solen skiner, katterna är mätta och lyckliga... hjärtat prisar Gud, både för Skapelsen och för det Eviga Livet.
Jag har inte skrivit något om det, men jag drömmer ofta om Daddy. Fram tills nu har drömmarna framför allt handlat om att han kommer tillbaka och att jag, till min fasa, upptäcker att jag inte vill det. Kanske beror det på att han i drömmarna är lika sjuk som han var innan han dog... och den tiden vill jag inte ha tillbaka, vare sig för hans, Muttis eller min egen skull. De tre sista åren var en fasa som aldrig ville ta slut - en enda ändlös räcka av ångest och smärta, förtvivlan och desperation. Men i natt drömde jag om Daddy ur ett annat perspektiv... i drömmen flyttades jag tillbaka till den där sista tiden då han drabbades av blodförgiftning och man funderade på att amputera hans kvarvarande ben. Fast i drömmen hittade vi inget sjukhus som kunde ta emot honom, och vi kämpade mot tiden... jag vet inte om ni känner till det, men blodförgiftning sprider sig på nolltid i kroppen så man har inte lång tid på sig. Daddys blodförgiftning, som startade i en tå, dödade honom på mindre än en vecka - och av den tiden var han medvetslös de fyra sista dagarna. Ingenting rådde på den, inga mediciner bet... det berodde förstås på hans svaga hjärta och de slutkörda njurarna, men så är det för många äldre människor. "Små sår och fattiga vänner skall man inte förakta" lyder ett ordspråk... och biten om små sår handlar förstås om de livsfarliga infektioner man kan drabbas av.
Besökte som vanligt Mias hemsida och tittade på söndags-trissen (tre foton på samma tema, nytt tema varje söndag). Den här gången hade hon valt blommor som motiv, och jag känner att just detta med trädgården blir min helandeprocess nu i vår och sommar. Finns det inte en bok om det? "När handen arbetar, vilar själen" eller något sådant... fast arbete handlar det ju inte om för min del, utan småpåtande och planlöst donande. Det är inte jag som sköter trädgården, utan trädgården som sköter mig... jag låter naturen lära mig vad jag skall göra, för själv kan jag ingenting. Ungefär som livet i stort - Gud får sköta det, för på egen hand klarar jag ingenting.
Har precis läst ut prästen Tomas Sjödins bok "När träden avlövas ser man längre från vårt kök", som handlar om hans två handikappade söner. I den fann jag ett stycke som talade direkt till mig:
"Poängen i Torbjörn Egnérs berättelse tycks inte vara att alla skall bli som Klas. Det behövs en Jösse Bagare och en Mårten Skogsmus för att inte bull- och nötförrådet skall gapa tomt när det första snön kommer, lika plötsligt som alltid. Poängen tycks vara att utan klättermöss blir livet obegripligt och odrägligt. Det måste finnas sådana som går omkring och inte lönar sig. I skogen som i världen." Och han funderar vidare: "Jesus var en sådan. Hans bakvända hållning sammanfattas kanske bäst med hans egna ord: "Vem av er kan med alla sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?" Så sa han till människor som oroat sig så för framtiden att de slutat leva. Och fortsatte: "Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga." (Matt. 6:34) Steget från Klas Klättermus till Jesus från Nasaret är faktiskt inte så långt. Trots att Jesu livsstil och tal präglades av radikalism och allvar andades det en märkvärdig lätthet. Han var den store levaren som ständigt förvånade och förvirrade genom att välja det som inte lönade sig. Egentligen gick han hela dagarna omkring och försökte få folk att sluta beräkna och kalkylera, och istället börja leva."
Det här är en sann påskpredikan, tycker jag. Den förmedlar så mycket av Jesu budskap, av kristendomens hjärta... och egentligen svarar den på frågan om meningen med livet. För meningen med livet är inte att producera, att tjäna pengar, att dö utsliten och förtvivlad. Meningen med livet är att leva. Det Gud gav oss var LIV - resten har vi människor krånglat till på alldeles egen hand.
Ikväll tänder vi Påskljuset, elden som påminner oss om att hoppets låga lever. Jesus skall uppstå ifrån de döda, och det skall vi också!
Solen skiner så underbart här idag, och vi har +13 grader i skuggan *lycklig*. Conny, Mutti och jag har tagit en härlig promenad i skogsbacken bakom huset och nosat på allt det som nu väcks till liv efter vinterdvalan, och den fick mig att tänka på en bild med bildtext på sidan 55 i Lena Katarina Swanbergs fantastiska bok "Konsten att göra ingenting": en slingrande grusväg, omgiven av vildvuxet gräs och vida åkerfält, samt orden "Ens väg är inte rak, den vindlar sig fram." I tanken bestämde jag mig för att så vill jag att mitt liv skall vara: som ett planlöst strosande längs den där lilla grusvägen. Ungefär som en luffare gick vägen fram utan att ha något egentligt mål. Äta när jag är hungrig, sova när jag är trött... lyssna till hjärtat och försöka följa vad det säger.
Skrivet senare: Fick precis höra en förfärlig historia... ett par släktingar på Daddys sida besökte Daddys grav för en tid sedan, och precis när de står där ringer mannens mobil och han får veta att hans bror har dött av en hjärtinfarkt...
Har skrivit brev till samfundsstyrelsens ordförande och berättat vad som hänt samt sänt henne protokollen från de senaste mötena, så att styrelsen skall kunna fortsätta sitt arbete utan mig en tid framöver. Så har Mutti skrivit över Opeln på mig - Volvon och Nissan, som stått avställda en längre tid, skall säljas som skrot, och Mutti tycker att det är bättre att jag äger vår enda kvarvarande bil eftersom det mest är jag som kör den. Givetvis får hon använda den så mycket hon vill! Hon har alltid älskat att köra, och jag uppmuntrar henne att fortsätta så länge hon känner att hon vill och kan... men jag förstår också att hon tycker att det är bekvämt att sitta bredvid istället för att själv ratta.
Mutti frågade mig om Gud tar illa upp om man gör lite småsaker idag, och jag svarade att jag inte kan tänka mig att han skulle reagera - Jesus var ju redan för tvåtusen år sedan irriterad på att folk bands till jorden av en massa levnadsregler, så varför skulle vi kristna låta annat än god moral (det som i dag kallas etik) och människokärlek styra oss? Så hon pyntar och ordnar det fint, medan jag sitter här och lyssnar till koraler. Tidigare tog vi en skön promenad i den underbara solen, inspekterade trädgården och vävde drömmar om vad vi vill göra när tjälen gått ur marken - tanken på att utesäsongen nalkas får verkligen hjärtat att sjunga!
Oavsett hur väl man förstår att någonting är rätt och viktigt, kan det vara svårt att ta det till sig. Som detta att vi är human beings, inte human doings. Jag försöker verkligen leva efter principen att det är vem jag är, inte vad jag gör, som är det väsentliga... men känslan av oro när man drar sig tillbaka från aktiv verksamhet är ändå svår att bemästra. Tycker andra att jag sviker? Att jag är lat? Borde jag kanske tvinga mig själv att orka mer, trots allt? Jag vill ju så mycket, vill finnas till för andra... skulle ha varit i Stockholm idag och först deltagit i en stor mässa, sedan i ett viktigt möte... istället sitter jag här hemma och "gör ingenting". Det enda kyrkliga jag har gjort är att ställa i ordning kapellet inför långfredagen och ta fram påskljuset som skall tändas på påskaftonen. Vill så innerligt gärna fira uppståndelsemässan på söndag - men kommer jag att klara av det? Årets viktigaste dag... den grund hela kristendomen vilar på... kan man ens vara präst och missa just den mässan?!?
Mars månad är slut och jag avrundade den stilenligt med att få armen röntgad vid Mariestads sjukhus. De har drop-in på röntgenavdelningen, så man tar bara med sig remissen och går dit, så tar de hand om en i turordning... finurligt! Och särskilt bra idag, när det bara var en patient före mig... jag var nämligen så ofattbart trött att Mutti fick övertala mig att åka samt skjutsa mig för att det alls skulle bli av. Väl hemma stöp jag i säng igen.
Vi är på väg in i passionsmysteriet... i morgon är det Skärtorsdagen, dagen för nattvardens instiftande. Och jag skulle ha varit i Stockholm för att delta i den stora mässan (då biskopen bl.a. konsekrerar de heliga oljorna) och den efterföljande klerikala synoden. Det är bara det att Gud anser mig ha ett annat uppdrag den här tiden - att delta i hans frälsningsverk genom att ligga på altaret istället för att stå bredvid det. Det är nio år sedan jag - mycket naivt - bad honom att få uppleva passionsmysteriet, och sedan dess har jag inte varit frisk en enda dag... särskilt inte under påskhelgen.
 2010-03-28
Ibland bjuder livet på sådana där stunder som ändrar livets inriktning. Det behöver inte vara stora händelser... det kan vara ganska små och i de flestas ögon obetydliga saker som för en viss människa omvälver hela hennes livssituation. Och för två dagar sedan hade jag en sådan stund. Egentligen hände ingenting alls. Jag kunde p.g.a. svår ångest inte sova (det har jag inte kunnat en enda natt den senaste veckan, alltid av samma orsak), utan gick upp och lagade te åt mig. Det väckte Mutti, som kom ut i köket och gjorde mig sällskap. Och så pratade vi resten av natten om hur jag mår och varför. När morgonen grydde och andra tar sig till sina jobb, gick vi till sängs och sov fram till eftermiddagen - och sedan ringde jag några samtal. Efter dem såg almanackan annorlunda ut. Jag har ställt in allting utom läkarbesök, undersökningar och två besök hos vänner.
En stor bakomliggande orsak är min arm. Den är nu i så dåligt skick att jag inte längre kan köra bil, inte bära ved, inte skriva... jag klarar inte ens min intimhygien utan hjälp av Mutti. Varken anti-inflammatorisk eller smärtlindrande medicin fungerar, och vila har inte gjort någon som helst förändring. Men det faktum att jag på sistone haft fler stora migränanfall och mer ångest än på länge har också sin avgörande betydelse. Depressionen är djupare. Så jag har tagit beslutet att inte göra någonting alls, annat än läka. Koncentrera mig på god sömn, bra mat, vettig motion och resten avkoppling. Försöka vara så där "duktig" som läkaren ber mig om... och hoppas att onsdagens röntgen visar varför armen mår som den gör.
Jajamensan, vi deltog i Earth Hour. För mig som nunna är det självklart - inte bara att spara el, utan också att klargöra för mig själv vad som är viktigt och vad som inte är det. Klarar vi oss utan el? I en bostad av idag gör man inte det... spisen går inte, kyl och frys lägger av, pannan överhettas när inte pumpen går, man kan inte spola på toaletten o.s.v. Kanske borde vi inte bara tänka miljömässigt utan också andligt i sådana här frågor och visa större tacksamhet för det vi har...
Nu sitter jag äntligen här och använder för första gången i mitt liv en mousetrapper istället för min vanliga datormus, och det går oväntat bra redan från start, måste jag säga. Ropade in detta lilla underverk för bara 130 kronor på Tradera för någon vecka sedan och fick paketet idag... gissa om jag är glad för den, för en ny mousetrapper kostar från 2.800 kr och uppåt!
Träffade min läkare i eftermiddags och fick berätta om min justerade arm, hur värken känns och var den sitter (på flera olika ställen och flera olika sätt) innan han undersökte mig väldigt noga. Han kontrollerade min nacke och rygg också, så att inte värken emanerar därifrån. Sedan sa han att han inte vill ställa någon diagnos än, utan sända mig på röntgen - först vanlig och sedan, ifall det inte ger ett bra svar, magnetröntgen. Det enda han sa var att jag ju har genetiska förutsättningar för artros, men att de punkter jag visat honom på tyder på förträngningar på sådana ställen där nerver och senor löper genom leder och muskler i armen och axeln. Sådana förträngningar innebär tydligen att nerverna trismar upp sig och fastnar. Redan beskrivningen låter smärtsam! Och jag vet att detta var exakt vad som hände Mutti och hon - efter att ha gått med armarna gipsade p.g.a. de svåra smärtorna - fick operera bägge armbågarna. Jaja, vi får se vad detta leder till... men mousetrappern är säkert en bra investering i bättre ergonomi, oavsett vad som i övrigt behöver göras för att jag skall bli frisk i armen igen.
Så pratade vi om min övergripande livssituation - min depression, migränanfallen, sömnsvårigheterna o.s.v. och han sa att han har den största förståelse för hur jag mår. Han har flera gånger sagt att jag borde ha blivit permanent pensionerad för länge sedan, att det är skandal att jag fått gå så här i nio års tid... och nu vill han försöka få FK att sända mig till Sophia-hemmet i Göteborg för en multidiagnosutredning så att FK verkligen förstår min sjukdomsbild. Tänk, så skönt det är att känna ett så solitt stöd av sin läkare - jag inser att jag är mycket priviligierad, och framför allt är jag djupt tacksam!
Önskar överhuvudtaget att jag äntligen finge lugn och ro. Den dagliga tillvaron är svår nog att bemästra som den är, utan att också gå med ständig ångest för FK:s omänskliga regler. Jag berättade för min läkare att jag legat i migrän i flera dagar denna vecka, och att jag inte längre orkar tänka på de här turerna... jag är helt enkelt knäckt, så långt ner i botten som man kan komma, och har givit upp försöken att förstå vad som händer. Det oroade honom så det syntes... han har en benägenhet att se ut som en bedrövad blodhund när han är bekymrad.
Mutti och jag deltog i kvällsgudstjänsten i Amnehärads kyrka nu ikväll, eftersom vi inte kunnat ha den biskopsmässa i vårt eget kapell som vi hade planerat. Det var en underbar andakt, och kören sjöng så att hjärtat stämde in! Efteråt hade jag ett kort samtal med kyrkoherden Charlotte Holmgren och tackade henne för hennes tänkvärda predikan om Maria, och när jag sa hur gripen jag hade blivit av de enkla men innerliga böner hon avslutat gudstjänsten med, lovade hon att sända texterna till mig. Vore jag inte djupt engagerad liberalkatolik, skulle jag nog kunna känna mig frestad att ansluta mig till den här församlingen, för den genomsyras av en äkthet jag inte mött någon annanstans inom Svenska Kyrkan. Men det finns teologiska skillnader mellan protestantism och katolicism som jag inte kommer förbi... framför allt synen på sakramenten och det mystiska (ordlösa) personliga bönelivet.
I morgon är det vardag och jag skall ringa vårdcentralen för att be om en akuttid. Min arm blir inte bättre...
Idag fyller min brorson Hampus 3 år - grattis, grattis, grattis!
Solen skiner alldeles underbart och det är hela +8 plusgrader ute, så dagsmejan arbetar för högtryck. Inomhus arbetas det också... Mutti vårstädar och själv tvättar jag en jättehög med tvätt. Har ni tänkt på att somlig tvätt verkligen utmanar begreppet "rent"? Det är bevisligen rent, alldeles nytvättat, och ändå är det inte... rent. Särskilt ett par duntofflor gör mig förvirrad - Mutti har av någon outgrundlig anledning använt dem som tofflor under vintern och inte tagit dem av sig när hon varit i pannrummet, så trots att de är vita är de inte vita, om man säger så. Men rena är de definitivt. Eller?
Idag har jag verkligen fått tävla mot tiden... redan när jag skulle packa in Imma, Conny och Majsan i sina transportburar kände jag ett par migränungar göra sig påminda på olika ställen under skallbenet. Men jag tog en Alvedon Forte (steg 1 i min "trestegsraket", d.v.s. medicinska behandling vid migränanfall), stuvade in katterna i bilen och körde till Mariestad. Att ställa in ett tredubbelt veterinärbesök är lika svårt som att ställa in ett besök hos en specialistläkare... men vet inte hur länge man får vänta på nästa chans. Och det gick faktiskt bra, trots att Imma avgrundsvrålade hela vägen in (det är ju precis vad man inte behöver när man håller på att få migrän, menar jag)... Conny sa ingenting, för han gillar att åka bil, och Majsan gav bara ifrån sig ett litet hest "mjau" någon enstaka gång som ett slags sympatiyttring med sin abbemissa. Nå, besöket hos veterinären gick jättebra! Immas njurvärden hade stigit något litet (hennes kreatinin låg på 189 förra gången och 205 nu), så jag passade på att köpa mer njurfoder (och ta reda på att inte Conny mår dåligt av det, eftersom han stjäl av Immas mat när han kommer åt - ni vet, gräset är ju alltid grönare på andra sidan stängslet - hihi!). Connys hjärta lät jättebra och veten tyckte att han var i finfint skick, så nu kan vi lugnt vänta till i höst, då han skall skannas. Och Majsans andningsbesvär beror med all sannolikhet på att hon är tjock... men hon har faktiskt börjat gå ner i vikt, så jag tror att det löser sig av sig självt med tiden. Dietfoder har testats och genomgående ratats, så det är ingen framkomlig väg... men med våren kommer möjligheterna för katterna att vara ute, och då springer hon snart av sig övervikten. På hemvägen var alla tre katterna tysta och lugna, och väl hemma tog jag en Pronaxen (steg 2) och gick och la mig.
Ute regnar det och plusgraderna får snön att sjunka allt snabbare. Taket är snöfritt... all snön rasade ner igår kväll med dunder och brak! Lyckligtvis följde bara en enda takpanna med ner, och den var lätt att lägga tillbaka på plats.
Det skall regna hela helgen, har de sagt... månne det hjälper våren på väg? Snön på taket börjar hur som helst att ge med sig och rasar ner på marken med ett dån då och då... katterna blir lika skrämda varje gång, för det låter som åska.
Mutti och jag unnade oss faktiskt att äta middag på Rattugglan utanför Mariestad idag, eftersom jag fick min pension. De har humana priser och jättegod mat - rekommenderas! Innan dess gjorde vi en biltur till Laxå och besökte Röda Korsets loppis, där jag bl.a. fyndade en jättefin badrock till Mutti för 30 kronor samt en filt för 30 kronor. Filten är stor nog att också kunna användas som överkast, så den kommer till nytta på många sätt. Det skrivs så mycket elakt om Röda Korset just nu... så tungt det måste vara för fotfolket att behöva bära hundhuvudet för att kommunikationschefen levt lyxliv för medlemmarnas pengar! Det folk tycks ha missat totalt är att alla pengar som samlas in på olika sätt - t.ex. i bössor och på loppisar - går oavkortat till hjälpverksamheten... det är "bara" medlemsavgifterna som har drabbats av förskingring. Så snälla ni, sluta inte skänka pengar till Röda Korset! Det finns otaliga människor som får hjälp genom dem...
I kväll har jag blivit kortklippt och tagit ett underbart, långt bad.
Vi har blivit tvungna att ställa in helgens gudstjänster, bl.a. mässan som biskop Sten-Bertil skulle hållit *suckar ledset*. Mutti får inte anstränga sig efter ögonoperationen (det kommer att dröja flera veckor till innan hon kan börja med det) och min högerarm har blivit så pass illa däran att jag måste söka läkarhjälp - smärtlindring och vila har inte hjälpt ett dugg - så ingen av oss klarar av att vare sig städa, snöröja eller ställa i ordning åt gäster m.m. Har ringt runt och meddelat den tråkiga nyheten, och lyckligtvis bara mött förståelse... Sten-Bertil sa t.o.m. optimistiskt att vi kan ordna ett nytt datum för mässa längre fram i vår, och det hade jag inte vågat hoppas på eftersom han är en mycket upptagen man.
Idag har vi varit i Skövde på återbesök till ögonoperationsmottagningen, och Mutti fick idel goda nyheter: högra ögat är inte alls så svårt drabbat av starr som de hade befarat, så hon behöver inte operera det på länge än, och det nyopererade vänsterögat läker alldeles utmärkt. Kirurgen var jättenöjd och Mutti glad!
Igår blev vi mammograferade, både Mutti och jag. Tror inte att någon av oss ligger i farozonen för någonting... men visst är det fint att de håller koll, så att ingenting allvarligt missas?
När vi kom hem, ringde Telge Energi och ville diskutera hur de kan hjälpa oss att klara våra elkostnader bättre - sic! De kom med många bra råd om hur vi kan spara el, och så har vi kommit överens om en fast månadskostnad baserad på vad vi vanligen förbrukar på ett år uppdelat på tolv månader. Sedan korrigeras det hela en gång om året - antingen får vi en restskuld eller så får vi tillbaka pengar. Tänk att ett företag bryr sig om sina kunder så mycket! Det var en mycket positiv överraskning... med en fast månadskostnad kan man planera sin ekonomi bättre, vilket åtminstone jag tycker känns tryggt.
Vad jag är tacksam över att ni skriver i min gästbok! Ni bjuder på så härliga, kloka, intressanta och roliga infallsvinklar...
Mia, jag påminner mig ständigt om de där viktiga orden, och försöker även få Mutti att lägga dem i sitt inre arkiv över oumbärlig visdom! Har varit noga med att inte bete mig som om jag var inblandad i den där olycksaliga konflikten, och är lättad över att alla fyra - åtminstone med ord - har förlåtit. Sedan undrar man förstås hur en vänskap hämtar sig från vad som har uppfattats som ett svek, men det kan bara tiden utvisa.
Koko, vilken underbar idé att hänga muggarna i taket! Låter bara lite svårstädat... *skrattar*. Jag samlar lite grand på muggar, inte i någon stor skala precis men i alla fall. Det finns så mycket underbara muggar att bli förälskad i! Min allra finaste mugg är en i lava-keramik som min bästa väninna Mia har gjort - hon är keramiker och konstnärlig på alla möjliga sätt vid sidan av sitt viktiga yrke som socionom och sitt engagemang i BRIS, och jag beundrar henne oerhört för att hon inte bara bryr sig om sakers utseende utan framför allt deras form och känsla. Kika gärna runt på hennes hemsida där hon bjuder på fantastiska foto- och keramikalster!
Idag har vi tankat bilen för att kunna köra till Mariestad i morgon - både Mutti och jag skall mammograferas. Och i övermorgon bär det av till Skövde och Muttis återbesök efter ögonoperationen... kan skvallra att hennes öga läker jättebra och att hon sköter sin konvalecens riktigt lydigt *ler stort*. Veckan i sin helhet blir ganska stressig... på torsdag får jag min pension och då måste mycket ordnas inför helgen - vi får biskopsbesök och skall fira flera stora gudstjänster här i vårt kapell - och på fredag skall Imma, Conny och Majsan på kontroll hos veterinären. Varför skall just mars vara en så intensiv månad?!? Ja, jag vet att mycket handlar om planering, men ändå...
skrivet senare samma kväll: Eftersom jag måste strukturera mitt Internet-användande nu när jag fått "mus-arm", och vill prioritera vissa saker före andra, planerar jag att förändra skrivblocket... eller rättare sagt, minska antalet avdelningar. Därför har jag lagt in en enkät i innehållsförteckningen, som jag hoppas att du skall vilja fylla i. Välj de tre avdelningar som du besöker mest regelbundet! Att jag ber dig att bara välja tre alternativ beror på att jag vill förhindra att någon tror att jag blir ledsen om de inte kryssar i alla alternativen... *ler*
En av de saker som brukar få mig att längta efter klausur (d.v.s. att man lever bakom murar och låsta dörrar) - vilket är idiotiskt, eftersom man inte kan fly från någonting i ett kloster utan tvärtom konfronteras med allting ännu mer där än ute i världen - är när relationer blir komplicerade. En tanke bakom kyskhetslöftet är att man inte skall binda sin tillgivenhet till några få och därmed vända ryggen åt andra, som kanske bättre behöver den... men som allt annat, kan det missbrukas genom att man undviker alltför nära relationer genom att gömma sig bakom sitt löfte.
De senaste dygnen har jag försökt reda ut ett missförstånd mellan fyra personer, som jag alla fyra har en personlig relation med. Det är inte bara svårt utan är som att vandra på minerad mark... att få alla att förlåta varandra, återupprätta söndrade förtroenden och återskapa harmoni i gruppen är något av det värsta man kan ge sig på. Men jag kan inte låta bli, eftersom vänskapen dem emellan är värd ansträngningen. Och som jag är den enda som inte deltagit i missförståndet, är jag den enda som alla fyra litar på.
Egentligen avskyr jag att hamna i den här sitsen. I hela mitt liv har jag varit omgivningens diplomat, oljan på vågorna, den som med tusen tentakler i alla riktningar såg till att alla andra mådde bra och var sams. Det krossade min personlighet och gjorde mig till ett bihang till de andra istället för en egen individ, och det förstörde gränserna kring mig själv så till den grad att jag fortfarande har svårt att hitta rätt mellan vad som är jag och vad som inte är jag. Att finna balansen mellan den öppenhet jag vill visa (helt enkelt därför att jag älskar mina medmänniskor) och den gränsdragning jag behöver för att inte gå sönder förblir ett av mina livsprojekt. Samtidigt lider jag tusen kval när människor jag tycker om mår dåligt, och om jag kan göra något för att hjälpa dem vill jag inte avstå bara för att rädda mitt eget skinn.
Nu börjar dammet lägga sig... tre av fyra personer har förlåtit varandra och blivit sams, och jag är väldigt, väldigt trött. Men innan jag går och lägger mig i kväll, hoppas jag att också den fjärde personen fått ro i sitt hjärta... innan dess kan jag inte tillåta mig själv vila, det vet jag.
Om jag någonsin blir arbetsför igen, måste jag se till att jag absolut inte får till yrke att ta hand om andra människor. Det räcker att vara präst - där har jag strikta ramar för vad jag får och inte får göra, som hjälper mig att se var gränserna går. I ett arbete är det svårare... där kan man bli gränslös och därmed totalt konsumerad både fysiskt och psykiskt.
Idag är det den 13 mars.
Den 13 mars 2003 var det lika vackert väder som det är idag, och mina föräldrar beslutade sig för att ta en biltur (själv var jag hemma hos mig, d.v.s. i andra änden av huset). På den tiden satt inte pappa i rullstol, utan gick med protes. Mitt i trappan från ytterdörren ner till marken tog det tvärstopp - pappas hjärta brast. Mamma ringde i panik till mig: "Pappa har fått en hjärtinfarkt! Ambulansen är på väg - skynda dig hit!" och i bakgrunden hörde jag pappa väsa "Hjälp!... Hjälp!... Hjälp!" Ambulansen kom på nolltid och for iväg med pappa och mamma... själv körde jag efter i deras bil, och jag tog mig till Skövde på nästan halva tiden mot normalt, bedjande Fader Vår hela vägen. Gud höll poliserna borta, tack och lov - det hade ju varit katastrof om jag mist körkortet p.g.a. fortkörning... även om jag inte hade en tanke på annat än pappa just då.
På KSS praktiskt taget slängde jag ifrån mig bilen på parkeringen, störtade in på akuten och frågade efter mina föräldrar. "De är uppe på hjärtintensiven" svarade vänlig personal och hojtade efter mig: "Vad har du för registreringsnummer på bilen?" Jag skrek numret tillbaka (visste sedan tidigare att de meddelar parkeringsvakterna att de inte skall lappa sådana bilar som de anmäler från akuten) och störtade till hissen. Uppe på hjärtintensiven arbetade ett tiotal proffs med pappa, medan mamma satt olycklig i en stol vid sidan av i rummet...
I fyra dygn bodde vi alla på hjärtintensiven. Mamma och jag turades om att sitta hos pappa, medan den andra sov i anhörigrummet intill. Personalen var fantastisk hela tiden - det är de alltid på KSS! Så bedömdes det slutligen att infarkten var över, och pappa flyttades över till hjärtavdelningen där också mamma fick bo. Jag började sova hemma. Mina föräldrar blev kvar på avdelningen i två veckor, och när de äntligen fick komma hem visste vi att pappa bara hade cirka 25-30% hjärtkapacitet kvar... hur länge skulle han kunna leva på det lilla?!?
Han levde i sex år!!!
Jag älskar dig, Daddy! Och jag saknar dig! Men jag är tacksam att du äntligen har frid, att du fått komma hem till Gud och slipper din ångest och dina smärtor.
Jag har - slutligen - reflekterat över något som jag borde ha reagerat betydligt mer för låååångt tidigare... att te smakar betydligt bättre i en kopp än i en mugg. Det smakar helt enkelt mer om teet! Så nu dricker jag nästan bara i min stora blåvita favoritkopp, och har återuppväckt min kärlek till teernas mångfacetterade aromupplevelser... mmm! Samt skäms över hur jag låtit mitt tedrickande bli slentrianmässigt onyanserat... jag som kallar mig teälskare! Apropå det, visste ni att Nordiska muséet i Stockholm har tedanser på lördagarna? Det skall Mutti och jag försöka gå på när vi kommer till sta'n någon gång i sommar... Nordiska är ett av mina absolut favoritmuséer, och att få uppleva ett äkta afternoon tea är en gammal dröm jag har.
Har (åtminstone i mina egna ögon) varit duktig idag och klarat av ett antal viktigt telefonsamtal trots min ångest för just sådant... bl.a. har vi flyttat över Opeln på mig (Volvon och Nissan skall säljas som skrot) både hos Transportstyrelsen och försäkringsbolaget, skrivit över Assar och Sixten på mig så att jag står som ägare till alla sex katterna samt registrerat de fyra husisarna hos såväl Svenska Kennelklubben som SVERAK. Att jag vänder mig till bägge ställena beror på att SVERAK är på väg att ta över registret från SKK och jag vill inte att någon av katter "faller mellan stolarna" - Imma och Conny är ju redan registrerade, eftersom de tillhör rexklubben Art DeCo ("De" står för Devon Rex och "Co" för Cornish Rex, men alla rexkatter samt Sphynx är givetvis välkomna - de var bara inte representerade i Sverige på den tiden klubben bildades och namnet kom till). Så har jag lyckats ordna så att soc. betalade Muttis apodos, eftersom vi inte hade råd att hämta ut den från Apoteket, samt skickat brev till KFM. Puh! Undra på att jag känner mig darrig i både kropp och själ just nu...
Det blir lite glest mellan noteringarna här just nu... jag har så ruskans ont i min högra arm, och eftersom Mutti äntligen skall få sitt vänsteröga opererat på tisdag måste jag hushålla med mig själv så att jag klarar de tyngre sakerna (veden t.ex.) medan hon är konvalencent. Vill inte riskera att hon tar i för tidigt efter operationen och förstör alltsammans! Hon har en benägenhet att tro sig frisk alldeles för tidigt efter de mest avancerade ingrepp... när hon cancer-opererades första gången skar de upp hela magen från höft till höft, men tror ni inte att hon redan dagen efter tvingade sig till att få gå upp och duscha?!? Personalen stod omkring henne och log, väl medvetna om att det hon tänkte sig var omöjligt... men Mutti är också omöjlig, så hon genomförde duschningen med dropp, dränagen, bandagen och allt annat. Så ni förstår att jag har anledning att vara orolig...
Någon vår är inte i sikte än... töandet stannade av totalt häromdagen och förbyttes i -18 grader. Lyckligtvis snöar det inte, och den intensiva solen om dagarna får snötäcket att sjunka ihop, sakta men säkert. Garagetaket är faktiskt nästan snöfritt! Nu har de lovat väderomslag efter helgen... och jag har hört om snödroppar (blommorna, alltså) både i Skåne och på Gotland. Kan man hoppas?!?
Börjar med att länka till en - i mitt tycke - oerhört läsvärd artikel i dagens DN. Det mest hårresande var dock inte själva utredningen, för den bekräftar vad massmedia rapporterat om hela hösten och vintern, utan att ansvarige ministern inte tror på resultaten! För den här gången har utredarna talat med personalen hos försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Och om några har insikt i och reella kunskaper om det hela så är det väl dessa?!?
Mer att glädjas åt: ett av de marknadsinstitut som jag svarar på enkäter åt har just meddelat att de skall göra en utbetalning på drygt 100 kr till mig som tack... precis lagom när jag hade hittat två begagnade böcker på Bokbörsen som jag så innerligt gärna ville ha. Och pengarna räcker till båda böckerna! Den ena heter "Tecken på Guds närhet - en presentation av sakramenten" och den andra "Kyrkans liturgi. Kortfattad förklaring mot dess historiska bakgrund". Och apropå det fann jag nyligen boken "Nattvardens sakrament" för 5 kronor på Röda Korsets loppis i Töreboda... sådana fynd gör mig riktigt glad, för de blir fina tillskott till kyrkogruppens bibliotek och kan användas i undervisningen inom kyrkan.
Jag har varit så gnällig, bitter och trist hela hösten och vintern att jag vill väga upp det lite för er tappra följeslagare idag genom att bjuda på ett betydligt ljusare samtalsämne: sådant som gör mig glad!
1) Att ha huset fullt av katter är underbart! Vart jag än går, ser jag åtminstone en katt som sitter någonstans, möter min blick, kurrar och vill kela...
2) Att sitta i en skön fåtölj eller ligga i en bekväm soffa och läsa en bra bok samt ha temuggen inom räckhåll är mysigt och vilsamt. Helst skall boken vara en riktigt gammal dagbok, en vetenskaplig redogörelse av de senaste rönen inom något ämne, behandla spännande psykologi eller medicin, berätta något historiskt eller religiöst intressant eller vara genuint rolig.
3) Att samtala med Mutti eller någon av mina närmaste (t.ex. syskonen, Mia, Krister, biskopsparet, Tina och Tore m.fl.) över en kopp te vid ett stort köksbord tillhör definitivt livets ljuspunkter. Bara låta samtalet bölja fram och åter, gå från det ena till det andra utan röd tråd... med andra ord konverserande i dess renaste form, eftersom det är fritt från skvaller, meningslöst pladder och sådant som absolut inte tillför någon substans (t.ex. dokusåpor, TV-shower, kändisars liv och leverne). Visst kan jag småprata om sådant också, men det ger mig ingenting och jag har - kanske av naturliga skäl - få personer med sådana intressen i min trängre umgängeskrets. Däremot busar, skojar och skrattar jag gärna - ju mer dess bättre!
4) Att vara ensam i koret, t.ex. för att ställa i ordning altaret och kredensbordet inför en mässa, ger alldeles fantastiskt mycket - det är så jag laddar batterierna, genom att hålla mig tätt, tätt intill Gud. Samma tillstånd uppnår jag när jag donar i tvättstugan eller arbetar i trädgården... där kommer Gud så oerhört nära, och inombords håller vi långa samtal om allt möjligt.
5) Att gå på museum, utställningar, teater eller opera är verkligen givande! Äta ute är också mysigt, särskilt i sällskap av t.ex. Mutti eller Krister, som delar min kärlek till långsamma middagar som gärna får ta hela kvällen...
Fuktig dimma, småregn, plusgrader... töandet både syns och hörs. Mutti och jag har varit hos syrran med familj i Lindesberg, och Bobo med familj samt Torbjörn var också där, eftersom vi firade Muttis födelsedag i efterskott. En så härlig dag! Det skrattades och pratades, sjöngs och hurrades, kalasades på mandarintårta som Bobo och Hampus hade gjort och vi hade så där underbart avkopplat och roligt som man kan leva länge på minnena av. Mutti var lycklig, sken som en sol... hon känner sig fortfarande vilsen utan Daddy, så att vara omgiven av sin familj ger henne mer än någonsin. Det var svårt att slita sig! Men hem måste vi förstås - katterna väntade på oss. Med oss hem, förutom magarna fulla av Rolles jättegoda ugnsgratinerade korv med tomat, champinjoner och purjo, hade vi fyra säckar ved... och den extra ballasten kanske behövdes, för i syrrans trakter hade det snöat kraftigt hela dagen, ni vet, sådan där tung, blöt snö, så hemresan krävde full koncentration - först genom snö och dimma, sedan regn och dimma, och tung modd hela vägen. Men det var det värt, tusen gånger om, så glad som Mutti är över sin födelsedagsfest!
Jag vågar nästan inte skriva det, men idag har det TÖAT! Jajamensan, det har dripp-droppat från tak, träd och buskar hela dagen och på eftermiddagen hade vi hela +3,5 grader samt ett värmande solsken. Dessutom är "Smaragden" klar att kolläsa och trycka. Och ett brev från CSN meddelade att jag inte behöver betala av på mitt studielån i år heller, eftersom jag har för låg inkomst.
Jag har en hel del att vara glad över idag, med andra ord.
Så var det dags igen... först drog yrsnön in från Vänern, och sedan övergick det till ett tätt snöande sedan vinden mojnat något. Jag börjar undra som katterna: tar snön aldrig slut uppifrån himlen?!? De rackarns molnen fyller väl på förråden under resor runt världen, misstänker jag... och så dumpar de alltsammans här, fast det finns gott om andra platser där de verkligen skulle behöva vatten *suckar*. Kan man inte exportera snö till sådana platser?
Har börjat med vårnumret av "Smaragden"... stackars Mutti får klara sig själv, katterna och hushållet utan mig just nu, för som min skalle fungerar (eller rättare sagt: inte fungerar) måste jag få sitta i fred, spela min speciella "arbetsmusik" (som hon kanske inte gillar - fast hittills har hon inte protesterat), vara totalt bortkopplad från omvärlden och slippa gå ifrån datorn förrän allt är klart. Det går inte ens att prata med mig... jag måste låsa fast hela min koncentration på detta, för annars gör jag fel (t.ex. ofrivilligt raderar en hel text) och hamnar i upplösningstillstånd. Jag skulle vilja se den arbetsplats som kunde erbjuda en sådan miljö... jag kan bli sittande uppåt timmen i taget med armarna vilande på skrivbordet och bara tänka, särskilt när jag skall klura ut hur jag för över materialet på A5-sidor (det format "Smaragden" har, eftersom det är det enda jag kan trycka i min printer). Läste apropå det en intressant essä av Bodil Jönsson där hon förundrade sig över hur missförstått tänkandet är som arbetsform... folk tycker sig ha rätt att störa henne hur mycket som helst om hon sitter still, bara för att det ser ut som om hon ingenting gör, medan hon i själva verket är mycket aktiv inombords just då. Och mycket av hennes arbete består ju just av tänkande!
Måste få dela med mig av ett underbart ögonblick: igår kväll försökte jag bjuda Sixten på godis, men han ville hellre gosa! Gissa om det kändes som att vinna högsta vinsten på ett lotteri... *lycklig*
För er som inte är kristna kanske detta låter konstigt, men jag ser det som Guds barmhärtighet att Daddy fick dö när han gjorde. Han hade aldrig klarat den här vintern... kylan hade varit för svår för honom (kyla och hetta är alltid farliga för hjärtsjuka, och kyla är dessutom farlig för människor med dålig blodcirkulation), snömängden hade tvingat honom att stanna inomhus hela vintern - och jag vet att det inte hade fungerat, eftersom hans kompakta ångest ständigt tvingade ut honom på långa bilturer. Huset hade blivit ett olidligt fängelse, hur vi än hade försökt mildra effekterna. Och hur skulle vi ha kunnat sköta hans vård när vi ständigt blir insnöade och måste vänta på att någon plogar åt oss? För att inte tala om hur ekonomin hade totalkraschat (ännu mer än den redan gjort, menar jag)... vi hade ju tvingats fortsätta med diesel, för oavsett hur mycket vi eldar med ved har vi inte råd att hålla mer än max +18 grader just nu och Daddy behövde +25 för att inte frysa så han skakade (han hade ju som sagt väldigt dålig blodcirkulation). Nu tänker ni kanske att vi hade kunnat få in honom på ett vårdhem... men det hade han inte klarat psykiskt, det enda som höll honom uppe trots smärtor och ångest var att han fick vara tillsammans med Mutti och mig. Förresten, verkar det särskilt troligt att han hade beviljats en vårdplats? I det här krassa samhället hade det sannolikt krävts mer än att vi i hemmet inte kunde erbjuda honom vare sig värme, vård, vettig mat eller hjälp mot ångesten.... och då bor vi ändå i en kommun som trots sin fattigdom verkligen gör sitt yttersta för äldre och sjuka!
Att Daddy dog i våras gav dessutom Mutti och mig tid att hämta oss från den värsta chocken och lära oss leva utan honom innan vintern slog till. Nej, vi är inte oförmögna att ta vara på oss själva - tvärtom. Men när hela ens tillvaro i sju års tid i princip uteslutande handlat om att ta hand om en multisjuk make/far, är det en stor omställning att plötsligt stå inför att bygga upp en helt ny vardagstillvaro. Gud är rättfärdig - det är inte Han som skapar det onda, men när onda saker händer oss står Han färdig att vända det rätt.
Daddy var alltid svartsjuk - eftersom han älskade Mutti över allt annat på jorden och ansåg henne vara världens vackraste kvinna, utgick han ifrån att alla andra män också tyckte det... något jag brukade ironisera över. Men nu börjar jag nästan undra *skrattar*. Sedan stormen hade bedarrat i förmiddags, tog vi oss i kragen och stack ut nosen för att göra lite nödvändig nytta. Vi delade upp det så att Mutti skulle skotta vid brevlådorna medan jag skottade rampen och körde in ved med skottkärran, och jag såg hur Mutti svängde upp den lilla skyffeln på axeln och pulsade iväg ner mot vägen. Själv lyckades jag skotta rampen med den större skyffeln, även om jag bara kunde ta i med vänster arm (den högra smärtar alldeles för mycket för att jag skall våga använda den) och när jag var klar körde jag upp skottkärran till garageplanen, där vi har staplat veden. När jag kommer tillbaka nerför uppfarten ser jag hur Mutti vinkar in en jättestor schaktmaskin och pratar med föraren... och sedan kommer hon glad i hågen upp till mig med skyffeln på axeln. Hon hade lyckats få honom att ta över jobbet, trots att han efter gårdagens snöstorm (som resulterade i närmare halvmetern ny snö ovanpå den gamla) måste ha hur mycket som helst att göra!
Lite senare insåg jag att hon inte bara är vacker utan synnerligen klok också. För innan killen i schaktmaskinen hade fått rent vid brevlådorna, hade han lyft bort sju skopor fulla med snö - det hade aldrig Mutti klarat av att skotta bort!
Skrivet sent på kvällen:
Sju månader efter hans död har jag äntligen klarat av att sätta samman In Memoriam-texten på Rufus' sida. Det är så sällan jag orkar röra i minnena av min lille långnos... jag känner mig fortfarande skuldtyngd när jag tänker på att han faktiskt svalt ihjäl, trots att jag proppade honom full med mat av alla sorter. Och min ilska över den veterinär som tyckte att han såg "fullt normal" ut svalnar inte... henne går jag aldrig mer till, och jag kommer att avråda också andra från det om jag kan. Nu har mina pälsklingar en jättebra veterinär som är känd i kattkretsar för sina djupa kunskaper och fina handlag... det är en liten tröst, mitt i den stora sorgen.
Igår kväll höll de aktiva i St. Rafaels kyrkogrupp möte, och vi kunde till vår glädje konstatera att vi alla bär på samma visioner. Det är en viktig grund att stå på, när kyrkan nu står för förändringar både i sitt ekumeniska arbete och i sin inre organisation... särskilt på en så här liten plats, där vi är så beroende av varandra. Så jag känner mig mycket optimistisk!
Snöovädret som dragit in över landet (för vilken gång i ordningen har vi snöstorm?!? Jag har tappat räkningen) har dock stjälpt omkull helgens planer. Meningen var att Krister skulle komma hit och att vi i kyrkogruppen tillsammans med honom skulle ha uppvaktat biskopen i Västerås med våra förslag till förändringar inför framtiden... nu blev Krister kvar i Stockholm och vi stannar inomhus här i Otterbäcken och Gullspång. Man får göra så gott man kan av den situation man befinner sig i! Fast det var lite ledsamt för Muttis del, som hade sett så mycket fram emot att få besök av Krister som "födelsedagspresent"... nu får vi alldeles ensamma njuta av den rostbiff jag just håller på att ugnslaga och som sedan skall serveras med potatisgratäng och rödvinssås. Lite födelsedag måste hon ju få, trots snöyran utanför!
Antar att ni alla har det ungefär som vi idag, men vill ändå bjuda på en dagsfärsk bild föreställande utsikten från biblioteket (mot vägen):
 Och så måste jag få skvallra: både Mutti och jag har fått gosa med Sixten! Inte bara klappa försiktigt, utan verkligen kela med honom... sådana upplevelser blir man närapå hög av *skrattar*. Både Sixten och Assar ligger gärna några timmar i biblioteket och sover, trots att Mutti, Jenny och Majsan (som Mutti har börjat kalla Busan) är där. Under tiden värmer oss Imma, Conny och jag i sängen i sovrummet...
Snälla ni, stanna inne i helgen! Ingenting, utom möjligen akuta sjukhusbesök, är värt att ni riskerar era liv...!
Ingenting kan ge mig en sådan intensiv ångest som pengar. Att inte ha pengar, att ha lite pengar och tvingas välja vad man skall lägga dem på... för de räcker inte till allt. Skall jag betala räkningarna eller kunna äta mig mätt åtminstone någon vecka? Skall jag ta Imma till veterinären för en njurkoll eller skall jag ordna nya glasögon åt mig själv (något som jag är i stort behov av, för jag kan inte längre läsa texten på TV:n)? Igår betalade Mutti och jag de mest akuta räkningarna och åkte sedan in till Mariestad för att handla nödvändigheter (kattmat, kattsand och mat till oss själva). Ju mer pengar vi spenderade, desto värre blev min ångest... till sist kunde jag nästan inte andas, fast vi inte köpte en enda onödig sak och jagade extrapriser på varenda grej. T.o.m. kattmaten köptes på rabattkuponger som jag fått från katthemmet i Södertälje.
När vi sedan kom hem, var jag i upplösningstillstånd. Då hade det börjat snöa, och förutom att få in alla tunga varor (bara kattsandsäckarna vägde 20 kg styck) måste vi också ta in ved... jag såg röda gardiner framför ögonen när jag stretade med skottkärran (för bära kan jag inte) och grät varje gång kärran fastnade i snön. Vi kan ju inte skotta, vare sig Mutti eller jag - min arm värker för mycket och jag riskerar hela tiden att få migrän, och Mutti ligger ännu i riskzonen för en stroke. Till sist gav jag upp... Mutti rådde mig att dumpa all ved i hennes badrum (då behövde jag bara köra kärran uppför rampen och in på hennes sida av huset, men inte heller rampen är ju skottad...) och sedan föll jag i säng med en bultande migrän som gjorde mig kräkfärdig. Och där blev jag kvar tills nu i morse, så stackars Mutti fick själv ta hand om katterna och elda.
Usch, så jag gnäller! Låt oss lysa upp livet en liten stund med en film som får åtminstone mig att skratta så tårarna rinner...
Och så ber jag Gud på mina bara knän att kylan och snön försvinner riktigt snart... de har hotat med en halvmeter ny snö i Västra Götalandsregionen, men förhoppningsvis gäller det bara södra delen - inte oss här uppe i Skaraborg. Värre är att de påstår att vi skall få -17 grader i morgon! *ryser* Och jag som måste samla mod och krafter att klara av att skotta åtminstone vid brevlådan... brevbäraren har sagt ifrån, och jag förstår henne! Det räcker att jag själv har det jobbigt - jag vill absolut inte göra livet svårt för andra också.
Varför skriver jag de här sakerna? Jag har fått frågan om det är klokt att vara så här uppriktig, och mitt svar kan bara bli detta: jag måste skriva, dels för att andra i min situation skall känna att de inte är ensamma och dels för att ni som är lyckliga nog att slippa sådana här problem skall få större förståelse för oss som lever under sådana här omständigheter. Inte minst FK! Men också alla er som drabbas av mina tillkortakommanden, och er som tycker att vi långtidssjukskrivna är lata parasiter... jag tror att ni, om ni har följt min dagbok ett tag, inser att min situation är långt, långt ifrån avundsvärd.
Idag fyller Mutti 67 år!2010-02-13
Just nu befinner sig fyra av sex katter här hos oss i biblioteket... Conny undersöker flickornas klätterställning (som vi monterade upp och satte fast idag), Jenny ligger och tvättar sig i sin elementsäng, Majsan sover ihoprullad i sin kattbädd och Imma sitter här i min famn och kurrar kärvänligt. Inte ett fräs eller morr, inga ylanden från Conny och absolut inga slagsmål (det sistnämnda har det i.o.f.s. inte varit på hela tiden)... att få ihop den här kattgruppen kommer att gå jättebra, det är jag övertygad om! Dessutom, sedan flickorna flyttade hit har Sixten och Assar börjat komma ner allt tidigare om kvällarna och stannar längre innan de går upp i övervåningen igen på morgonkvisten... det händer små mirakel här precis hela tiden, och jag är djupt tacksam över att få vara med och iaktta alltsammans.
Jag antar att ingen blir förvånad om jag säger att jag längtar efter våren? Den här snötyngda vintern är oerhört vacker, ibland så full av skönhet att hjärtat bävar i kroppen, men det är ordentligt kallt och pannan slukar ved... och jag känner ett allt starkare behov att få börja dona i trädgården igen. Vi lär dock få visa tålamod också med vintern, inte bara med sköra katter... det är över halvmetern snö ute, och i eftermiddags visade temperaturmätaren på -15 redan innan solen hade gått ner. Rolle och Kevin kom på besök och förärade oss nästan två kubik ved, vilket vi med stor tacksamhet tog emot - de senaste två dagarna har vi eldat med småplank och virkesskräp för att hålla oss varma. Det går det också, men är inte särskilt energirikt.
Är uppriktigt orolig för Mutti, som har haft tre mindre migränanfall på sistone. "Förhoppningsvis" beror det på hennes höga blodtryck, för det håller vi så sakteliga på att få bukt med... det vore oerhört ledsamt om hon blev migräniker precis som jag! Min egen migrän bråkar mer eller mindre hela tiden, men nacken är lyckligtvis nästan läkt så jag är ändå på gott humör. Särskilt ju mer jag kommer underfund med hur skuldsaneringen fungerar - en sådan lisa det är att slippa tänka på pengar hela tiden! Som nunna har jag ju försökt avskilja mig så mycket som möjligt från de ekonomiska tingen... men att leva i det här samhället kräver ständiga beslut om pengar, oavsett om man har några eller ej, och det stjäl oerhört mycket energi från det jag egentligen vill och behöver koncentrera mig på. Att någon kan inbilla sig att det går att ens börja läka vare sig fysiskt eller psykiskt under sådana förhållande är ofattbart.
Fann en oerhört tänkvärd låt i Wikkis blogg, som jag vill spara och dela med mig av. Lyssna på texten! Den berättar om något som angår oss alla, därför att vi alla delar problemet... och att musiken är bra förstör ju inte precis budskapet...
2010-02-11
Jag har varit extra trött och migränig dessa dagar, så det blir inte så mycket annat än kattgosande och kattskötsel gjort här hemma. Jenny och Majsan har funnit sig väl tillrätta och verkar stortrivas - fast de är lite förvånade inför allt utrymme vi har, och det kan jag förstå; att komma från en katthemsbur till ett stort hus blir en rätt ordentlig omställning. Conny har fortfarande problem med nykomlingarna och ylar djupt nere i strupen när han ser dem... men han rör sig fritt i huset, och det verkar som om tjejerna är beredda att gå åt sidan för honom (åtminstone än så länge). Imma är totalt oberörd - hon lever sitt stillsamma liv som hon alltid gjort och låter ingenting störa henne, inte ens okända katter som plötsligt dyker upp i hennes revir. Så de som verkligen förändrats är Sixten och Assar - de har blivit mycket mer framåt sedan Jenny och Majsan kom!
Har egentligen inget att berätta annat än detta. Nacken och armen mår bättre, så jag har slutat ta medicinen och nöjer mig med värme och vila. Snöskottning, vedbärning och annat får vänta... inte heller sitter jag några längre stunder vid datorn.
 Imma och Conny kommer riktigt bra överens numera 2010-02-08
En intensiv helg är över... jag har klarat den med bön och mediciner, men känner mig rejält bräcklig nu efteråt. Tur att vi inte har något planerat på länge nu, så att jag får tid att återhämta mig! Men det som hänt i helgen har varit viktigt på många sätt. Jag har firat Kyndelsmässan tillsammans med stockholmsförsamlingen och bägge biskoparna, samfundets styrelse har sammanträtt och diskuterat ödesfrågor, och sist, men inte minst, har vi hämtat katterna Jenny och Majsan från Södertälje katthem. Dessutom har jag fått umgås åtminstone lite grand med Krister (en av mina allra närmaste vänner), och både Mutti och jag har fått träffa Bobo, Kattis och Hampus. Torbjörn kunde vi tyvärr inte hälsa på, för han var på väg till Thailand för en tvåveckors mycket välbehövlig semester... å, så jag hoppas att han har det jättejättebra!
Gissa någon som nu har träningsvärk i "bönemusklerna" (vissa benmuskler ansträngs rejält när man ligger på knä)? *ler* Men mässan var en stark och hoppfull upplevelse - ingenstans är vi så totalt ett med varandra i kyrkan som när vi ligger på knä inför altaret tillsammans. Dessutom var det ju Kyndelsmässa - ljusmässa - och vi firade Jesu inbärande i templet genom att ha monstransen uppställd ovanpå tabernaklet. Det innebär liturgiskt att Jesus Kristus själv celebrerar mässan... kan man tänka sig något mer fantastiskt för en kristen?!?
Nu pågår rangordnandet för fullt i vår utökade kattgrupp. Det morras och väses från alla möjliga håll (ja, Conny snarare ylar) - utom från Imma, för hon ligger lugnt och övervakar processen utan att låta sig bekommas. Vilket är precis som det skall vara, eftersom hon är och skall förbli alfahonan! Ingen slåss dock med någon annan, och jag tror personligen att det inte dröjer länge förrän lugnet har lägrat sig i reviret. Det är alltid så här när man för samman katter i en grupp - t.o.m. Jenny och Majsan, som är varandras bästa vänner, är avvaktande mot varandra just nu eftersom de måste finna sina respektive platser i hierarkien.
Flickorna är jättefina och mycket älskliga - söta, keliga och tillgivna. Men det märks att de farit illa hos sina tidigare ägare... ingen av dem törs gå i närheten av sängarna eller hoppa upp på borden, och de verkar inte ha någonsin bjudits på kattgodis eller människomat. Hur är folk egentligen funtade som får en katt att känna sig så rättslös?!? Katthemmet har förmodligen gjort underverk i sin strävan att hjälpa upp flickornas självförtroende, och nu är det upp till Mutti och mig att fortsätta utveckla dem till trygga, glada katter som vet att de är älskade.
Det finns en nackdel med att surfa runt bland underbara kattbloggar (vill ni se länkar till några riktigt bra dylika, så finns de här!)... katterna pratar nämligen mycket om hur de längtar efter sol och värme, och det gör mig också full av längtan. Tänk när man kan börja dona i trädgården! *suckar vemodigt*
Koko, du undrar om jag gillar att läsa deckare - jadå, men bara s.k. "pusseldeckare" som t.ex. P. D. James, Conan Doyle, Agatha Christie och Dorothy Sayers m.fl. De moderna deckarna är alldeles för otäcka för min smak... de är fulla av ritualmord, våldtäkter, tortyr och diverse hemska övergrepp mot barn, och det klarar jag inte av att läsa. Ditt tips skall jag dock kolla upp, för det verkar vara böcker i min smak... tack skall du ha!
En annan hemsidesbesökare har i ett mejl frågat hur min dag ser ut. Oj, det var en knepig fråga... egentligen beror det så totalt på hur jag mår just den dagen. Men om vi tittar på en riktigt bra dag så stiger jag oftast upp vid lunchtid (eftersom natten i regel har varit jobbig med värk, migrän, ångest eller mardrömmar) och äter "frukost". Då har katterna redan fått mat av Mutti, som stiger upp tidigare för att ta sin insulin och äta... hon är mer beroende av fasta tider än jag, men i allmänhet sover hon också bättre om nätterna. Sedan brukar jag slå igång datorn och kolla mejlen, eftersom vi tar emot önskemål om förböner m.m. den vägen, samt hämtar in dagens post. Ofta får vi post som kräver respons, så då skriver eller ringer jag till dessa direkt (dröjer jag med det, riskerar jag att glömma bort alltihop). När sådant är avklarat, brukar jag ta itu med eventuella ärenden: vårdcentralen, Apoteket, biblioteket, ICA o.s.v. Man måste ta bilen till Gullspång för sådant, och eftersom jag måste ta det väldigt lugnt brukar det ta ett par timmar (det händer att jag måste sitta i bilen och vila emellanåt). Väl hemma är det i allmänhet dags för middag (eller "lunch"), så då lagar Mutti eller jag maten och så äter vi tillsammans. Har jag inte behövt åka någonstans, tar jag i stället chansen att köra en maskin tvätt eller disk... och under tiden läser jag, gosar med katterna, pratar med Mutti och vilar. Efter middagen brukar jag sätta mig att skriva här och i katternas blogg, besöka de två communities jag är medlem i, läsa nyhetssajter och än en gång kolla mejlen. Om jag orkar, försöker jag också skriva något litet annat, t.ex. till "Smaragden" eller "Communio", brev e.dyl. Så tar Mutti och jag en mugg te eller varm choklad, ger katterna kvällsmålet och förbereder oss för natten. Sådant tar en stund - jag skall koka vatten till CPAP:en (det måste vara rent, så att man inte andas in bakterier), ta mediciner o.s.v. Dessutom skall Conny ha sin hjärtmedicin, vilket oftast går mycket bra även om han blir lika olycklig varenda gång... han är en sådan snällis, men visst ser man i hans ögon att han inte gillar det! Så han får alltid godis (Dentabits) efteråt. Och så kryper vi i säng och jag läser en stund för Mutti... oftast ur en humorbok, så att vi får skratta gott innan vi somnar. Vi ligger också och läser ett litet tag var för sig innan vi släcker.
Interfolierat under dagen ber jag förstås också (i stort pågår bönen inom mig hela tiden), och jag passar alltid på att besöka kapellet när jag passerar genom källaren på väg till eller från tvättstugan. Be kan man lyckligtvis alltid göra, även när man ligger till sängs... och det känns skönt, för bönen är ju min allra främsta kallelse!
Ja, så ser min dag ut i det stora hela. Givetvis händer det saker som bryter "vardagsrutinen"... läkarbesök, sjukgymnastik eller provtagningar, folk kommer hit och hälsar på, man måste ta in ved, mata fåglarna och de andra vilda djuren o.s.v. Under vår, sommar och höst försöker vi dessutom vara ute så mycket vi kan - inte minst i vår egen trädgård. Då får annat vänta, t.ex. skrivarbeten och läsning. Vi har också börjat med små promenader... inga långa sträckor, men ändå...
Det är fler än vi som drabbas av snön... igår fick vi ingen tidning, idag fick vi både gårdagens och dagens tidning men däremot ingen post! *skrattar*
Har haft en riktigt bra dag idag, trots nackvärken. Satte ihop ett "utbildningspaket" åt en kvinna (som skall bli subdiakon) i kyrkan, talade länge i telefon med biskopen om några förslag jag har att lägga fram för synoden samt ett besök vi i St. Rafael skall göra hos honom om några veckor, mejlväxlade med Astrid på Södertälje katthem om Jenny och Majsan (det är ju dags att hämta dem nu på söndag) samt bokade mammografi-tider åt både Mutti och mig till i slutet av månaden.
Och så har jag äntligen lyckats få ihop den nya om mig-sidan. Har tänkt på det så länge...
Nu måste jag vila nacken, så jag skall lägga mig ovanpå sängen och gosa med katterna. De har precis ätit middag, så de lär uppskatta en vilostund tätt intill varma matte *ler*.
Mår betydligt bättre i nacken sedan jag började med den medicin Tina kom med. Och det är tur, för igår kväll blev jag tvungen att hjälpa Mutti ta in ved... vi fick en ny leverans, men snödjupet gjorde det omöjligt att köra in i trädgården så veden fick dumpas utanför grinden och sedan turades Mutti och jag om att köra in den till källartrappan i skottkärran. Det tog flera timmar, eftersom vi båda är sjuka och måste ta det väldigt lugnt... Mutti är fortfarande i riskzonen för en stroke, och själv orkar jag inte mycket... men vi klarade av det, trots det intensiva snöandet. Puh! Sedan gäller det förstås att få in veden i källaren också - men det får bli en senare fråga. Gissa om det smakade underbart med rykande varm choklad i varsin stor mugg sedan vi kommit inomhus och fått byta till varma, torra kläder...!
Skrivet sent på kvällen:
Vid 20-tiden kom plogbilen, och oj, så snyggt det blev plogat upp till och utanför garaget! Rena salsgolvet... *glad*
Måste få göra ett kort inhopp, trots värken, och rekommendera denna artikel om sömnapné, eftersom det känns mycket angeläget. En svensk professor säger att det är mycket ovanligt i Sverige med patienter som lider av så grav sömnapné som forskarna talar om (50 andningsuppehåll per timme)... men faktum är att jag själv ligger precis intill den gränsen med mina 48 totala andningsuppehåll under en timmes sömn. Så snälla ni - har ni den minsta lilla misstanke om att ni själva eller någon ni känner har andningssvårigheter när de sover: se till att de söker läkare direkt! Sömnapné är farligt... och det är vansinne att inte söka vård, eftersom det finns suverän hjälp att få. Jag älskar min CPAP!
Kan berätta att jag har fått hjälp av min väninna distriktssköterskan, som har ordnat bra medicin åt mig mot den hemska smärtan i nacken och armen. Vila måste jag dock naturligtvis göra ändå... men innan jag försvinner igen, vill jag bjuda på en dagsfärsk bild tagen från ett av fönstren:
 2010-01-30
Jag försvinner på nätet ett tag... har gjort mig illa i nacken och högra armen och måste vila dessa, så jag kan inte sitta vid datorn. Tyvärr kan jag inte ligga bekvämt, hålla en bok eller hjälpa Mutti med veden heller... och att skotta rent kring brevlådorna och soptunnan får vänta *suck*. Undrar vad Gud menar med det här... att jag skall ta det extra lugnt just nu, kanske?
Så där, då är Muttis glasögon inlämnade för lagning, och vi skall få dem tillbaka redan i morgon... något Mutti verkligen uppskattar, för utan dem är hon ordentligt handikappad. Hur sysselsätter man en mamma som inte ser? Jag satte på radion och hon grävde fram ett gigantiskt förstoringsglas så att hon skulle se att lösa korsord... det ger henne något att göra ett tag i alla fall.
DHL mejlade att vi hade ett paket att hämta i Gullspång - så vi ilade förstås dit, nyfikna så vi kunde spricka eftersom de inte angav någon avsändare. Det visade sig komma från min bror Bobo, hans sambo Kattis och lille Hampus och innehöll en lapp med texten "Hej! Här kommer en fikastund med posten (DHL)! Kram från oss" samt allt detta:
 Gissa om vi lät oss väl smaka av både te, kaffe och kakorna? Samtidigt som vi gladde oss över denna underbar familj vi har... tänk att göra sig ett sådant besvär för att bjuda på fika, trots avståndet (i mil) mellan oss. Tusen tack, älskade ni! Måste också få uttrycka min stora tacksamhet för all tid och ork Mutti lägger ner på det vi måste göra för att uppfylla vår del av avtalet med KFM, budgetrådgivaren och soc... hon ringer runt och ordnar autogiron eller delbetalningar på sådant vi fortfarande skall betala själva - t.ex. medicin, el, kommunala avgifter och Muttis TV-licens (huslånen har vi alltid haft autogiro på) - och meddelar resten att de i fortsättningen skall vända sig direkt till KFM. Tänk, att det äntligen är igång nu! Visst, det blir oerhört magra år en bra tid framöver, men vad gör det? Vi slipper må dåligt över att pengarna inte räcker... budgetrådgivaren ordnar avtal med fordringsägarna och KFM tar hand om fördelningen. Allt vi skall göra är att betala vård, mediciner, boendekostnader och mat... resten lyfts från våra utmattade axlar. Den vila det ger kan helt enkelt inte överskattas...
Nu ber jag till Gud att också FK visar barmhärtighet och förtidspensionerar mig. Jag orkar inte ens tänka längre, utan slänger med djupaste förtvivlan alltihop i Herrens händer. Om de som bestämmer äntligen kunde förstå att mina symptom bara förvärras av all denna osäkerhet och ifrågasättandet av hela mitt liv... och apropå det, varför har inte läkarkåren för länge sedan rest sig som en man/kvinna och vrålat i rent raseri över att FK inte tror dem om att kunna sitt arbete? Läste i tidningen idag att en man som måste sondmatas för att överleva och en kvinna med både armar och ben brutna anses vara "arbetsföra"... hur tänker egentligen de som tar sådana beslut?!?
Ujujuj, den där ögonkirurgen satte verkligen fart på saker och ting... tidigt i morse ringde de först från vårdcentralen och sedan direkt efter från soc. och meddelade att vi omedelbart skulle åka till Apoteket för att hämta våra mediciner. Mutti skulle dessutom hämta ut en lapp som gav henne rätt att laga sina glasögon på soc.:s bekostnad. Och det var ju bra att de hörde av sig tidigt, så att vi hann hem igen innan "snöstormen" startade - fast särskilt mycket storm blev det inte här hos oss. Tvärtom dalade snön stillsamt - men som den dalade! På några timmar hade vi fått två decimeter ny snö, som snällt lade sig ovanpå de 30 centimeter vi redan hade...
 Innan snöfallet hade jag borstat av bilen... och garageuppfarten var plogad! 2010-01-26
Det har varit en mycket, mycket jobbig dag för både Mutti och mig idag. Eftersom vi visste att vi måste stiga upp extra tidigt, kunde vi naturligtvis inte sova... så är det nästan alltid. Och sedan var det mycket att tänka på innan vi åkte till KSS - inte minst de olika ögondroppar Mutti skulle ha vid särskilda klockslag för att förbereda sig inför sin starroperation. Läkaren berömde oss faktiskt för hur väl vi genomfört premedicineringen... men någon operation blev det inte, för de konstaterade med djupaste allvar att Mutti var för sjuk! Hennes blodtryck var skyhögt och sockret likaså... de funderade på att lägga in henne (och med min kännedom om Muttis oförmåga att ta det lugnt hade jag nog egentligen föredragit det alternativet), men sedan ordnade de så att vår vårddcentral tar över och snabbt ser till att värdena normaliseras så att operationen kan bli av om några veckor istället. Börjas inte den behandlingen genast löper hon stor risk att drabbas av en stroke, sa läkaren! *ryser*
För mig blev det tungt att återkomma till KSS. Jag skulle fördriva två timmar medan Mutti var inne på ögonkirurgin, och eftersom jag hade tänkt sända ett vykort till Mia traskade jag iväg genom korridorerna till entréhallen där det finns kiosk m.m. På vägen dit passerade jag operationsavdelningen och drabbades av fruktansvärt levande flashbacks från den där ödesdigra onsdagen då Daddy skulle amputeras men inte gick att söva... det fick mig att tappa andan, och jag brast i gråt trots att jag försökte bita ihop om smärtan. Framför mig såg jag hur Daddy låg i sin säng och viftade våldsamt med armarna, väsande (han hade ju en syreslang i halsen) av skräck, påverkad av massiva doser morfin... det var det enda riktigt skrämmande som hände under den där veckan i maj förra året, och just det minnet överföll mig med full kraft idag. När jag kom tillbaka till väntrummet hos ögonkirurgin efter att ha postat vykortet blev jag tvungen att sitta och djupandas en lång stund, dricka cola (min antidepressionsdryck) och verkligen tvinga bort minnena... Mutti behövde mig, och jag hade inte tid att fastna i mina egna känslor just då. Typiskt nog ville hon besöka 74:an (avdelningen där Daddy dog) innan vi åkte hem... och det gick bättre än jag hade befarat, personalen mötte oss med öppna armar och jag klarade av att inte tänka på det som hänt utan koncentrera mig på nuet. Men oj, så trött jag var efteråt!
Nu blir det arbetssamma dagar för mig en tid framöver. Jag måste hålla stenhård koll på att Mutti äter som hon skall, tar sina mediciner och inte anstränger sig innan blodtrycket och sockret har sjunkit rejält... måtte Gud hjälpa mig att hålla migränen stången tills dess! För jag vill inte förlora en förälder till... det klarar jag inte av...
Lite ljusare nyheter: Säg mjau till livet! har bytt adress, så den som vill följa klosterkatternas vidare äventyr behöver uppdatera sin favoritmarkering. Den gamla bloggen ligger kvar ett tag, tills jag vet att allt funkar som det skall, men allt tassande hamnar fr.o.m. nu i http://klosterkatterna.blogspot.com. Bara så ni vet! Och så kan jag lugna eventuella nyfikna strutar med att jag givetvis håller på att ordna katternas sidor här i skrivblocket så att Conny, Assar, Sixten, Jenny och Majsan kommer med i gänget. Det tar dock lite tid att få till både texter och grafik, så jag ber er ha tålamod.
Att jag givit upp gentemot FK och KFM betyder inte att jag slutar leva. Idag har jag för nionde året i obruten rad ansökt om avskrivning av mina studielån, och så har jag upprättat ett mässschema för kyrkogruppen fram t.o.m. oktober samt hjälpt Mutti att ordna med ett par små praktiska detaljer i badrummet (bl.a. satt upp en fin krok till våra badrockar, så att vi skall slippa ha dem i hallen). Med posten kom nya elräkningar från både Telge och Fortum... men de har inte förfallit ännu, så vi hinner med dem nästa pensionsdags. Det kanske är dit alla pengarna går - till fakturaprintrar?!?
SMHI har varnat för kallare väder igen... hoppas att det inte gäller just Otterbäcken, för vår vedleverantör är iväg på en välförtjänt semesterresa just nu, och den ved vi har räcker bara tills han kommer hem igen. Undrar hur vintern ser ut hos andra? Vi har fortfarande gott om snö, men den har sjunkit ihop så att täcket bara är cirka 3 dm, och kylan håller sig kring några minusgrader. För ett par dagar sedan rentav töade det lite...
Idag kom det fruktade beskedet: KFM mer än fördubblar min införsel. Jag kämpar för att hålla mig upprätt, och lite grand hjälper det att Mutti är oerhört engagerad i intensiva kontakter med KFM, kommunens budgetrådgivare samt socialen. Själv klarar jag nämligen inte ens av att tala i telefon just nu. Hur som helst är vi äntligen inne i processen att få en total skuldsanering till stånd - KFM har givit budgetrådgivaren i uppdrag att sammanställa vår ekonomi och kontakta alla våra fordringsägare, och socialen skulle ha ett möte idag om huruvida de kan göra undantag för att hjälpa oss med mat m.m. Vi har slutligen fått veta varför de inte kunnat bistå oss tidigare: deras regler kräver att vi säljer huset! Men nu har KFM gått in och sagt att vi inte får sälja, eftersom det skulle förvärra vår situation ytterligare... och förhoppningsvis räcker det beskedet för att socialkontoret skall kunna ingripa.
Elräkningarna, ja. Som jag skrev häromdagen, betalade vi i måndags (söndags kväll) skulderna fullt ut till både Fortum (som äger nätet) och Telge (som levererar elen). Dagen efter slocknade det här hemma... elen hade stängts av, trots att vi hade ringt och berättat att pengarna var på väg. Vi fick kasta oss i bilen och köra de två milen till Hova, där banken ligger, för att faxa in kvittona... men eftersom faxen gick iväg efter kl. 11 (elen stängdes av strax efter 10) "kunde vi inte räkna med att elen slogs igång förrän nästa dag". Alltså kunde vi bara åka hem igen, svepa in katterna i varma täcken och tända fotoskenlampan. Tur att Daddy tidigt lärde mig att alltid ha nödutrustning hemma "ifall att"! Allt vi behövde fanns till hands: lampolja, T-röd till spritköket, tändstickor m.m. Vi kokade massor av te och lagade mat på spritköket, lyste oss med fotogenlampan och tillbringade kvällen med att spela TP (Trivial Pursuit). Sedan kröp vi i säng under dubbla täcken - något katterna gillade! - och jag läste i skenet från fotogenlampan högt för Mutti ur den hysteriskt roliga boken "Mera sportgrodor" av Lasse Anrell... vi gör vad vi kan för att hålla humöret uppe trots svårigheterna.
Igår kom elen tillbaka igen och vi kunde börja elda. Rent teoretiskt går det att elda även utan att cirkulationspumpen går, men det är vanskligt eftersom pannan lätt blir överhettad... och utan cirkulation i systemet går ju inte värmen ut till elementen, så vi hade fått samla alla katterna och oss själva inne i pannrummet för att hålla alla varma. Knappast en bra lösning!
Sedan beskedet om att Jenny och Majsan skall bli klosterkatter kablades ut över kattvärlden, har vi till vår förvåning och djupaste ödmjukhet insett hur gott rykte vi har i de kretsarna... lyckönskningarna och superlativen om oss strömmar in, och alla säger att vi är "ett kanonhem" och att flickorna "får det så bra en katt överhuvudtaget kan ha det" hos oss. Inte visste vi att vi var så kända och hade så gott renommé!
En annan glad nyhet: Mutti skall få operera sitt vänstra öga den 26 januari! Hon har stått i kö i flera månader för att få den här operationen, eftersom hennes gråa starr nu gjort henne praktiskt taget blind på vänster öga och börjar grumla höger öga betänkligt mycket... i nuläget kan hon varken se på TV eller läsa, och köra bil är uteslutet.
Nu skall jag uppfylla mitt löfte och berätta om vår (som i och med detta inte längre är någon) hemlighet. Ni kanske minns att jag skrev att vi blev inblandade i ett räddningsuppdrag häromdagen? Vad det handlade om var två katthonor, som råkat mycket illa ut och snabbt behövde ett tryggt hem där de fick chansen att återhämta sig från sina respektive traumatiska upplevelser. Efter intensiva kontakter med det katthem i Södertälje som tagit sig an de små sötnosarna och funderingar kring hur vi skulle lösa de praktiska problemen (bl.a. ekonomiskt) tog Mutti och jag i samråd med katthemmet beslutet att låta flickorna komma hit... så den 7 februari, då vi ändå passerar Södertälje (jag skall nämligen till Stockholm den helgen för att delta i Kyndelsmässan och ett styrelsemöte i samfundet), hämtar vi hem dem. Egentligen är det inte särskilt klokt att låta ytterligare två katter flytta in i vår kattgrupp... men vi har diskuterat situationen med en kattpsykolog som säger att Assar och Sixten mår bra av den länk som kattflickorna skulle bli mellan dem och oss andra (inte minst Conny), och eftersom vi inte vet hur länge vi får behålla Imma hade vi ju ändå umgåtts med funderingar på en ny katthona... ok, nu blir det två, men det går inte att sära på flickorna eftersom de har tytt sig så totalt till varandra. Tänker på hur det skulle vara att sära på Assar och Sixten, som också tyr sig oerhört mycket till varandra... nej, så gör man inte, det vore som att sära på tvillingar.
 2010-01-17
Mia, min allrakäraste vän - egentligen skulle jag tacka dig varje dag, för det går inte en dag utan att du kämpar för att hålla mitt huvud över ytan. Tusen tack för att du finns!
Idag har jag gått med i stödgruppen Resurs. De har skrivit en så suverän artikel i aftonbladet.se som svar på skriverierna kring de nya sjukersättningsreglerna... å, så jag hoppas att MÅNGA läser den! Och att vi långtidssjuka äntligen blir av med omänskliga stämplar som "arbetsskygg", "parasit", "simulant" o.s.v. Det är tydligen alltför lätt för den som är frisk och arbetsför att stirra sig blind på det kanske tiotalet bidragsfuskare som utnyttjar systemen - och totalt glömma bort oss tiotusentals som inte gör det, som inte överlever utan samhällets skyddsnät. Och som tusen gånger hellre hade varit friska och jobbat än levt så här... jag byter gärna med vem som helst av er när som helst, skall ni veta. Men då får ni ta hela min livssituation: krossad ekonomi och krossad självkänsla ingår i paketet.
Har faktiskt ätit ute - det ni! Det är så sällan, att jag skriver om det... men nu i kväll blev vi påbackade av en herre som hade heder nog att stanna och göra rätt för sig, och de få slantar vi tog emot (för det var ju en olycka, och bilen blev inte skadad) la vi på varsin måltid på pizzerian i Gullspång. Att äta ute är en ouppnåelig lyx för det allra mesta, så vi njöt verkligen av maten! Och den gav oss krafter nog att orka ta itu med räkningarna när vi kom hem, så nu är de viktigaste inlagda i systemet hos vår internetbank. Till alla räkningarna räcker, som vanligt, inte våra pengar... men elen är i alla fall betald nu, tack och lov.
I morgon kan jag troligen avslöja en hemlighet...
Idag kom Connys uppfödare Åsa och Arvid på spontant besök, på väg hem efter ett besök i Göteborg. Mycket trevligt! Och Conny fick gott om uppmärksamhet, vilken han förstås stortrivdes med... han är världens goskatt, t.o.m. mer än Aragorn var (vilket inte vill säga lite), så han uppskattar att bli "hanterad" (d.v.s. att man vänder och vrider på honom, bär honom i famnen och på axeln, pussar och kramar m.m.). De säger att Ragdoll är en väldigt lätthanterlig ras... men jag undrar om inte Cornish Rex gör den rangen stridig, precis som den konkurrerar svårt med siamesen i röstomfång. Hur som helst är det definitivt inte rätt ras för den som vill ha en prydlig soffkudde som inte propsar på uppmärksamhet, den saken vill jag understryka för den som funderar på att skaffa sig en rex.
Strax efter det att gästerna hade fortsatt sin hemresa kom vår trevlige vedleverantör, vilket var i "sista minuten" eftersom vi hade eldat upp det sista vedträet någon timme innan. Och bara någon timme senare blev vi plötsligt inblandade i ett räddningsuppdrag... fast jag vill inte skriva om det förrän allting är lyckligt i hamn, så ni får fortsätta att vara nyfikna ett tag till.
Fick ett mycket bra råd av en god vän, som vet hur det känns att må som jag gör (och ännu värre), och det rådet tänker jag följa. Ringer min läkare direkt på måndag, Lejon - och varmt tack för din omtanke!
Till er som kommer med tips om hur jag kan tjäna extra pengar... ni är så jättesnälla, allihop, men tyvärr är det så att när man har införsel tar kronofogden varenda krona man tjänar utöver det belopp de har bestämt att man får behålla till sin försörjning (vilket i mitt fall är 5.880 kronor - pengar som skall räcka till precis allt: banklånen, elen, telefonen/bredbandet, avlopps-/avfallskostnader, veden, försäkringar, mediciner, sjukvård, mat m.m.). Så det hjälper inte sådana som mig att försöka tjäna extraslantar... vi kan ändå inte betala våra räkningar, hur gärna vi än vill, utan tvingas låta dem vandra vidare till KFM. Med följd att sådant som el, telefon, bredband m.m. stängs av (för vem vill fortsätta att leverera till en som inte betalar?). Visst är det ett konstigt system?!? Jag begriper mycket väl att reglerna går ut på att ingen fordringsägare skall gynnas/missgynnas i förhållande till de andra, men det låser fast en i en situation där man inte själv kan bidra till att förbättra läget. Tala om att uppmuntra till svartjobb! Så det är tur för staten att jag är en ärlig människa som aldrig skulle göra något olagligt...
Jag vet att kasten blir tvära här... men nu ger jag upp. Jag orkar inte kämpa både mot FK och mot KFM samtidigt. Så jag lägger av nu, och låter er göra vad ni vill med mig. Anse mig som ett sådant där apatiskt flyktingbarn, för det är precis så jag känner mig... har ännu inte slutat äta, men tillbringar helst hela dygnet i sängen för att slippa ha kontakt med världen. Kanske ni inte känner till att jag numera har ångest varenda dag, trots mediciner? Och att jag, när jag inte lider av rena migränanfall, går omkring med ständig spänningshuvudvärk. Så varsågoda: ta resten av den lilla tillvaro jag har kvar, eftersom ni uppenbarligen inte är nöjda med att ha krossat mig som människa. Försök sälja huset, om ni kan - banken kommer att protestera, men ni får slåss inbördes. Några pengar har jag inte, inte heller några andra tillgångar. Ingenting jag äger är värt något - det har KFM för flera år sedan konstaterat, så det har jag papper på. Det jag ber att få behålla är mina katter - de går ändå inte att omsätta i pengar, för Imma är gammal och sjuklig, Conny hjärtsjuk och Assar och Sixten alltför skygga för att kunna omplaceras. Och så ber jag er att inte skilja på mig och Mutti. Mutti och katterna är nämligen det enda som hindrar mig från att ta det sista steget. Nej, jag hotar er inte med självmord - jag är inte suicidal, utan bara alldeles för trött för att fortsätta det här skådespelet. Jag kan ändå inte göra något - ni blir aldrig nöjda, hur jag än försöker.
Mina tacksägelser i gårdagens inlägg står definitivt kvar: de jag nämnde gav Mutti och mig en oförglömlig semester från eländet omkring oss. Men kontasten blev för stor för mig... friheten och bekymmerslösheten ombord jämförd med de omänskliga problemen här hemma. Vet ni vad jag har för bakgrundsbild på min dator? Ett foto jag tog i Hornblower's Pub ombord på Cinderella. Ja, en pub - jag som knappt rör alkohol! Men i den puben mådde jag riktigt, riktigt bra... tack vare Mutti och Torbjörn, de andra gästerna och den suveräne entertainern Janne Karlsson. Kvällen i Hornblower's tänker jag klamra mig fast vid, medan FK och KFM slåss om spillrorna här hemma.
Det är så många jag vill tacka för den underbara minisemestern Mutti och jag fick:
Tusen tack, alla ni, som gav oss denna starkt lysande ljuspunkt i ett för övrigt kolsvart mörker!
För en stund sedan ringde telefonen. Jag svarade (som jag alltid gör) med orden "syster Carina" och möttes av en lång tystnad följd av en djup suck. Sedan lade personen på. Undrar om det var mitt undermedvetna som ringde? För det har varit svårt att komma hem efter två (tidsmässigt bara en, men den sträckte sig över måndagen och tisdagen) underbara semesterdagar tillsammans med ett härligt gäng Otterbäckens- och Gullspångsbor, Torbjörns alltid lika fina sällskap och total avkoppling från sjukdomar och bekymmer. Jag älskar mitt hem, vårt fina hus, våra underbara katter... men det är här hemma som vardagens plågor finns: t.ex. väntade ett brev från KFM där de skriver att de vill mer än fördubbla min införsel. Kallt var det också, eftersom vi inte hade eldat på två dagar... vi hade +9,5 grader inomhus, så vi fick stanna uppe och elda, trots att vi var så trötta att vi somnade varje gång vi satt still. Sedan har vi dock tagit igen den förlorade sömnen... själv vaknade jag vid 16-tiden nu på eftermiddagen, och Mutti (som stannade uppe längre än jag i natt) sover fortfarande.
Ljuspunkter finns lyckligtvis i vintermörkret: vår bortovaro har fått Conny och Imma att ty sig till varandra, och nu sitter de båda två ihopkrupna i min famn.
Äntligen lite ljus i mörkret! Nu packar vi... i morgon reser Mutti och jag till Stockholm för att borda Cinderella och njuta av en minikryssning till Mariehamn. Vi blir bara borta ett dygn, så katterna klarar sig - vi skall se till att allt är i ordning innan vi åker. Å, så underbart detta skall bli! Som vi har längtat!
Att vara deprimerad när man har en deprimerad människa att ta hand om har sina "fördelar"... just för att Mutti har så svårt att komma ur sängen, tvingas jag upp för att ta itu med eldning, matlagning och omsorgen om katterna. Vi kan inte ligga bägge två, och just nu anser jag att Mutti har större behov av vilan... det är Daddys frånvaro hon har drabbats av, känslan av att hon blivit ensam och att mannen som hela hennes liv kretsade kring är oåterkalleligen borta. Sorgen har - äntligen - hunnit ikapp henne, och det är viktigt att hon får låta den ha sin gång istället för att tvinga tillbaka den för att kunna "fungera normalt". Min sorg ser annorlunda ut, och så skall det vara... jag sörjer en far, hon en livskamrat.
Ligger under luppen igen, eller snarare mikroskopet (det är väl bara geologer, guldsmeder och urmakare som använder lupp numera?). FK har skrivit till min läkare och bett om en ny utredning av mina sjukdomar, trots att jag befinner mig mitt i en sjukersättningsperiod, och därför var jag till vårdcentralen idag. Det kändes inte alls bra... jag har varit värre deprimerad än vanligt de senaste veckorna, och under sådana perioder blir jag stel, har svårt att prata och längtar hela tiden hem till sängen. Så jag vet inte om jag lyckades göra mig förstådd... jag försökte verkligen, talade om mina tätare migrän- och ångestattacker, sömnsvårigheter (som inte beror på CPAP:en, utan har psykiska orsaker) och mardrömmar, den förlamande tröttheten... men de frågor som FK ställer, t.ex. hur jag ser på en återgång till ett "lättare arbete med hjälp av stödåtgärder", klarade jag nog dåligt. Hur förklarar man, utan att bryta ihop över sin egen förstörda självkänsla, att man inte ens kan ta sig till ett arbete, än mindre jobba? Min koncentration håller i max två timmar, sedan måste jag vila. Och såväl migränen som ångesten kommer utan förvarning... jag är helt enkelt inte pålitlig i en arbetsgivares ögon. Det är så fruktansvärt att tänka på, att bara tanken ger mig ångest. Den onda cirkeln fortsätter att rotera.
En korrektion: helt utan sammanhållning är vi inte, tack och lov. I lördags brann Katthemmet Kompis utanför Nybro (Småland) ner till grunden och de små notiserna om detta i tidningarna förvandlades snabbt till ett nödrop som skallade allt högre ut över landet. Det spreds från blogg till blogg, till communities, till människor som gjorde banners, satte igång insamlingar, mejlade företag och antingen skänkte pengar eller skickade nödvändigheter som kattmat, sandlådor och sand, mediciner, vårdmateriel, sovkorgar, transportburar m.m. På tre dagar har katthemmet fått ta emot gåvor som sammanlagt uppgår till drygt 73.000 kronor samtidigt som billaster med förnödenheter rullar mot Nybro från alla möjliga håll i Sverige. Är det inte fantastiskt?!? I nöden prövas vännen, brukar man säga... och nöden är stor, när ett femtiotal katter står utan tak över huvudet en gnistrande iskall och tungt snöig vinter. De har inte många timmar på sig att komma inomhus innan kylan dödar... myten om att en katt klarar sig ute är bara en myt och inget annat. Tamkatten är just tam! Den är framavlad sedan länge tillbaka för att fungera ihop med människor, och dess immunsystem klarar inte de bakterier som fåglar, möss och andra små byten bär på. Dessutom räcker inte ens en långhårig katts päls till mot en kyla sådan den vi upplever i landet just nu.
Sedan måste jag betona att jag själv ofta får uppleva människors medkänsla och stöd. Alla ni som skrivit till mig med tips på hur jag kan förbättra min ekonomi: tusen tack för ert engagemang! Tyvärr är det så att varje försök till extra inkomster omedelbart tas omhand av kronofogden, så det går inte att komma ifatt med de löpande räkningarna genom att sälja saker, extraknäcka eller hyra ut halva huset, som ni föreslagit. FK tillåter inte heller att jag arbetar ens med någonting lätt en kort period - är jag sjuk, så är jag. Reglerna ser inte till den för mig stora skillnaden mellan att jag kanske jobbar någon timme när huvudet tillåter det mot att jag anses som arbetsför i större eller mindre utsträckning. Och jag vill inte smussla, vare sig med jobb eller pengar. Det är kanske naivt av mig, men jag vill vara en ärlig, hederlig människa som kör med öppna kort i allt jag gör (utom när jag tar emot bikt, förstås - men det är en helt annan sak).
Då är det vardag igen - de stora helgerna är över för den här gången. Och det har gått rätt okay att klara jul och nyår utan att sorgen lagt alltför mycket sordin på atmosfären. Bäst gick juldagarna, för då var Torbjörn här och spred sin underbara trygghet och glädje omkring sig - han är verkligen en ängel, min bror! Nyårsaftonen blev betydligt tyngre, inte bara för att vi var ensamma utan framför allt för att vi lämnade det sista året bakom oss då Daddy fortfarande levde. Både Mutti och jag kände av det, och vi talade om att vi nu gick in i det första året i våra liv då Daddy inte lever. Kan tyvärr inte förklara känslan bättre än så, men förhoppningsvis förstår ni vad jag menar.
Mutti ringde socialkontoret i morse för att be om hjälp med elen, men de svarade att de inte får hjälpa oss eftersom vi har "för höga inkomster" (av någon anledning är de tillsagda att räkna på bruttot, fast det står på Socialstyrelsens hemsida att man skall räkna på nettot - och sammanlagt utgör det en skillnad på cirka 10.000 kronor per månad, när man räknar ihop skatter och införsel). Av samma skäl kunde vi inte få försörjningsstöd. Efter det samtalet bröt Mutti ihop, så jag fick pressa ner ångesten i hjärtats mörkaste hörn och ringa inkassobolagen... och jag vill verkligen betona att Intrum Justitia är mycket mänskliga - de hjälpte mig att ordna så att jag hinner betala skulden till Fortum innan det blir tal om avstängning av elen! Telges representant fick jag tyvärr inte tag i, så för säkerhets skull har jag mejlat dem. De har dock tidigare visat stor förståelse... jag ber till Gud att de inte tappar tron på oss, trots att vi måste framstå som struliga.
Så än är det ljust och varmt här hemma. Mutti sover - det har hon gjort nästan hela dagen, totalt utmattad efter den stora nervpressen i morse. Själv eldar jag, gosar med katterna och vilar själen... hade velat besöka biblioteket, men vi väntar en vedleverans och Mutti klarar inte av att ta hand om den ensam (det håller inte hennes kropp för). Så jag åker i morgon istället!
Om det blir tyst här ett tag framöver, så beror det på att vi har fått elen avstängd. Och egentligen skulle jag vilja strunta i det, låta det vara tills jag får min pension... men utan el fungerar inte vattenpumpen, och då kan vi inte elda i pannan. Vår värme är nämligen vattenburen. Och att vara utan värme när det är -18 grader ute... hur tänker egentligen elbolagen?!? Ok, de måste få in pengar för sin verksamhet, det begriper jag mycket väl, men om jag drev ett företag skulle jag börja fundera kring de kunder som inte betalar och försöka ta reda på varför... för man struntar inte i att betala sina räkningar utan anledning. Särskilt inte när det gäller livsnödvändigheter!
Till er som läser detta (särskilt Torbjörn och Mia): Jag försöker inte tigga pengar av er, det försäkrar jag! Det jag vill få fram är hur känslokalla de är hos Fortum... för nu har jag blivit kränkt så många gånger av dem, när jag ringt och försökt lösa en svår situation, att jag inte känner någon som helst lust att vara diskret. Och så vill jag ge ett ansikte åt alla oss som befinner oss i den här fruktansvärda sitsen - vi som är alldeles vanliga, snälla människor, men som stämplas som lata parasiter, slösaktiga, ansvarslösa o.s.v. eftersom vi som sjuka (jag) och gamla (Mutti) förväntas klara oss på cirka 7.000 kronor i månaden. Samtidigt som vi p.g.a. samma situation alltid släpar efter med minst 5.000 från tidigare månaders obetalda räkningar. Jag undrar just hur många VD:ar och politiker som skulle klara den ekvationen?!?
Den senaste tiden har jag haft märkliga "flashbacks" - gamla fragment av minnen, som bara dyker upp utan att jag förstår vad de vill säga mig. Igår mindes jag t.ex. hur jag stod i den stora hallen en trappa upp i Södra Latins huvudbyggnad, precis utanför dörrarna in till aulans läktare, och hörde Pink Floyds' klassiska hit "The great gig in the sky" eka ut... jag visste precis vilken låt det var, för jag har alltid älskat Pink Floyd och deras platta "The dark side of the moon" är en av de bästa. För er som inte vet det, gick jag på Södra Latins gymnasium på Södermalm i Stockholm, där jag åren 1980-1983 läste humanistisk linje med konstinriktning. För mig var det en oerhört lycklig tid, vilket kanske är en del av budskapet... men varför är det just detta minne som dyker upp? Jag hade inget med situationen att göra - var bara på väg någonstans och råkade passera.
Katolskt: Gudsmoderns dag
Har ni haft en trevlig nyårsafton? Mutti och jag tog det väldigt lugnt, för bägge drabbades vi av samma vemodskänsla: det kändes som om vi stängde dörren till det år då Daddy fortfarande levde. Så vi var inte precis på något festhumör, utan kröp upp i soffan under varsin pläd och tittade på DVD:n "Råttatouille" medan vi drack te och mumsade på en riktigt lyckad kaneläpplekaka som jag hade bakat. Sedan ringde vi till Krister, som var sjuk och satt hemma ensam... han hade reagerar på AH1N1-vaccinationen med diverse symptom, den stackaren. Den enda tradition vi höll fast vid var att lyssna till "Nyårsklockan", suveränt deklamerad av Jan Malmsjö... sedan gick vi hem till min sida av huset och spelade TP medan vi fortsatte att fika och äta av kakan. Vid 3-tiden, när vi både hade samlat lika många "ostbitar", packade vi ihop spelet och kröp i säng... och i natt sov jag faktiskt riktigt bra!
Under natten har det snöat kraftigt, men plogningen vi fick gjord i förrgår "fungerar" fortfarande, tack och lov. Annars skulle vi knappast kunna ta oss runt utomhus, för vid det här laget är snön cirka halvmetern djup, och temperaturen håller sig omkring -10 grader dagtid. På natten kan det bli hela -17! Och för trakterna kring värmande Vänern är det att betrakta som kallt, har jag fått klart för mig... själv är jag van vid värre, eftersom vi där jag växte upp i Sörmland (Sorunda) kunde ha meterdjup snö och lägre än -20 grader om dagarna vintertid. Åren i Stockholms närhet var dock inte alls lika kalla... städer är alltid varmare p.g.a. all belysning, gatuvärme, spillvärmen från husen m.m.
|
2010-06-06
Valborgsmässoafton... då är det väl vår på riktigt, säg?!?
Faster kommer och firar dig strax före påsk, och present har hon med sig också... fast vad det är, får du vara nyfiken på ett tag till *ler stort*.
Nå, nu skall jag inte frångå min strävan att vara mer positiv... låt oss istället glädjas åt att snöstormen Xynthia verkar ha gått mera österut och vi därför bara haft lätt snöfall och lite småblåst idag. Jag är mer orolig för stockholmarna, som tydligen skulle bli de som drabbades värst... hoppas att de som inte absolut måste ut håller sig hemmavid tills det är över. Och att arbetsgivarna tar sitt förnuft till fånga och slutar göra löneavdrag för dem som lyder myndigheternas uppmaning att inte ge sig ut i trafiken! Här är det lugnt och skönt nu, vi fick en vedleverans idag och har allt vi behöver... så vi går gärna i ide några dagar utan att lida någon som helst nöd. Särskilt Conny har förberett sig för alla eventualiteter, som synes (den vita dynan under honom är elektrisk) *skrattas*.
HJÄLP, VI HAR BLIVIT INSNÖADE! Ja, det är bokstavligen sant... det senaste dygnet har det snöat så kraftigt att vi varken kommer runt huset utifrån eller kan ta ut bilen. Hur sjutton skall vi lyckas ta oss till Stockholm på lördag?!? Jag har beställt plogning av garageuppfarten, och han lovade komma så snart han hann även om han inte vågade säga exakt när. Snösvängen lär ha bråda dagar nu! Och man får hoppas att det stämmer som de skriver i tidningarna, att motorvägarna hålls rena. Är lyckligtvis van vid sådant här väglag, eftersom jag är uppvuxen på landet och vi dessutom brukade tillbringa sportloven i farmors stuga i Dalarna - och även om det var länge sedan vi hade så här mycket snö, minns jag att vintrarna på 1960-, 70- och 80-talen kunde vara både snörika och riktigt kalla. Det är först de senaste decennierna som vintrarna har varit milda... åtminstone i de trakter jag har bott i.
Igår kväll, när Mutti och jag tog in den ved som vår trevlige leverantör kom med, kände jag en tydlig fläkt från historiska vingslag... gnistrande snö, stjärnklar himmel, tjugo minusgrader och två väl påpälsade tanter som staplar ved... man kunde nästa höra Glenn Miller spela och en knastrande radio tala om kriget. Grodan och jag pratade ibland om att våra föräldrar var så präglade av sina upplevelser av andra världskriget att deras minnen nästan blivit våra, och det är en känsla som jag behållit genom åren... jag är mycket förtjust i tradjazz, och jag skulle gärna möblera mitt hem med oljelampor, gammaldags möbler och en radio som spelade klassisk musik varvat med nyhetssändningar. Själv kriget, ransoneringar och umbäranden önskar jag förstås varken mig själv eller andra! Men mycket av atmosfären, känslan av sammanhållning människor emellan och förmågan att glädjas åt det lilla tror jag att vi har tappat bort. Har ni läst boken "Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap" av Mary Ann Shaffer?
Vill Du nå dagboken för år 2009?
Klicka här!
