|
och det har hittills fungerat alldeles utmärkt! Försök till dagbok...   2009-12-31
En gammal tradition som jag levt med sedan barnsben är att "som det nya året börjar, blir det". Så trots att jag egentligen är rejät deprimerad just nu, lider av svåra sömnproblem och ångest samt tycker att alltför mycket tynger mina axlar, tänker jag göra mitt bästa för att fira en riktigt mysig nyårsafton. Skall baka en kaneläpplekaka åt Mutti och mig, och en flaska päronsoda duger gott att skåla i... och så kanske vi tar en biltur och kikar på fyrverkerierna, om vi inte föredrar att stanna inne i värmen. Vår pålitlige vedleverantör besökte oss idag, så frysa behöver vi tack och lov inte... och varken Telge eller Fortum har stängt av elen än, trots att vi ligger efter med deras räkningar. Man skall inte försumma att glädja sig åt sådant!
Och nu är det dags för mig att önska er allesammans ett riktigt ljust, lyckligt, positivt, välsignat och på alla sätt
GOTT NYTT ÅR 2010!2009-12-30
Nyårsafton har alltid varit en trevlig upplevelse för mig, och jag ser fram emot den på samma sätt varje år... men något jag aldrig har lyckats förlika mig med är att den innebär att vi lämnar december och går in i januari. Missförstå mig inte, jag har inget direkt emot januari som månad... men december är min älsklingsmånad, och den känns alltid alldeles för kort!
Mår mycket dåligt i själen just nu p.g.a. mina ekonomiska problem - räkningar på flera tusen ligger och förfaller, därför att min pension tog slut den 19:e (den kom den 18:e) p.g.a. tidigare förfallna räkningar och nödvändiga inköp. Hur skall man någonsin komma ikapp sedan man en gång halkat efter? Medan jag med ångesten brinnande i kroppen sitter och väntar på en pensionsutbetalning för att kunna betala en räkning som förfallit, hinner nästa komma... jag kommer aldrig till den punkt där jag kan betala den innevarande månadens räkningar, utan ligger alltid, alltid efter minst en månad. Hur det känns kan jag, som inte svär, inte uttrycka i ord.
Nu har en stor sten lagts på bördan i form av ett brev från min snälle läkare, som lakoniskt meddelar att FK hört av sig och vill ha en ny rapport om mitt hälsotillstånd. Han är så arg på dem - hade velat förtidspensionera mig permanent för flera år sedan, eftersom jag helt enkelt inte kan bli friskare än så här... men vad hjälper det att han vill mig väl? Nu har jag varit först sjukskriven och sedan sjukpensionerad sedan april 2001, och trots att jag hela tiden har kämpat som ett djur för att bli arbetsför åtminstone i mindre utsträckning faller jag hela tiden på samma saker: jag kan inte koncentrera mig i mer än högst två timmar, inbegripet resvägen t.o.r., och jag kan aldrig lova bort mig någonstans eftersom jag inte vet från ena timmen till den andra om jag kommer att stå på benen när det är dags. Min bästa väninna Mia, som är en mycket klok och väl insatt person, har givit mig rådet att börja rapportera till vårdcentralen varje gång jag drabbas av ångest, migrän eller något annat av mina sjukdomssymptom... det skall jag ta upp med min läkare när jag träffar honom i nästa vecka, för det är ett mycket bra råd. Gissa om min läkarjournal snart skulle vara fullproppad med små anteckningar om "migrän 4 timmar", "migrän 3 dygn", "ångestanfall halv dag", "depression, ihållande" o.s.v... hur skulle FK tackla det?
Det värsta är att jag ju faktiskt trodde att jag skulle få vara ifred för FK ett tag nu, eftersom jag fick ett beslut om fortsatt sjukpension i somras... inte trodde jag att de skulle börja jaga mig igen så snart efter det!
Jag drömmer så mycket konstigt just nu... fåniga drömmar som är så osannolika att jag irriterar mig på dem redan medan jag drömmer! Men det är en förmåga jag delat med Daddy, detta att veta om att jag drömmer medan jag gör det... vet inte om andra också gör så? Det är nog som det stod i en rolig bok om reinkarnation jag hade en gång i tiden (som jag sedan lånade ut till någon och tyvärr aldrig fick tillbaka): "Skytten är så jordbunden att han behöver startraketer för att få en utomkroppslig upplevelse" *skrattar*.
I vaket tillstånd försöker jag dock få tillvaron att bli så vettig jag klarar av och orkar utan att bli sjuk. Dagens projekt var att ställa tillbaka böckerna - sorterade både efter ämne och författare - i bokhyllorna efter ommöbleringen... det tog hela dagen, eftersom jag fick ta många raster, men jag är mycket nöjd nu när det är klart. Ja, hm, själva städningen av rummet återstår förstås... men efter att ha hållit på med böckerna är jag helt slut, så städandet får vänta tills i morgon.
 Så här blev biblioteket (faktaböckerna - romaner, humor m.m. står i hyllorna bakom där jag stod med kameran)
Mutti har också varit flitig, bl.a. beställt ved för hela januari och hittat presumtiva köpare till Daddys vapensamling och hans radioutrustning (han var ju, precis som de flesta i vår familj, radioamatör). Dessutom skall vi få plogat av en hygglig kille som har en grävfirma här i Otterbäcken, eftersom vi inte klarar av snöskottningen själva - vi har fått någonstans mellan 30-40 cm snö sedan före julafton, och det blir för tungt för oss att skotta (särskilt som det är skare).
Vill ta det här tillfället i akt att tacka så innerligt för alla underbara julkort och mejlhälsningar vi fått! I år har de behövts mer än någonsin, eftersom vi stod inför den första julen utan Daddy... ni kanske inte tror det, men era livstecken bär oss genom det svåra.
Hej hallå, här har ni mig igen! *vinkar ivrigt*
Har ni haft en fin julhelg? Här har varit lugnt och skönt, vi har ätit gott, umgåtts, skrattat och vilat. Midnattsmässan som jag celebrerade i St. Rafaels kapell kom att bli en underbar upplevelse, trots att jag - ringrostig som jag är - gjorde en hel del fel... vi fick tre oväntade deltagare, tre killar som riktigt försjönk i mässliturgin och psalmerna, och som efteråt sa att mässan varit en "fantastisk avslutning på julaftonen". De hade kommit för att de var nyfikna... en katolsk midnattsmässa skiljer sig ju rätt radikalt från en luthersk julotta, och efteråt under fikat talade vi om skillnaderna mellan katolicism och protestantism. Hoppas att de vill komma tillbaka fler gånger!
Annandagen låg jag sjuk i det senaste halvårets värsta migränanfall, så den minns jag ingenting av. Det brukar bli så här... jag blir ofta sjuk efter en längre tids ansträngning/upptrappning. Lyckligtvis stannade Torbjörn en dag extra i år, så jag hann ändå umgås med honom - det var en av de viktigaste sakerna med hela julen, tyckte jag, för mina syskon betyder så oerhört mycket för mig och Torbjörn står mig väldigt nära.
Idag har Mutti och jag möblerat om i biblioteket (ja, vi är inte klara än...) så nu är jag så trött att det sjunger i skallen. Får nog bli en tidig kväll, misstänker jag...
I vår familj är traditionen den att dagen före julafton ägnas åt förberedelser... städning, klädande av julgranen, pyntande och matlagning. Det känns märkligt att Daddy inte längre är med oss i fysisk form, men vi har hängt upp ett stort porträtt av honom i vardagsrummet och andligen kommer han att fortsätta finnas i vår närhet. Saknaden underlättas också av att veta att hans julfirande i år blir det mest fulländade eftersom han är tillsammans med den vi firar: Jesus Kristus! Kan man fira jul bättre än så?!?
Snön ligger cirka 2 dm djup ute, kylan får stjärnhimlen att gnistra klart och julfriden har inträtt. Nu "försvinner" jag från cyberrymden ett par dagar - julhelgen är helig för mig och jag kommer att tillbringa den dels i kapellet, dels tillsammans med Mutti, Torbjörn och katterna. Datorn får vila...
 2009-12-22
Sista bilturen före jul (hoppas vi)... jag körde ännu en vända till Odinslund samt besökte biblioteket, vårdcentralen och Apoteket. Passade på att ta lite foton av vårt vackra vinterlandskap:
 Gullspångsälven
2009-12-21
Det är intressant att tänka på att julen väcker en sådan stress hos människor. Skulle man intervjua folk om vilken känsla tiden före jul fyller dem med, skulle många nog svara stress... hur kan det komma sig, när det är FRID julen handlar om? En del utgör nog det faktum att folk vill hinna med så mycket före jul för att sedan kunna koppla av under juldagarna... men kan man verkligen koppla av så snabbt efter att ha stressat så hysteriskt under så lång tid? Matematiken går liksom inte ihop - att tre dagars frid skulle vara värd en hel månads stressande. Eller är det så att man inte sprider ut det man skall göra på hela månaden och just därför stressar de här dagarna precis innan julhelgen inträder?
Mutti och jag orkar bara göra en sak per dag, så vi måste använda hela månaden vare sig vi vill det eller inte. Idag stod soporna på schemat - vi hyrde ett släp och körde två lass till återvinningsstationen Odinslund med hjälp av en bil vi hade lånat av en god vän. I morgon skall vi städa, och på onsdag är det dags att pynta samt förbereda julmaten... d.v.s. jag pyntar, och Mutti tar hand om maten.
Jo, en sak till gjorde vi faktiskt - de sista julkorten kom iväg. Men inte med Posten, utan vi åkte runt med dem till vänner och släktingar här på orten. Det är en tradition vi har lagt oss till med sedan vi flyttade hit: att åka runt och önska god jul. Inte bara dem man umgås med, utan även butikspersonal o.s.v.
Fjärde adventssöndagens tema är rätt handlingssätt.
Så har vi hunnit till fjärde advent, och Mutti och jag har tillsammans med ett hundratal andra ortsbor och en underbar kyrkokör sjungit in julen i Amnehärads kyrka. En sådan upplevelse det var! Det kom som en belöning efter ännu en vedstaplardag, eftersom min svåger Rolle och min systerson Kevin kom med det lass de hade lovat oss. Puh! Men oj, så fint det blev och så skönt det är att ha gott om ved... särskilt nu när vinterkylan har kommit på allvar.
Har räknat lite översiktligt på vår ekonomi... medan Daddy levde och vi hade stora utgifter för bl.a. bensin, sjukvård, mediciner och förbandsmaterial samt villaolja, gick vi back med cirka 6.000 kronor per månad. Nu, ett halvår efter hans död och konvertering till vedeldning går vi "bara" back med drygt 3.000... det går med andra ord åt rätt håll, och kan vi fortsätta att kämpa på kanske vi rentav är (nästan) ikapp till nästa sommar? Det förutsätter förstås att ingenting händer och att vi klarar av att fortsätta beta av skulderna i den här takten. Det svåra med att försöka få balans är tyvärr att när man en gång har halkat efter, ligger man liksom alltid minst en månad efter alla andra... innan vi hinner betala förra elräkningen, hinner nästa dimpa ner i brevlådan o.s.v. Nåja, på något sätt skall vi klara det här!
Med risk för att bli utskrattad av mina tornedalska vänner, kan jag rapportera att det är rätt kallt här i Otterbäcken. Vid lunchtid var det -9,5 och nu när solen har gått ner blir det allt kallare för varje timme som går. Inne är det också rätt kallt (+13 grader), eftersom veden tog slut igår kväll... men nu på förmiddagen kom vår trogne vedleverantör med 2 kubik prima ved och snart skall syrran med familj komma med ett lass också. Sedan har vi ved över både jul och nyår - härligt! Har suttit och värmt Imma i famnen en lång stund, och Conny ligger i sin elementsäng... killarna i övervåningen klarar sig bra, ordentligt påpälsade (i ordets rätta bemärkelse) som de är. Snö har vi också gott om, och fortsätter kylan lär julen bli så där härligt vit som den var när jag var liten... läste någonstans att våra minnen lurar oss att tänka att vintrarna var kallare och snöigare förr, men det stämmer inte: jag har dagboksanteckningar från 70- och 80-talen som talar om -20 grader dagtid och foton föreställande meterhöga snötäcken, så helt kan jag inte missminna mig hur det var.
Igår kom min pension, och sedan jag hade betalat räkningarna gav jag mig ut i den stora världen (d.v.s. Mariestad) för att handla. Hade en lista med mig och följde den slaviskt - kattmat och kattsand/pellets hos Granngården, julmat hos Willys och ICA Oxen (fast de sista sakerna fick jag söka hos ICA i Töreboda och Gullspång, för det hittade jag inte i Mariestad) samt frimärken hos Företagscenter. Hade tänkt besöka Coop också, men den fullpackade parkeringen utanför avskräckte mig... nå, jag fick tag i det jag hade planerat, och något utöver det tänkte jag inte låta mig lockas att köpa. Min pension är inte stor, och trots att Torbjörn varit kärleksfull nog att skicka oss 1.000 kronor blev handlandet en rätt dyr historia. Det mesta har gått upp ruskigt mycket i pris sedan förra julen... det är tur att man inte skall ha råd med julklappar också! Lyckligtvis äter vi av julmaten ända fram till trettondedagen, så när man slår ut summan på flera veckor blir det inte lika farligt.
När jag kom hem var jag mycket, mycket trött... inte av själva handlandet eller bilkörningen, utan av att vara omgiven av så mycket folk.
Ibland möter jag åsikten att det är lönlöst att be till Gud, eftersom man aldrig får några svar. Det är ett argument som jag bestämt tillbakavisar. För visst får man svar! Någon enstaka gång rentav precis det man har önskat sig... som t.ex. idag, när det samtidigt som snön djupnade och kylan blev värre damp ner en "julklapp" i brevlådan i form av en slant från kommunen, som varje år delar ut julpengar till behövande invånare. De pengarna blev vinterstövlar till Mutti, något hon länge behövt och jag bett Gud om många gånger. Men oftast ser bönesvaren inte ut som man väntar sig, därför att Gud ger en bättre saker än man själv tänker ut... saker som gynnar en bättre på sikt, i det stora perspektivet, än ens egna små och ofta kortsiktiga önskemål. Jag läser just nu Stefan Einhorns oerhört tänkvärda bok "Vägar till visdom", i vilken han ger många och tydliga bevis för att godhet alltid lönar sig bättre än ondska därför att goda gärningar alltid förr eller senare reflekteras tillbaka på en själv. Även en egoist tjänar alltså på att vara medmänsklig! Medan ondska har motsatt effekt... det illa man gör, slår alltid tillbaka på en själv på ett eller annat sätt.
Mutti är överlycklig över sina nya stövlar, och jag tackar både Gud och Gullspångs kommun som visar en sådan godhet mot sina svagare medmänniskor. Tänk att ha gåvor till mindre bemedlade inräknade i sin budget varje år - visar inte det prov på hur fantastiskt medmänskliga även politiker kan vara?!? Jag bodde åren 1976-2002 i Nacka kommun, och trots att den så länge jag minns hört till Sveriges rikaste har den aldrig visat prov på så mycken god vilja som den här fattiga lilla landsortskommunen gör - och det oavsett vilket parti som styr. Vad beror det på? kan man undra. Det har inget med pengar att göra, utan handlar om vilket perspektiv man har när man betraktar sin omvärld...
I lördags kom kylan och strödde frost över marken, igår snöade det lätt och idag yr tät snö över hela trakten på det där juliga sättet som känns så mysigt när man inte behöver oroa sig över värmen. Mutti och jag har uppfyllt ett löfte - på loppisen mötte vi en ensamstående invandrarkvinna med tre glada barn som vill fira "svensk jul" i år och som därför försökte köpa julpynt så billigt som möjligt, och vi lovade dem en låda med diverse julsaker eftersom vi har mycket mer än vi använder. Det var härligt att se barnen studsa av glädje när vi räckte över kartongen! Och vi önskar att vi hade råd att ordna ännu mer jul åt dem... men deras lägenhet verkade liten, så förhoppningsvis räcker det de nu har samlat ihop. Efteråt tog vi en biltur genom Otterbäcken och beundrade alla vackra ljusdekorationer i trädgårdarna och på husen... bl.a. bor det två amerikanska familjer här, och deras hus är förstås extra spektakulära så här års. Själva har vi inte haft ork att pynta utomhus än, men det skall bli av i helgen så att också vårt hus bjuder på lite ljusfägring under julveckan... Mutti skall laga ljusnätet (som vi klär tujan vid rampen i, så att den ser ut som en utomhusgran) som jag råkade kapa av med gräsklipparen i våras... *host, harkel*... och grangirlangen med ljusdioder skall fästas utmed verandaräcket. Blir säkert fint, även om det är lite mer modest än de flesta grannarnas dekorationer. Vem vet, till nästa år kanske vi kan lägga ett ljusnät över tårpilen också!
Tredje adventssöndagens tema är kärlek.
Ur katolsk synvinkel kom årets tredje advent att bli liturgiskt fullmatad - inte bara är det skifte av liturgisk färg (resten av advent är lila, men just denna söndag är rosa, eftersom den är helgad åt jungfru Maria) utan dessutom firas dels jungfru Maria som blivande moder och föredöme i kärlek, dels helgonet St. Lucia som ljusbringerska till dem som lever i mörker (både faktiskt och i andlig mening). Också hon är förstås ett föredöme i kärlek, eftersom hon gav sina ögons ljus åt sina medmänniskor... så visst hänger det ihop. Som så mycket i den sanna kristendomen! Och med sann vet ni som känner mig att jag inte menar en viss kyrka eller trosinriktning, utan Jesu kärleksbud och meningen med livet: att älska och värna om skapelsen.
Jaha, då har man blivit 45 år, då (det inträffade kl. 02.46 i natt)... istanes! Jag som aldrig har lyckats bli äldre än cirka 10 år gammal inombords... fast ibland tänker jag som Dunderklumpen, att man är alla sina åldrar samtidigt. Alltså både barn och vuxen om vartannat. Och att olika åldrar dominerar vid olika tillfällen. Mutti brukar säga att hon "inte känner igen kärringen i spegeln", men så är det inte för mig... fast det kanske beror på att jag har sett ut så här större delen av mitt liv? Bara blivit allt rundare i ansiktet (och mörkare i håret) - hihi!
Något större partajande har det inte blivit idag. Mutti och jag har fällt en rätt stor björk som ändå stod i vägen och som vi nu mödosamt håller på att förvandla till ved i lagom bitar, och snart skall vi baka - hon kanelbullar och jag (troligen) en tigerkaka. I morgon kommer syrran med familj hit för att fira mig med världens bästa present: ett släp fullt med ved! Och på tal om det, vill jag från djupet av mitt hjärta tacka alla som på olika sätt sänt mig så fina födelsedagshälsningar - de har gjort mig mycket glad!
Slutligen vill jag dela med mig av två underbara julsånger, som båda sjungs (på svenska) under LKK:s julnattsmässa och som därför (och av andra anledningar) går rakt in i hjärtat på mig. Den första är obligatorisk i mässan, den andra valfri... för mig känns båda lika viktiga...
2009-12-10
Min kusin Berit och hennes make Lennart har givit mig en så fin födelsedagshälsning - titta här!
Kan skvallra att jag har lyckats ta ett foto av Imma och Conny ätande ur samma matskål, och Mutti har kommit så pass nära Assar utan att han morrar att hon kan sticka till honom små godbitar. Bådar gott! Sixten kan vi klappa, om vi är försiktiga och inte gör några hastiga rörelser... så nog går det framåt på alla fronter, och vi ser varje litet framsteg som mirakel. Kan man göra annat, när man steg för steg lyckas vinna skygga varelsers förtroende?!?
Ni har väl lagt era fiskar i blöt idag, vänner? *skrattar*
Låg i migrän hela dagen igår och blev kärleksfullt ompysslad av Mutti samt hade värmande sällskap av Imma och Conny. På kvällen, sedan mörkret sänkt sig över rummen, kom Sixten på besök också... en lång stund låg han vid mina fötter, innan jag blev tvungen att byta liggställning och därmed tyvärr skrämde bort honom.
Min gode vän har svarat på brevet jag skrev... *lättad*
Resten av julkorten har gått iväg idag. Kommer också att skicka ett via mejl, eftersom jag inte har råd med frimärken till alla jag vill julhälsa till. Frimärkena fick användas till de allra närmaste, eftersom jag bara kunde köpa ett häfte... hoppas att resten av er inte tar illa upp, utan förstår att min vilja (som vanligt) är betydligt större än min förmåga!
Har nu skrivit ett långt brev till min gode vän som lämnade kyrkan igår, och hoppas innerligt att han skall vilja ta kontakt med mig. Detta att vara kyrkligt aktiv har sina sidor - man blir lätt så intimt föknippad med kyrkan att folk inte kan se skillnaden på mig som representant för kyrkan och som privatperson. Ändå försöker jag verkligen vara tydlig med att jag inte själv blandar ihop dessa två "roller"...
Andra adventssöndagens tema är självförglömmelse.
Har haft en stillsam dag idag, mest läst och funderat. En vän har tagit beslutet att lämna kyrkan... det känns oerhört ledsamt, och jag vet inte hur jag skall hantera situationen. Vill säga något, men vill samtidigt inte få honom att tro att jag försöker övertala honom... det är så viktigt att man alltid respekterar människors beslut, men samtidigt vill jag inte tiga still och få honom att tro att jag inte bryr mig om honom... för det gör jag!
Goda vänner kom över med en hel kasse full med siklöja idag, som Mutti har delat upp i portionspåsar och fryst in. Gissa om katterna var fascinerade - särskilt Imma - och nu har åtminstone de fyrfota medlemmarna av familjen maten ordnad för lång tid framåt.
Har fått iväg hälften av de julkort jag tänker sända i år...
Idag har jag varit i Kristinehamn och givit blod *glad*. Som vanligt var det lite knepigt... jag är ju egentligen en ynka och mycket talar mot att jag borde syssla med sådant här eftersom jag ofta svimmar efteråt, de inte får ut hela mängden de "skall" ha eller något annat strular, men jag VILL ge blod, VILL att det skall funka, och på något sätt får jag alltid till det i slutänden. Den här gången fick sköterskan stå och hålla i nålen i en särskild vinkel för att blodet skulle rinna bra *skrattar*... men hon sa att hon så gärna gjorde det, och jag blev varken yr eller mådde dåligt efteråt. Tvärtom! Att ge blod får mig alltid att känna mig euforisk, både fysiskt (för kroppen mår jättebra av det) och känslomässigt (för man känner sig så duktig, så nyttig).
Snälla du som läser detta, om du inte redan är blodgivare så BLI DET! Bara i storstäderna behöver de minst 20.000 nya givare per stad, och alla landsting mer eller mindre skriker efter blod nu i december när olyckorna ökar. Det är så enkelt, går så fort och får en som sagt att må så bra efteråt, både mentalt och fysiskt - och man BEHÖVS! Blod kan bara lagras i sex veckor, och inte bara operationer kräver blod utan också många medicinska behandlingar, bl.a. vid cancer. Du känner säkert någon som någon gång behövt blod för att överleva... bli en av dem som räddar andras liv!
Så här går det till att ge blod: du blir kallad till din blodcentral tre-fyra gånger om året. När du kommer dit får du fylla i ett frågeformulär (en hälsodeklaration) samt identifiera dig. Sedan får du lägga dig på en underbart skön brits, bjuds på juice (hur mycket du vill) och får en nål i armvecket antingen på höger eller vänster arm (de letar upp ett bra blodkärl). Sedan ligger du i cirka 20 minuter medan en maskin fyller ditt blod i speciella påsar (man ger max 4,5 dl per gång, vilket är mindre än 10% av ens blod), och under tiden kan du läsa, se på TV, prata med de andra givarna och med personalen. Stämningen är alltid glad och skojfrisk! Att ge blod känns inte annat än just när de sätter i nålen - då sticks det lite grand, men inte värre än vid en vanlig provtagning. Efteråt får du gärna ligga kvar en stund och vila, och sedan får du sitta ner i deras fikahörna och ta en smörgås eller en frukt, dricka mer juice och fika. Du får poäng för varje givning, och centralen har saker som du kan välja för dina poäng - eller så spar du dem till senare. Själv valde jag denna gång en ståltermos och en jättesnygg, varm halsduk... nästa gång skall jag börja spara, tills jag kan ta den fina morgonrock de har i sitt sortiment (den skall Mutti få i present). Tidigare har jag valt t.ex. temuggar, en cykelhjälm, böcker och tröjor. De har också glas och porslin m.m. från kända designers som Höganäs, Rörstrand, Filippa K m.fl. Man får också saker i gåva... den här gången fick jag en fickalmanacka 2010, en isskrapa och två kulspetspennor. Men det är förstås inte för att få saker som man ger blod, utan för att hjälpa sina medmänniskor! Innan man går skickar sköterskan med en kur järntabletter, som skall underlätta återbildningen av det blod man skänkt. Särskilt för kvinnor är detta viktigt. Och när man känner sig redo, säger man hej och går - nöjd och glad.
December - min favoritmånad! Ja, jag älskar alla månader... men på något vis har jag alltid burit just december närmast hjärtat, inte bara för att det är min födelsemånad utan också för alla de vackra ljusen och människans inneboende förmåga att balansera upp den yttre kylan med inre värme. De flesta i världen är goda, många av dem är riktiga änglar som förgyller tillvaron för sina medmänniskor (och djur) på tusende sätt... december är deras månad, tycker jag, även om jag inte riktigt kan förklara varför.
Mutti och jag är klara med adventspyntandet och förbereder nu ett trevligt kafferep i morgon eftermiddag med några goda vänner här i trakten. Vi skall bl.a. diskutera en idé jag har fått, om att försöka ordna shoppingresor för de boende på Amnegården (ålderdomshemmet) en gång i månaden... haken är att ordna en minibuss, bensinen kan Mutti och jag stå för eftersom vi ändå skall handla när vi får pension. Jag vill så gärna använda mig av alla de kunskaper jag fått av att hjälpa Daddy de här senaste sju-åtta åren... känner att de kan komma andra till glädje utan att samtidigt krossa mig. Så jag har länge grunnat på detta att många äldre aldrig får chansen att komma ut, promenera, gå i affärer o.s.v... ingen har liksom tid, och varken kommuner eller landsting anser sig ha råd att ordna sådana här saker. Mutti och jag gör dock en shoppingrunda varje pensionsdags, eftersom vi alltid behöver ordna saker då vi fått pengar... så vad skulle vara enklare än att stuva in några passagerare och ta dem med oss?!? Rullstolar kan vi hantera och de flesta problem är fullt överkomliga (det lärde mig livet tillsammans med Daddy) - det enda villkoret är att våra medresenärer måste vara klara i huvudena och kunna ta vara på sig själva (för vi får förstås inte ta medinciskt ansvar för andra, eftersom vi inte är utbildade). Tanken är att vi sätter upp en lapp på Amnegården där vi skriver att vi gör en sådan här resa varje månad t.ex. den 20:e och att vi åker till olika orter varje månad... tänker främst på Skara, Skövde, Karlstad, Örebro och givetvis Kristinehamn och Mariestad. Sen får intresserade anmäla sig, antingen till någon kontaktperson på hemmet eller till oss. Svårare skall det väl inte behöva vara?
Måste få skvallra att Conny tog en mus i källaren i kväll! *skrattar* Han blev nog lite putt när jag tog den ifrån honom och bar ut den (den levde fortfarande), men verkade sedan nöja sig med att jag pussade honom och berömde honom som en skicklig jägare...
Så är november månad över och latinkursen tar jullov fram till i början av januari. I kväll följde Mutti med till lektionen och magistern tyckte tydligen att det var helt i sin ordning, för när vi fick ett litet "prov" (bara för nöjes skull - vi har inga riktiga prov) där vi skulle para ihop femtio latinska sentenser med svenska översättningar fick också hon delta. Tror att det gick rätt bra för henne... men så har hon också ett utpräglat språksinne och är väl bevandrad i Asterix-böckerna... *skrattar*
Är äntligen klar med att printa och posta alla ex:en av "Smaragden" - gräsansfullt försenad, men ändå... jag hoppas att prenumeranterna har förståelse för att livet inte varit sig likt sedan Daddy dog och att det kommer att dröja innan Mutti och jag fungerar någorlunda "normalt" igen. Nackdelen med förseningen är förstås att det omedelbart blivit dags att sätta ihop julnumret... men det är helt okay, för vi har material och jag tror att vi kan hinna få ut tidskriften åtminstone till mellandagarna.
Mutti har verkat väldigt trött på sistone, och de senaste dagarna har hon mest velat sova - inte av deppighet, såvitt jag vet, utan just för att hon är så trött. Försöker komma på något sätt att pigga upp henne lite, som inte samtidigt är ansträngande... idag mejlade jag en önskelåt ("Smoke gets in your eyes" med The Platters) till Radio Guld för att glädja henne - och tänk, bara tio minuter senare spelade de den! Vi blev lika glada bägge två, Mutti och jag... *ler stort*
Första adventssöndagens tema är urskiljningsförmåga.
Idag är det inte bara första advent utan också Kattens Dag - en jätteviktig dag då katthem, veterinärer och djuraffärer över hela landet satsar extra mycket på upplysning, information, rådgivning m.m. kring kattens situation och behov. Så mycket behöver göras för att höja kattens status... vi tror oss vara ett djurälskande och humanitärt folk, men ändå plågas, misshandlas och missköts katter av människor som varken sätter värde på deras liv eller respekterar dem ens på en grundläggande nivå. Tänk, så totalt annorlunda livet skulle vara för tiotusentals katter om varje individ som har med en katt att göra visade ansvarskänsla... det borde vara varje katts rätt att vara önskad, bli chipmärkt och försäkrad samt (om den inte skall användas i avel) kastrerad sedan den blivit könsmogen. Och varje katt borde ha ovillkorlig rätt till tak över huvudet, mat och vatten samt vad som på engelska kallas TLC (tender love and care). Vi borde tänka likadant när vi skaffar katt som när vi skaffar barn och ställa oss frågan om vi är beredda att ta på oss det ansvar, de kostnader och de skyldigheter det innebär... om alla gjorde det, skulle vi slippa sommarkatter, levande "gosedjur" till barnen eller rentav offer för träning av kamphundar *ryser*. Och vi skulle inte behöva alla dessa kämpande djurhem, där underbara människor sliter dag och natt för att rädda de katter som andra gjort så illa och övergivit så grymt.
Skrivet på kvällen: Imma mår betydligt bättre nu, så diarrén berodde förmodligen på oxköttet hon åt. Skönt!
Vi har haft kring +10 grader hela veckan, men just idag var det nollgradigt när bonden ringde och förberedde oss på att han ville leverera veden vi hade beställt. Sedan ägnade Mutti och jag cirka två timmar åt att ta in och stapla alltihop i pannrummet, och fast det var rejält slitigt kände vi oss mycket nöjda med resultatet. När vi får pension nästa gång skall vi beställa lika mycket till, och sedan bör vi klara oss rätt länge i vinter. Känns mycket bra att tänka på! Och Conny blev alldeles till sig i pälsen av att klättra omkring och nosa på veden, som förmodligen doftade spännande... jag höll förstås koll så att inget rasade över honom, men tycker det är viktigt att han får den intellektuella stimulans det innebär att han får använda sina sinnen ordentligt.
När mörkret fallit, startade julskyltningsfirandet i Gullspång. Mutti och jag deltog i tipspromenaden, som kom att bli riktigt lång eftersom praktiskt taget alla butikerna deltog med varsin tipsfråga i något av sina skyltfönster. Dessutom tog vi lotter hos Gullspångs IF och Röda Korset och vann både godis och vackra handarbeten, och hos Lions unnade vi oss varmkorv, kaffe, pepparkaka och glögg - tack vare gårdagens goda säljresultat på loppisen vågade vi vara lite rundhänta, så nu är vi rundmagade (mer än vanligt, alltså) - hihi!
Har lagt ut bannern till Mias adventskalender i innehållsförteckningen så att ni lätt skall hitta den. Och glöm inte att den startar idag, så skynda er dit och öppna första luckan!
Å, så KUL det var att sälja på loppisen! Mutti och jag kände oss välkomna direkt vi kom, trots att vi var nya i Folkets Hus-gänget, och vi sålde bättre än vi hade vågat hoppas på: sedan bordshyran på 100 kronor var avdragen kunde vi summera ett netto på 456 kronor (vilket är bra med tanke på att vi tog kring 5-10 kronor för det mesta - jag är nämligen av den åsikten att ju billigare priserna är, desto mer köper folk). Inte illa för att vara totala nybörjare i "branschen", eller hur? Fast långt ifrån alla saker blev sålda, förstås, så nu sparar vi resten till en annan loppis längre fram.
Vår reträttgäst har nu åkt hem, och Mutti och jag är glada att kunna konstatera att hon har trivts hos oss.
I morgon är det dags för loppisen... måste se till att komma i säng i vettig tid i kväll, eftersom vi måste vara i Folkets Hus redan vid 8-tiden för att hinna ställa i ordning innan loppisen öppnar. Men kul skall det bli! Och jag hoppas att vi säljer riktigt bra...
Har kommit på åtminstone en orsak till att det känns så bra att hålla på med ved - man kommer så nära meningen med livet, det som livet ytterst handlar om. Att äta, dricka, sova, hålla sig varm och föröka sig är ju de biologiska villkor som färgar alla djurs tillvaro, människan inberäknad... det är bara det att vi i vårt moderna samhälle har kommit så långt bort från att rent fysiskt ta hand om våra egna behov. Vi köper nästan allt vi behöver istället för att själva göra arbetet... men när man eldar med ved måste man själv ordna veden, såga och hugga den, bära in den och elda med den. Med andra ord både "sår och skördar" man - följer hela processen från början till slut och kan glädja sig åt det handfasta resultatet av ett lika handfast arbete.
Imma har drabbats av diarré, och jag "hoppas" att det bara beror på att hon fick oxkött till middag igår. Egentligen skall hon ju äta proteinfattig mat, men just igår råkade det vara oxkött i den mat jag la upp åt katterna. Skulle det visa sig att Immas magproblem håller i sig, trots att hon nu står på en strikt diet av sitt speciella torrfoder samt fisk, måste jag dock ringa Olle (veterinären).
Jag funderar lite grand kring detta med svininfluensan... forskare är numera mer eller mindre säkra på att den influensa vi bekämpar just nu är identisk med den s.k. Spanska sjukan som skördade 27.000 döda bara i Sverige år 1918-1919. Globalt dog minst 21 miljoner människor! Och även om man på den tiden inte hade tillgång till moderna mediciner, riskerar vi höga dödstal också den här gången eftersom penicillinen inte tar lika bra längre... både människor och virus har blivit resistenta mot medicinerna. Detta om något borde få folk att inse allvaret i den situation vi befinner oss i nu, tycker jag! Men som vanligt verkar många tro att myndigheterna överdriver hotbilden. Varför skulle de göra det? Tror man verkligen att samhället skulle satsa dessa enorma resurser om det inte behövdes?
Vi har haft en underbar höstdag idag, och vår reträttgäst och jag har tagit en skön långpromenad i Surö bokskogs naturreservat. Där är verkligen vackert!
Så kan jag skvallra att Imma och jag numera varje kväll får besök av Assar, sedan vi krupit i säng. Sixten brukar hålla sig i bakgrunden, och det ser faktiskt ut som om han övervakar det hela... det var ju han som fick Assar att våga gå in till oss, och nu ser han antagligen till att experimentet utfaller så positivt som möjligt - hihi!
 2009-11-24
Idag fyller mina syskon Annika och Tommy år - stort grattis!
I övrigt har vi en reträttgäst den här veckan, så vi tar det lugnt och bokar inte in en massa saker. Enda undantaget är ett kafferep som vi skall ha för några vänner i morgon kväll, då vi tänker bjuda på fika och morotstårta och bubbla lite medan vi handarbetar. Och så skall vi förstås sälja loppisprylar på lördag kl. 10-14, men det har vår gäst sagt att hon ser fram emot att få hjälpa till med... kul!
Måste säga att latinkursen är rena "hälsokuren"... varje gång jag kommer därifrån mår jag bra, eftersom jag har förstått vad vi pratat om och känner att jag lär mig nya saker hela tiden. Det boostar verkligen självförtroendet att inse att man faktiskt hänger med riktigt bra, trots sin knepiga skalle... och så är vår lilla grupp så trevlig, läraren är engagerande och ämnet fascinerande! Hoppas innerligt att vi skall fortsätta även nästa termin... vill absolut inte mista de här värdefulla måndagskvällarna.
Tänk att det är första advent nu på söndag...
Glömde ju att gratta Jan-Åke på födelsedagen igår!
Så har jag upptäckt att varseljackan är ännu smartare än jag trodde - man kan ta av ärmarna på den också, så den går i princip att använda året runt *glad*.
Idag har jag burit in det sista av vår egen ved, samt införskaffat en sågbock. Huggkubbe, vedsåg och yxa har vi redan. Mutti har beställt ny ved av en bonde här i närheten, så att vi skall ha för åtminstone den närmaste månaden, och såga och hugga ved kan vi båda två så vi räds inte vintern. Å, så skönt det är att slippa dieseln!
Nu har det ösregnat i två dygn... men det är inte kallt, nu i kväll hade vi faktiskt +11 grader ute. Och jag tackar och tar emot, ju längre den riktiga kylan dröjer och snön håller sig borta - den får gärna vänta till framåt Lucia, för min del.
Är så glad idag, trots ett flertal migränungar och rejält ömma fötter, för jag har fått en förtida födelsedagspresent som jag har önskat mig i flera år: en fodrad varseljacka! Mutti och jag var nämligen på Jula i Skara idag för att köpa lite julklappar - de har en fantastisk outlet-avdelning, där man verkligen kan fynda vettiga saker till
Apropå julhandel, så är ni välkomna hit till Otterbäcken och Folkets Hus nästa lördag, för då är det stor loppis här och Mutti och jag skall vara med som säljare... vi hoppas bli av med massor av saker, som vi själva inte behöver men som förhoppningsvis kan vara till glädje och nytta för andra. Kom och fynda!
Kära Kattslaven - tack för dina rara rader i min gästbok! Du skriver så mycket klokt, och är så vänlig, förstående och medkännande... det gör mig glad och rörd, skall du veta. Som svar på din fråga om mitt julbrev, så måste jag nog efter en stunds funderande säga att min förmåga att vara samlad trots mina tredubbla sorger i år beror på att jag har så många ljusa minnen att blanda upp dem med - så mycken kärlek och glädje, och inte minst all min tacksamhet över den tid vi fick tillsammans. Daddy hann i alla fall bli nästan 75 år och vi stod varandra mycket närmare än de flesta, vilket gav mig chansen att uppleva honom som den person han var innerst inne... något jag tror att få döttrar förunnas. Vi var också varandras bästa vänner, delade många intressen och hade oerhört mycket att tala om. Så livet med Daddy var långt ifrån bara mörker och elände ens under de senaste åren, om du förstår vad jag menar. När det gäller Aragorn, så fick jag gåvan att dela hans liv i elva underbara år då vi stod varandra så nära som en katt och en människa rimligen kan... han var en oerhört kärleksfull katt, men också en glad pajas med smak för livets äventyr - upplevelser som han, social som han var, med glädje delade med mig. Och så var det lille Rufus, min långnos, som inte hann leva mer än ett drygt år men som under det året fyllde tillvaron för både sig själv och oss andra med glädje, skratt och en kärlek som svämmade över alla bräddar. Det är inte kvantiteten utan kvaliteten som räknas... det visste Rufus, tror jag.
En annan sak som bär mig är att jag i grund och botten är en positiv person, har nära till skratt och inombords aldrig har blivit äldre än cirka 10 år. Det gör att jag inte tappar lekfullheten ur sikte, och som jag också - av nödvändighet livet igenom - har lärt mig att ha roligt alldeles gratis, brukar jag kunna hitta ljuspunkter också i ett kompakt mörker. Det är en gåva jag ständigt prisar och tackar Gud för! Jag är dessutom omgiven av kärleksfulla människor, som håller ett vakande öga på att jag inte sjunker för djupt... de vet att jag ibland har svårt att hålla mig flytande, och då ingriper de på olika sätt för att hjälpa mig upp till ytan igen. Också detta är en ständig källa till överflödande tacksamhet för mig!
Idag har jag ont både i huvudet och i kroppen... men jag har lyckats ta en promenad med Mutti ner till hamnen och tillbaka (även om vi fick gå väldigt långsamt, eftersom vi är skröpliga bägge två). Det var skönt! Sedan har jag läst, och en av de böcker jag just lagt ifrån mig måste jag få rekommendera eftersom den var den första bok av många som jag läst, som verkligen har lyckats förklara hur autistiska människor tänker: "Mamma, är det där ett djur eller en människa?" av Hilde de Clercq. Fantastisk läsning! Jag har alltid varit intresserad av autism, gjorde t.o.m. ett skolarbete om det på gymnasiet, men inser nu att jag faktiskt aldrig förstått fenomenet... nu inser jag äntligen hur det är, och det gläder mig. För precis som de autister som Hilde de Clercq beskriver i sin bok (bl.a. sin son) försöker jag förstå min omvärld... jag är bara så oerhört mer priviligierad än de, eftersom jag kan generalisera mina upplevelser. Det måste vara väldigt tröttande att behöva tänka som en autist måste göra för att greppa livet omkring sig...
Igår var jag på latinkursen, och den är alltid lika givande... och vet ni, jag tror faktiskt att läraren gillar oss, för vi ställer mycket frågor och har många funderingar, och det måste ju signalera till honom att vi är intresserade och verkligen försöker sätta oss in i ämnet. För mig är läsningen inget större problem, däremot är det en utmaning att bit för bit erövra grammatiken... men det går allt bättre, och jag blir glad i hela kroppen varje gång det visar sig att jag har tänkt rätt *ler stort*.
Som jag har nämnt flera gånger, ligger jag alltid och läser en stund om kvällarna innan jag sätter på mig CPAP-masken och somnar. Och de senaste veckorna (bortsett från förra veckan, då Conny sov hos Imma och mig och vi därför måste ha dörren stängd) har Sixten brukat komma smygande, klättra i klätterställningen, äta av Immas mat och t.o.m. kliva upp i sängen vid fotänden. Igår kom han igen, hoppade upp på bordet och började kurra på ett märkligt sätt - varpå Assar dök upp och anslöt sig till honom! Jag fortsatte att läsa (med Imma ihoprullad ovanpå mig, iakttagande besökarna), men såg i ögonvrån hur killarna turades om att äta och dricka, nospussade varandra och kurrade... det var precis som om de talade med varandra, som om Sixten lugnade Assar med att jag var ofarlig och inte skulle störa dem. Faktum är att jag har hört exakt samma kurrande i ett annat sammanhang, nämligen i den här filmen:
Observera nu att katterna på filmen inte är Assar och Sixten... men de lät likadant, och jag lyssnade fascinerad på dem. En sådan gåva det är att få följa processen då två rädda katter sakta lär sig att ta för sig av omvärlden! Jag är djupt tacksam över att få uppleva detta... Jag har äntligen börjat komma någonvart i mina funderingar kring förändringar av den här hemsidan. Har lagt ut en lista med roliga böcker på Ljus-sidan och skall försöka få ihop en liknande med roliga filmer.
Skrivet senare: För en stund sedan ringde vårdcentralen och berättade att de hade fått några extra doser vaccin mot A H1N1 och bad mig komma direkt. Givetvis åkte jag genast till Gullspång, och sällade mig till den lilla grupp som hade blivit sammankallad. Behövde inte vänta länge innan det blev min tur, och kan - för er som ännu inte blivit vaccinerade - berätta att själva sticket knappt kändes alls men att det stramade i armen av injektionen. Nu återstår att se ifall jag får de där biverkningarna som Mutti fick... det skulle inte förvåna mig, eftersom jag är en sådan ynka... men det gör inget, för det viktigaste är att jag är vaccinerad *glad*.
Jag undrar vad det är i vedeldandet som skapar en sådan harmoni i själen? Egentligen är det ju en hel del arbete - man skall ta in veden, stapla den och använda den, och man kan inte hiva in hur mycket som helst i pannan på en gång så det blir en del spring i trappan för att lägga på nytt vartefter. Ändå mår jag så bra av att hålla på med det här... känner frid i hjärtat och tillfredsställelse över att jag klarar av det, njuter av knastret och åsynen av flammorna. Att elda med ved är kanske terapeutiskt? Ändå vill jag inte rekommendera det allmänt, för om alla i Sverige eldade med ved skulle vi snart ha skövlat våra underbara skogar - och det vill jag absolut inte! Å andra sidan kanske långt ifrån alla tycker att det är roligt att vedelda... ja, de kanske tycker det är mysigt med en braskamin, men att värma hela huset med ved är kanske jobbigare än roligt?
Har faktiskt slagit in fyra julklappar idag! Inga dyra eller märkvärdiga saker, förstås - men jag hoppas att de skall bli uppskattade.
Tror att det blev lite av en chock för Mutti att komma hem igen, efter att ha blivit så ompysslad och haft så roligt i åtta dagar. Här hemma väntade vardagen, och den är varken särskilt rolig eller bjuder på uppassning... jag känner igen känslan, för jag brukar känna likadant när jag kommer hem efter att ha blivit behandlad som en prinsessa hos Krister en vecka. Men snart är det advent - en härlig tid för oss alla, då man får sätta upp ljusstakar och stjärnor, plocka fram utomhus-dekorationerna, baka och mysa med glögg och lussekatter. I år skall vi för första gången på "evigheter" få möjlighet att titta på julskyltningen också, och besöka en eller annan julmarknad... det ser vi fram emot, båda två!
I morgon är det exakt 20 år sedan Berlin-muren - och därmed östblocket - öppnades. Jag minns det lika väl som den äldre generationen minns vad de gjorde när Kennedy mördades... kan inte gärna jämföra med månlandningen, för den minns jag också oerhört väl trots att jag var så liten när det hände. När järnridån gick upp satt Daddy och jag som klistrade vid TV:n - han hissade de olika ländernas flaggor på små stålstänger som han hade stående framför sig på bordet (särskilt de baltiska och den ryska, alltså den de har nu - inte den röda) och jag skrev in alla förändringar i vårt uppslagsverk samt klottrade nygamla landsnamn i kartboken. Det var fantastiskt att vara med om något så historiskt, att veta att det var historiskt redan medan det pågick... jag glömmer det aldrig.
För att byta samtalsämne totalt, så håller jag just nu på att läsa Annika Lantz' bok "9 1/2 månad". Egentligen är jag inte så förtjust i hennes humor, sådan den framstår i TV och radio... men den här boken är hysteriskt rolig, trots att den handlar om så jobbiga saker som förlossningar och spädbarnskolik m.m. Samtidigt inser jag, trots alla gapskratten, att Gud redan från början ville ha mig för sig själv - jag menar, jag beundrar mammor bortom ord, för de är äkta hjältinnor hela bunten, och jag anser att barn är sanna mirakel vartenda ett... men jag har själv aldrig längtat efter att bli mor, och när jag hör om förlossningssmärtor och alla svårigheter som småbarnsföräldrar - ja, alla föräldrar! - måste gå igenom, inser jag att jag är tacksam över att vara barnlös. Ändå var det nära en gång... jag blev gravid, men fick missfall i tredje månaden och har inte kommit över det än. Då och då snuddar vemodet vid det barn jag aldrig födde, som jag på något outgrundligt sätt är säker på var en flicka... särskilt i december kommer de där tankarna, för då kan jag för min inre syn se min läxläsande unge i nioårsåldern sitta vid ett köksbord och säga till mig att jag måste laga hennes lucialinne. Fast om mitt barn hade fötts, hade hon varit en vuxen kvinna idag och kanske rentav haft egna barn. Och hade jag fött henne, hade jag förstås älskat henne över allt annat. Men jag undrar om jag hade varit en särskilt bra mamma...?
På tal om mammor, så känner jag idag att det skall bli skönt att Mutti kommer hem i morgon. Jag har verkligen unnat henne den här semestern, och jag är så hjärtinnerligt glad över att hon har haft trevligt, och det har varit skönt att vara ensam i tystnad och stillhet ett tag... men nu börjar jag bli stressad av att vara ensam om ansvaret för diverse saker här hemma. Jag skulle behöva vara bläckfisk för att räcka till... när man är två kan man turas om eller dela på uppgifterna. Och så saknar jag hennes sällskap, våra högläsningsstunder, våra samtal och gemenskapen. Det skall bli riktigt roligt att få hämta henne vid Töreboda station i morgon!
Saknar Daddy också. Kom häromdagen på mig själv med att vilja sätta in en annons i tidningen: "Älskade Daddy, kom hem igen. Vi har vilat färdigt nu och saknar dig!"
Har - ovanligt tidigt, för en gångs skull - knåpat ihop årets julbrev.
Det blev ingen vaccination för min del... efter att ha köat i en halvtimme för att få kölapp till vaccinationsteamet, gick den sista lappen (d.v.s. den sista dosen) till damen framför mig i kön. Men det är helt okay för min del - jag får en ny chans om två veckor och är glad att så många i min kommun tar det här på allvar. Och nu har jag ju ett rejält vedförråd i källaren... hihi!
Tog en biltur till Hova och besökte deras bibliotek istället, och som vanligt lämnade jag lokalen med en bunt böcker i famnen. Ändå är jag inte den meste låntagaren här i norra Skaraborg - den titeln innehar en dam i Mariestad som lånar cirka hundratalet böcker i månaden, läste jag i lokalblaskan häromdagen. Och nog för att jag läser snabbt och ofta har tre-fyra böcker öppna samtidigt (stundens ingivelse får avgöra vilken slags litteratur jag känner för) hinner jag inte med riktigt så många som hundra på en månad. Har dock trettiotalet böcker hemma just nu, som tillhör olika bibliotek här i trakten... biografier, diverse facklitteratur, humor och några kattböcker.
Blev det några snöflingor här då? Jodå, de singlade i luften i några timmar, men smälte så snart de nådde marken. Antagligen är det för varmt för kvarliggande snö än så länge - vi har ju för det mesta 3-5 plusgrader dagtid fortfarande. Men det är väl bara en tidsfråga innan det blir vitt "på riktigt" och dessutom minusgrader... så nu får jag väl hänga undan min tunna jacka och ta fram vinterjackan (som jag förresten "ärvt" av Daddy, så den är mig lite extra kär) istället. Tänker dock inte ge upp mina superbekväma Ecco-skor förrän snön ligger decimeterdjup!
För er som undrar, kan jag rapportera att Mutti har det mycket trevligt i Stockholm och låter glad på rösten i telefon. Det är underbart att hon äntligen, efter alla dessa år, får ägna en hel vecka åt sig själv och bara ha roligt... träffa människor som är viktiga för just henne, göra sådant som intresserar just henne... och vila! Det är henne så innerligt väl unt.
Iiik - de hotar med en SNÖFLINGA i väderleksprognosen här ovan! *ryser* Och jag som försöker hinna njuta av vår vackra höst... inte skall det väl börja snöa redan?!? Dumma villaolja... kostnaderna för den har totalt förstört min forna glädje över vintern, och nu kommer det att ta minst en vinter med vedeldning för att få tillbaka den.
Nå, i morgon skall jag i alla fall vaccineras mot svininfluensan (eller "smitta A H1N1", som den egentligen heter). Vårdcentralen har bestämt sig för att jag trots allt tillhör riskgrupperna, och i morgon är sista omgången vaccinering av dessa innan de förbereder sig för att börja vaccinera andra viktiga grupper, t.ex. barn och gamla samt anställda på arbetsplatser där det är viktigt att folk är friska - t.ex. vården, räddningstjänsten o.s.v. Tycker att de har tänkt till riktigt bra i planerandet av den här massvaccineringen av svenska folket - det är imponerande att lyckas få alltsammans att flyta, och dessutom bli klar inom ett halvår med över nio miljoner människor! Undrar när vi senast hade en så riksomfattande vårdinsats? Tänker att det bör ha varit polio- eller smittkoppsvaccinationerna... men vaccinerade man verkligen HELA befolkningen då, som man skall göra nu? Jag har hur som helst fått samtliga vaccinationer man har kunnat få (minus de moderna, årligen återkommande influensorna) - polio, smittkoppor, TBC, you name it... sådant var viktigt i vår familj, eftersom Daddys immunförsvar var nedsatt redan innan jag föddes.
Är bara lite orolig för de närmaste dagarna efteråt... Mutti var vissen i tre dagar efter sin vaccinering, och hon är inte en sådan ynka som jag... och jag måste klara av vedeldningen m.m. ensam tills på måndag, då hon kommer hem från Stockholm. Tror att jag skall ta in extra mycket ved, så att jag bara behöver hålla igång elden - ifall jag blir dålig. Idag fick jag börja elda ovanligt tidigt, eftersom det blivit kallt ute - tidigare har det räckt att börja elda vid 19-tiden, men idag satte jag igång redan vid 14 eftersom innetemperaturen hade sjunkit till 16,5 grader. Och jag vill inte att katterna skall frysa - jag kan klä på mig, men det kan inte de! Särskilt viktigt är det att hålla Imma och Conny, som ju är rexar och extra tunnpälsade, varma. Assar klarar sig nog - han är långhårig. Och Sixten har normaltjock päls, som alla husisar.
Måste få skvallra att alla mina tre insändare publicerades i lokalblaskan, en i taget. Och idag har jag skickat in två nya - hihi! Kanske skulle börja engagera mig politiskt? Men det tillåter nog inte FK...
Skrivet senare: Mutti, om du läser detta kan jag tala om att jag nu har fyllt på ett rejält vedförråd i pannrummet. Bifogar bildbevis - hihi! Oroa dig alltså inte - OM jag skulle bli dålig efter vaccinationen, riskerar vi inte att frysa. Och till dig och FK: Nej, jag har inte tagit i för mycket, jag har vilat mellan varje ansträngning och jag har druckit gott om mineralvatten. Till er andra: Ni vet ju hur mammor är... och FK! "Jaså, kan du bära ved? Då kan du jobba också!" Men nej, det är en oerhörd skillnad... för det första använder jag skottkärran, en vedkorg på hjul och andra hjälpmedel för att inte anstränga huvudet, och för det andra lägger jag upp arbetet över lång tid och med många pauser. Det skulle aldrig en arbetsgivare kunna acceptera, eller hur? Han/hon har sin lönsamhet att tänka på - och så länge jag är så här sjuk, kommer jag aldrig att vara ens i närheten av lönsam. Men jag är en glad prick för det mesta, och folk säger att jag är värdefull bara genom att finnas... det är väl inte så illa?
 2009-11-02
Jaha, nu har vår panna förvandlats till kremationsugn, då. Nej, jag skojar bara... Conny hittade en död mus i källaren, som jag till hans besvikelse slängde i den sprakande elden i pannan med ett "vila i frid, lille vän". Tror knappast att det var Conny som dödade musen, för den såg ut att ha legat ett tag... så går det när man inte städar tillräckligt ofta i källaren! Men så har det alltid varit... i det här hemmet är det i regel en eller annan plötsligen smutsig katt som påminner matte om att det kaaaanske skulle behöva dammsugas/sopas lite... fast ingen kan väl klandra mig för att jag inte sopar pannrummet dagligdags? Eller hur ofta städar ni själva i sådana utrymmen? *skrattar*.
Har fått en liten knäpp på näsan av Gud idag, kan jag avslöja. Jag umgicks nämligen med planer på att inte åka in till latinlektionen - mest var det nog latmasken som bet mig i ryggen, även om jag har en liten migränunge att skylla på också - men så när jag var ute och hämtade posten hörde jag hur telefonen ringde, varför jag lyssnade av svararen så fort jag kommit in igen... och det var latinläraren som berättade att kvällens lektion är inställd! Av detta kan man lära sig den viktiga läxan att låta livet ha sin gång och inte krångla till saker i onödan...
Mutti har ringt, så nu vet jag att allt är bra och att hon har en trevlig semester. Utmärkt!
För er som liksom jag går omkring och grunnar på saker jämt och ständigt har jag lagt in två nya funderingar på varför?-sidan. Skall också försöka få ihop den där lilla undersökningen jag talade om...
Så har vi hunnit in i november och helgen som gått har varit helgad åt alla helgon och själar, d.v.s. dem som vandrat före oss in i det Eviga Livet... vilket för mig också innesluter Daddy, Aragorn och Rufus. Mutti och jag deltog i en alldeles underbar minnesgudstjänst i Amnehärads kyrka (tillhörig Svenska Kyrkan) där de bl.a. tände ljus för dem som dött under året, och det var en oerhört stark upplevelse att sitta i en fullsatt kyrksal, omgiven av över hundra andra människor i alla åldrar, och veta att de deltog i tändandet av ljuset för Daddy. Kyrksamheten är stor här i trakten, och vi kände oss välkomna trots att de flesta nog vet att åtminstone jag ju är katolik... här spelar det inte så mycken roll vilken kyrka man tillhör, man är välkommen ändå och fok besöker varandras kyrkor.
En annan underbar händelse under helgen har varit besöket av Torbjörn, Bobo, Kattis och Hampus - så vi gladde oss åt det! Och när de åkte hem till Stockholm igen, följde Mutti med dem för att tillbringa en vecka i storstaden och bl.a. gå på konsert och höra Mozarts Requiem, besöka familj och vänner samt tända ljus på Daddys grav. Jag är så glad att hon verkligen kom iväg, för in i det sista var hon så orolig för mig att jag nästan inte fick in henne i Bobos bil... hon är rädd att jag skall känna mig övergiven, men det gör jag inte - tvärtom är det skönt att få några dagar för mig själv, och att hantera katterna har hittills inte varit bekymmersamt. Conny får sova inne i sovrummet hos Imma och mig om nätterna, så att han inte slåss med skyggisarna, och jag har kommit underfund med hur jag får i honom hans hjärt-medicin utan hjälp av Mutti. Det enda misstag jag begått var att glömma att stänga dörren till biblioteket, vilket gav Assar och Sixten fritt fält... och ojoj, så de hade rasat omkring där under natten! Det blev en hel del städning att ta itu med direkt på morgonen *skrattar*.
Idag började min sjukgymnastik, och det känns jättebra... Mutti och jag har fått tillstånd att använda deras "öppna gym" (d.v.s. dit patienter som inte behöver tillsyn och/eller instruktioner får gå) och betalar bara 400 kronor/halvår för obegränsad tillgång, vilket betyder att vi kan vara där när och hur ofta vi vill. Jättebra! Och jag måste erkänna att jag genast "förälskade" mig i roddmaskinen... den tränar nästan hela kroppens muskulatur, men så smidigt och mjukt att man inte blir trött oavsett hur länge man håller på. Fast nu skall jag ju inte sitta där hela tiden, utan använda de andra maskinerna också... hihi!
På eftermiddagen var det dags att åka till Mariestad med Imma, som skulle på återbesök till veterinären. Vi blev kvar rätt länge, för dels fick hon gå igenom en ordentlig besiktning för att få ett friskintyg som vi skall sända till Agria, dels blev hon vaccinerad, och dels togs ett blodprov för att kolla kreatininvärdet... och sedan fick vi vänta på provsvaret. Imma tog det hela med ro - hon avskydde bilresan in och vrålade kraftfullt hela vägen, men väl framme var hon lugnet själv och betraktade sin omgivning (inklusive sex hundar av varierande storlek, alla lika nyfikna och ivriga att få nosa genom gallret till hennes transportkorg) med upphöjt lugn. Ja, hon är ju abbemissa här bland klosterkatterna och har sin givna värdighet! Matte var dock inte särskilt värdig när provsvaret var klart... det visade nämligen att Immas njurvärden nu är helt normala, vilket jag aldrig hade vågat hoppas på! Min Imsing, min pälskade lilla unge... jag har varit så fruktansvärt orolig för henne, eftersom hon har gått ner så mycket i vikt sedan hon började med njurfodret... och hur får man en katt att gå upp i vikt, när man måste hålla nere på proteinerna?!? Nu fick jag klartecken att också ge henne blötmat, så att vi kan vända hennes vikttrend... jag praktiskt taget jublade av lättnad när veterinären sa det, för natten till idag låg jag sömnlös i ångest för hur mager Imma har blivit och jag undrade om jag höll på att förlora också henne. Och jag läser friskintyget om och om igen, lycklig över alla "u.a." (d.v.s. "utan anmärkning", vilket betyder att allt är som det skall vara).
Oj, idag stod en av mina insändare med i lokalblaskan - kul! Och medan jag var i Gullspång och uträttade ärenden hade en dam ringt, sa Mutti, och sagt att hon var väldigt imponerad och ville ringa igen senare för att prata med mig om det jag hade skrivit... undrar just vem det var?
Känner att delar av den här hemsidan inte blir skötta som de borde, därför att jag varken har tid eller ork till det. Så nu funderar jag på att lägga ut en liten undersökning där ni besökare kan berätta vilka delar av hemsidan ni absolut vill ha kvar - skall bara hitta rätt verktyg först. Det är ju bättre att jag satsar ordentligt valda delar av skrivblocket, än att alla blir eftersatta p.g.a. min oförmåga att ta hand om sajten, eller hur?
Mutti mår bra igen efter sin vaccination och har inte fått lunginflammation, som hon befarade... ja, det kanske låter lite hypokondriskt, men faktum är att hon har haft fyra lunginflammationer bara i år - de står liksom alltid på lur när hon blir förkyld eller får flunsan. Själv väntar jag på att det skall bli dags för oss som inte tillhör riskgrupper att vaccineras... apropå det, är det någon som vet vad det kommer att kosta? Riskgrupperna får ju vaccinet gratis, men det betvivlar jag att vi andra kan få.
När det gäller katterna, så kan Imma och Conny inte riktigt bestämma sig för hur de vill ha det i sitt förhållande till varandra. Igår låg de sida vid sida (med en katts mellanrum) och sov på min säng, idag jagar Conny Imma så snart hon sticker fram nosen... men Imma är definitivt inte lika rädd längre, och om Conny inte syns till spanar hon efter honom. Hon har också börjat röra sig i resten av lägenheten igen, även om hon helst håller till i sovrummet... så det går åt rätt håll, även om det är i kringelikrokar.
Äntligen! I natt lyckades jag ta en hel serie bilder på Sixten, medan han lekte på golvet i sovrummet. Bjuder på en av dem... den i mitt tycke finaste...
 Och idag har jag fått klappa honom! Visserligen inte på den där inbjudande luddiga magen, men på huvudet, kinden och ryggen, vilket känns fantastiskt nog... det är en ofattbart stor gåva när en hemlös skygg katt ger en tillstånd att röra vid honom.
Mutti mår fortfarande inte bra, även om hon inte är direkt sjuk heller. Och vi har suttit här och diskuterat varför vi, som i alla år varit oändligt tålmodiga, förstående och kärleksfulla oavsett vad som hänt, nu plötsligt känner oss stingsliga och gnälliga... och dessutom är det ynkliga småsaker vi retar oss på! Hur kommer det sig? Jag tror att det har med att göra att vi äntligen "får" känna så... att vi inte längre "måste" visa hänsyn och förståelse precis hela tiden. Och så är vi ju så trötta ända in i märgen efter de tre decennier som vi varit sjukvårdare mer än något annat. Det tar tid att hitta sig själv, när man inte varit det på så lång tid... jag har t.o.m. svårt att komma underfund med hur ett normalt liv ser ut, vad normala människor gör.
Mutti är lite småämlig idag. Hon fick sin svininfluensa-vaccination igår och de varnade då för att man känner sig lite hängig i några dagar och kan få ont i armen, och det är precis vad som hänt... armen är lite svullen kring där de stack henne och hon känner sig lite kurrig. Så idag får hon vara "sjuk" och bli ompysslad - det behöver man, när man känner sig hängig!
Själv donar jag med lite av varje... har mejlat tre insändare till lokalblaskan (skall det göras, är det väl lika bra att göra det ordentligt? *ler*), tvättat, diskat, gjort ren CPAP:en, skickat ut kallelse till styrelsemötet m.m. Lite senare skall jag lägga in några nya annonser på Tradera, för de gamla är snart avslutade. Hihi, Mutti frågade mig om jag mår bra idag, eftersom jag låter glad och är aktiv... ja, jag mår faktiskt bra just nu och passar på att utnyttja det. Det är nämligen inte så ofta - för det mesta går både jag och tillvaron på sparlåga.
Har haft så ont i huvudet hela dagen, ömsom migrän, ömsom huvudvärk...
I övrigt har dagen varit trevlig. Mutti och jag var på sjukgymnastik - för henne var det andra gången, för mig första, men vi skall åtminstone inledningsvis använda samma "program" så vi hjälper varandra. Efteråt åkte vi till Mariestad, besökte biblioteket och strosade sedan runt inne på Kyrkornas Loppis där vi fyndade jättebilliga saker: ett par byxor åt Mutti, varsin bok, en trevlig ram som jag skall använda till pappret från Kammarkollegiet om att jag har vigselrätt, en färgglad temugg och en pärm till referens-exemplaren av "Smaragden" (den gamla är knökfull) - summa 77 kronor. Inte dumt, va'? Väl hemma igen har Mutti bakat croissanter och jag har tagit hand om en jättedisk.
Fick ett underbart telefonmeddelande från Mia: hon har fått ett nytt jobb, och dessutom nära hemmet! Är så jätteglad för din skull, Mia!
Nu är även elementen översedda - en trevlig kille från Hova Rörledningsfirma donade i flera timmar med att se till att samtliga element i huset rustades för vintern. Conny var fascinerad av honom, och vart han gick följde en storögt nyfiken katt honom tätt, tätt och rentav klättrade på honom för att se ordentligt. Vem vet, han kanske funderar på att bli rörpulare? Precis som Rufus ville bli snickare... *skrattar*. Vi fick också bjuda vår trevlige hantverkare på kaffe och varma, goda kanelbullar - så nu har vi fullgjort vår del i FairTrade Challenge.
Mår inte alls bra - är genomförkyld, har mens, slåss mot migränungar och har ångest - men försöker hålla huvudet högt ändå. Sover uruselt på nätterna, så jag är väldigt trött... men CPAP:en verkar fungera som den skall igen, och det är tryggt att veta. Min sömnapné är ju så grav att jag mister närmare en halvtimmes syre på sex timmars sömn utan den, och jag får andningsuppehåll på flera minuter enligt testerna. Gissa om det sliter hårt på kroppen - inte minst hjärnan och hjärtat! Så CPAP:en är livsviktig för mig, och jag vägrar att sova utan den.
Å, måste få visa en sak! I natt, när jag tassade upp i mörkret för att besöka badrummet, hörde jag ett ljud i trappan upp till övervåningen - och som av en reflex högg jag tag i digitalkameran (som stod på sekretären i hallen) och tryckte av en bild uppåt trappan:
Det är Sixten ni ser till vänster, och Assars huvud sticker fram till höger i bilden. Att bägge katterna blundar är inte alls konstigt... det var egentligen beckmörkt i hallen, och så bränner plötsligt matte av en läskig blixt!
Idag är det ärkeängeln St. Rafaels dag, som vi har som skyddshelgon här i vår kyrkogrupp. St. Rafael är helandets ängel, och som vår främsta uppgift är att be för sjuka, nödlidande och andra som har det svårt på olika sätt, är St. Rafael precis rätt gestalt att anbefalla våra skyddslingar åt - honom och förstås jungfru Maria, förbedjerskan framför alla. Dessutom firar vi att vår lilla kyrkogrupp har funnits i sju år - tänk, så fort tiden går!
Dagen har varit intensiv - lite för intensiv, egentligen, så nu är jag rejält trött och slåss mot en envis migränunge. Som alla pensionsdagar inleddes denna med att vi betalade alla våra räkningar samt storhandlade nödvändigheter... och dessutom har vi sänt iväg några paket med sådant vi har sålt på Tradera, diverse korrespondens och en rad mejl i kyrkliga ärenden. Det var knappt jag hann få i mig något ätbart innan det så var dags att ila iväg till latin-lektionen... men den där kursen är rena avkopplingen för mig, vi har så trevligt i gruppen och jag lär mig nästan utan att märka det, så jag ser det som både positivt och viktigt att jag orkar vara med på lektionerna. Språkligt sett är den dessutom betydelsefull på det viset att jag äntligen lär mig grammatik från grunden... jag är nämligen "begåvad" (även om det ur ljuset av det jag numera vet snarare är en "förbannelse") med förmågan till ett slags ryggmärgskänsla för hur ord och meningar skall låta, så jag har alltid kunnat fuska mig förbi de grammatiska reglerna... tills nu, alltså, för i latinet finns inga genvägar. Önskar bara att jag hade tillägnat mig de här kunskaperna redan i gymnasiet! Då hade jag vid det här laget talat åtminstone tyska, spanska, italienska och franska flytande...
Måste få skvallra... idag har Mutti fått klappa Sixten! Och på kvällarna, när jag har krupit i säng och ligger och läser, kommer han insmygande och hoppar upp i sängen, där han sedan sitter vid fotänden och betraktar Imma och mig. Jag kan ta ögonkontakt och prata med honom utan att han backar, men än har jag inte försök röra vid honom - vill inte förstöra det sköra förtroende vi byggt upp. Assar är nere i hallen om nätterna, men springer upp i övervåningen om man visar att man har sett honom... än är han inte redo för närmare kontakt, även om han ligger still och möter ens blick om man besöker honom i "hans" rum (vardagsrummet). Vad gäller Conny, så är Imma fortfarande rädd för honom och gömmer sig under sängen om han kommer in i sovrummet (om inte jag är där, för då söker hon skydd hos mig)... men det har ju bara gått en månad, och det kan ta lång tid att få katter att acceptera varandra - särskilt när de är äldre, som Imma. Ett stort steg i rätt riktning är att Conny har lärt sig att inte rusa på henne, utan viker undan med blicken och drar sig tillbaka om hon morrar... så jag tror fortfarande fullt och fast på att de så småningom skall bli goda vänner. Han är en så härlig katt! Gosig, tillgiven, full av liv... och vacker som en dröm, med jättestora ögon som förundrade betraktar världen omkring honom.
Idag fick vi ett oerhört vackert kort från Svenska Kyrkan här i Amnehärads församling, där de berättar att de kommer att tända ljus och be för Daddy (och andra som avlidit under året) i en ceremoni den 31 oktober. Vi blev så glada! Och givetvis tänker vi delta - det skall bli underbart att få dela sin sorg och saknad med andra, och känna att andra tänker på Daddy och på oss... nu börjar nämligen sorgen att glimta igenom mitt försvar, även om stunderna fortfarande är ögonblick. Var ute i garaget en stund idag och donade med lite av varje medan jag väntade på en kvinna som skulle hämta saker vi ville skänka bort... och det gick inte att hålla känslorna stången när jag såg mig om och tänkte på Daddys stolthet över sitt garage och alla de saker han köpte för att använda där, som han aldrig kunde använda p.g.a. att han var så sjuk. Det fick tårarna att tränga fram i ögonen, och jag pratade inombords med Daddy om att han i alla fall hann få sin svets och tryckluftsaggregatet som han hade sparat så länge för att ha råd med, att jag är så ledsen att han aldrig fick använda detta garage som han hade längtat så mycket efter... just i garaget är han så närvarande, det var liksom hans revir och fyllt med hans saker... vad jag saknar honom! *gråter*
Vedeldningen har gått in i fas 2, uppvärmningen är klar och nu underhållseldar vi bara. Det är +20 grader inne och för varmt för tjocka kläder... däremot behövs de ute, för i morse snöade det kraftigt och sedan övergick det i ett tungt genomblötande regnande. För säkerhets skull har jag beställt däcksskifte och tog första tiden de hade i verkstaden, d.v.s. den 29 oktober. Tycker i.o.f.s. att det är för tidigt, men vill inte riskera att halka av vägen. Och på tal om risker, så skall Mutti bli vaccinerad mot svininfluensan nu på torsdag, eftersom hon tillhör riskgrupperna... själv behöver jag inte vaccineras än, så jag väntar tills riskgrupperna är färdiga. Har hört att många tänker skippa vaccineringen, men själv ser jag det lite grand som en samhällsplikt... vi är alla medansvariga till att så få blir sjuka som möjligt, för att avlasta samhället och frigöra resurserna för dem som trots allt blir sjuka.
En annan sak vi skall delta i är Nordic FairTrade Challenge - en manifestation där de nordiska länderna tävlar om flest deltagare i en jättestor fikapaus. Häng på du också! Det enda du behöver göra är att anmäla dig, köpa rättvisemärkt kaffe, te eller choklad och sedan fika någon gång mellan kl. 8 - 20 nu på tisdag, gärna tillsammans med andra, så att ni blir fler som deltar. Och utmana andra att också delta... ju fler vi blir, desto bättre, eller hur?
Min CPAP har krånglat i en dryg vecka, och idag talade jag med sömnkliniken som gav mig det överraskande beskedet att befuktaren ställer om sig efter temperaturen i rummet. Hon skrattade vänligt när jag beskrev mitt problem och sa att de får massor av samtal så här års om sådana "spökerier"... nu har jag fått veta hur jag skall göra för att få CPAP:en att fungera som den skall, och därmed behöver jag inte åka ända till Skövde för att få ordning på sovandet igen. Skönt! Nog för att det alltid är trevligt att besöka sömnkliniken, men det är åtta mil dit... *ler*
Skrivet på kvällen: Aaaahhhh... ett så underbart, ljuvligt bad jag har fått njuta av! Och jag steg inte ur karet förrän jag hade sträckläst hela Fredrik Lindströms bok "Vad gör alla superokända människor hela dagarna", som bjöd på både tankar och skratt. Sedan njöt jag nästan lika mycket av att kunna stå i badrummet i bara badrocken utan att frysa - vi har fått upp temperaturen inne till dryga +18 grader och tänker fortsätta att elda ordentligt tills hela huset blivit varmt.
Ursäkta allt babbel om eldningen, men vi är praktiskt taget extatiska över den idag...
Så kan jag hälsa från Kattslaven att även finskan håller sig med ablativ. Rätt skall vara rätt!
Jag skäms öronen illande röda
Helgen har varit urjobbig... vi fffrrrryyyyyyssseeerrrr! Men nu skall förhoppningsvis sotaren komma vilken dag som helst och hjälpa oss få igång pannan. Tills dess klär vi oss som eskimåer inomhus, försöker hålla katterna varma med filtar m.m. och går på sparlåga. Min migrän triggras av kylan, och de enda stunder jag har mått någorlunda bra har varit medan Mutti och jag har burit in veden från vedboden till pannrummet. Ja, bära kan man väl inte kalla det vi gjorde, förresten... vi är experter på att göra saker på bekvämast möjliga sätt, så vi varken lyfte eller bar och fick ändå in ett rejält lass. Som Daddy brukade säga: "Rätta verktygen gör halva jobbet"!
I kväll har jag dock haft riktigt trevligt - latinkursen har startat, och vi var rörande överens om att backa rejält i boken och börja ta itu med grammatiken på allvar. Det var härligt att träffa "gänget" igen, och lektionen var en enda räcka av aha-upplevelser - tänk, efter tjugonio år begriper jag äntligen vad deklinationer är! Och har fått kläm på ablativen också (som visst bara existerar i latinet och sanskrit, om jag uppfattade saken rätt). Det känns som en stor seger att äntligen begripa de här sakerna, och nu kommer latinstudierna att gå mycket, mycket bättre *lycklig*.
Ja, kära nå'n... efter mitt dagboksinlägg igår har jag fått flera mejl, i vilka berättas om kastrerade hankatter som fortsätter att sätta på sin kvinnliga kattliga omvärld. Undra på att Imma skyr Conny - han har troligen försökt bestiga henne flera gånger utan att vi har sett det, bara hört skriken! Så vad vi får hoppas på nu är att hon tuffar till sig och helt enkelt visar honom klon när han kommer. Det förklarar också varför han muckar gräl med Assar och Sixten - men var så säkra, de kommer att visa vad de går för när de blivit lite mer trygga här i reviret. Så i slutänden blir det säkert lugn och ro i gänget, trots allt *skrattar*.
Kan berätta att det inte blir någon kamin här i huset i år i alla fall. Efter ett antal telefonsamtal med leverantörer och andra om kapacitet, montering, skorstenens skick m.m. har vi fått rådet av sotaren att istället elda med ved i vår befintliga panna - det blir tydligen både billigast och bäst, tills vi kan konvertera systemet till bergvärme, pellets eller något liknande. Och ved har vi ju gott om! Så i början av nästa vecka kommer sotaren hit och hjälper oss att dra igång vedeldandet... känns skönt att veta, för idag är det bara +16 grader inomhus. I väntan på detta värmande besök har vi städat ur pannrummet och håller på att bära in ved från uteförrådet och stapla därinne. Den lär brinna bra, för den har varit lagrad ända sedan vi flyttade hit.
Fortsätter att lägga ut saker på Tradera och ser till min glädje att det bjuds på flera av dem... å, hoppas, hoppas att allting blir sålt och helst till bra priser! Apropå det, så vill jag tacka min svägerska Kattis för alla bra råd - det är jätte-bussigt av dig att hjälpa mig göra säljandet så bra som möjligt både för mig och köparna! Jag vill ju att alla skall vara lika nöjda.
I övrigt har jag ägnat dagen dels åt "Smaragden", dels åt att plocka ihop kläder som jag skall överlämna till Lions på lördag, då de har en insamling till förmån för behövande i Moldavien. Känns skönt att de kläder som annars bara hänger här till ingen nytta kan komma andra människor till glädje! Mutti tänker göra detsamma med sådant hon inte använder och Daddys saker som är fräscha... så får vi mer plats och andra blir glada.
Kan idag visa ett pinfärskt bildbevis på att Conny och Imma närmar sig varandra...
Tyvärr slutade just detta möte med att Conny la en tass på Immas huvud, bet henne i nackskinnet och försökte bestiga henne - vilket hon förstås inte accepterade. Trodde inte att kastrerade hannar betedde sig så?!? Men Conny finner väl vackra Imma oemotståndlig... hihi! Nå, han lär inte göra om försöket, så ordentligt som hon sa ifrån.
En väninna till mig fick idag en ny höftled... tänker så mycket på henne och undrar hur hon mår.
Jag fortsätter att lägga ut saker på Tradera i förhoppningen att kunna tjäna lite slantar. I kväll har jag annonserat ut två antika saker: en kaffekvarn och en kopparkanna. Hade tänkt lägga ut en silverpjäs också, men sedan upptäckte vi att den är försedd med stämplar och efter att ha kollat upp stämpelns innebörd insåg vi att detta nog är en tingest vi skall lämna till en kvalitetsauktion. Frågan är bara vad det är? Vi tror att det är en bordsuppsats för blomsterdekorationer... men vad kallas den?
 Mår inte alls bra... har haft huvudvärk hela dagen, trots att jag tagit det lugnt, och är deprimerad. Fick besked från FK att de inte är klara med min förnyade ansökan om bostadstillägg... i värsta fall innebär det att jag får ännu mindre i pension denna månad, vilket jag inte klarar av. Hoppas att de hinner ordna saken innan den 18:e! Och så hoppas jag att det snart är dags att installera kaminen vi har beställt, för nu är det verkligen kallt och oljan är slut... *brr* Usch, så gnällig jag är! Borde inte skriva dagbok när jag mår på det här viset.
För varje dag blir det lite lugnare mellan katterna. Imma har börjat röra sig i reviret igen, även om hon fortfarande far in under sängen när Conny dyker upp... och han far förstås efter, även om han är klok nog att inte komma alltför nära henne. Skyggisarna kommer ner och betraktar oss då och då - man riktigt ser hur de försöker komma underfund med vad vi är för ena. De är så vackra - både korthårige Sixten och långhårige Assar - och jag ser verkligen fram emot den dag då jag får klappa dem...! Conny blir mer och mer Muttis katt, förresten, och det tycker jag är jättebra. Hon säger att hon tror att Daddy har sänt hit honom, eftersom han får henne att må så bra - ja, varför inte?
Idag skulle jag ha varit i Stockholm och deltagit i samfundets årsmöte... känns märkligt att istället sitta här hemma, eftersom jag aldrig har missat en enda Mikaeli-helg sedan jag konverterade. Å andra sidan har jag fått en hel del gjort här vid datorn, som fått vänta alldeles för länge på att jag skulle få orken att räcka till... bl.a. har jag lagt ut ett antal CD- och kassettböcker till auktion på Tradera och hoppas förstås få dem sålda. Många bäckar små, heter det ju... och jag behöver varenda liten krona jag kan ordna, inte minst för att betala mina räkningar. Mutti och jag har börjat med långkok och hembakat för att få ner matkostnaderna, men egentligen är det ju inte där som de dyra utgifterna ligger... det är el, olja, avfall, sophämtning och sådana saker som äter upp våra små pensioner. Så känner du för höstmysig högläsning - bjud gärna på Pladdermusens annonser!
Katterna fortsätter att må bra och verka glada, men väsa och fräsa när de möts. Tänk om man kunde prata med dem, förklara att de inte behöver älska varandra men åtminstone borde kunna ignorera varandra! Då skulle alla ha fritt tillträde till hela reviret och familjesämjan fungera i väntan på det där ögonblicket då var och en av missarna insåg fördelen i att ha varandras sällskap. Nåja, det har ju inte gått så lång tid än... skyggisarna har varit här i två veckor nu, och Conny i tio dagar.
Hösten har kommit på allvar - det blåser och regnar, löven yr i luften och det är riktigt kallt ute så snart solen inte skiner rakt på en. Vi har tagit in alla perenner till vinterförvaring på Muttis sida av huset - där är det underhållsvarmt, men inte mer, så det blir bra för vintervilande blommor. Här i min del av huset håller vi 20 grader, samma som det brukar vara i hyresrätter... fast Imma har fått elfilten att ligga på, eftersom elementet är trasigt i sovrummet. Måste fixa det nu i veckan som kommer...
Så går vi in i oktober månad i natt, och hösten är ett obestridligt faktum. Det har blivit kallt här i Otterbäcken, även om solen skiner om dagarna... så tyvärr börjar det bli dags att tända pannan, vilket vi har dragit på så länge vi kan. Sedan Daddy dog är vår ekonomi ytterligare 5.000 kronor mindre... Mutti fick vare sig änkepension eller bostadstillägg, därför att myndigheterna räknar på bruttoinkomster och inte tar hänsyn till att hon bara får ut drygt 5.800 kronor netto. Läste en så bra ledare idag i lokalblaskan: "... verkar det sociala skyddsnätet först spännas ut när den som behöver hjälp redan har slagit i marken - något som inte är acceptabelt". Precis så är det! Och allt bara för att regeringen började i fel ände... innan man kan börja styra folk från bidragsberoende till arbete måste man väl se till att det finns arbeten?!? Dessutom måste vi bli kvitt den här märkliga rädslan för att folk fuskar med bidragen... hur kommer det sig att den är så utbredd? Eller är det en mediaskapelse? Jag känner många pensionärer, sjukpensionärer, arbetslösa och sjukskrivna, och inte en enda av dem skulle ens reflektera över att fuska - de vill inget hellre än att göra rätt för sig, men kan av olika skäl inte. Tycker att den som tror att folk föredrar att gå hemma skulle pröva på det ett tag... vara sysslolös och isolerad med urusel ekonomi och lika dåligt självförtroende... så kanske de slutade att misstänka sin omvärld för allt möjligt ojuste.
På kattfronten är det väl inte så mycket nytt att rapportera (vilket kanske beror på att jag rapporterar så frekvent *ler*). Conny fortsätter att söka kontakt med Imma och hon fortsätter att fly eller försvara sig, så vi låter dem turas om att ha tillgång till reviret - ibland sitter Imma instängd i sovrummet, ibland får Conny hålla sig i biblioteket. Då och då öppnar vi överallt, och då finns vi i närheten och övervakar situationen. Vill betona att Conny inte alls gör något fel - hans signaler är de rätta, men varken Imma eller skyggisarna är beredda att acceptera honom än. Nåja, det har ju bara gått en vecka!
Om jag någonsin hade reflekterat över att vara olydig mot läkaren och ändå delta i Mikaeli, är den tanken definitivt avfärdad efter idag. Jag gjorde en kort utflykt till Gullspång för att hämta Levaxin på Apoteket (de jag hade hemma tar slut i morgon) och passade på att handla lite på ICA också, och trots att jag hade öronmuffar blev jag sjuk och har inte mått bra på hela eftermiddagen. Så nu blir jag hemma... fast, hm, jag måste ju till doktorn på torsdag, förstås... *suckar*
Här hemma testar vi lite av varje för att få Imma och Conny att trivas ihop. Conny vill verkligen bli kompis med henne, men han vill "för mycket"... Imma blir skrämd och drar sig morrande undan. Så nu har vi ordnat en Feliway-spridare, som vi hoppas skall få alla missarna i huset att känna sig tryggare, och medan vi väntar på att den skall börja verka (vilket kan ta upp till en vecka, har jag fått veta) läser Mutti sagor för dem - jodå, katterna älskar det! Så fort hon börjar läsa, slår sig Imma och Conny ner på varsin sida om henne och i trappan sitter Assar och Sixten med spetsade öron...
 Och egentligen är det inte konstigt... i katthem över hela landet sitter volontärer och läser för missarna, eftersom det har visat sig vara oerhört framgångsrikt för deras sociala träning. Vem sa att bara människobarn gillade sagor?!? En annan sak katterna gillar är när vi sjunger, så Mutti sjunger mycket de här dagarna... och igår fick hon mig att bryta ihop fullständigt när hon travesterade sången "Fem smutsiga små fingrar" och glad i hågen sjöng "Fem smutsiga små tassar" varpå hon stannade upp och tycktes räkna efter i huvudet... "FEM tassar?!?" - mer klarade jag inte av innan jag var tvungen att rusa ut till toaletten, kiknande av skratt.
Har fått en glädjande nyhet, med tanke på att jag just nu har "utegångsförbud": latinkurs-starten är uppskjuten ett par veckor, eftersom de inte har fått tag i alla eleverna än. Det betyder att jag inte behöver missa någon lektion - hurra! Känner att jag behöver aktivera mig denna höst för att inte deppa ihop totalt... livet känns mycket tungt, jag saknar Daddy, Aragorn och Rufus så det gör ont i både hjärtat och själen, och jag är ledsen över att vara så sjuklig jämt och ständigt... måste hitta ett nytt fotfäste, något att syssla med som känns meningsfullt. Om jag bara hade ro att skriva den där boken jag grunnar på - en introduktion till Liberala Katolska Kyrkan. Den behövs verkligen! Eventuell litteratur som nämner kyrkan är gammal och stämmer inte, och den ger människor en felaktig bild av vad kyrkan är och hur vi formulerar vår liberalkatolska identitet. Känns som om jag verkligen skulle kunna göra en insats här, om jag bara kunde mobilisera tillräckligt med krafter...
Skyggisen Assar har börjat visa sig! I kväll leker han i hallen så fort vi inte är där... jag har t.o.m. lyckats ta bilder på honom, som ni hittar i katternas blogg. Mutti och jag är överlyckliga, för det har ju faktiskt bara gått en vecka sedan de kom hit, så det är otroligt att Assar redan blivit så framåt. Fast nu hoppas vi förstås att också Sixten skall börja visa sin vackra svartvita gestalt... på nätterna rasar han omkring här nere precis som sin bror, men på dagtid har vi inte sett till honom vare sig Mutti eller jag.
Vi har fått ändra om lite grand här hemma ett tag, sedan vi i morse insåg att Conny skrämmer Imma så pass att hon inte törs gå till sin sandlåda. Han var ju jagad av honorna i förra hemmet, så han är förstås tveksamt inställd till henne... och när han morrar och gör sig stor, drar sig Imma undan under Muttis säng. Hon är gammal och inte helt frisk, och hon vill inte slåss om hon inte måste... en fin inställning i människoögon, men inte särskilt bra ur kattsynpunkt eftersom det förleder Conny att tro att han kan styra som han vill i reviret. Så nu har vi delat upp reviret för en kortare tid - Mutti bor tillsammans med Conny i biblioteket (hon har lånat min madrass och bäddat åt sig på golvet här inne) och jag tar hand om Imma i sovrummet. Behöver ändå ligga mycket, för nu känner jag mig verkligen sjuk av den här infektionen... har feber, är trött och mår illa av värken. Syrran sa dessutom i telefon att jag måste ta den här saken på allvar, för jag kan faktiskt förlora hörseln om infektionen skadar brosket i örat *ryser*. "Minst tre veckor måste du hålla dig inomhus" sa hon... och hon har jobbat inom vården i hela sitt liv, så jag litar på att hon vet vad hon talar om. Undrar just hur det här påverkar Mikaeli? Om jag inte får gå ut, kan jag ju knappast resa... hm, måste tala med läkaren om detta. Är dock fortfarande helt och hållet hoppfull när det gäller kattgruppen... vi behöver bara tid, både katter och tvåbeningar. Att tro att det bara är att sätta fyra katter i samma rum och de skall komma överens på en gång, är oerhört naivt... det skulle inte ens vi människor klara utan gnissel. Och det är bara bra om jag tar det lugnt just nu, som sagt... vill inte göra något dumt, utan lyssna till kloka råd och vara rädd om mig.
Läste en spännande sak i lokalblaskan: enligt den judiska kalendern skapade Gud solen, månen och stjärnorna den 24 september år 3760 f.Kr. Med andra ord skulle man kunna säga att den religiöst judiska världsskapelsebilden firade sin 5769:e födelsedag igår! Själv är jag ju kristen, men dessutom vetenskapligt rotad och tror på evolutionen... så jag har ingen aning om hur gammal min personliga världsskapelsebild är - den startade med Big Bang, men hur länge sedan det var har jag inte någon koll på. Ett antal miljarder år i alla fall, skulle jag tro. Men visst är det intressant att lära sig mer om hur olika människor och kulturer ser på världen och skapelsen?
Skrivet på kvällen: Nu har jag fått veta att jag inte får resa till Stockholm... vilket jag har meddelat samfundsstyrelsen och klerikala synodens medlemmar. Undrar om det kommer att visa sig att Gud vill något särskilt med detta? Det brukar vara så när jag tvingas ändra mina planer.
Vaknade i morse och upptäckte att jag blödde i vänster öra... jag har haft ont i det och besvär med trycket i CPAP:en i flera veckor, men nu fick Mutti nog och jagade iväg mig till vårdcentralen. Vilket nog var bra, för läkaren som tog sig en titt på mina öron fick bekymrade rynkor i pannan och sa att jag har ett stort sår i vänster öra som har infekterat örat. Hon tyckte det var "allvarligt" och "kunde skada örat", så jag fick medicin jag skall droppa i öronen (bägge två för säkerhets skull) i en vecka och sedan komma på återbesök.
Mot oss är Conny vänligheten själv - gosig, pratsam och oerhört social. Särskilt Mutti har vunnit hans gunst - han sov hos henne i natt, och när Imma söker skydd hos mig söker han sig till Mutti som om han försöker upprätthålla något slags "balans" på det viset - hihi! Att få i honom hjärtmedicinen visade sig vara hur enkelt som helst... när Mutti lagade mat började han sitta vid hennes fötter och jama, så vi grabbade tag i honom, Mutti la honom på rygg i sin famn och jag petade i honom tabletten som han lydigt svalde. Sedan fick han lite godisar (Denta Paws) - duktiga barn skall uppmuntras, tycker jag!
Tror att det här kommer att gå jättebra! Synd bara att jag mår så dåligt... men om jag har en allvarlig infektion, är det kanske inte så konstigt.
Skyggisarna har börjat att visa sig i korta glimtar - igår stod t.ex. Assar kvar på golvet i vardagsrummet när Mutti kom upp med kvällsmaten. Men de mest frekventa livstecknen från dem är att de röjer rätt bra i huset om nätterna... drar ihop mattor, leker vilt i trappan o.s.v. Väl bekomme, säger jag! Tids nog börjar de koppla att det är de där tvåbeningarna som serverar all den goda maten... tills dess låter vi dem vara ifred. En kattkompis tog hand om en förvildad katthona för flera år sedan, och den gömde sig i fyra månader (!) under hennes säng... sedan kom hon fram som om ingenting hade hänt, och från den stunden beskriver hennes matte henne som "ett gosmonster". Så vi har gott hopp om att bli accepterade av Assar och Sixten när de är mogna att lära känna oss!
Nu finns det faktiskt fyra (!) katter här i reviret... men jag kan väl inte precis påstå att lugnet har lägrat sig över huset, för i övervåningen trycker Assar och Sixten i väntan på att vi släcker ljusen så att de törs röra sig fritt i huset, här i biblioteket ligger Conny och spanar ut mot hallen och i sovrummet ligger Imma och spanar ut mot hallen. De två sistnämnda är på vakt mot varandra, men jag hoppas att de snart skall bryta isen mellan sig och bli goda vänner... att det skall funka mellan dem så här direkt varken kan eller skall man vänta sig, även om jag personligen önskar att Imma var lite mer framåt. Men man blir väl en smula "hönsmammig" mot sina småttingar, antar jag! *ler* Att Conny kommer att trivas här tror jag absolut. Han är frimodig och social, väldigt kelen mot Mutti och mig, äter och dricker bra. Dessutom har han ända sedan han kom gått omkring och markerat allt möjligt, så han är alldeles uppenbart inställd på att bli kvar. Och hans förra ägare hade med sig alla hans saker - sandlåda, elementsäng, transportkorg, en hel del leksaker, mediciner (han har ju HCM) m.m. - så han inte skall behöva konfronteras med idel nyheter utan känna igen det han bäst behöver redan från starten. Det jag ser fram emot är att Imma accepterar honom, för det är superviktigt för mig!
Nu skall jag nog krypa i säng, tror jag... det har varit en oerhört intensiv dag (om än mycket trevlig!) och jag har lite ont i huvudet... behöver nog en god natts sömn för att piggna till igen. Om det går att sova när våra skyggisar kommer ner för att röja järnet, vill säga - det brukar de nämligen göra sedan vi gått och lagt oss... hihi!
Oj, här kommer Imma - kurra! som Rufus skulle ha sagt. Då har hon bestämt sig för att återta reviret från nykomlingen... och Conny håller sig på språngavstånd. Ja, i sitt förra hem blev han terrad av tjejerna, så han anser det nog klokt att ligga lite lågt gentemot Imma tills han ser vad hon går för... *skrattar*
Det finns sådant som är mer fyllt av frid än annat i min dagliga tillvaro. Att dona i kapellet är underbart... beröka altaret och kyrkrummet, tända ljusen hos Kristus, Maria och Rut, sätta fräscha blommor hos dem o.s.v. I tvättstugan finner jag också frid och jag älskar att tvätta, hänga tvätt, vika tvätt... och stryka, även om jag inte stryker allt utan bara speciella saker (t.ex. altarlinne). Trädgården är mitt lilla paradis, ganska luggslitet och inte särskilt prydligt, men fyllt av kärlek till skapelsen... det är på sådana platser jag försöker återfå den inre balans jag har mist sedan Daddy, Aragorn och Rufus dog. Tidigare har saknaden varit den starkaste känslan... och frågorna, förstås. Men nu börjar sorgen ta över, känslan av att ha mist något jag inte för allt i världen ville mista, vetskapen att en mycket stor del av mitt eget liv är borta för alltid. Sträckläste igår C S Lewis' lilla bok "Anteckningar under dagar av sorg", som han skrev när hans hustru hade dött i cancer, och känner igen så mycket - bortsett från hans raseri mot en Gud som kunde ta hans älskade ifrån honom. Min tro har aldrig störts av det som hände mina älskade killar - jag vet att Gud inte vill oss något ont, att det som sker lyder under naturlagarna och att onskan kommer ur människors egoism och rädsla, inte från Gud. Inte heller lidandet har något egenvärde eller är "prövningar", utan händer (som jag ser det) p.g.a. yttre omständigheter och blir i stort sett vad man gör det till. Vissa människor gör lidandet till sin identitet, andra tar det som en bestraffning, ytterligare andra försöker vända det onda till något gott... och ofta gör vi alltihop, är mogna i ena stunden och klynkande i nästa.
Tänker försöka börja skriva här igen...
På sätt och vis har en hel del hänt sedan sist, på andra sätt inte särskilt mycket. Jag kan inte påstå att jag kommer någonvart med mig själv och mitt bearbetande... jo, häromdagen sjönk vetskapen att Daddy är borta för alltid ner från huvudet till hjärtat med ett förtvivlat skri av smärta, sorg och saknad! Men huvudet fortsätter att krångla, inte så att jag har migrän titt och tätt (inte värre än vanligt, menar jag) utan mera att jag inte får någon ordning på mitt språk, glömmer och känner mig lite grand "folkskygg". Att interagera med människor är oerhört jobbigt när man inte kan vare sig tänka eller prata. Så jag undviker telefoner, är inte särskilt social och håller mig hemma mesta möjliga.
Fast idag var jag faktiskt i Skara en vända och handlade lite nödvändigheter på Jula. Vi behövde en kattlucka till kattgården samt färg att måla klätterhyllorna med (det blev "husröd", som är lite gladare än Falu rödfärg), rejäla skruvar som tål uteliv och hård belastning m.m. Fastnade också en stund i deras nya outlet-avdelning och fyndade en härligt jordgubbsröd telefon för 19 kronor... hade kunnat investera i fler fynd om jag haft råd, men förhoppningsvis finns sortimentet kvar senare i höst.
Det som framför allt hänt sedan jag skrev förra gången är att våra (Muttis) skyggisar Assar och Sixten har flyttat hit från Kristinehamns katthem. Inte för att vi ser särskilt mycket av dem - de förskansar sig uppe i vardagsrummet, även om Assar ibland smyger ner och umgås med Imma när vi inte är i närheten. Dyker någon av oss tvåbeningar upp, spritter han omedelbart till och störtar uppför trappan... det lär dröja veckor innan vi får tillåtelse att ha någon närmare kontakt med dem, men det känns ändå bra att de första tass-stegen är tagna. De har allt de behöver, och vi har massvis med både tid och tålamod... och Imma sköter sig fullständigt exemplariskt *stolt*. Jag hade trott att hon skulle väsa och springa upp i övervåningen för att gömma sig när vi öppnade transportburarna i biblioteket, men istället gick hon raka vägen fram till dem, nosade nyfiket på Sixten och gav honom en slick över ryggen. Fantastiskt! Det bådar oerhört gott för kommande onsdag, då Conny (om allt går som planerat) kommer.
 Skall du inte hälsa? (Imma kikar in i Assars korg. I kojan under klätterträdet ligger Sixten och blänger på henne... han verkar inte alls ha uppskattat slicken hon gav honom) I kyrkan händer mycket så här på hösten. Jag var i Stockholm helgen 11-13:e och var med på samfundets styrelsemöte (ägnat åt att förbereda årsmötet) - och för första gången på åtta år deltog jag inte i koret under mässan utan satt i församlingen istället. Det kändes ovant, men viktigt... dels för att jag behövde vila, dels för att jag måste lära mig att inte alltid vara aktiv och dels för att man upplever mässan annorlunda beroende på vilken roll och synvinkel man har. Och mässan är någonting man aldrig blir "färdig" med - man växer och utvecklas av den, blir en alltmer integrerad del av dess dimensioner... ser och hör nya saker varje gång, men upplever också nya insikter hela tiden. På sätt och vis kan man påstå att mässan inte är en händelse utan en livslång process - förutsatt att man tillåter den att bli det, naturligtvis. Det är upp till en själv vad man får ut av den.
Snart är det dags för Mikaeli - helgen då samfundet håller sitt årsmöte, domkyrkan firar sin "födelsedag" och klerikala synoden har sitt höstmöte. Jag ser mest fram emot det sistnämnda, för engagerande frågor ligger på dagordningen... men också de andra aktiviteterna skall bli mycket intressanta, även om jag nog kommer att hålla en låg profil för att klara mig igenom helgen utan att få migrän, bli stressad (och tappa mitt språk) eller bli alltför trött av att vara omgiven av så mycket folk hela tiden. Tror att jag aldrig har missat en enda Mikaelihelg sedan jag blev liberalkatolik...
Sitter här i ett regnigt Otterbäcken (som tydligen skall bli varmt och soligt i morgon) och funderar över hur ni har det. Har ni kommit hem till vardagslivet igen med skolor, arbete, kattpyssel och diverse annat att fylla dagarna med?
Själv har jag det kämpigt med mig själv just nu. För ungefär en vecka sedan rammade de senaste sex årens sorg, ångest och förtvivlan mig i ryggen när jag blev tvungen att tvärbromsa p.g.a. en justerad axel... och när jag blev sittande sysslolös, föll alltsammans över mig. Daddys sjukdomar och det liv vi levde sedan hans hjärtinfarkt 2003, Aragorns sjukdom och död, Rufus' chockartade insjuknande och snabba död... min vanligaste överlevnadsstrategi att dra ett djupt andetag och gå vidare funkade plötsligt inte längre, eftersom jag inte kunde hålla huvudet upptaget med annat. T.o.m. min prästvigning ingår i det här s.k. krispaketet... jag har aldrig varit riktigt säker på att jag borde vara präst, om jag är rätt för ett så viktigt uppdrag, om jag klarar av att finnas till för mina medmänniskor på det sätt folk "förväntar" sig av en präst...
Nu befinner jag mig i steg 1 av den återhämtningsplan jag lärde mig av en av mina underbara skrynkar: "släpp och gå". D.v.s. jag vilar, läser ofarliga böcker (sådana som handlar om annat än det som tangerar mina egna svårigheter), sover jättemycket, äter så bra jag kan och lyssnar på vilsam eller åtminstone glad musik (just nu är det Backstreet Boys, som alltid får mig att vilja dansa), fikar med Mutti, försöker skratta och koppla av så mycket jag kan.
Steg 2 blir att börja ta itu med det som hänt, bearbeta mina tankar och känslor. Och framför allt - ta en sak i taget!
Och sedan, betydligt längre fram, är det dags för steg 3: se framåt.
Hoppas allt ni allihop har det bra och mår betydligt bättre än jag gör!!! Tänker på er och sänder massor av kramar... kommer definitivt att hänga kvar här, oavsett hur jag mår, och lovar också att rapportera om Conny och skyggisarna när det blir så dags.
Jag kommer att vara ganska osynlig på nätet ett tag framöver... de tunga sorgerna och bekymren har hunnit ikapp mig, och just nu mår jag inte alls bra i själen. Vill därför använda de närmaste veckorna åt att vila, be mycket och minimera de inkommande intrycken. Måste orka Mikaeli (första helgen i oktober), då samfundet håller sitt årsmöte och kyrkan dessutom har klerikal synod samt flera viktiga gudstjänster... och jag har nyckelroller i alla dessa aktiviteter.
Kan kort berätta att helgen varit fantastiskt fin - nästan alla mina syskon med familjer kom, och förutom massor av härligt umgänge fick vi hjälp med saker vi inte klarat själva. Daddy blev rejält firad och vi uppfyllde hans önskan att knäcka flaskan med Grönstedts och skåla för honom... *ler*
Jag glömde ju att skriva igår att Daddy
Morgondagens firande kommer dock tyvärr att få gå i spontanitetens tecken, för jag kommer inte att hinna vare sig gräsklippning eller städning innan dess. Ute regnar det, och de har varnat för åska... och själv har jag en rejäl migränkänning som kommer att driva mig i säng, om jag inte kan stoppa anfallet.
Talade i telefon med Mutti för en stund sedan och fick bekräftelse på att hon har det bra - Krister tar så väl hand om henne, precis som jag trodde, och hon låter inte längre nervös över att "vara på rymmen" hemifrån utan trivs med livet och mår gott. Känns skönt att veta! Tror också att hon blev lite smickrad när jag berättade att jag tror att det är henne, inte Aragorn eller Rufus, som Imma går här och ropar efter... Immas letande har nämligen blivit intensivare sedan Mutti for, och hon tycker säkert att det är obehagligt att vi tjejer inte är samlade på ett och samma ställe just nu. För det mesta sitter lillstintan i min famn och kurrar, tigger kel och är allmänt klängig... och jag är så tacksam att jag har henne, att jag fick behålla åtminstone henne! Gårdagens besök hos veterinären kändes oerhört positivt, för det blodprov som togs visade att kreatininet (njurvärdet) har sjunkit betydligt sedan Imma fick börja med njurdieten - och detta med att hon har corona i avföringen är visst inte heller så farligt som jag trodde, vilket var en lättnad att höra. Veterinären sa, som så många andra, att nästan alla katter bär på corona och att det är osannolikt att det utvecklas till FIP - så kanske, kanske kan Conny ändå flytta hit så småningom?
Mutti berättade också att urnsättningen hade varit oerhört vacker och gripande. Medan de gick ner till graven med urnan, ringde kyrkklockorna för Daddy... och sedan höll Krister en fin andakt och de sjöng "Känn ingen oro", precis som planerat. T.o.m. kyrkvaktmästaren hade sett rörd ut, sa Mutti *ler*. Och själv satt jag i Vadsboklinikens väntrum, gosade med Imma och bad Fader Vår, Ave Maria och Ärad vare Fadern... så vi var också med, på vårt sätt.
Om en dryg timme urn-sätts Daddy i vår familjegrav vid Boo kyrka i Saltsjö-Boo. Det känns konstigt att tänka på... min pappa, som jag älskar så innerligt och som har funnits i hela mitt liv, är nu bara lite grand aska i en träurna som skall placeras i marken. Mutti är förstås där - in i det sista befinner hon sig vid hans sida och uppfyller sitt äktenskapslöfte in i minsta detalj. Krister är med och skall som präst säga några ord, och så skall de sjunga en av Daddys älsklingssånger - "Känn ingen oro", skriven av St. Teresa av Avila och tonsatt i Taizé.
Känn ingen oro
Själv är jag kvar här hemma en stund till... sedan skall Imma och jag åka till Mariestad och träffa vår nye, underbare veterinär på Vadsbokliniken. Han ringde igår och berättade de ledsamma nyheterna att alla Immas avföringsprover innehöll corona-bakterier, vilket betyder att vi inte kan ta hem Conny som vi hade hoppats - och inte Muttis "pojkar" Assar och Sixten heller, för den delen. Men förhoppningsvis läker sjukdomen ut inom de närmaste veckorna, och jag skall börja samla nya avföringsprover. Det är mycket man måste lära sig här i livet... jag konstaterar ofta att jag har tvingats lära mig en hel del som jag egentligen inte velat kunna, därför att dessa kunskaper handlar om sjukdom, lidande och död... men sådant är livet, och det är bara att acceptera.
Vädret är dock härligt idag - soligt och med en precis lagom vind som svalkar. Jag hoppas hinna klippa gräset innan helgen, då mina syskon med familjer och några nära vänner kommer hit för att fira Daddys 75:e födelsedag. Med bland besökarna är nämligen två pigga tvååringar och en lika pigg fyraåring, och jag vill att de skall kunna leka fritt i trädgården utan att behöva stöta på nässlor och tistlar. Och så måster jag dammsuga, ifall vädret är dåligt och vi får hållas inomhus... maten behöver jag dock inte tänka på, för vi skall grilla och allt är redan inhandlat. Tur det, förresten, eftersom Mutti inte kommer hem förrän på lördag. Å, vad jag hoppas att hon har det riktigt, riktigt bra i Stockholm! Det är hennes första resa på egen hand, första gången hon är fri att göra som hon vill och inte ha någon annan att tänka på eller ta hänsyn till... tänk att hon skulle hinna bli 66 år innan hon fick uppleva det!
En sådan lycka det var att köra bilen nu när bromsarna fungerar som de skall! Mutti och jag åkte in till Mariestad för att lämna Immas avföringsprover till veterinären, så att jag skall kunna få provsvaren när vi kommer på återbesök nästa vecka. Sedan fortsatte vi till Skara och hämtade Rufus' aska... den låg i en så fin liten trä-urna, väldigt lik den vi valde åt Daddy, och när vi kom hem igen hällde jag över också Aragorns aska i den eftersom jag vill att killarna skall få begravas tillsammans.
I kväll har vi ett magnifikt åskväder här - det började med att himlen blev mörkt persikofärgad, och sedan korsade stora blixtar himlen och mullret fick rutorna att skallra - men det mest uppseendeväckande var haglet som smattrade så tätt att marken blev vit. Det såg ut som kornig snö!
Natten till idag var också oerhört vacker, förresten... Mutti och jag stod i närmare en timme på verandan och tittade på stjärnfallen (Perseiderna kallas de visst). Undrar om det stämmer att man får önska sig något när man ser en stjärna falla?
Idag kom vår fantastiske bilmekarängel och lagade bromsarna på Muttis bil. Gud välsigne honom! Och Gud välsigne både honom och hans sambo, som sedan flera år tillbaka ställer upp som akuthem för hemlösa katter som behöver hjälp att våga lita på människor innan de kan adopteras ut - kan man ägna sig åt någonting finare?!? Jag beundrar dem bortom ord, för de är en alldeles vanlig familj utan andra resurser än sig själva... men dessa öser de över olyckliga missar, som behöver massor av vad Animal Planet kallar TLC (Tender Love and Care).
De senaste dagarna har jag tänkt så mycket på den sista veckan Daddy levde. Medicinpumpen tog bort all hans smärta och ångest, vilket fick honom att blomma upp och bli den pappa jag hade under min uppväxt, den människa han var innanför alla sjukdomar och skador. En sådan underbar gåva den veckan var! Sedan han hade fått ägna den första dagen åt att "ordna sina affärer" (planera begravningen, prata arvsfrågor och säga farväl till sina barn via telefon m.m.), kopplade han av och bara pratade, skrattade, skojade, t.o.m. "dansade" i sängen och sjöng för Mutti och mig... vi åt Napoleon-bakelser och drack vin, mindes det förflutna och vävde drömmar om det framtida - för Mutti och mig, alltså. Det var då han utbrast att han inte kunde begripa varför han inte skulle få fylla 75 år bara för att han var död! Så nästa vecka samlas vi, mina syskon med familjer, Mutti och jag, för att ha födelsedagsfest för Daddy.
Daddys avbrutna operation skedde på en onsdag, och det var direkt efter den (vid lunchtid) vi fick veta att Daddy skulle dö "inom några dagar". Ändå fick vi en vecka... på lördagen kunde han inte längre vare sig äta eller dricka, och vi tog tillsammans beslutet att inte sätta dropp, och från lördagskvällen hade jag inte längre någon kontakt med honom. Mutti talade med honom vid några tillfällen efter det, och jag har bett henne att skriva ner minnena av de samtalen för sin egen skull - man vet ju hur minnet funkar (eller rättare sagt, inte funkar) *ler vemodigt*. Fast de säger ju att hörsel och känsel är de sista sinnena som lämnar människan... och det tog vi fasta på, så vi rörde mycket vid honom och fortsatte att prata och sjunga trots att det såg ut som om han sov.
Daddys och Aragorns respektive bortgång klarar jag av att acceptera, därför att de var så sjuka och det inte gick att göra något för att rädda dem. För dem kom döden som en befriare från smärta, ångest och lidande... det är tankar som bär. Däremot har jag oerhört svårt att komma till ro med Rufus' död... tanken på honom fyller mig med dåligt samvete och skuldkänslor, och jag minns att jag var så upptagen av Daddys sjukdom och döende att jag inte la märke till hur sjuk Rufus måste ha varit. Han minskade i vikt trots att han åt som en häst och t.o.m. försökte stjäla maten ur våra händer... *suckar djupt*... jag borde ha reagerat mer, borde ha reflekterat över att en ettårig rex inte skall vara så där stillsam som han var. Kännetecknet för rexar är ju deras energiska livsstil - de är överallt samtidigt, studsar kring väggarna och står inte still ens när de gosar! Å andra sidan... om Rufus' tarmar var missbildade, som obducenten hintade, måste det ha varit medfött. Och då kunde jag inte ha gjort något. Så jag försöker trösta mig med att jag i alla fall öste kärlek, ömhet och den omsorg jag kunde ge över honom... jag gjorde vad jag kunde för att han skulle vara lycklig, det vet jag. Undrar om han tycker att det räckte, nu när han är på andra sidan Regnbågsbron? Om han kan förlåta att jag aldrig förstod hur sjuk han var?
En så underbar dag vi hade igår, Mutti och jag!
Tidigt på morgonen rullade vi norrut, mot en liten ort utanför Skinnskatteberg där Connys uppfödare Åsa med familj bor, och vi möttes inte bara av ett varmt och vänligt hem med oerhört trevliga tvåbeningar utan framför allt ett rent paradis för katter - dörren stod vidöppen, så katterna kunde gå in och ut som de ville och hade en stor, härlig trädgård att vara i. Ingen trafik på vägen utanför, inga farliga djur i närheten, frid och vacker natur... det är så att jag tycker att Conny byter ner sig som flyttar hit! Men hans syster, mamma till en ljuvlig sexveckors hona, avskyr honom och jagar honom både inne och ute... och eftersom Conny har HCM behöver han lugn och ro, en stressfri miljö, och det kan jag ju faktiskt erbjuda honom... plus att vi har gott om plats inomhus här samt en kattgård att vara i när utelivet lockar. Dessutom finns ju alltid möjligheten att vara i trädgården om han accepterar sele och löplina... fritt kan han tyvärr inte gå, eftersom vi har en hårt trafikerad väg utanför staketet och varg, lo, havsörn och björn i trakterna.
När vi framåt kvällskvisten äntligen lyckades slita oss från gemytet i Skinnskatteberg, körde vi till min syrra och hennes familj utanför Lindesberg och deltog i deras kräftskiva. Det var jättetrevligt - Rolle, syrrans man, hade gjort sagolikt goda pajer till förrätt (som för mig, som inte tål skaldjur, blev huvudrätten) och bjöd på ett mindre berg av kräftor m.fl. smakligheter. Vi blev kvar till närmare midnatt, åt gott, pratade och skrattade samt gosade med hundarna Kajsa och Thea... och när vi så småningom kom hem, mätta och glada, stöp vi uttröttade i säng.
För Imma var det här första gången hon var ensam en hel dag, och hon har klarat experimentet riktigt bra - var glad att se oss, men verkade varken deppig eller stressad. Känns bra! Meningen är ju inte att hon skall behöva vänja sig vid att vara ensam, men ibland måste Mutti och jag kunna åka hemifrån båda två... då är det skönt att veta att hon inte tar skada av det.
Nu har hettan återvänt... vi har cirka +30 grader i skuggan utomhus, och +27 inomhus - puh! Så tyvärr klarar jag inte av att arbeta i trädgården, trots sol och blå himmel... jag har aldrig mått bra av värme, och så pass "nergången" fysiskt som jag är efter allt som hänt vågar jag inte riskera större migränanfall. Så istället hålls jag i källaren och tvättar, samt försöker uppdatera hemsidan lite grand här och var. Har börjat göra nya länkar m.m. på katternas sidor och skall ordna med passande grafik till våra väntade nykomlingar Conny, Assar och Sixten... och så fort jag har fått det slutliga svaret från obducenten om vad som hände Rufus, skall jag skriva några rader på hans sida också precis som jag har gjort på Aragorns sida. Men det dröjer förmodligen ett par veckor... även obducenter och labbpersonal behöver semester.
Igår var en underbar vän vänlig nog att hjälpa oss tanka bilen, eftersom vi skall ut och resa på lördag (mer om det strax). Så vi tog en tur till Kristinehamn och hälsade på Assar och Sixten på djurhemmet... eller rättare sagt, vi pratade lite med Assar som låg ihopkurad med systern Saffran i ett hörn av skyggisarnas avdelning. Sixten höll sig ute i skyggisarnas kattgård medan vi var inne, och smet in när vi gick runt huset för att besöka kattgården *skrattar*. Så vi fick umgås med andra missar istället, och prata med alla de trevliga människor som sköter om dem.
Ja, just det - lördag var det. Då skall vi åka och hälsa på Conny och hans uppfödare på hennes sommarställe i Dalarna, vilket skall bli både trevligt och spännande. Och på återvägen stannar vi hos min syrra och deltar i hennes kräftskiva - gissa om vi har glatt oss åt det ända sedan vi fick hennes inbjudan! Känns som om det var åratal sedan vi fick vara med om något riktigt festligt... så nu tänker vi verkligen koppla av och bara ha det gott.
Fick ta det väldigt lugnt igår... hade inte migrän, men ville inte heller riskera det, så jag låg mest och läste med Imma på magen. Vi har börjat träna henne på att vara ensam kortare stunder, t.ex. medan vi åker till Mariestad och handlar, och hittills visar hon inga tecken på att bli stressad av det. Känns bra! Idag har jag dock försökt vara flitig åtminstone lite grand... trimmade släntens övre halva hela vägen och hoppas orka resten i morgon, ifall vädret är lika bra som idag. Fast först skall vi till Mariestads sjukhus, där Mutti skall få ryggen och höfterna röntgade.
Idag har jag faktiskt haft en riktigt bra dag. Det var en sådan där dag som Aragorn hade älskat... solen sken från en blå himmel, vi hade +23 grader (precis lagom sommarvärme) och jag klippte allt gräset i trädgården även om jag på sluttampen fick ta till både brinnande böner och Muttis intensiva hejarop för att orka - puh! Belöningen blev hemlagad lasagne och Sorunda-tårta, ett utmärkt avsnitt av Poirot på TV, ett underbart bad (med en intressant bok om Askeby klosters historia som sällskap) samt beskedet att jag har vunnit en auktion (en samlings-CD med Secret Service) på Tradera. Kan inte vara annat än nöjd!
Mutti och jag får alltmer klart av om-möbleringen, och jag måste säga att min mor har en verklig talang för design - det blir jättemysigt! Funderar på om vi inte borde ha en "inflyttningsfest" när vi är klara...? Men ok, vi skall ändå ha fest snart... Daddys 75:e födelsedag närmar sig och han sa under sin sista levnadsvecka att han absolut inte kunde begripa varför han inte skulle få fira sin födelsedag bara för att han var död - så det skall vi göra nu, tillsammans med mina syskon och deras familjer.
Nu börjar provsvaren droppa in... min nuvarande veterinär, som jag mötte första gången då Aragorn var sjuk och fick ett sådant förtroende för, ringde och berättade att Immas värden är bra bortsett från att hon har rätt höga halter av corona-antikroppar. Det är inte förvånande... enligt Sveriges Veterinärmedicinska Anstalt har cirka 80% av alla katter antikroppar mot corona-viruset i varierande grad. I i och för sig kan corona i sällsynta fall utvecklas till den fruktade sjukdomen FIP, som är obotlig och leder till döden inom från ett par veckor till ett par månader... men med tanke på att corona finns i 11 varianter och bara en enda av dessa kan mutera till FIP är risken oerhört liten.
Idag har jag också talat med obducenten som undersökt stackars Rufus' kropp. Allt är inte klart än, för han har sänt Rufus' hjärta och tarmar till ett speciallaboratorium i Uppsala... men tydligen var min lille långnos' tarmar missbildade på något sätt, så obducenten tror att han inte har kunnat tillgodogöra sig näringen i maten utan att allt bara har passerat "rätt igenom honom". Något fel på hjärtat hade han inte kunnat se, men för säkerhets skull skall labbet kolla det också...
Nej, Rufus svalt inte ihjäl, tack gode Gud! Obducenten sa att han visserligen aldrig har sett en så mager katt tidigare, men att Rufus inte var utmärglad eftersom det medför ombildningar av skelettet som inte fanns hos min lillkille... jag berättade förstås hur vi har kämpat för att göda honom, men att han bara fortsatte att magra och att vi därför hade tagit honom till en veterinär som tyckte att han såg "helt normal ut"... gissa vad jag tycker om den veterinären nu när jag har facit i handen? *morrar* Och jag har gruvligt dåligt samvete över att jag lät mig nöja med det svaret och inte sökte en annan veterinär... kanske kunde jag ha räddat Rufus' liv?!? Nej, så får jag inte tänka, inte nu när han är död... jag kan inte dra klockan tillbaka, så allt jag åstadkommer är att jag fräter sönder mig själv inifrån av skuld och klander.
Igår var jag till veterinären och hämtade pappurnan med Aragorns aska. När jag har fått hämta Rufus' aska också, skall killarna begravas tillsammans... jag vet redan var.
Vi hankar oss fram, dag för dag, stund för stund... Mutti och jag möblerar om här hemma för att göra det riktigt mysigt, och jag tror att Imma uppskattar att ha något att göra (alltså, hålla koll på vad vi gör) istället för att bara stirra tomt framför sig på någon sittplats i huset. Meningen är att vi skall bli klara inom de närmaste dagarna... för om allt går bra och Immas provsvar är fina, skall den där rexkillen jag talade om flytta hit på prov. Han kallas för Conny, men hans riktiga namn är S*Tirawas Sean Connery och han är cirka 2,5 år gammal... och så här ser han ut:
Kanske tycker ni att det verkar hjärtlöst av mig att öppna mitt hem och mitt hjärta för en ny katt så snart efter Aragorns och Rufus' bortgång? Men det här handlar inte om mig, utan om vad som är bäst för Imma... och för varje dag som går, blir det alltmer tydligt att Imma helt enkelt måste få en kattkompis så snart som möjligt för att inte bli allvarligt deprimerad. Hon mår inte alls bra av tystnaden och stillheten här hemma - vankar oroligt omkring, jamar efter killarna och äter dåligt... det är hjärtslitande att se henne, och jag får helt enkelt inte låta min sorg stå i vägen för hennes välfärd. Det finns saker man måste klara av, oavsett vad man känner... och om Aragorns och Rufus' död kan hjälpa tre andra katter (Conny, Sixten och Assar) att få kärlek och trygghet i ett hem de kan kalla sitt eget för resten av livet, tror jag att mina pälsklingar gläder sig åt det, var de än befinner sig just nu. Livet måste gå vidare, så är det bara... och att det kommer in nya katter här, betyder definitivt inte att jag slutar att älska de som gått över Regnbågsbron! *blinkar bort tårarna*
Nu har vi varit hos veterinären i Mariestad och fått Imma ordentligt undersökt på alla sätt och vis. De flesta provsvaren var bra... det enda fel Olle Eriksson hittade var att hennes kreatinin låg på 212, och eftersom det är väl inom ramen för vad som är behandlingsbart räcker det att hon fr.o.m. nu äter njurfoder (och det har vi med oss hem, så klart). Några prover måste skickas till labb, och de svaren får vi i början av nästa vecka... men jag tror inte att hon bär på något som är smittsamt, för hennes blodvärden, vita blodkroppar och socker var perfekta - och om det är något jag har lärt mig av åren med Daddys sjukdomar, så är det hur man läser av både kroppsligen och i provsvar hur en infektion ser ut.
Vad som hände Rufus kan vi fortfarande bara spekulera kring... svaren från obduktionen lär nog dröja, eftersom det är mitt i sommaren. Men jag lutar åt att det var hans hjärta som gav upp... har så svårt att föreställa mig att det skall ha kunnat vara något annat, t.ex. en infektion, eftersom alltsammans gick så rasande fort. Nå, vad det än är, hoppas jag vid Gud att jag inte borde ha sett något tecken på att något var fel, gjort något för att stoppa detta hemska! Det är tungt nog att ha mist min lille långnos, och att tänka på att han bara fick bli dryga året... att behöva veta att jag kunde ha förhindrat hans död är mer än jag kan bära.
Imma är synligt ledsen, vilsen och ensam... hon går rastlöst omkring och letar, jamar efter svar som aldrig kommer... Mutti och jag försöker skänka henna så mycket kärlek och trygghet vi kan, men helt kan vi förstås inte ersätta sällskapet av andra katter. Så trots min intensiva rädsla för att älska en ny katt, har jag beslutat att vi så snart som möjligt skall ordna kattkompisar till henne... jag har blivit tillfrågad om jag kan tänka mig att ta emot en ung rexkille med HCM (hjärtfel), som mist sin kompis och är deprimerad, och funderar just nu på om det kan vara lösningen för Imma. Och så skall ju Mutti snart äntligen få ta hem sina skyggisar från Kristinehamns katthem... vi har kommit överens med katthemmet om att invänta obduktionsresultatet, bara, så att inte fler katter blir sjuka.
Vilken fullkomligt ofattbart hemsk sommar det här blev!!!
Rufus är död.
Att mista Aragorn var fasansfullt - är fortfarande så smärtsamt att orden inte täcker mina känslor. Och idag miste jag Rufus också. Han var så pigg i morse - och så plötsligt föll han ihop, fick kraftig diarré och blev apatisk. Mutti och jag störtade iväg till Blå Stjärnans sjukhus i Skara, och jag körde - det erkänner jag - betydligt fortare än jag fick... men det hjälpte inte. Strax innan Skara slutade Rufus att andas, och fast jag störtade in på sjukhuset med honom i famnen, vilt skrikande att "han andas inte!", och personalen lika snabbt tog emot honom och försvann iväg till respirator och intensivvård, var det för sent. Rufus var redan hjärndöd, och ingenting kunde längre hjälpa honom... allt som fanns kvar att göra var att hålla honom i min famn medan han fick den där "sista sprutan".
Hur mycket kan en människa överleva? Hur många sorger orkar man med, innan man går sönder? Nu har jag förlorar tre älskade familjemedlemmar - Daddy, Aragorn och lille Rufus - inom loppet av två månader.
 Sista bilden på min lille långnos, tagen timmen innan han dog... Eftersom alltsammans hände så skrämmande fort (på mindre än tre timmar) och till synes oförklarligt, skall Rufus obduceras. Och i övermorgon är det jag som kör Imma till veterinären för en ordentlig genomgång - de har varit bussiga och ordnat en tid åt oss, så att vi skall slippa oroa oss längre än nödvändigt.
Hur skall Imma klara att vara ensamkatt?!? Hon har aldrig varit ensam - Aragorn och hon föddes tillsammans!
Veckan har varit tung och sorgen efter Aragorn river och sliter i hjärtat... men jag vet att jag tog det rätta beslutet och jag är tacksam att hans lidande "bara" varade i en vecka. Nu har jag börjat kunna se bilder på honom utan att brista i förtvivlad gråt, och jag har skrivit en liten "dödsruna" på hans sida. Att ta bort sidan har jag aldrig för ett ögonblick reflekterat över - han är och förblir min pälskling, min sotnos, min "förstfödde" som jag kallade honom eftersom han var den första egna katt jag öppnade mitt hjärta för och namngav, några timmar innan han föddes.
Nu förbereder Mutti och jag oss för att resa till Stockholm en vecka. Under tiden tar Tina och hennes make Tore hand om Imma och Rufus, och det känns mycket tryggt för de älskar djur lika mycket som jag och Tina är dessutom distriktssköterska med mycket stor kunskap om vård av och omsorg om allt levande. Mutti och jag skall urnsätta Daddy i familjegraven vid Boo kyrka, och sedan har goda vänner ordnat några dagars gratis semester med mat och husrum, umgänge och förströelse... precis vad vi behöver efter den här hemska tiden!
Vill sända ett varmt tack till Hussefar och Kapten Karlsson som förgyllde vår dag häromdagen och dessutom byggde ett jättefint hus till kattgården. Ni är änglar, båda två!
Vill också ur djupaste djupet av mitt hjärta tacka Mia som ställde upp och hjälpte mig med de pengar som Aragorns veterinärvård m.m. kostade! Hur skall jag någonsin kunna återgälda dig all din förståelse, medmänsklighet och kärlek?!?
Idag är det Aragorns och Immas elfte födelsedag. Och Aragorns dödsdag. Min vackre svarte älskling, min "förstfödde", min sotnos, finns inte mer... *gråter förtvivlat*
 Sista bilden på min underbare kattpojke - det kommer aldrig mer att finnas en katt som han! 2009-07-12
Eftersom jag själv är en sådan där bloggläsare som vill ha täta rapporter när jag läser någonstans att någon inte mår bra, skall jag inte kasta sten i glashus utan uppdatera er lite om Aragorns hälsotillstånd.
Han är fortfarande mycket sjuk, och sedan igår dricker han ingenting så den enda vätska han får i sig är den natriumklorid jag injicerar i hans nackskinn ungefär var tredje timme. Från början vågade jag bara ge cirka 5 ml åt gången, men sedan jag idag fick se hur jour-veterinären som vi var till injicerade 200 ml på en gång, har jag blivit tuffare så nu får han 20 ml (2 sprutor) per gång. Jour-veterinären tror att han är förstoppad - hon klämde honom ordentligt på magen tills han jamade protesterande, och så fick vi rådet att laxera honom med microlax i väntan på ett återbesök för provtagning m.m. i morgon. Så stackars Aragorn (som efter en veckas svält har mist minst en tredjedel av sin vikt och är rejält försvagad) har fått gå igenom två omgångar microlax - en i eftermiddags när vi kom hem från veterinären och en nu ikväll. Så värst mycket resultat blev det dock inte... lite bajs och lite gas... men han är faktiskt inte lika hård i magen längre, och det känns positivt. All vätskan har också medfört att pälsen blivit lite bättre... när vi ilade iväg till jour-veterinären i förmiddags satt pälsen som klistrad på honom, matt och "klibbig" och betydligt rakare än en rex skall vara. Jag fick verkligen hålla mig själv i kragen för att köra lugnt den halvtimmeslånga vägen in till jour-veterinären i Mariestad... inom mig bubblade paniken, och ångesten sitter sedan i förrgår som en kvävande stålring kring halsen. Jag vill inte förlora Aragorn också!!! Att på mindre än två månader mista både min pappa och min älskade katt fixar jag inte...
Mindre än två månader efter Daddys bortgång är har det blivit dags för vårdsvängen igen - den rastlösa oron, de obesvarade frågorna, de många telefonsamtalen och de mer eller mindre amatörmässiga hemmavårdförsöken. Fast den här gången handlar det om Aragorn, som under de senaste dagarna tacklat av synligt... det började med att han blev långsam och försiktig i sina rörelser, sedan slutade han äta och missade i sina hopp och nu får jag lyfta och bära honom dit han skall, samt komplettera hans drickande med natriumklorid-injektioner i nackskinnet. Tur att man har lärt sig hantera nålar! Han har gått ner en hel del i vikt på bara några dagar och verkar nästan apatisk... och jag har naturligtvis blivit alldeles nervös av oron för honom, min stackars pälskling! Som det ser ut nu kommer han att få fira sin elfte födelsedag hos veterinären - vilken katt gillar den sortens uppvaktning? För att inte tala om hur olycklig hans matte är över att han är sjuk... *blinkar bort en tår*
Har suttit i telefon med katternas uppfödare flera gånger idag och diskuterat såväl symptom som tips på åtgärder. Hon tror att det är hans njurar som strular, och säger att det i så fall inte behöver vara någon långsiktig fara - så snart veterinären kunnat fastslå diagnosen, sätts han på njurfoder och blir piggelin igen. Själv har jag funderat på allt från att han börjar se dåligt till att han har fått ledvärk eller ännu värre - en tumör någonstans!!! Men efter att ha talat med jourveterinären här i trakten, känner jag att jag har någorlunda kontroll på läget så länge jag får i Aragorn vätska... och, som sagt, på måndag bär det av ögonaböj till djurkliniken! Tänkte ett tag åka till djursjukhuset i Skara, men det har jag faktiskt inte råd med - så jag försöker det här först, och har det esset i bakfickan om situationen blir direkt akut.
Efter en vecka med regn (vi har dock inte haft sådana skyfall som andra berättat om) börjar trädgården så smått att återhämta sig, gräset ser ut att må bättre och blommorna sträcker på sig. Näckrosorna är jättefina:
 Mutti och jag har varit ute en sväng och "turistat" på småvägarna här i trakten, bara för att det var skönt att komma ut en stund. Annars håller vi oss mest inomhus, läser och vilar, gosar med katterna, sköter det viktigaste hushållsarbetet...
Vet inte om jag redan har nämnt det, men nu är datum för urn-sättningen spikat. Det blir tisdagen den 21 juli kl. 14.00, och troligen blir det bara Mutti och jag (och kyrkans vaktmästare) som deltar... jag skall hålla i själva andakten, och Boo kyrka har lovat att ringa i kyrkklockorna, vilket vi är väldigt tacksamma för. Det blir säkert en fin minnesstund! Men tänk att en människa kan försvinna så där totalt... en person som funnits i hela mitt liv, finns plötsligt inte längre... det känns jättekonstigt. Och precis det där som de skriver om i böckerna har hänt oss också: efter begravningen liksom försvann folk, slutade höra av sig, som om alltsammans nu är som vanligt igen. Ja, inte alla! Det finns de som hör av sig då och då, kollar hur vi mår och så... och visst förstår vi att livet måste gå vidare - det känns bara lite märkligt att uppleva detta att tillvaron på samma gång är sig lik och totalt annorlunda.
Äntligen börjar livet falla in i vardagsspår... två veckor framåt har vi faktiskt ingenting inbokat, utan kan låta dagarna och stunderna komma som de kommer. Gud vet hur länge sedan det var!
Hettan har äntligen givit vika för en mer normal sommarvärme (+22 grader) och vädret växlar mellan solsken och regn. Lite åska har vi också haft - men inte alls som på många andra ställen. Gräsmattan är fortfarande gulbränd, men hämtar sig så sakteliga... däremot har de röda och rosa pionerna blommat över alldeles för fort, vilket jag tycker är lite synd. De är så vackra! Näckrosen trivs dock utmärkt och har tre blommor, varav en (röd) nästan har blommat över och en (rosa) precis har slagit ut. Den tredje knoppar som bäst... skall bli spännande att se vilken färg den får!
Muttis mycoplasma har inte läkt ut än, men hon verkar må betydligt bättre... nu när hettan är över är hon piggare i alla fall, vilket är det viktigaste. Själv mår jag bra och börjar komma över den värsta tröttheten - orkar ta itu med de mest akuta hushållsuppgifterna och ägna mig åt katterna i tillräcklig utsträckning för att de skall må bra. Vi har börjat foga oss i det faktum att Daddy inte kommer tillbaka - att vi skall leva vidare utan honom - men vi pratar ofta om hur snopna vi känner oss. Ja, det är faktiskt den bästa beskrivningen! Vi har liksom gjort så många resor till sjukhuset, fått höra så många gånger att "nu är det slut", och ändå har Daddy repat sig och kunnat komma hem... så att det faktiskt inte gick vägen den här senaste gången känns mycket konstigt. Det har ju alltid funkat förut, s.a.s. Men nu är han oåterkalleligen borta, och om vi har gissat rätt är han t.o.m. kremerad så att allt som återstår av min Daddy är lite aska i en (visserligen vacker) trä-urna... min pappa, mannen som funnits där i hela mitt liv, finns inte mer.
Och livet går vidare - det måste det göra. Igår fick vi besök av en journalist och en fotograf från Kyrkans Tidning som ville intervjua mig såsom varande den första svenska katolska kvinnan att ha blivit prästvigd, och även om det kändes väldigt konstigt att vara föremål för ett sådant intresse tyckte jag att det gick rätt bra. Jag fick i alla fall fram det jag tycker är viktigast: att Liberala Katolska Kyrkan är ett seriöst kristet katolskt samfund, att jag anser att prästrollen är ett kall och att gudstjänsterna - särskilt mässan - är det absolut centrala i min trosutövning. Dessutom fick jag chansen att tala om mitt intresse för de hemlösa katternas situation och höjandet av kattens status - känns skönt att få ha det sagt, nu när en journalist faktiskt lyssnade på mig!
Riddarveckan startade idag och Berit, Lennart, Mutti och jag tog oss till ett småregnigt Hova för att titta på medeltidsmarknaden. Vi passade också på att äta gott hos värdshuset Ladan: Jungfru Magdalenas kryddiga kålsoppa och Galt (karré grillad över öppen eld) med bakad potatis - mums! Själv tog jag förstås tillfället i akt att gosa med de djur som jag mötte... oxen Sixten, t.ex., samt en söt liten svartvit mus (som man kunde satsa pengar på - i vilket av hålen skulle musen försöka gömma sig?), ett gutefår, en svart get och en gladlynt svansviftande pitbull. Jag älskar djur! Och utomhus känner jag inte av allergin... *lycklig*
 2009-07-03
Idag kom äntligen åskan, och regnet... fast inte några större mängder av någondera, tyvärr. SMHI har dock lovat att det skall bli svalare ett tag...
Idag fyller Rufus 1 år!
Hettan gör det oerhört svårt att tänka, än mindre vara aktiv - puh! Jag sover t.o.m. på en madrass i källaren för att inte förgås... och på dagarna sitter jag och flämtar i skuggan medan Berit och Lennart, som följde med hit efter begravningen i Stockholm, är flitiga på alla möjliga sätt. De har byggt upp kattgården OCH rensat grusgångarna... hur tackar man för så ovärderlig hjälp?!?
 Kattgården är på plats... nu återstår bara inredningen (sedan bilden togs har gården fått tak också)
Stackars Mutti har gått och fått mycoplasma (smittsam lunginflammation)... hon försöker vara uppe om dagarna, men somnar så fort hon är inaktiv och orkar egentligen ingenting. I.o.f.s. var det nästan vad jag hade väntat mig... hennes immunförsvar har varit uruselt i över ett år, och det är inte konstigt att hon blev sjuk nu när begravningen var över och hon började slappna av lite grand. Men visst är det ledsamt för henne, och särskilt i den här hettan!
Denna strålande vackra torsdag... sommarvarm, grönskande och blommande... var det slutligen dags för Daddys begravning.
Muttis och min dag började tidigt, eftersom vi måste ställa i ordning salen och förbereda fikat innan vi kunde byta om till sorgekläder (jodå, vi bar svart - och hade hatt med flor! Det kändes som det rätta) och åka till kyrkan. Där mötte så många kära ansikten upp... alla mina syskon med sina familjer, min käraste väninna och mina fina gudkillar, pappas systrar, mina kusiner, flera från kyrkan och många vänner från både förr och nu. Biskop Sten-Bertil celebrerade gudstjänsten, assisterad av Krister, och alltsammans var så vackert, så vackert... musiken, blommorna, kyrkan... Daddy skulle ha blivit rörd till tårar, och jag hoppas att han såg och hörde alltsammans! Särskilt defileringen fick mig att gråta... inte när jag själv stod vid kistans huvudände, utan när de andra en efter en kom fram, la vackra blommor på kistlocket och viskade några ord. Tur att vi hade näsdukar med! Och äntligen kunde Mutti också gråta... hon snyftade hela gudstjänsten genom, och nickade instämmande till de ord biskopen sa som om han uttryckte precis vad hon kände och tänkte. Och det gjorde han troligen! Sten-Bertil följde LKK:s begravningsritual, och den är oerhört vacker - full av kärlek, hopp och tron på det Eviga Livets realitet.
Minnesstunden efteråt, då vi samlades i salen i Orminge och njöt av gott fika, Sorunda-tårta (sorgevarianten) och annat ljuvligt gott tilltugg, var också fin. Jag försökte hinna med att i alla fall hälsa på, krama om och växla några ord med alla... efteråt tänkte jag att jag också borde ha sagt några ord om Daddys sista vecka i livet, eftersom den var så mycket ljusare än allt det otäcka de hört rapporteras om de senaste åren, men det blev aldrig så. Däremot hoppas jag att våra gäster hade trevligt, och att de förstod hur innerligt tacksamma vi är att de kom!!!
Krister var en riktig ängel - han skötte köket hela tiden, så när gästerna hade gått och det var dags att ta itu med disk m.m. var allting redan klart! Och när vi hade fått ner alla våra saker i bilen och var på väg därifrån, dirigerade han oss till ett matställe och bjöd på middag... då hade vi fått byta kläder igen och hade vardagsplagg (också svarta - vi tänker bära svart tills urnsättningen är över) på oss, och det kändes ljuvligt att få koppla av totalt för första gången på dagen. De brukar säga att man blir hungrig av begravningar... och nu begriper jag varför: man bränner massor av energi utan att egentligen röra särskilt mycket på sig. Så att vi sedan hemkomsten dukade fram jordgubbar och glass kändes perfekt - det var just kalorier vi behövde, och det visste Krister, den raringen.
Igår kom Mutti och jag till Stockholm, och idag mötte vi Daddy när hans kista anlände i likbil till Boo kyrka. De ställde den i ett fint litet kapell strax intill kyrkan och Mutti och jag lämnades ensamma medan vi öppnade kistan och la ner de saker vi hade med oss åt Daddy (två små goselejon, ett vackert kort med en dikt vi ville ge honom samt ett videkors). Innan vi skruvade på kistlocket igen, sjöng vi "Blott en dag" - en psalm vi sjungit hundratals gånger för honom medan han levde och smärtorna och/eller ångesten blev för svåra att bära... och så talade vi än en gång om för honom hur mycket vi älskar honom, att vi saknar honom och att vi ses i himlen. Han såg så fridfull ut... ögonen var insjunkna, men i övrigt var han "som vanligt"... *suckar vemodigt*
När vi var klara och hade tackat begravningsfirman, sa kyrkans vaktmästare: "Var har ni intyget från Skatteverket om att vi får kremera honom?". Mamma och jag bara stirrade på varandra - ett sådant papper visste vi inte att vi skulle ha skaffat! Men det blev att åka in till city, leta reda på Skatteverket (som har flyttat från Skatteskrapan in till Klarabergsvägen, vilket vi inte heller kände till!), försöka hitta en parkering (ett mission impossible i sig) och köa, köa, köööööaaaa inne i Skatteverkets kundtjänst. Efter en och en halv timme var Mutti svimfärdig av trötthet och värmen, så hon bad en värdinna om hjälp och vi fick gå före i kön "av humanitära skäl". Sedan tog det bara några minuter att få det där eländiga pappret, varefter vi skyndade tillbaka till bilen och körde ut till kyrkan igen. Gissa några som redan längtade hem till lugnet i lilla Otterbäcken, där trafiken är hanterbar och människor inte står staplade på varandra?!?
Vi kom några minuter försent till den avtalade träffen med husmor i församlingshuset i Orminge centrum, men hon var full av förstående och mycket vänlig. Så visade hon oss runt i salen vi hade bokat, lärde oss hur köket fungerade och lovade att finnas på plats i morgon ifall vi behöver hjälp... varefter hon sjasade iväg oss att äta, sedan vi talat om för henne att vi inte lyckats hinna med vare sig frukost eller lunch.
Jag vet att Daddy är död, och det var inte svårt att se honom i kistan. Men jag fattar fortfarande inte i hjärtat att han aldrig kommer tillbaka...
Idag följde Vendela och jag med Mutti till ögonmottagningen på Mariestads sjukhus, där hon skulle kolla hur mycket hennes grå starr hade vuxit. När hon kom ut från undersökningen var hon chockad och ledsen... det hade visat sig att hon bara har cirka 5 % syn kvar på vänster öga! Högerögat är dock bara lite grand påverkat, så om hon använder bägge ögonen ser hon rätt så okay - särskilt på långt håll. Men ändå... stackars Mutti, ett sådant besked att få! De har lyckligtvis gott hopp om att kunna operera bägge ögonen (ett i taget) när starren "vuxit färdigt", och sedan skall hon få tillbaka synen igen, säger de.
Efter sjukhusbesöket åkte vi till Brödbodens mysiga lilla café i Mariestads centrum och unnade oss ett riktigt lyxigt fika. Själv drack jag Darjeeling-te i en jättestor kopp och mumsade i mig en cheesecake - åh, så gott det var!
Nu packar vi och står i, för i morgon bär det av till Stockholm.
Låg i migrän igår - suck! Men Vendela var desto flitigare... bl.a. skurade hon mitt badkar så att det ser nästan nytt ut, och så diskade hon och städade så fint. Hon tar bra hand om mina ungar också, medan jag själv ligger förankrad... alla tre katterna tycker om henne, så det går alldeles utmärkt att vara utan matte ett tag i alla fall - hihi!
Idag har jag dock varit uppe. Vädret är jättefint, så jag har haft alla tre katterna ute i sina selar och löplinor... och när de tröttnade och gick in, hämtade jag gräsklipparen och klippte resten av trädgården. Puh! Det var fruktansvärt slitigt, eftersom gräset stod mer än halvmeterhögt - men nu är det gjort, och i fortsättningen skall jag försöka hålla efter det ordentligt.
Jag vill inte att Daddy skall vara död.
Med bil: Kör väg 222 från Stockholm mot Gustavsberg, kör över Skurubron och fortsätt till avfarten mot Orminge. Följ vägen i högerspår tills du ser en mack framför dig på vänster sida. Där svänger du höger och hamnar nere på Gamla Värmdövägen. Sväng höger och följ vägen tills det är skyltat "Boo kyrka" på vänster hand. Var snäll och parkera på den nedre parkeringen... den övre kommer att vara fullbelagd långt innan begravningen börjar.
Med buss: (SL:s förslag) Ta buss 428 från Slussen mot Björkviks brygga. Den går från Slussen 13:05 och kommer till Lagnövägen (på Värmdövägen) ca 13:24. Vid Lagnövägen byter du till buss 422 mot Slussen. Den går från Lagnövägen ca 13:35. Du är framme vid Boo kyrka ca 13:41. Restid 36 minuter.
(Mitt förslag) Ta vilken Nacka-buss (från Slussen) som helst som kör till Orminge centrum, där du byter till buss 422 mot Gustavsberg Lugnet. Restiden till Boo kyrka från Orminge centrum är cirka 5 minuter.
Daddys begravningsgudstjänst startar kl. 14.00 och avsked sker i kyrkan eftersom han skall kremeras. Efter gudstjänsten inbjuder Mutti och jag samt mina syskon till fika i församlingens lokaler i Orminge centrum, Märta-salen. Alla är välkomna, och det kostar givetvis ingenting.
GLAD MIDSOMMAR! Hoppas att ni alla har haft en fin midsommarafton? Här sken solen större delen av dagen och Vendela, Mutti och jag åkte till Rudskoga där de brukar ha så mysigt firande... inriktat på familjer och gammaldags traditionsrikt. Det var mycket trevligt - många kände igen Mutti och mig från förra sommaren och hejade glatt när vi dök upp. Sedan blev det fika med gott doppa till, Vendela försvann ner till ängen för att hjälpa till att klä stången och Mutti och jag satt och gonade oss i det underbara vädret, gladde oss åt festklädda barn i alla åldrar och bara vilade. Först när musiken började strömma mot oss, gick vi ner till ängen och ställde oss att titta på ringdansen... ingen av oss ville dansa, men Vendela var med och såg ut att stortrivas *glad*. När dansen var över, återvände vi hem och medan jag tog hand om lite tvätt (den måste hinna torka innan vi packar inför resan till Stockholm) gjorde Vendela och Mutti en jättefin midsommarstång och ställde på verandan. Jag skulle ha visat er den, men tyvärr har jag inte kunnat tömma kameran än... sorry! Hur som helst ställde sig Mutti sedan och gjorde en sagolik middag, jag dukade så fint jag kunde på verandan och Vendela fortsatte att dekorera stången med blommor. Vi hann äta nästan hela middagen i lugn och ro innan solen gick i moln och regnet började hänga i luften... då fick vi fortsätta kalaset inomhus, vilket förstås gick bra, det också.
Det har gått bra att fira midsommar utan Daddy... kanske för att Vendela var med? Men jag saknar honom så det gör ont inombords, och jag klarar inte av att acceptera att han är död. Känslor av raseri över att han är borta och vemod inför minnena av honom växlar fram och tillbaka... jag vill ha honom tillbaka, men givetvis inte till mera lidande utan att samtala med, skratta tillsammans med, krama om...
Pensionsdags... idag fick också Telge sina pengar - men även de hade höjt räkningen och ville ha 12.800!!! *ryser* Vi blev tvungna att be att få betala de där 2.800 nästa pensionsdag... och de lovade dyrt och heligt att inte stänga av elen för oss. Hmm... undrar om jag vågar tro på det?
Efter bankbesöket åkte vi till till Skövde (KSS) och lämnade diverse saker: Daddys protes-ben (2 stycken), kläder som tillhör sjukhuset samt det jättestora goselejonet som han ville att njuravdelningen skulle få att ha i sin lekhörna. Vi fick också tillfälle att träffa Erik, Daddys favoritläkare, och tacka honom för allt han gjort både för Daddy och för oss... det kändes bra, för han förtjänar verkligen att få veta hur värdefull han varit!
Därefter fortsatte vi till Skara och hämtade Daddys grav-urna... samt besökte domkyrkan, förstås, där jag åter blev bönhörd (det har jag blivit tidigare just i den kyrkan). Jag knäböjde nämligen vid altarringen och bad Gud att hålla sitt löfte att den som tror på Honom skall komma till himlen... och sedan sökte jag upp den urna som står vid ena långväggen, i vilken det ligger små lappar med bibelord... och på den lapp jag fiskade upp stod det: "Och detta är vad han själv lovade oss: det eviga livet. 1 Johannesbrevet 2:25".
Jag är så trött att jag knappt håller ihop, och har börjat få kämpa mot känslor som jag vet är fel... känner t.ex. ett intensivt behov att få bli arg på någon för att Daddy har dött, trots att det inte finns någon att ställa till svars... det skulle möjligen vara Daddy själv, som alltid drog sig för att söka hjälp och därmed förvärrade sin egen situation. Och trots att jag vet att vi gjorde precis allt vi kunde för honom - ja, ännu mer! - kommer jag på mig själv med att undra om vi kunde ha räddat honom...
Torbjörn ryckte in till vår hjälp, så nu har Fortum fått sina pengar och elen är påslagen igen. Men vi fick till vår chock höra att de hade höjt räkningen till 6.800!!! På ett dygn?!? Lyckligtvis fick vi också matpengarna från socialnämnden idag, så vi klarade räkningen ändå.
Har klippt nästan hela trädgården idag... bara en och en halv gräsmatta återstår. Puh! Och Vendela, vår flitiga gäst, har krattat och stått i...
Idag fick vi en gäst, som skall stanna hos oss tills vi alla tre åker till Stockholm nästa tisdag. Mutti och jag är oerhört trötta, eftersom vi har suttit i telefon med Fortum och Telge Energi och fått beskedet att om vi inte omedelbart betalade 4.000 kronor till förstnämnda bolag och 10.000 kronor till sistnämnda (upplupna räkningar från de senaste månaderna) skulle de stänga av elen... varpå Fortum stängde av elen, närapå innan vi ens hunnit lägga på luren. Så lagom när vår gäst nu anlände, står vi utan el... vilket betyder att varken pannan eller vattenpumpen fungerar. Ingen spis, ingen toalett, inget ljus. Tur att vi närmar oss midsommar - den ljusaste tiden på året! Och att vi fått besked från socialnämnden att om vi använder hela våra pensioner till att betala elräkningarna, hjälper de oss med matpengar. Så på torsdag morgon vet jag två personer som kommer att hänga på låset när banken öppnar. Tills dess får vi klara oss med vatten i hinkar och dunkar, laga mat (och koka tevatten) på spritköket och lysa oss med oljelamporna... det går, det också, även om jag önskar att vår gäst slapp uppleva detta strul. Och gissa om jag är trött på elbolag och elräkningar... den absolut enda fördelen med alltsammans är att så snart vi har betalat räkningarna på torsdag, är vi i kapp med elen och kan kasta alla deras brev!
Ok, det var faktiskt rätt mysigt att sitta och dricka te tillsammans i skenet från oljelampan som vi hade hängt upp över köksbordet. Och ingen katt kunde bränna upp sina morrhår, eftersom lampan hängde utom räckhåll...
Jag är så trött... Daddys död påverkar mig mer undermedvetet än medvetet fortfarande, och även om tankarna och känslorna bara glimtar till då och då är de tunga att uppleva. Häromkvällen kom jag t.ex. på mig själv med att tänka att "nu har Daddy varit död i flera veckor - det är dags att han börjar leva igen", och efter det kunde jag förstås inte sova utan fick stiga upp och ta en kopp te nere i köket innan lugnet återkom. Mutti kämpar med sin oro över att han ligger ensam och fryser i ett kylrum - en egentligen idiotisk tanke, eftersom han varken kan känna kyla eller ensamhet längre, och förresten är han inte där utan i himlen! Men sådana funderingar kommer ändå titt som tätt. Liksom tankar i stil med att "det där hade Daddy gillat" eller "den där hade Daddy velat ha" när vi är i en affär. Varje gång vi tittar på TV och väljer program som Daddy inte hade velat se, kommenterar vi det... som om vi inte hade friheten att välja vilka program vi vill. Nu var det ju framför allt Daddy som tittade på TV - det var egentligen hans enda sysselsättning vid sidan av böckerna och bilturerna, eftersom han "satt fast" i rullstolen, fåtöljen eller bilsätet och inte kunde ägna sig åt mer aktiva intressen... och jag antar att den vetskapen ännu präglar oss, även om det sker på ett omedvetet plan.
En sak vi kan göra nu när Daddy inte längre är med oss är att besöka platser där man måste lämna bilen för att kunna uppleva något. Bl.a. har vi varit vid Södra Råda gamla kyrka och pratat med arkeologerna och timmermännen/kvinnorna, och så har vi gjort en utflykt till Vargavidderna - ett naturreservat med urskog (det tillhör bandet av orörd natur som löper vidare över Tiveden och fortsätter med Kolmården på andra sidan Vättern) och mossar med ovanliga växt- och fågelarter, mycket tydligt präglat av istidens påverkan.
Vi har också träffat vår personliga bankman(kvinna) hos Nordea och fått fin hjälp med både det ena och det andra. Samt en glad nyhet: vi behöver inte göra någon bouppteckning! Eftersom Daddy ingenting ägde (han och Mutti hade ända sedan vigseln 1964 ett äktenskapsförord enligt vilket all egendom är Muttis enskilda) räcker det att socialnämden sänder en dödsboanmälan till Skatteverket... så det har vi ordnat nu. Vilken lättnad!
Som ni märker, har det dykt upp en ny sak högst upp här i dagboken: en väderleksrapport-ruta för min kommun. Så kan ni hålla koll på vilket väder vi har här...
Tankar, funderingar, frågor och känslor börjar så sakteliga stiga till ytan både hos Mutti och hos mig. Då och då säger Mutti att hon inte tycker om att Daddy ligger i ett kylrum... han som alltid frös!... och jag förstår precis vad hon menar. Själv har jag stortvätt, eftersom jag igår passerade högen med kuddar, täcken och annat som Daddy använde sista tiden hemma och som jag inte hunnit med att ta hand om... och när jag såg den, kände jag med en isning att han aldrig kommer hem igen - att han aldrig mer skall använda kuddar och täcken. Så idag skall den där högen väck - allt skall tvättas och läggas i skåp, redo för andras bruk. Livet måste gå vidare; vi måste göra oss av med det sjuka som tillvaron kretsat kring i så många år, så att vi istället gör plats för det friska som vi aldrig fått en chans att ägna uppmärksamhet.
Idag finns Daddys dödsannons med i Mariestadstidningen.
Idag skulle Mutti och Daddy ha firat sin 45:e bröllopsdag... Mutti och jag använde istället dagen till att först åka och hälsa på Assar och Sixten på katthemmet, och sedan turista i trakterna runt Kristinehamn. En fin stad med oerhört vackra omnejder! Och jag kan därmed lugna eventuella oroliga med att vi inte blev inblandade i den svåra trafikolyckan norr om Mariestad, i vilken en dog och elva skadades.
Fann drömhuset (Österviks kapell norr om Kristinehamn)... synd bara att det är ett museum, och förresten skulle jag aldrig haft råd med uppvärmningskostnaderna! Men oj, så gärna jag hade bott så här!!!
I Gullspång firas Laxdagarna denna helg, men vi fann inte programmet tillräckligt lockande... istället skall vi besöka Sjötorpsdagarna i morgon och se om det är roligare.
Vädret är mycket nyckfullt - varmt solsken och häftiga ösregn om vartannat. Någon som äger en åkbar gräsklippare och kan tänka sig att hjälpa mig få ordning på vildmarken runt huset?!? Min gräsklippare orkar inte med så här högt gräs... hihi!
Glömde skriva igår att dödsannonsen bör ha stått i Nacka Värmdö Posten nu, och inom några dagar dyker den upp också i Mariestadstidningen. Vi har tyvärr inte råd att annonsera i de rikstäckande drakarna... men på det här sättet hoppas vi ändå nå så många som möjligt av dem som kan vara intresserade.
Har hållit mig inomhus hela dagen, trots att solen tittat fram mellan regnskurarna. Är så väldigt trött... och så finns det ju en hel del att göra inne också: inte minst skriva till Daddys släktingar och vänner, sända inbjudningar till begravningen och ordna upp diverse oavslutade affärer han hade. Vi måste se till att få bouppteckningen gjord, har jag insett, för det är flera företag och myndigheter som väntar på den för att kunna avskriva ärenden... önskar bara att jag hade råd att anlita någon som gjorde det åt mig, för det var så länge sedan jag gjorde en dylik att jag knappt minns vad som måste vara med. Syskonen och Mutti tycker dock att det räcker alldeles utmärkt att jag tar hand om den, eftersom jag är jurist och allt... nåja, jag skall göra mitt bästa! På sätt och vis borde det ju inte vara så krångligt, eftersom Mutti ensam ärver allting... och några tillgångar hade han ju ändå inte, eftersom Mutti enligt deras äktenskapsförord från 1964 äger allting som sin enskilda egendom och mina äldre syskon (som i juridisk mening är "särkullsbarn") har tagit beslutet att avstå från arv nu och istället ärva henne.
Mutti skurar golv och är allmänt flitig... och mellan varven äter eller fikar vi, pratar om Daddy och funderar på framtiden. Det jag själv tänker mest på är inte att Daddy är död, utan att jag aldrig får träffa honom mer... det är den vissheten som är svårast att bära, tycker jag. Att han slipper lida mer kan jag definitivt inte känna sorg över! Men att aldrig mer få prata med honom, visa honom saker, dela upplevelser och intressen (vi hade många gemensamma)... sådant är tungt att tänka på.
Fick en elräkning igår som gjorde mig kall: 10.000 kronor vill de ha inom två veckor! Och jag vet, det är mitt eget fel... pengarna har inte räckt till och jag har släpat efter med flera räkningar under vintern och våren. Men ändå...
Nu ikväll åskar det här, och regnet öser ner... men det är bara mysigt, tycker jag. Att inte vara rädd för åska var en av de tusende saker Daddy lärde mig när jag var liten - en rejäl åsknatt öppnade han fönstren på vid gavel och så satt vi i hans fåtölj, jag i hans famn, och betraktade det hela medan han berättade för mig varför det åskar och hur blixtarna fungerar. Han talade om naturens skönhet och styrka, om hur fantastiskt väl allting fungerar ihop... och den känslan har jag sedan dess burit med mig genom livet.
Vi har hunnit in i juni, och i morgon har Daddy varit död i två veckor. Fortfarande kan jag inte fatta vidden av det... många som jag talat med tror att det beror på att jag redan har sörjt honom och hans lidande i så många år, och det är ett argument jag kan tro på.
Puh, att möblera om i den här sommarvärmen är ingen sinekur, precis! Men oj, så mycket Mutti och jag har hunnit på två dagar... alla bokhyllorna (och böckerna!) är inflyttade i det rum som mina föräldrar hade som sovrum förut, och i vardagsrummet har vi flyttat om efter hur Mutti vill ha det - det är jättefint! Ja, vi är långt ifrån klara ännu... men det har blivit betydligt ljusare och gladare, och framför allt rymligare - hihi!
En annan sak som har hänt sedan jag skrev häromdagen är att Mutti och jag igår besökte katthemmet i Kristinehamn, vilket resulterade i att Mutti adopterade två "skyggisar":
 De kommer dock inte hem hit förrän efter Daddys begravning, eftersom de är så rädda och behöver trygghet dit de kommer - och vi lär inte vara klara med ommöblering m.m. förrän då. Sedan får vi se hur lång tid det tar innan Mutti har vunnit de små missarnas förtroende... det kommer säkert att ta tid, men å andra sidan är det ju inte konstigt med tanke på vad de allra flesta katthemskatter varit med om innan de räddades! Människor kan vara fasansfulla mot katter... en väninna till mig har tagit hand om en perser som fick ansiktet söndersparkat av någon innan hon räddades till katthemmet i Stockholm.
Idag är Torbjörn här på besök, vilket gläder både Mutti och mig oerhört! Så vi har fikat med jordgubbar och vispgrädde på verandan, och snart skall vi äta middag (också utomhus) i den underbara kvällssolen. Han kan tyvärr bara stanna idag... men vi är tacksamma att få träffa honom, och han har varit rar och hjälpt oss att flytta TV:n (med digitalboxen, DVD-spelaren och videobandspelaren) dit Mutti ville ha den.
Idag åkte Mutti och jag in till Mariestad, tvättade bilen och besiktigade den. Vi har varit oroliga för hur det skulle gå, eftersom vi inte kunnat ta hand om den under vintern och våren utan tvärtom låtit den slita rätt hårt (bl.a. har jag ju pendlat mellan hemmet och Skövde praktiskt taget varje dag under våren)... men vi fick faktiskt ett rent protokoll - hurra!
När vi kom hem, sov jag ett par timmar och sedan satte vi igång med att möblera om sovrummet i Muttis lägenhet. Det skall bli ett fint litet bibliotek, och vardagsrummet blir "bara" vardagsrum... utan bokhyllor längs varenda väggbit. Tror att det blir alldeles utmärkt...
Det har nu gått en vecka sedan Daddy avled... fast det känns längre, så mycket som händer hela tiden. Inte minst skall mycket ordnas upp, antingen per telefon eller vid besök... idag har vi t.ex. formulerat den dödsannons som i nästa vecka skall publiceras i Nacka Värmdö Posten och i Mariestadstidningen, och så har vi talat med kommunen om parkeringstillståndet för handikappade och färdtjänstkortet. Hans bankkonto och bilen har vi fört över i Muttis ägo. Och så kom sotaren i morse... puh!
Muttis höft har värkt ända sedan hon låg på njuravdelningen tillsammans med Daddy - troligen p.g.a. alla promenader med honom i rullstolen i de långa sjukhuskorridorerna. Idag lyckades hon dock få träffa en läkare för att få höften och ryggen undersökt. Doktorn tror att det är i ryggen som problemet sitter - kanske ett diskbråck? Så nu skall hon få ryggen och höften röntgade, vilket jag är glad över. Det är dags att hon tar hand om sig själv nu, när Daddy inte längre behöver henne...
I korta, korta ögonblick smyger sig insikten på mig: Daddy är död.
Idag kom Daddy hem från sjukhusets kylrum och bars in i hallen, där kistan stod nybäddad och klar. Mutti och jag hade gjort i ordning den med egna sängkläder medan begravningsbyråns personal hämtade Daddy i Skövde, och sedan hjälpte de oss att lyfta över honom till den färdiga bädden - varefter de lämnade oss i ett par timmar för att vi skulle få ta avsked i lugn och ro. Fast särskilt lugnt blev det ju inte, för först kom Hjälpmedelscentralen och hämtade de handikapphjälpmedel Daddy haft och innan de hade åkt dök hemsjukvården upp och hämtade sådant sjukvårdsmaterial som fortfarande låg i oöppnade originalförpackningar. Det var vi som hade bett om bägge besöken, för vi vill att andra människor så snabbt som möjligt skall få glädje och nytta av sådant Daddy inte längre behöver... och jag tror faktiskt att Daddy hade gillat tanken på att han låg i hallen och s.a.s. fick vara med om alltsammans. Daddy ville gärna ha kontroll, vara där saker och ting hände... så det kändes inte ett dugg vanvördigt att han låg där utan kistlock medan vi lämnade över saker till besökarna.
Men visst hann vi sitta bredvid kistan också, stryka Daddy över håret och kinden, hålla hans kalla hand och prata med honom. Dessutom lät vi katterna nosa på honom, men de var inte intresserade; antagligen kände de att även om den där kroppen såg ut som gammelhusse, var han själv inte där! Vilket är precis vad Mutti och jag också har upplevt ända sedan dödsögonblicket... Daddy är inte kvar i sin kropp. Så när begravningsbyrån (Bengtzings i Gullspång) kom tillbaka, kändes det helt okay att skruva på locket på kistan och bära ut den till deras bil... och så vinkade vi av dem när de körde iväg till den kyl i Gullspång där han skall vila tills det är dags att resa till Boo kyrka i Nacka. Det är Daddys "hemmakyrka", kyrkan där han döptes och konfirmerades, där hans föräldrar och hans bror ligger begravda, där vår familjegrav finns...
När alltsammans var över, åkte Mutti och jag till Åtorp och åt en sen lunch på ett mysigt litet ställe precis vid ån... och så fortsatte vi till Kristinehamn och loppisen "Fyndboa", där Mutti fyndade en bekväm vit korgstol för 200 kr åt sig. Daddys fåtölj är alldeles trasig efter alla de år han praktiskt taget har levt i den, så den skall vi slänga nu.
Vi mår bra, är kanske lite uppskruvade... men det är nog inte så konstigt med tanke på att vi "haft jour" dygnet runt hela vintern och våren. Att lära sig slappna av tar tid! Men nu vet vi i alla fall att begravningen blir den 25 juni, och det ger oss tid att "landa" lite i våra känslor innan dess.
Den vanligaste frågan vi får just nu är "Hur är det med er?"... och vårt svar kan bara bli ett: den starkaste känslan vi har är tacksamhet. Daddy slipper äntligen lida, slipper alla smärtor och den avgrundsdjupa ångest som torterat honom sedan hjärtinfarkten 2003. Visst saknas han - alldeles ohyggligt! Men vi klarar inte av att sörja, inte än i varje fall... vi är alldeles för tacksamma över att han äntligen har fått gå hem till Gud, tacksamma över att det var just på 74:an - där personalen är så ofattbart underbar! - han fick dö och att han var totalt smärt- och ångestfri den sista veckan. Och personligen är jag extra tacksam över att han fick smärtlindring via en medicinpump och en slang in i ryggen... det gav mig min pappa tillbaka, honom jag visste fanns under allt det svåra och mörka men som jag haft allt svårare att nå fram till annat än i korta stunder. Vi hann prata, hann minnas tillsammans, hann skratta och busa med varandra... hann tala om hur mycket vi har älskat varandra, oavsett vad.
Med Mutti och mig är det ingen fara just nu. Vi har så mycket att göra: trädgården behöver skötas som vanligt, saker skall packas och lämnas bort (bl.a. lämnade vi tillbaka två kassar fulla med Daddys mediciner till Apoteket i förrgår) och på måndag kommer Hjälpmedelscentralen och hämtar alla handikapphjälpmedel Daddy haft under åren (hjärtsängen, permobilen, duschstolen, rullstolen o.s.v.). Mutti bor hos mig och vi bär varandra... igår köpte vi sorgkläder, idag har vi skaffat jord m.m. till trädgården, vi sover mycket, pratar i det oändliga och framför allt ordnar vi med allt som hör till begravningen, kremeringen och urnsättningen. Vad som händer sedan, när livet "blivit som vanligt igen" (ironiskt, egentligen... för det blir det ju inte nu när Daddy är borta), vet vi inte. Men det tar vi då.
Tänkte att jag skulle beskriva vad som hände för er som brukar läsa denna dagbok och som inte funnits med på min sändlista för de rundmejl jag skickade en gång om dagen under den gångna veckan...
Morgonen efter vår utflykt till Karlsborg var Daddy förvirrad och hade fruktansvärda smärtor i foten. Vi beslöt oss för att åka till KSS och be Daddys infektionsläkare Erik Backhaus (en fantastisk läkare - skicklig, klok och mycket inkännande) om råd... och resultatet blev att Daddy omedelbart skrevs in på avdelning 74, där han legat många gånger förut och kände sig så trygg med den underbara personalen. På eftermiddagen blev han undersökt av en ortopedkirurg (också det en mycket fin läkare med ett stort hjärta) som ville amputera benet mitt i knäet eftersom infektionen i foten var så allvarlig att den absolut inte fick sprida sig i resten av benet. Daddy blev förtvivlad... att bli av med tårna hade han så småningom accepterat, men att mista benet (hans högerben amputerades ju 2002)?!? Hela dagen vandrade vi i korridorerna på sjukhuset, Daddy i rullstolen, jag skjutsande honom, och pratade, pratade, pratade... och framåt kvällen gav han slutligen sin tillåtelse: ok, det som måste ske måste ske. Morgonen efter, d.v.s. förra onsdagen, följde jag honom ner till sövningen och höll honom i handen tills han sov... sedan gick Mutti och jag till restaurangen och åt lunch för att inte behöva tänka så mycket. Vi var tillbaka i sjukrummet inom en timme och strax efter kom narkosläkaren (ännu en underbar människa) upp och berättade för oss att de fått avbryta alltsammans: Daddy hade fått tre hjärtstillestånd redan under läggningen av narkosen, så de vågade inte operera honom. Och därmed var alternativen slut: Daddy skulle dö, eftersom de inte kunde stoppa infektionen, njurarna var på väg att ta slut och hjärtat orkade inte mer.
Den fine narkosläkaren, som jag genast fick största förtroende för, hade dock lagt in en slang i Daddys ryggmärg... och nu pumpades starka smärtlindrande mediciner in direkt i hans kropp, vilket gjorde honom totalt smärtfri och fri från ångest. Hur många år sedan var det jag såg min pappa så lugn och glad? Och dagarna gick... torsdagen och fredagen fylldes av avsked från barnen - två av mina bröder lyckades ta ledigt och komma på besök redan på onsdagskvällen, de andra fanns hela tiden med oss i telefon - och samtal både om det som varit och om det som väntade. Daddy samtalade med alla barnen och gjorde upp sitt testamente, och från sjuksängen dirigerade han förberedelserna för begravning, kremering och urnsättning. Vi skrattade, pratade, åt Napoleonbakelser och "bara var". På lördagen kunde Daddy inte längre svälja, och han började bli svår att kontakta - han sov mest fridfullt, medan Mutti och jag satt vid hans sida och pratade. Mutti bodde förstås med honom på sjukhuset hela tiden - själv pendlade jag. Söndagen sov Daddy hela tiden, bortsett från mycket korta stunder då han försökte hosta... personalen berättade att det berodde på att han var rosslig i halsen efter den slang de hade satt nere på narkosen. Så han fick injektioner mot rosslandet och somnade igen. Själv stannade jag den natten, så att Mutti skulle få sova några timmar... det hade inte blivit mycket sömn för hennes del under den gångna veckan. Och måndagen såg ut precis som söndagen, Daddy semi-vaknade bara till för att hosta, fick nya doser och somnade om. Mutti och jag satt bredvid och bad Gud ta hem honom... om det var något Daddy inte hade velat, så var det att bli detta vårdpaket! Tisdagen (d.v.s. i förrgår) blev likadan... nu skickade Mutti hem mig för att vila och ordna diverse saker på hemmaplan; och eftersom jag inte längre kände mig ha någon kontakt med Daddy - och inte hade behov av att vara där just när han dog (jag ville hellre minnas honom så där fridfullt sovande) - gick jag med på det. Men jag var orolig för Mutti, som hade varit så urstark och harmonisk hela tiden men som nu började se riktigt, riktigt trött ut...
Så igår morse, tio i sju, ringde Mutti: "Nu är det över - han gick över bron för tio minuter sedan". Jag skyndade genast dit (en bilresa på en timme) och fann Mutti trött men vid gott mod... och Daddy låg så fridfull i sängen och såg ut som om han fortfarande bara sov, även om han var gulare i hyn och läpparna hade blivit grå. Så fin han var! Och ännu finare blev han sedan vi hade tvättat och klätt honom i de kläder han alltid brukade bära: ett par beige byxor och en röd skjorta. Att han var död visste vi förstås, och vi kände också att han själv inte var där - att själen hade givit sig av. Men känslorna hängde inte med, och de gör de fortfarande inte. Så det var på något sätt helt okay att packa ihop våra saker, ta avsked av den fantastiska personal som burit oss på starka armar och visat oss så mycken omtanke under den gångna veckan... och åka hem, utan Daddy.
PS. Kanske skall förklara det där med bron: i katt-kretsar pratas det ofta om att ett djur som dör, går över regnbågsbron till himlen. Och det där är en bild som vi i min familj tycker mycket om, så Daddy sa att han tänkte ta vägen över regnbågsbron när det var dags... och Mutti sa att hon tänkte följa honom till brofästet och vinka av honom där. DS.
Daddy är död. Kl. 06.40 i morse gav hans hjärta upp kampen och han dog i Muttis famn på Kärnsjukhuset i Skövde - Sveriges utan tvekan bästa sjukhus. Mindre än en timme senare var jag på plats och Mutti och jag hjälptes åt att tvätta och klä honom i hans favorit-vardagskläder... han var så fin, såg ut precis som vanligt, som om han bara sov. Själva känner vi ingenting just nu... är bara oerhört trötta. Det kommer att ta ett tag att fatta detta: Daddy är faktiskt död.
Tror faktiskt att Daddy funnit någon form av plattform i beskedet vi fick på sjukhuset igår - nu har han bestämt sig för att ha så roligt som möjligt den tid han har kvar. Och Torbjörn, min älskade bror, sände oss pengar till bensin med orden "se till att få lite vidgade vyer" - vi är sannerligen omgivna av änglar!!!
Så idag har vi varit i Karlsborg och tittat på båtarna i Göta Kanal, njutit av vårens överväldigande skönhet och ätit middag. Hem åkte vi över Askersund och Laxå, bara för att de vägarna är så vackra...
 En vilsam stund vid slussen i Karlsborg
2009-05-10
Efter att ha hört Daddy ömsom skrika på hjälp och ömsom be oss att få dö, tappade vi nerverna och åkte in till akuten för att få hjälp till mer effektiv smärtlindring. En underbar läkare tog emot oss, men kunde ingenting göra... de får helt enkelt inte ge mer smärtlindring än han redan har, eftersom njurarna är praktiskt taget slut. Daddy säckade ihop psykiskt av beskedet, och Mutti och jag blev rasande - inte på läkarna, för de gör bara vad de måste, utan på situationen. Hur skall man kunna välja mellan att rädda det som finns kvar av njurarna och att smärtlindra?!? Jag vet, jag har ställt frågan förut...
För balansens skull skall jag naturligtvis berätta om de små ljusglimtarna i mörkret också. Godhjärtade människor har skänkt oss pengar, så att vi har kunnat tanka bilen och göra utflykter i det underbara majvädret. I förrgår gick vi på restaurang - eller rättare sagt, vi köpte mat och tog ut till bilen, körde till en vacker plats och åt där. Och vilken underbar utsikt vi hade!
 Igår bet Daddy ihop tänderna till det yttersta, så att vi kunde åka ända till Lindesberg och hälsa på syrran med familj någon timme. Visserligen kunde han inte ta sig ur bilen, men syrran tog ut kaffet dit och vi hann få en härlig pratstund tillsammans innan det var dags att ila hemåt igen. Så lycklig han var att ha fått krama om sin dotter! Och allt detta har blivit möjligt för att vi är omgivna av änglar...
Idag säger Daddy gång på gång att han vill dö. Vi tvingades söva ner honom under natten, och eftersom han är så svag har det tagit nästan hela dagen idag att få honom vaken igen... men smärtorna försvinner inte, utan torterar honom oupphörligen. Mutti och jag har konstaterat att vi skulle behövt vara tre stycken som byttes av, eftersom två personer måste vara hos Daddy hela tiden... och vi är bara människor, som inte håller för vilka belastningar som helst.
Det här är vansinne, galenskap... totalt sjukt, är vad det är. När Mutti och jag försökte hjälpa Daddy att gå på toa, hade han så ont att han skrek rakt ut att han ville dö... skall detta kallas människovärdigt?!? Om en av mina katter är så här sjuka, och visar så tydligt på smärta och lidande, får jag ta den till veterinären och hjälpa den att dö. Men människor skall tydligen lida precis hur mycket som helst utan att få hjälp?!?
Har övervunnit ett mindre migränanfall med tabletter - min smärtlindring funkar åtminstone som den skall! Och i natt har jag sovit hemma i min egen säng, med CPAP:en, och omgiven av mina pälsklingar som kurrade och tryckte sig tätt intill mig. De vet att någonting är allvarligt fel, och jag försöker berätta vad som händer på andra sidan väggen...
Ångesten kommer jag ingen vart med just nu... får kämpa på ändå, försöka leva med svårigheterna att andas och känslan av brinnande bensin under huden över hela kroppen. Nu är det åtminstone varmt inomhus, eftersom vi fick hjälp av en ängel igår att laga pannan som hade stannat. Det blåser och regnar ute, så inomhusvärmen har blivit viktig igen.
Idag mår jag på ett sätt som inte går att uttrycka när man inte använder svordomar... har haft ångest sedan i natt, en migränunge lurar hela tiden i bakgrunden och jag känner mig totalt på kant med tillvaron. Orsakerna är två... dels ekonomin, som är värre än någonsin eftersom det går åt massor av bensin m.m. just nu, och dels att Daddy mycket oväntat skrevs ut från sjukhuset av en panikslagen överläkare som inte vet hur hon skall hantera en patient som inte går att rädda. Så just nu är mina föräldrar hemma, även om deras behandlande läkare mildrade situationen genom att kalla hemgången för "permission" och lova att Daddy (och Mutti) får komma tillbaka om situationen förvärras. Vilket den kommer att göra... och inte kommer det att ta lång tid, heller. Daddys smärtor går inte att lindra - han skriker och gråter, kan inte sova, går inte att lugna... det var väl det som skrämde den där överläkaren, antar jag. Men vi då? Hur kan hon förvänta sig att vi skall klara detta bättre än någon annan? Desto mindre som vi har helt olika åsikter om vad som borde göras - jag vill smärtlindra, oavsett att det skadar njurarna, medan Daddy är rädd för att njurarna skall bli ännu sämre och avböjer smärtlindring fast han desperat behöver den. Tycker inte att vi borde ha behövt försättas i den här situationen, faktiskt... men ok, jag har som sagt ångest och ont i huvudet, och är så invävd i situationen som man kan vara.
Detta att jag tillbringar så mycket tid i Skövde har fått mig att glömma två födelsedagar... i lördags fyllde Robban och igår Solveig, och jag vill ta chansen att så här i efteråt gratulera er båda!
Igår söndag var jag faktiskt hemma hela dagen och försökte dels ta hand om hushållet och dels vila. Idag åkte jag dock till Skövde "som vanligt" och fick till min stora glädje två goda nyheter: dels att Daddy inte har vätska i lungorna och dels att han inte har någon infektion i kroppen. Suveränt! Tyvärr förändrar det inte situationen i sig, annat än att det i nuläget inte blir värre... hans njurar är i stort sett slut, och det enda som håller honom vid liv är att man fortsätter att avlasta dem så mycket som möjligt. Därför får han nu mediciner som skall hjälpa njurarna att rensa ut syror ur kroppen, och salterna får man försöka undvika genom dieten. I övrigt gäller det dels att försöka läka hans enorma liggsår i ändan, dels sköta om nekroserna (som tyvärr sprider sig alltmer) på foten och framför allt ge honom så mycken smärtlindring och ångestdämpning som går utan att skada njurarna ännu mer. Det mesta handlar alltså om palliativ vård, med andra ord.
Mutti och Daddy följde mig till sjukhusentrén och vinkade av mig vid 16-tiden, då jag åkte till Mariestad och deltog i den sista latin-lektionen för den här terminen. Känns mycket vemodigt, för dels har det varit oerhört roligt och dels är det vilsamt att åtminstone en gång i veckan ha något helt annat att tänka på... något som inte handlar om sjukdom, smärta och ångest. Jag hoppas dock att gruppen skall samlas igen till hösten och fortsätta kämpa med den latinska grammatiken...
Vill tacka er allihop (Bobo och Torbjörn, Mia, många i kyrkan, många vänner) som har hört av er, som tänker på oss, ber för oss, stöder oss på olika sätt - ni är ovärderliga!!! Vill särskilt betona att mina syskon absolut inte har övergivit mig, ifall det lät så när jag skrev om dem häromdagen... de bor bara långt borta, och det är inte så lätt för dem att bara släppa allting eller ens veta på vilket sätt jag/vi bäst behöver hjälp. Lovar att hålla er informerade via mejl!
Sent igår kväll satt jag och läste de värmande och stödjande inläggen från vännerna i de två kattchatter jag är medlem i... och tårarna kom. Min strategi för att överleva allt det svåra har alltid varit att bita ihop och skjuta ifrån mig de starkaste känslorna, men igår kväll lyckades mina vänner avväpna mig totalt. Jag grät som jag inte gråtit på många år - all smärta, skräck och sorg vällde fram på en gång... och lille Rufus försökte tappert trösta mig med att trycka sig mot mig, pussa mig, stryka sitt huvud mot mitt ansikte. Tänk att en katt, t.o.m. en kattunge, instinktivt vet hur den skall göra i en sådan stund!
Mutti och jag har alltid burit allt det här ensamma - inte bara vården av och omsorgen om Daddy, utan också ansvaret, känslorna, planerandet och alla det praktiska. Jag har många syskon med familjer, men de bor allihop långt borta och kan inte finnas till för pappa, mamma och syster... kanske skulle man kunna säga att det är vårt eget fel som flyttat hit, men jag undrar ibland om det hade varit så mycket annorlunda om vi hade bott kvar i Stockholm. För är det inte så i alla familjer, att ett av barnen "tilldelas" rollen som föräldrarnas omhändertagare? Det är ingenting som någon väljer, inget som sker medvetet... det bara blir så. Och jag skall inte klandra mina syskon - de finns till hands på andra sätt, inte minst Torbjörn som hjälpt oss tusende gånger med både pengar och arbete. Annika, Tommy och Bobo har familjer som behöver dem... barn och kanske så småningom även barnbarn? Så jag varken förväntar mig eller kräver att mina älskade syskon skall slänga allt de har för händer och komma rusande varje gång Daddy hamnar på sjukhus... jag önskar bara att jag inte vore så ensam om allt det mörka, tunga och svåra. Och mina syskon har ingen aning om hur mycket deras närvaro skulle betyda för deras pappa - hur lycklig de skulle göra honom genom att dyka upp på sjukhuset och hälsa på honom! Han skulle svämma över av kärlek... det är en sida av honom de sällan ser, eftersom de bara träffar honom här hemma och han då ofta går i baklås, får ett visserligen irrationellt men kanske mänskligt behov av att visa att han fortfarande är "mannen i huset". De har aldrig suttit och hållit hans hand när han gråtit av ångest och smärta, aldrig hört honom tusen gånger upprepa hur tacksam han är att man finns där tätt intill... de har liksom missat allt det vackra och värdefulla, även om de förstås också sluppit det som gör ont och är svårt.
Idag var Daddy vaken när jag kom, och vi har kunnat prata, umgås, "promenera" i korridoren på avdelningen och lite varstans i sjukhuset, spela kort, t.o.m. skoja och skratta tillsammans. Han kämpar tappert för att vara på gott humör, trots de svåra smärtorna och den stora ångesten - ingen skall inbilla sig att han inte vet precis hur dåliga odds han har, eller att han försöker blunda för faktum! Men han liksom Mutti och jag gör vad vi måste göra - bereder oss på det värsta, men hoppas på det bästa. Och när jag frågade om han kunde acceptera att jag åkte hem lite tidigare än vanligt, eftersom jag var så trött, log han och klappade mig på handen... visst ville han att jag stannade så länge som möjligt, men han unnade mig att få komma hem och vila.
Idag är det St. Josef Arbetarens dag och jag funderar över vilka goda ting som kristendomen har medfört för arbetarnas del. Spontant tänker jag på de lediga söndagarna och långhelgerna (t.ex. jul och påsk) - utan den kristna tron som norm i samhället hade även dessa varit vardagar och samhället hade förmodligen inte tagit hänsyn till arbetarens behov av vila förrän framåt 1700-talet då man började se också fattigt folk som individer värda mänskliga rättigheter. Kanske något för den religionsfientliga vänstern att reflektera över? Det var också kyrkan som gav de fattiga utbildning, vård och omsorg - minst sjuhundra år innan samhället ansåg sig skyldigt att ta hand om sina medborgare.
Just sjukvården tänker jag, av naturliga skäl, extra mycket på just nu... Daddy är riktigt, riktigt dålig och fick idag flyttas från MAVA till njuravdelningen eftersom den förstnämnda inte klarade av att av-vätska honom. Och det första som hände inne på det nya rummet var att han fick ges en blodtransfusion för att stoppa hans farligt sjunkande blodtryck. Jag stannade hos mina föräldrar i ungefär fem timmar, och under den tiden fick jag möjlighet att växla några ord med Daddy vid endast tre tillfällen... han var aldrig vaken mer än någon minut i taget, utan sov tungt och ryckigt på smärtstillande och lugnande. Under de långa stunder han inte var kontaktbar passade Mutti på att berätta hur natten och morgonen varit... om att hela hans ända är ett enda stort, blödande liggsår, om hans dåliga värden och de otäckt blöta nekroserna på foten, om att läkaren på MAVA hade lagt handen på hennes axel och givit henne rådet att "passa på att njuta av helgen med maken" eftersom en verklig kris är under uppsegling och troligen kulminerar framåt måndag. Vad det betyder i klartext varken kan eller törs vi spekulera i.
När jag kom hem skulle jag försöka skriva ihop något att mejla till mina syskon med familjer samt de i släkten och bland vännerna som jag vet vill hållas informerade. Men det är så gruvligt svårt att skriva... hur förmedlar man att det känns som om slutet närmar sig, utan att riskera att överdriva eller gå händelserna i förväg?!? Och hur skall jag få dem att förstå att vi behöver dem nu - mer än någonsin förr?!? Deras stöd, närvaro, hjälp med både praktiska och ekonomiska ting... Mutti och jag känner oss mycket små och vilsna, visserligen vana att bära Daddys sjukdomssituation ensamma men ändå... och det finns saker att göra, som jag helt enkelt varken hinner med eller har styrkan att ta itu med eftersom allt jag kan tänka på är att jag vill vara hos mina föräldrar där borta i Skövde.
Idag använde Daddy remissen och blev inlagd på MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning) för behandling mot hjärtsvikten och allmän "av-vätskning". Han var synbart medtagen när de bäddade ner honom i hjärtsängen på rummet; blek, skakig, febrig och mycket trött... då hade de upptäckt att han hade väldigt lågt blodtryck också, och dessutom lämnade han blöta fläckar efter sig överallt (hans vätskeansamling är så kraftig att det rinner vätska ur huden på benet och foten). Mamma får som vanligt stanna hos honom, och själv försöker jag vila här hemma... jag skulle inte orka vara där hela tiden, och jag vet att de ringer från avdelningen om något händer.
En så märklig Valborgsmässoafton det blev i år!
Jag är oerhörd rädd för att ropa varg... kanske för rädd, så att jag inte ropar ens när vargens gap ångar hetta i mitt ansikte. Det känns så just nu, faktiskt.
Min pappa har varit sjuk i hela mitt liv. Otaliga gånger har läkare påstått att han varit döende, att vi måste bereda oss på det värsta... och så har Daddy överlevt decennium efter decennium, den ena svåra sjukdomen eller skadan efter den andra.
När jag var nyfödd knäckte han ryggen och blev hemmapappa. Under de kommande åren blev han allt snedare och gick med käpp för att inte ramla omkull. Sommaren 1979 brast ryggraden och fick rekonstrueras. Under 1980- och 1990-talet drabbades han av sju hjärtinfarkter samt en hjärnblödning. I februari 2002 fick han amputera sitt högra ben mitt i knäet. Den 13 mars 2003 kom den massiva hjärtinfarkten som tog 75% av hans hjärtkapacitet och gjorde honom till hemvårdspatient. Sedan dess har ytterligare hjärtproblem tillkommit, han får ständigt sår p.g.a. sin svårskötta diabetes och ligger ofta inlagd p.g.a. infektioner antingen i såren eller i urinen (eftersom han har kateter sedan den stora hjärtinfarkten). I höstas tillstötte njursvikt p.g.a. all medicinering... och den samlade sjukdomsbilden byggde upp till den kallbrand i två tår han just nu lider av och som kommer att resultera i att tårna ramlar av.
Det är allt detta som gör att jag är rädd för att ropa varg. Det har sagts så länge att Daddy skall dö, att ingen längre tror det...
Men.
Det ligger en remiss i bilen. Om vi visar upp den på sjukhuset, får Daddy bli inlagd omedelbart på hjärtintensiven. Men frågan är om Daddy kommer att lyckas övervinna ångesten och göra det? Och om han inte gör det, hur länge till lever han? Dör han i natt? I morgon? Om några dagar?
Och om han nu får behandling... hur länge fungerar den?
Han sitter här bredvid mig och halvsover. Andas tungt och flämtande. Är svår att tala med, eftersom han somnar hela tiden eller åtminstone glider iväg någonstans... ögonen försvinner in i huvudet, blicken blir fjärrskådande. Han orkar inte längre lyfta sig själv, utan Mutti och jag får stötta, lyfta och hålla honom när han måste förflytta sig. Foten är rund som en fotboll, benet hårt och svullet.
Är det här sista gången jag ser min älskade far i livet? Eller ropar jag varg?
Igår var jag på den näst sista latin-lektionen... typiskt att kursen nästan är slut, när jag äntligen börjar förstå grunderna i grammatiken! Men förhoppningsvis samlas gruppen igen i höst, så att vi inte tappar allt detta nya vi lärt oss. Att få läsa latin är en dröm som går i uppfyllelse...
Stammar idag. Det var länge sedan nu... jag lider ju egentligen inte av stamning, men sedan jag blev sjuk händer det att jag börjar stamma i samband med migrän eller när jag är stressad eller övertrött.
Vi har haft sommarvarmt i tre-fyra dagar nu: +25 grader igår, t.ex. Men idag är det betydligt svalare och blåser ganska kraftigt... och personligen längtar jag efter regn. Vi fick lite grand häromdagen, men det räckte inte - träden är törstiga, och om vi inte får regn nu så lär brandskyddet inte tillåta några majbrasor på torsdag!
Vill börja med att gratta två födelsedagsbarn: Tina och Ladda!
Så kan jag berätta att det regnar här idag... ett härligt doftande, strilande regn som gör allting genomblött. Underbart! Och jag har hittat fler maskrosor, beundrat vår blommande forsythia och noterat att de tulpaner som fått vara ifred är så stora att det inte dröjer länge nu innan de slår ut i blom.
Har annars problem med en av mina käpphästar idag - detta att orka vara anhörig till en svårt sjuk människa. Det finns liksom aldrig någon gräns för hur mycket man "måste" finnas till hands, ställa upp... Daddys ångest svämmar över alla bräddar sedan han insåg att läkarna står maktlösa, och hur mycket jag än gör så räcker det inte - han vill ha mig där hela tiden, dygnet runt, och det orkar jag inte. Jag är ju inte frisk själv... vore jag det skulle jag jobba, och då skulle jag vara borta hemifrån ännu mer. Men det kan han i sin svåra ångest varken se eller förstå - allt han tänker på är att om jag är där, så mår han lite, lite bättre. Nu har jag ägnat två dagar åt mina egna sysslor... tvättat, diskat, städat, tagit hand om korrespondens som blivit liggande alldeles för länge, ordnat ett par saker jag hade lovat folk för jättelänge sedan... och Daddy bryter samman, därför att i hans värld har jag varit frånvarande i månader. Och så sätter den onda cirkeln igång... först med frågor av typen "Har Kicki slutat tycka om mig?" och sedan med underförstådd utpressning som "Jag håller ju på och dör... är inte mitt liv viktigare än dina rosor?" (apropå att jag insisterade på att få beskära rosorna innan bladrosetterna hade slagit ut helt och hållet, vilket de var på god väg att göra). Den första frågan kan jag visserligen besvara med ett enkelt "Jodå, jag älskar dig som jag alltid har gjort" - men det funkar inte, för just nu kan han bara uppfatta det enda kärleksbeviset att jag sitter precis intill honom hela tiden. Och den andra frågan är obesvarbar... visst är hans liv viktigare än rosorna! Men han hinner faktiskt inte dö innan jag har beskurit rosorna, och om jag inte får dona i trädgården emellanåt får de snart lägga in mig på psyket. Den här vintern har tagit allt jag hade av "nerver"... våra ekonomiska problem, Daddys sjukdomar och kampen mot de omänskliga sjukskrivningsreglerna har skalat av mig allt skydd jag hade runt min själ.
Och så kommer den där droppen... varje gång jag tar ett steg ifrån Daddys sida, måste stackars Mutti rycka in istället. Och hon är ännu tröttare än jag! Ergo: om jag tillbringar all min tid hos Daddy, går jag sönder. Gör jag det inte, går Mutti sönder. Mission impossible.
I dagens Svenska Dagbladet fann jag äntligen orden jag har väntat på i decennier, under såväl socialistiskt som moderat styre... men vem kommer att läsa och ta till sig dem?!? Kanske bara vi som redan tänkt så här hemma vid våra köksbord, sönderslitna av smärtor, ångest, depression och andra svårigheter...
Däremot hittar jag ingenting i tidningarna om att ICA Supermarket i vårt lilla Gullspång drabbades av rånare idag... men jag kan berätta att Mutti och jag såg flyktbilen, och det har vi också berättat för polisen. Hoppas bara att ingen i personalen har blivit skadad! På en så här liten ort är ju alla bekanta, så det känns som om vänner har drabbats när något händer...
Borde inte sitta vid datorn, eftersom jag håller på att få migrän... men vill i alla fall berätta att jag idag har plockat årets första maskros! Tycker mycket om de solgula maskrosorna, särskilt när de växer i stora täcken... och inte spelar det någon roll om det är i min gräsmatta, för de är vackra var de än står och kommer alltid igen om man klipper ner dem. Ett av alla dessa underbara bevis på att naturen alltid är smartare än vi människor! Vet att detta är en udda åsikt, särskilt av en trädgårdsägare... *skrattar*
Och på tal om "felaktiga" åsikter, så längtar jag efter regn... träden slår ut överallt just nu, och de behöver massor av vatten för att klara lövsprickningen.
Mutti bjöd på jordgubbsgräddtårta till fikat på verandan idag... mums! Och jag har hunnit låta åtminstone Aragorn vara ute och stöka lite i sin löplina (utan tröja) en stund... däremot tog jag inte ut Rufus också, eftersom jag inte är i skick att ränna omkring efter katter med huvudena fyllda av tokiga idéer idag. Ja, ni får läsa mer om vad jag menar i deras blogg - hihi!
Kryper i säng nu.
Äntligen fick jag en möjlighet att avsluta arbetet med att beskära rosorna! Ja, klätterrosorna på min södervägg är förstås kvar... men till det krävs att jag tar fram den stora stegen, och det varken hann eller orkade jag idag. Resten är dock klart, så nu kan buskrosorna få låta sina stora bladrosetter slå ut som de vill! Och tänk, jag har hittat både violer och gullvivor blommande i trädgården... och påskliljorna har nästan blommat över, liksom hyacinterna (som tydligen är goda, eftersom flera av dem blivit uppätna). Nej, det är inte pärlhyacinter jag talar om, utan om den där sorten man brukar ha inomhus under julhelgen... Mutti planterar nämligen ut dem i trädgården efteråt, och de blommar så fint varenda vår. Tills de blir uppätna, alltså.
Tyvärr frodas även myggen nu - usch! Så det är bara att börja med allergimedicinen igen...
Annars har tillvaron på sistone handlat mest om ångesthantering. Och det har inte varit min egen ångest, utan Daddys... stunden kommer allt närmare då den första av hans två döda tår ramlar av, och det fyller honom med fasa, vilket jag förstår till fullo. Alldeles oavset att det tydligen är det mest naturliga sättet för kroppen att hantera död vävnad, är det en ofattbar upplevelse att behöva sitta och vänta på att delar av ens egen kropp skall falla av... undra på att han får ångest, inte kan andas och skriker att han måste ut! Så vi har åkt omkring i bil en hel del de senaste veckorna... faktiskt tillbringar jag nästan hela min vakna tid antingen i bilen med Daddy eller hemma hos honom för att lugna hans nerver. Den lilla tid jag får över går till att ta hand om katterna, äta lite grand och sova... och ju mer tiden går, desto mer prisar jag den nya CPAP-masken, för den är verkligen suverän!
Vädret är för det mesta ljuvligt - soligt och varmt - och idag kunde vi t.o.m. fika på verandan för första gången i år:
 2009-04-16
Fick inte bara körförbudet lyft, utan beröm för att bilen var så fin!!! Och nu har jag en månad på mig att fixa den där sista lilla grejen... *pustar ut*
Jag håller på att läsa Mats-Eric Nilssons fantastiska bok "Den hemlige kocken" - en verklig ögonöppnare likaväl som förmedlare av både goda och dåliga nyheter. Till de dåliga hör förstås allt fusk med maten... mer om det alldeles strax. Till de goda hör att jag efter en genomgång av både mitt eget och mina föräldrars kök har insett att vi omedvetet ofta valt riktigt bra alternativ - varor som inte är fullproppade med tillsatser och annat som inte borde finnas i bra mat. Tydligen har vi bra inre kompasser i den här frågan... och det utan att styras av ideologier eller medvetna beslut, utan framför allt dirigerade av vad vi tycker är gott! Ingen av oss är vegetarian eller renlevnadsmänniskor på något sätt... okay, både Mutti och Daddy är diabetiker och det styr förstås vissa val, men inte så många som vi "borde" eftersom vi som sagt framför allt väljer mat efter smaken. Och plånboken! För många "märkeslösa" produkter är faktiskt mer näringsrika och mindre falska än de som produceras av de "fina" märkena, tro det eller ej. Men... och det är här mina tankegångar återkommer till de dåliga nyheterna... det finns en riktig fälla i detta med god mat för oss fattiga familjer. I väntan på att opinionen skall ha lyckats tvinga producenterna att skippa tillsatserna och använda riktiga råvaror, finns det egentligen bara ett bra sätt att äta bra mat och det är att laga den själv från grunden - baka bröd, långkoka, leta råvaror o.s.v. Och det har inte fattiga människor tid med... de arbetar oftast betydligt mer än de som har högre lön. Och sedan, då? Mat utan tillsatser kommer att bli betydligt dyrare än den här fuskmaten - det är bl.a. därför producenterna använder tillsatser istället för äkta varor, för att det gör produkten billigare och vinsten större. Kommer vi fattiga att ha råd med den maten? Eller kommer bra mat att bli en skiljelinje mellan fattiga och rika - en lyx för de bättre bemedlade?!?
Har varit hos doktorn idag, eftersom han hade fått ett brev med frågor från FK som han ville att vi skulle besvara tillsammans. FK ifrågasätter förstås om mina sjukdomar verkligen är så allvarliga att jag inte kan arbeta det minsta lilla... min läkare å andra sidan är arg för att jag inte blivit pensionerad för flera år sedan, och ännu argare över att de nya reglerna riskerar att placera mig mellan stolarna. Själv är jag innerligt trött på att bli ifrågasatt och förtvivlad över att behöva slåss... det är svårt nog att försöka leva ett värdigt liv trots sjukdomarna, och jag behöver faktiskt inte den extra stress, ångest och ständiga kamp som jag måste genomgå en gång om året p.g.a. sjukersättningsreglerna! Tror inte att en enda politiker skulle vilja byta med mig... leva i fattigdom, ligga i migrän två-tre dygn varje vecka, kämpa mot bl.a. talsvårigheter, glömska, oförmåga att koncentrera mig... aldrig kunna göra en sak mer än högst två timmar i taget innan jag måste vila eller rentav sova några timmar för att återhämta mig, alltid känna mig som en svikare eftersom jag måste hoppa av saker jag lovat göra/delta i o.s.v. De friska tror alltid att de sjuka överdriver... det är därför vi som är sjuka ofta önskar att de skulle få känna hur det känns ett tag, så att de åtminstone tänkte lite mer medmänskligt på oss.
Nå, i morgon bitti skall jag åtminstone få ombesikta Kolis - äntligen! Har lyckats få allting lagat utom en enda detalj, som inte föranleder körförbud i alla fall... så nu hoppas jag få körförbudet lyft i morgon, så att jag kan köra bilen till en verkstad och få också den sista saken åtgärdad. Håll tummar och tassar för mig, är ni snälla!!!
Har blivit alldeles förälskad i min nya CPAP-mask...
Idag skulle jag ha varit i Stockholm och dels firat s.k. krism-mässa (oljeinvigningsmässa tillika åminnelse av instiftandet av nattvarden), dels deltagit i klerikala synodens vårmöte. Istället blev jag kvar hemma med diverse symptom som ibland känns som förkylning, ibland som influensa... och vet ni, på sätt och vis är jag tacksam över det. Dagen hade säkert varit underbar i Stockholm med mina bröder och systrar som är lika mycket vänner som kollegor, men jag har haft det minst lika fint här hemma med att i lugn och ro ta hand om kapellet. Skärtorsdagen är som sagt åminnelsedagen för instiftandet av nattvarden, men den är också inledningen till passionsmysteriet - Jesu lidande, död och uppståndelse till det Eviga Livet - och åtminstone vi katoliker försöker tydliggöra dessa olika händelser i kyrkor och kapell över hela världen genom att totalt "klä av" altaret och tömma tabernaklet så att det verkligen syns att Gud är borta från världen i några dagar. Så det är vad jag har gjort idag, i lugn och ro... tagit bort ljusstakar och blommor, klätt av altaret dukar, antependium och altarstolor, tömt tabernaklet på allt innehåll (det är nu inlåst på annat håll i väntan på Påskdagen) och svept in korset i ett lila sorgflor. Så här ser det ut nu...
 ... och så kommer det att stå tills strax innan Påsksöndagens stora uppståndelsemässa, då allting återställs till sina rättmätiga platser igen. Åh, ifall någon undrar så är den grå fyrkanten en s.k. relikgömma - dock utan reliker, för det använder inte vi i Liberala Katolska Kyrkan, utan istället innehållande sju små ädelstenar symboliserande de sju ärkeänglarna. Samma slags ädelstenar ligger gömda inuti ljusstakarna och i de s.k. konsekrationskors som hänger runt om i kapellet, förresten. Vilka de är? Jo, diamanten symboliserar St. Mikael, rubinen St. Jophiel, smaragden St. Rafael, topasen St. Chamuel, jaspisen St.Uriel, safiren St. Gabriel och ametisten St. Zadkiel. Och för det fall någon skulle få dumma idéer av att läsa detta, kan jag försäkra att det bara rör sig om yttepyttesmå flisor utan kommersiellt värde - alltså ingenting att dregla över. Skrivet senare samma kväll: Har just fått veta att inte bara jag var frånvarande från mötet idag... av elva personer ligger sex sjuka, en är utomlands och en var tvungen att delta i en viktig begravning. Ojojoj! Måste kontakta de andra efter påsk och försöka få till ett nytt möte... synoden är kleresiets absolut viktigaste sammankomst, vårt forum för frågor som rör gudstjänsterna och prästerskapets verksamhet, och vi ses tyvärr bara två gånger om året (vilket är alltför sällan redan det).
Har i alla fall tvättat altardukarna och ser fram emot att få stryka dem släta och fina - en oerhört meditativ stund, som alltid föder min inre bön lika rikligt. Och så har både Mutti och jag bakat (kanelbullar och tigerkaka) inför påskhelgen... min bror Torbjörn kommer på besök, vilket vi alla ser fram emot!
Jag vet inte om jag har berättat detta förut... men i så fall gör jag det igen, eftersom jag upplever det vara ett budskap jag har att dela med mig av till vem som vill höra.
Måndagen i Stilla Veckan år 2001, när jag var på väg till arbetet och stod vid busshållplatsen i Korset (ja, platsen heter faktiskt så - titta gärna på en karta över Västra Orminge i Nacka kommun!), fick jag syn på en figur i gruset framför mina fötter. Min fantasi fick det till en liten Jesus-bild, där Han stod med utsträckta armar liksom Han inbjöd mig att komma till Honom, och jag kom på mig själv med att be om att "få dela passionsmysteriet" med honom denna påsk. Vad jag menade var att jag ville besöka kyrkan varje dag och "leva med" i de bibliska texterna... men man skall vara mycket försiktig med vad man ber om, och hur man formulerar sig, för Gud tar en på orden och ger en det bönesvar som passar till ens bön. Ett par timmar senare låg jag på en brits inne på Södersjukhusets akut med smärtor i huvudet som var så intensiva att jag inte kunde ligga still... och jag har inte arbetat en enda dag sedan dess, utan först varit sjukskriven och sedan sjukpensionerad. Nog har jag fått dela passionsmysteriet med Jesus, allt! Och inte bara under påsken, utan i åtta års tid nu...
Påsken är kyrkoårets allra största och viktigaste händelse - festernas fest. Genom Stilla Veckan (d.v.s. dagarna före påskhelgen) följer vi aktivt kristna i Jesu fotspår in i Jerusalem, ser Honom uträtta mirakel och uttala profetior, hör honom undervisa oss i det elfte budet - "Du skall älska din nästa såsom dig själv" - och tvingas uppleva hur han missförstås, fängslas, torteras och avrättas som en kriminell bland andra kriminella. Vi sörjer tillsammans med lärjungarna och skäms över vår egen ynkedom... och vi brister ut i lovsång och ofattbar glädje när Maria Magdalena kommer rusande och ropar att "Herren är uppstånden!".
Kyrkligt firar vi flera centrala kristna teman under loppet av fem intensiva dagar: nattvardens instiftande på Skärtorsdagen, Jesu lidande och död på Långfredagen
En så UNDERBAR dag - själen riktigt sjunger av lycka! Och solen skiner från en klarblå, molnfri himmel, det är +13 grader i skuggan... Mutti och jag har gått "husesyn" i trädgården och planerat sommarsäsongens arbetsuppgifter, och sedan satt vi på min trappa och drack te i solvärmen medan Aragorn och Rufus nosade omkring oss. För Aragorn är detta "bara" vad han väntat ivrigt på... men för Rufus var det första gången utomhus... så han var lite tveksam och tog inte direkt för sig av utelivet, om man säger så. Bjuder på lite foton tagna idag:
 Ett trumpetande transträck drog norrut precis över vår trädgård...
 Rufus och Aragorn sitter i vårsolen och studerar trafiken ute på vägen
 Rufus vet inte vad han tycker om utelivet... eller är det den "ärvda" tröjan som känns pinsam? *skrattar* "Lite att växa i..." brukar man ju säga!
 Aragorn har hittat krokus i rabatten Imma? Nej du, henne får man inte ut utan ordentlig övertalning! Tar man ner hennes sele från kroken, sticker hon omedelbart upp i övervåningen... *skrattar*. Men hon har istället njutit av vårsol och fågelsång från balkongen här utanför arbetsrummet, där hon känner sig betydligt tryggare. Apropå ungarna, så har jag uppdaterat deras fotoalbum med bilder på Rufus samt hans mamma Lotus och pappa Figaro - välkommen att ta en titt! Lotus är avelshona hos "min" uppfödare och vackre Figaro hittar ni hos Karin Lundström i Stockholm (har inte lyckats hitta hennes hemsida, men hon är listad hos Nordiska Rexringen). Fler bilder på min söte "långnos" kommer förstås så småningom... samt nya bilder på Aragorn och Imma, som fyller 11 år i sommar!
Och så kan jag skvallra att Rufus (under sitt stamtavlenamn S*Nattsmygarn Ypsilon Ynk) nu finns utannonserad hos vår rexklubb ArtDeCo som avelshane...
Några aprilskämt har jag - mig veterligen! - inte råkat ut för. Däremot har jag läst om en del av dem massmedia hade presterat idag... somliga var roliga, somliga för lätta att genomskåda. Inte heller bröt datorn samman, vilket jag läste om häromdagen att den riskerade göra... tydligen skulle något virus aktiveras idag, men vi har lyckligtvis ett riktigt bra skydd i båda våra datorer och har inte märkt av några problem. Blir så trött på alla dessa marodörer som sitter hemma och tänker ut sätt att förstöra för andra människor... vad får de ut av det?!?
Själv gjorde jag både mig själv och mina föräldrar glada genom att grädda plättar till middag, som vi sedan avnjöt med glass och sylt - mmm!
Skriver inte så ofta just nu... har liksom inte ork till det, måste jag erkänna. Fredag och lördag låg jag dessutom i migrän, troligen som en reaktion på den senaste tiden. Under tiden har det fallit en massa snö - vi fick över en decimeter på några timmar - som sedan lyckligtvis har töat bort igen. Ungarna njuter av varenda solstråle som letar sig in genom fönstren... och själv famlar jag efter sekatören, krattan och gångskrapan.
Jadå, vi deltog i Earth Hour - här var kolsvart, och många andra i Otterbäcken släckte också ner. Hoppas att budskapet går fram till dem som har makten att göra något! Med vettiga medel, dessutom... inga panikåtgärder, som bara förvärrar situationen. För att förändringar skall kunna fungera, måste de vara långsiktigt genomtänkta...
Ända sedan Daddys amputation av högerbenet har vi i familjen haft en särskilt stark relation till jungfru Maria (varför, är en lång historia). Så idag kändes det speciellt att det var just Marie Bebådelses dag när mina föräldrar äntligen fick komma hem från sjukhuset. Och solen sken, det var plusgrader ute och snön som täckt marken i några dagar har nästan töat bort... medan jag väntade på färdtjänstbussen hittade jag massor av knoppande växter i rabatterna, inte bara på södersidan utan runtom i trädgården. Härligt!
Smolket i glädjebägaren är förstås att Daddy inte alls är friskare - bara mer medveten om hur han mår och vad som väntar. Han har gått igenom massor av undersökningar och provtagningar, och läkarna har kunnat konstatera att hans njurar är så dåliga att de egentligen inte kan göra något... inte amputera hans tår, inte förbättra njurfunktionen, inte operera en eventuell cancer i såret på axeln (de provsvaren har vi inte fått ännu, nämligen). Så han har kommit hem för att få vara hemma så länge det bara går... tills njurarna ger upp helt, och tårna faller av (vilket som nu sker först). Ja, ni läser rätt... det låter hårresande otäckt, men redan då han stod inför amputationen av det andra benet talade de om att inte operera utan vänta tills det som var dött föll av (sedan kom saken i ett annat läge i.o.m. att han fick kallbrand). Tydligen är det, ur läkningssynpunkt, det för kroppen bästa sättet att bli av med dött kött... fast givetvis tänker vi inte sitta hemma och se det ske, utan när vi hamnar i den situationen åker vi förstås in akut. När däremot njurarna slutar fungera, är det slut.
Hur som helst är det underbart att ha dem hemma igen!
Idag fyller mina gudkillar Pelle och Hampus år - tusen grattis!!!
Själv har jag legat i migrän, så någon latinlektion blev det inte... men det var nog bara väntat att huvudet skulle reagera på den senaste tidens tumult, antar jag. Daddy ligger fortfarande på sjukhuset (och Mutti är med honom) och jag har varit där ungefär varannan dag för att följa med Daddy på alla de undersökningar, tester m.m. han genomgått. De har ultraljudsundersökt hans hjärta och njurar, tagit cancerprover och infektionsodlingar, lagt om hela hans medicinlista och intensivbehandlat hans många sår... och till min stora förvåning har han fortfarande alla tårna i behåll, eftersom läkarna ännu inte givit upp hoppet om att kunna rädda dem! Och jag som var så övertygad om att kallbranden lurade om hörnet... men det kanske är en naturlig reaktion med tanke på hur det gick med det andra benet?
När jag inte är på sjukhuset, försöker jag göra lite av varje här hemma - i min egen takt, förstås, för det är inte mycket jag klarar åt gången. Men med hjälp av disk- och tvättmaskinerna har jag i alla fall fått ordning på det mesta... det visade sig ju att en av Daddys infektioner (en mag-tarm-bakterie) var rejält smittsam - så jag har fått sanera ordentligt här hemma, beväpnad med desinfektionsmedel och plasthandskar m.m. Dessemellan har jag försökt vila så mycket jag har kunnat, ta hand om ekonomin (lite grand i alla fall) och förstås skött om mina pälsklingar. Apropå det, så var jag till veterinären med Rufus i fredags och han fick klartecken för avel! *glad* Så snart dyker han upp på uppfödarens hemsida som avelshane... tänk, det är första gången jag deltar mer aktivt i kattavelsarbete, även om det främst är som fodervärd och hejarklack - hihi!
Idag är det exakt sex år sedan Daddy överlevde sin massiva hjärtinfarkt. Och av en underlig slump tillbringade han denna "minnesdag" på sjukhus... samma sjukhus, för övrigt.
Det finns saker livet tvingar en att lära sig, fast man egentligen inte vill, och en av dessa läxor är att när något väl går snett, går det ofta ohyggligt fort. Som liggsår, t.ex. - visste ni att sådana kan uppkomma på ett par timmar? Eller kallbrand i kroppsdelar med dålig blodcirkulation. För sju år sedan tvangs Daddy amputera höger ben mitt i knäet p.g.a. kallbrand - tårna dog på ett par veckor, och sedan spred sig sjukdomen uppåt benet på några timmar. För tre dagar sedan började han få nekroser (död vävnad) på lilltån på vänsterfoten... nu är den tån praktiskt taget död och två andra har angripits av svåra nekroser. Så när vi körde in till akuten vid KSS i eftermiddags, var vi övertygade om att man i princip skulle ta honom direkt till operation... men till vår förvåning (och glädje) bestämde sig istället läkarna för att inte ge upp kampen riktigt än, utan intensivvårda foten med bl.a. flera olika sorters antibiotika i dropp m.m. Så nu ligger Daddy och Mutti inlagda på specialavdelningen för bensårsvård - de har fått ett jättegulligt litet rum där personalen ställt ihop två sängar till en "dubbelsäng", så att mina föräldrar inte skall behöva skiljas åt i den här svåra situationen... och tänk, när vi hade kommit upp till rummet bar de in en stor bricka lastad med mat åt oss alla tre - mig också! - eftersom de visste att vi hade suttit i ett undersökningsrum nere på akuten i närmare nio timmar... pannkakor med sylt, lingonsaft och kaffe fick vi, och det kändes ljuvligt att få samlas kring ett litet bord inne i sjukrummet och äta tillsammans innan jag sa godnatt till mina föräldrar och åkte hem.
Jag kommer att kunna sova gott i natt, för jag vet att de är i de bästa händer. Men hur det går med foten, återstår att se...
Har tillbringat större delen av dagen med att sova som en sten på soffan i Muttis och Daddys vardagsrum... medan mina föräldrar har tassat kring mig och tyckt att det var "rart" - hihi! Måste ha varit tröttare än jag själv kände av efter igår, för meningen var inte alls att sova utan att läsa senaste numret av "Kvällsstunden" som kom med posten idag. Nåja, tidningen finns ju kvar... *ler stort*
Har hittat underbar video, som jag måste få visa er. Bildklippen är, vad jag förstår, ur den tredje Shrek-filmen... måste se den filmen någon gång, för katten är fullständigt oemotståndlig! Den som har skapat animeringarna måste verkligen älska katter, för bara den som själv lever med dessa fascinerande djur lär sig "läsa av" dem så här genialt...
2009-03-09
Igår fick jag ett mejl från en vän som hade läst mina ord om elen här i dagboken. "Jag hjälper dig" skrev denna person. "Tala bara om hur mycket pengar du behöver". Jag lovade lättad att ringa Fortum direkt på måndagsmorgonen för att ta reda på exakt vad de krävde för att låta bli att stänga av elen. Och det gjorde jag, med darrande händer, i morse. Sjuttiotalets socialistiska statskolosstänkande kallade jag det jag befarade möta hos Fortum... sanningen är att den attityd jag mötte kunde ha passat utmärkt i vilket helvete som helst... för helvetet är ju den plats där kärleken inte har något hemvist, eller hur? Ingenting jag sa rubbade den iskalla och högdragna kvinnan i andra änden, och det brev med förklaringen till att det blivit så här (som jag hade sänt för en vecka sedan i ett desperat försök att få mer tid på mig), fnös hon bara åt. "Vi är inte intresserade av bortförklaringar". Nå, men summan, då? Jodå, jag fick ett belopp (4.350 kronor) - samt beskedet att "även om du betalar nu, hinner vi naturligtvis inte hindra teknikerna... ja, du kan ju försöka faxa kvittot till oss så får vi se om jag kan ringa dem. Men det skall vara ett bankkvitto - du får inte använda Internetbank". Jag grät så det skvalade, för närmaste bank ligger två mil härifrån... men jag noterade ändå varenda liten siffra noggrant, och så snart jag lagt på luren, ringde jag upp min vän och berättade fortfarande gråtande vad som timat. "Ta det lugnt" tröstade vännen. "Jag ordnar det här". Siffrorna skrevs ned, och jag fick order att sluta tänka på problemet... vilket jag gjorde genom att gå över till andra sidan huset och väcka Mutti, som genast steg upp och ordnade te åt oss. I samma stund hon dukade fram teet, såg vi genom fönstret hur en Fortum-bil stannade utanför grinden... och så ringde det på dörren. "Vi är här för att stänga av elen". Mutti flög i taket, ringde upp min vän och tvingade teknikerna att tala med denne direkt i telefon. Själv hörde jag ingenting av samtalet, för Mutti hade föst ut karlarna på rampen och stod där i bara nattlinnet och ångade av ilska. När hon sent omsider kom in igen, hade teknikerna åkt... de hade fått beskedet att räkningen var betald och kvittot faxat in till Fortums kravgrupp.
Käraste vän (du vet vem du är, och jag vill inte sätta ut ditt namn här utan ditt tillstånd) - du är den bästaste av bästa vänner, en fantastiskt godhjärtad och kärleksfull person... *gråter*... jag är så tacksam att jag har dig! Jag prisar dig inför Gud, välsignar dig tusenfalt... och vet du, om jag någon gång kommer i den situationen att jag kan göra någonting likvärdigt för dig, skall du veta att jag inte kommer att tveka en sekund. Miljoner tack för vad du gjorde för mig idag!
Resten av dagen gick som en dans. Jag var till vårdcentralen och diskuterade Daddys mediciner med hans läkare, besökte apoteket och postade några viktiga brev. Sedan for jag hem och åt middag innan det var dags att bila till Mariestad och ha lektion i latin. Å, så glad jag är att jag får gå den här kursen! Jag trivs jättebra i gruppen, tempot är precis lagom och man lär sig så mycket varje gång... nu jobbar vi med grammatiken, men på ett sätt som gör att man faktiskt hänger med.
När jag körde hem var natthimlen fullströdd av stjärnor och månen lyste hel och rund. Det blev vår idag... både utomhus och i min själ!
Vad gäller Fortum, hoppas jag att de blir fråntagna sitt elnätsmonopol så snart det bara går. Ju förr jag slipper tvingas betala en endaste krona till ett så maktfullkomligt bolag, dess bättre - för jag vill faktiskt inte vara med och avlöna så där ondsinta människor!
Idag började jag ta den antiinflammatoriska medicinen och nu hoppas jag vid Gud att värken snart släpper. Att det är starka grejor lärde jag mig snabbt... skulle skriva ett par brev på datorn, och föll ohjälpligt i sömn vid tangentbordet! Så det blev att sova ett par timmar, innan jag fick breven gjorda - ett till CSN med den årliga dubbla ansökan om antingen avskrivning av studielånen eller nedsättning till 0 kronor av årets avgift, och ett till FK med ansökan om antingen förlängd sjukersättning eller förtidspensionering p.g.a. livslång sjukdom. Bägge fick varsitt förstås ex. av läkarutlåtandet, så att det inte skall råda någon tvekan om att det inte är jag som har hittat på min arbetsoförmåga...
Och nu skall jag sova på riktigt - är jättetrött! Men det är bra... ju tröttare jag är, desto mindre är risken att värken håller mig vaken.
Om inte ett mirakel inträffar någon av de närmaste dagarna, stängs vår el av under nästa vecka... att man inte blir komplett galen av att leva under sådana här villkor?!? Pensionen kommer den 18:e och jag har vädjat hos Fortum att de väntar tills dess, men inte fått något svar än. Och varför skulle jag tro Fortum om att vara medmänskliga? De är inte precis kända för att visa sådana sidor, utan lever kvar i sjuttiotalets socialistiska statskolosstänkande där individen är till för staten istället för tvärtom. Blir ni arga på mig för att jag skriver så här, kära Fortum-chefer? I så fall har ni ett gyllene tillfälle nu att bevisa att jag har fel om er!
I morse stod jag inte ut längre... nackvärken har blivit så total att jag inte kan sova på nätterna, inte köra bil, inte röra mig normalt och därför inte sköta ens det basala (som t.ex. att göra ren kattlådorna, packa diskmaskinen eller gosa med katterna). Så jag ringde till vårdcentralen direkt de öppnade och fick en akut läkartid samma dag, i anslutning till att jag ändå skulle komma och få mitt blodtryck testat (vilket var bestämt sedan tidigare). Sedan var det bara att bita ihop och vänta tills det var dags för Mutti att skjutsa mig till Gullspång. Tala om att tiden kröp fram!
Det visade sig att jag har en inflammation i de stora nackmuskler som går från axlarna upp över huvudet baktill, troligen p.g.a. en förkylning som sedan "fastnat" just i nacken. Diagnosen kom som en stor lättnad, för jag hade börjat oroa mig för att det var psykosomatiskt - att jag omedvetet låste mig i nacken p.g.a. alla bekymmer jag haft på sistone. Och det räcker faktiskt med de sjukdomar jag redan har... att jag själv skulle vara orsak till ännu fler, hade jag nog haft svårt att tackla känslomässigt! Nå, nu skrev läkaren ut antiinflammatorisk medicin åt mig som jag skall äta som en intensivkur en vecka framöver... och tänk, han praktiskt taget lovade mig att värken skall vara borta inom den veckan - åh, så lycklig jag blev när jag hörde det! Inte ens beskedet att mitt blodtryck fortfarande är för högt och att jag måste gå på fler kontroller kunde ta ner mitt humör efter det beskedet. Fast tyvärr fanns inte medicinen på apoteket, så jag får den först i morgon... vilket betyder att jag har en natt kvar att härda ut, innan jag kan se fram emot att kunna sova någorlunda vettigt igen.
Att jag definitivt inte var mig själv i morse upptäckte jag när jag kom hem nu i kväll - Rufus mötte mig i dörren, som vanligt hungrig, men var fanns de andra? Det visade sig att stackars Aragorn och Imma har varit instängda i sovrummet hela dagen... *skäms gräsansfullt*... lyckligtvis är de förlåtande själar, så när jag släppte ut dem och bad tusen gånger om ursäkt, kurrade de bara och rusade nerför trappan till köket.
Apropå det, så har jag äntligen beställt tid hos veterinären för Rufus - den 20 mars är det dags att få veta om han kan användas i avel och ställas ut en gång vardera innan han kastreras och blir klosterkatt för all framtid.
Efter en hel natts regnande och en dag med strålande solsken ligger halva trädgården bar... underbart!
Också dagens aktiviteter har andats vår - min bilmekarängel kom från Stockholm och betade av precis allting på listan från Bilprovningen. Vilket innebar byte av fjädrarna fram, lagande av bromsarna fram, svetsande av flera rosthål i hjulhusen och batterihyllan m.m... och just lukterna av svetsning, tectyl, olja och gammalt bildamm väcker gamla minnen till liv, skall ni veta. Med våren slår mekarna ut, gårdsplaner och garagen fylls av män som lyckliga donar med allt från elfel till plåtskador... och det här är jag uppvuxen med, som den ständiga assistenten till först min far, sedan mina bröder, min dåvarande pojkvän o.s.v. Det fascinerande med att assistera just bilmekarängeln är att han arbetar exakt som Daddy gjorde på sin tid - de är så oerhört lika, tänker likadant, löser på problem på samma sätt... så jag är som fisken i vattnet och vet alltid exakt vad jag skall göra för att vara till störst hjälp. Sedan gör det ju inte saken ett dugg sämre att min gamla Kolis blivit redo för en ny besiktning! Fast bilmekarängeln är misslynt på dem... han anser att de gjorde fel som gav mig en trea för den där trasiga fjädern, eftersom den inte alls var så farligt skadad som de påstod och att de olyckor de målade upp riskerna för var fysiskt omöjliga. Och visst har det gjort gräsansfullt ont att drabbas av den där trean... taxiresan hem var mycket dyr, och bärgningen av Kolis från Bilprovningen hem gick på 1.700 sedan M betalat självrisken åt mig. Men jag vill inte tänka tillbaka - har redan sörjt de där ekonomiska smällarna tillräckligt nu! Vad som är lite ledsamt nu är att jag inte får besiktiga bilen förrän bilskatten är betald - och den kan jag inte få in förrän jag får nästa pension. Så nu blir stackars Kolis ändå stående i två veckor... nåja, bilmekarängeln har utfört sitt mirakel, och jag är tacksam bortom ord över det!
Skulle ha varit iväg till vårdcentralen och fått mitt blodtryck kollat idag, men de ringde och bad mig komma i morgon istället eftersom de var underbemannade. Provsvaren har jag dock fått: thyroidvärdena var rätt ok, men blodvärdena alldeles för låga. Fast det viktigaste beskedet var läkarutlåtandet... den här nye läkaren är betydligt mer bestämd i sina uttalanden än någon av mina tidigare läkare varit och anser det totalt uteslutet att jag skulle kunna stå till arbetsmarknadens förfogande "ens i ett mycket lätt och rörligt arbete" (det sista hänsyftar på jobb hemifrån - vi diskuterade nämligen den möjligheten). Undrar hur FK ställer sig till ett sådant här besked? Särskilt som han inte öppnar för någon förbättring, utan tvärtom betecknar min sjukdomssituation som bestående.
En nyhet serverade han mig: tydligen heter den typ av underfunktion av sköldkörteln som jag lider av Hashimoto Thyreodit och är en autoimmun sjukdom (d.v.s. kroppens immunförsvar missförstår och angriper det kroppsegna)! Måste läsa på om detta, för ingen har tidigare nämnt ordet Hashimoto för mig... det har bara lite luddigt hetat att min sköldkörtel producerar för lite hormoner.
Idag fyller två personer i min bekantskapskrets år: Grodan och biskopinnan. Innerligt varmt grattis till er båda två!
Nackvärken är inte ett dugg bättre, nästan tvärtom, så jag fick sjukanmäla mig till latinlektionen. Tror mig dock kunna läsa ifatt till nästa måndag, så jag känner mig inte stressad. Och nu fungerar bredbandet igen, så jag har mejlat den första av minst två - troligen tre - artiklar till biskopen. Skall få iväg resten också under kvällen, samt skriva ett brev till en av mina borgenärer i ett desperat försök att få till stånd en avbetalningsplan... fungerar inte det, vet jag inte vad jag skall ta mig till. Å, vad jag önskar att jag vore skuldfri! Jag drömmer inte om rikedom, bara om tryggheten i att pengarna räcker till de månatliga utgifterna... och att jag finge ägna mig åt andra saker än att må dåligt över förfallna räkningar.
Ute har det snöat hela dagen... världen är åter vit.
Det är mars - vårmånad! Nackvärken förstör sömnen, men istället har jag fått tid att ligga och fundera fram artikelmaterial till nästa nummer av "Communio"... inget ont som inte har något gott med sig, brukar man ju säga. Dessutom har jag gjort ren spisen, vilket verkligen behövdes.
Just nu har vi ingen uppkoppling (Telia säger att något måste fixas i telefonstationen, och det lär inte tas om hand förrän efter helgen...), men jag skriver ändå så får jag se när jag kan lägga ut texterna på hemsidan.
Har blivit stel och rejält öm i nacken, kan inte vrida huvudet särskilt mycket i sidled och har svårt att sova p.g.a. att nackens muskler smärtar hur jag än ligger. Använder en hel del liniment just nu, kan jag säga! Och antagligen är jag förkyld... av någon anledning brukar mina förkylningar att sätta sig i andra kroppsdelar än halsen och näsan. Det tråkiga är att jag inte kan köra bil (när man sitter vid ratten, måste man vara någorlunda rörlig i kroppen - inte minst huvudet)... så om jag inte har blivit bättre tills på måndag, vet jag inte om jag kan delta i latinlektionen *suckar*. Nåja, än är det bara lördag, så jag har lite tid på mig.
Har ägnat dagen åt att tvätta, vilket känns skönt. Tvättstugan är lite av en tillflyktsort för mig - jag vilar i själen medan jag tvättar, hänger tvätt, viker tvätt, och Gud känns så nära... faktum är att jag ber bättre i tvättstugan (och ute i trädgården) än i kapellet! Men så är det också vilsamt att låta kroppen arbeta, medan själen drar sig inåt och kopplar bort världsliga bekymmer för en stund. Fanns det inte rentav en bok som hette något liknande?
Det finns stunder när det enda som hindrar mig från att helt enkelt lägga mig ner och "stänga av" är att jag vet att situationen bara skulle bli ännu sämre - och inte bara för mig själv, utan även för mina föräldrar. Sådana stunder har alla människor, det inser jag... men varför verkar det som om de i mitt liv blir allt fler och kommer allt tätare? Kanske håller jag helt enkelt på att bli sjukare, d.v.s. mer påverkad av mina sjukdomar och dess mångfacetterade symptom... eller så är jag "bara" tröttare än vanligt och hinner inte återhämta mig mellan smällarna. Vilketdera skulle förklara hur jag mår just nu, men det är egentligen inte det som är det allvarliga utan att jag inte längre verkar kunna tänka ut lösningar på de här uppradade bekymren... istället sjunker jag ihop och försöker låtsas som ingenting. En farlig väg, jag vet! Särskilt när det handlar om villaolja, elräkningar, trasiga bilar och tusen andra saker som kostar pengar som jag inte har.
Nu skriver jag inte detta för att någon skall tycka synd om mig! Jag vet att jag inte är ensam - att ni är många, många där ute som har det lika eländigt som jag. Som kämpar en förlorande kamp mot ekonomiska problem, sjukdomar och känslokalla regelverk. Så är du inte miljonär, ber jag dig att strunta i mina svårigheter... du kan ingenting göra, och jag begär det inte heller. Allt jag vill är att förklara att just nu ligger jag väldigt lågt, bloggar nästan ingenting och är urusel på att mejla.
Några ljuspunkter lyser ändå upp min mörka himmel:
Har inte kunnat sova i natt... varför, vet jag inte riktigt. Det kan inte vara läkarbesöket igår i alla fall, för trots att jag fick träffa en helt ny läkare som inte tidigare varit insatt i min krångliga sjukdomshistoria kände jag att han både förstod och engagerade sig. Skälet till besöket var att jag måste lämna in ett nytt läkarutlåtande till FK, och med tanke på hur vacklande min hälsa är parat med de allt hårdare attityderna mot långtidssjukskrivna vågar jag inte tänka alltför mycket på den kommande utredningen... men jag kände i alla fall att den här läkaren tog mig på allvar, och dessutom genomskådade han min optimism och sa åt mig att jag överskattar mina krafter på tok för mycket. Vilket är precis vad andra kloka människor - bl.a. mina föräldrar, Mia och flera i kyrkan - många gånger har sagt till mig! Det är med sorg i hjärtat jag inser att de har rätt... min goda vilja räcker inte långt när den skall matcha omvärldens hårda krav... men vad kommer FK att tycka?
Nå, låt oss glädjas åt det som går att vara glad över: som att det töar rejält, t.ex.! Resten får jag inte tänka på i natt, om jag skall få någon sömn överhuvudtaget... vare sig FK, min ekonomi eller min stackars krassliga Kolis som står där ute i mörkret med sin skamliga klisterlapp på vindrutan: "Detta fordon har körförbud". Funderar på att gå över till Mutti och Daddy och sova där några timmar - det brukar gå bättre, när ångesten ligger på lut så här. Men först skall jag njuta av en mugg hett, gott te! Och pussa mina underbara pälsklingar på huvudena... de har troget hållit mig sällskap natten igenom, som vanligt när jag mår dåligt.
Det är mycket som är konstigt just nu. Min förkylning är konstig: sitter liksom bara i svalget, ingen annanstans. Vädret är konstigt: det faller en decimeter snö, och i samma stund börjar det töa. Daddy mår konstigt: upplever på fullt allvar att han är på väg att dö, men har inga symptom som pekar därhän.
Latin-kursen är dock härlig, och jag är så oerhört glad att jag kan vara med! Idag samtalade vi om varför vi vill lära oss latin, och alla hade samma skäl: för att det är kul! (Eller som en av damerna sa: "Andra tittar på Melodifestivalen för att det roar dem. Jag pluggar latin"). Ingen av oss är bra på grammatik, och ingen av oss skulle förmodligen klara oss särskilt länge om vi hade prov o.dyl. framför oss... nu läser vi texter och pratar om ords betydelser för att vi är intresserade, och t.o.m. läraren har en avslappnad attityd till huruvida vi får det grammatiska att stämma så där alldeles. "Ta inte så hårt på det här" sa han när han delade ut lappar med verbens fem olika böjningssätt. "Ni fattar galoppen ändå, så småningom". Och den samfällda sucken av lättnad hördes säkert in till de angränsande rummen, där andra grupper satt och studerade andra saker. Det som gör mig så förvånad och glad är att jag tror på det... jag menar, vi läser redan kompletta texter, om än i presens-form - och med små sneglanden i ordlistan då och då klarar vi översättandet riktigt bra. Och då har vi bara gått två lektioner!
En nyhet: igår kväll jamade Rufus för första gången! Hittills har han bara pipit i falsett... men igår lyckades han prestera ett tvättäkta "mjau" och jag uppmuntrar honom så gott jag kan att fortsätta öva... hihi!
Höll på att skriva att jag mår bättre idag... och det gör jag, psykiskt i alla fall, efter att ha blivit ompysslad av mina föräldrar i två dagar och fått beskedet att diverse änglar skyndar till min hjälp när det gäller bilen. Idag körde en bärgare hem Kolis från Kristinehamn och Motormännen står för kostnaden eftersom jag har väghjälp i mitt medlemskap, och från Stockholm kommer snart min bilmekarriddare för att ta hand om inte bara den trasiga fjädern utan samtliga saker som besiktningsmannen slog ner på. Däremot har jag blivit rejält förkyld - men sådant kan jag hantera betydligt bättre än psykiska stressmoment, så det oroar mig inte. Latin-kursen tänker jag orka ändå - vilda hästar skulle inte kunna hindra mig.
Brukar ni titta på TV-programmet "Engelska trädgårdar"? Jag finner dem inspirerande, även om mina personliga trädgårdsambitioner är betydligt mer blygsamma än deras... och i kväll har Mutti och jag dessutom "fönstershoppat" i Bakkers vårkatalog, talat om vad vi vill göra i trädgården i år och spunnit drömmar om buskbeskärning, plantering av växter som sköter sig själva (lökar som skall "förvaras frostfritt" är inte vår grej, om man säger så - jag vägrar att gräva upp hundratals lökar varenda höst för vinterförvaring inomhus) och ogräsbekämpning. Har fått veta att många saltvattnar sina grusgångar för att stoppa ogräs... kanske något för oss att testa? Trädgården är, tillsammans med katterna, världens bästa medicinering mot depression!
Krya på dig, Mia!
En sådan dag... tänker inte spilla några långrandiga meningar på den, för just nu behöver jag koppla bort det mesta och återfå balansen... men jag kan i alla fall berätta att jag fick totalt körförbud på Kolis under besiktningen idag p.g.a. att vänster framfjäder hade gått av och riskerade att köra fast i hjulet. På vägen dit hade jag dessutom blivit stoppad av polisen p.g.a. att jag hade ett för gammalt skattemärke (skulle ju egentligen ha besiktigat senast i januari) och klarade mig på att jag dels kunde visa att jag just kommit från en verkstad och de dels kunde kolla att jag faktiskt hade en tid hos Bilprovningen bara en kort stund senare. Men när de nu ändå hade mig mellan skål och vägg ville de förstås att jag skulle blåsa... och det gjorde jag, spik nykter. Hem från Kristinehamn fick jag ta taxi - den resan gick på drygt 600 kronor *suckar djupt*. Och nu vet jag inte vad jag skall göra... är bilen verkligen värd de summor det kommer att kosta att laga den? Önskar att vi hade skrotningspremier som i Frankrike, så att man kunde skrota sin bil och ha råd att köpa en bättre begagnad...! Vad jag än bestämmer mig för, måste jag dock se till att få hem bilen från Kristinehamn, och det får bli med M:s väghjälp. Gudskelov att jag har den!
Jag är urusel på att skriva just nu... överhuvudtaget kopplar är jag sällan ute på nätet, kollar mest mejlen och läser tidningarna, så att jag skall veta vad vi skall be för. Istället läser jag mycket, umgås med mina föräldrar och med mina pälskade katter, försöker skärma av allt som distraherar och stressar... den balans jag uppnådde under helgen i Stockholm är skör, så jag tar det extra lugnt, helt enkelt. Men en sak har jag ändå påbörjat: igår startade kursen i latin för nybörjare, och jag är glad bortom ord att kunna gå den. Så jag har längtat efter detta! Och så roligt det var igår kväll, att få sitta där vid det ovala bordet med de andra kurskamraterna och lyssna till läraren som berättade om latinets historia och betydelse...
I morgon skall jag besiktiga Kolis samt uträtta en hel del planerade ärenden... det skall faktiskt bli roligt, fast jag är orolig för hur det skall gå för bilen. Jag har varit oförlåtligt slarvig med att ta hand om den, vilket jag skäms för, och att den är tjugo år gammal skall inte behöva betyda att den är i dåligt skick. Det är min oförmåga att göra vad jag borde göra, rostskydda, byta ut gamla och slitna delar, helt enkelt pyssla om den som en gammal bil måste tas om hand för att orka kämpa vidare. Vore jag mer flitig, skulle den kunna bli en fin veteran!
Vi har fortfarande vinter här - snön ligger flera centimeter djup och temperaturen tar sig inte över nollstrecket oavsett hur starkt solen skiner. Undrar hur länge våren dröjer? Jag vet att det är tidigt att vänta sig den än på ett bra tag, men ändå...
Det har blivit vinter igen... vi har nästan decimetern snö och ikväll är det -8 grader ute. Måste skotta och salta rampen innan lördag, då Bobo med familj kommer för att fira Mutti, som snart fyller 66 år.
Fick ett brev från vårdcentralen med beskedet att mitt hjärta mår bra och inte visar några tecken på hjärtsjukdom. Lättad och glad!
Om jag skall vara ärlig (och det skall jag ju), tror jag att det aldrig har varit svårare att få ihop en resumé... det tar rentav emot lite grand, men jag vill ändå göra ett försök eftersom den gångna helgen har varit så fin på alla sätt och vis. Framför allt mår jag bättre både fysiskt och psykiskt, har sluppit mardrömmar och känner att jag fått ladda batterierna - åtminstone för en tid framöver!
Kattbus-träffen var en succé från början till slut. Så mycket prat och skratt ett gäng på åtta tjejer kan hinna med på en eftermiddag och kväll...! Samtidigt som man avnjuter sagolikt god mat, efterrätt och ostbricka med valfritt dricka till (själv höll jag mig till coca-cola och te). Och gosar med härliga katter... Åsa, våran "listmamma", den som en gång för tio år sedan startade Kattbus-gänget på Internet och som fortfarande håller oss i lösa tyglar - hihi! - har fyra underbara missar, som generöst bjöd på sig själva trots att vi tvåbeningar måste ha verkat i mesta laget ur deras perspektiv... men så är katter också suveräna på att ta för sig av livet och bär på tillräckligt med självförtroende för att anse att de förtjänar ens kärlek och uppmärksamhet. Undra på att jag älskar katter!
Hemresan bevisade dock än en gång varför jag inte längre mår bra av storstäder. Jag reste med pendeltåget från Kungsängen och redan vid stationen efter steg ett gäng på cirka trettiotalet glada ungdomar (mest killar) ombord, fullklädda i feststämning. De sjöng, klappade i händerna, dunkade i väggarna, stampade takten, skanderade... och hade jag mått bra, hade jag rentav ryckts med av den livsglada takten - jag har alltid älskat trummor, ja, takter överhuvudtaget! Men som jag mår numera, funkade det inte... istället fick jag migränkänning och längtade efter att de skulle kliva av, vilket de inte gjorde förrän i Älvsjö (stationen innan den jag själv skulle av vid). Trist! Jag hade så gärna velat njuta av deras härliga kompande...
Dagen efter var jag dock pigg i huvudet igen, så det gjorde ingenting att Krister och jag måste upp tidigt för att vara i kyrkan i god tid innan mässan. Numera frågar jag aldrig i förväg vad jag skall göra under en mässa - det lägger jag helt i Guds händer - men jag blev ändå glad när jag fick veta att Sten-Bertil, som skulle celebrera, ville ha mig som stavbärare. Vad han glömde berätta var att jag också skulle läsa episteltexten... så det fick jag reda på genom diverse diskreta tecken när vi kommit så långt i mässan *skrattar gott*. Nå, det gjorde ingenting! Mässor gör mig aldrig nervös, oavsett vad som händer... jag är så totalt överlämnad åt vår Herre i de stunderna, och dessutom är jag ju omgiven av underbara "kollegor" - präster, biskopar och övriga kortjänare - så det finns helt enkelt ingen orsak att känna oro. Och ändå innehåller Kyndelsmässan ovana moment, som vi bara får en chans om året att öva på... den inledande processionen med monstransen, t.ex., och så förstås ljusvälsignelsen (därav ordet "kyndelsmässa" = eng. candlemass).
En sak jag njöt extra mycket av var att Sten-Bertil läste bönerna i ett ovanligt tempo, mer sakta än vanligt... efteråt fick jag veta att det berodde på att han var så trött, men för mig blev det en upplevelse av djup kristen mystik att han liksom "sög" på vartenda ord. Tänk, så stor skillnad en sådan detalj kan göra! Och Sten-Bertil blev förstås glad, när jag efter mässan tackade honom för denna underbara mässa...
Så var det fika, innan styrelsemötet tog vid. Vi hade inga nya frågor att ta itu med, utan fortsatte att detaljbehandla sådant som årsmötet hänskjutit till oss (bl.a. framtagandet av reklammaterial)... och därför blev mötet ganska kort, varefter Krister och jag tog oss in till city och åt middag på en hamburgerrestaurang. Där vi blev kvar länge, eftersom vi satt och pratade om allt helgen hade innehållit så långt (vilket ju var en hel del). Så småningom tog vi oss dock hem för att titta på DVD:n "Hair spray" - en musikal som jag verkligen gillade för dess medryckande sånger... och för att John Travolta alldeles fantastiskt spelade rollen som huvudpersonens gravt överviktiga och därför mycket skamsna mamma - en sådan härlig prestation! Ja, Christopher Walken var inte dum som pappan, han heller... hihi! Tror att Mutti och Daddy skulle gilla den här filmen, så jag skall försöka hyra den någon gång *ler stort*.
Nå, för att göra en lång historia ännu längre, åkte jag på måndagsmorgonen hem med Swebus Express och möttes av två glada föräldrar och tre hysteriskt glada missar - tala om att känna sig välkommen! Men jag var också väldigt trött, så resten av dagen fick bli stillsam... särskilt som vi dagen efter (igår) skulle till KSS, Mutti och jag, för att besöka sömnmedicinska kliniken. Det var för min del ett efterlängtat besök, eftersom min CPAP varit trasig under vintern och jag därför inte kunnat använda den... nu fick jag en ny, samt har fått en annan typ av mask att prova. Undrar just hur Rufus reagerar på att matte sover med mask för ansiktet? Han har ju aldrig sett det...
Idag fick jag ytterligare ett bevis för att mitt psykiska "skinn" är tunnare än jag vill. Mutti och jag skulle bogsera min bil till verkstaden, och eftersom batteriet har frusit sönder (jag borde givetvis ha tagit in det i garagevärmen... men det finns så många borden som aldrig blir av, sorgligt nog) fick vi först bogsera bilen baklänges ner från garageuppfarten till vägen och ut på vägbanan, innan Mutti kunde koppla loss sig, köra om mig och sedan koppla fast sig igen på rätt sida (d.v.s. framför min bil) inför körningen till Gullspång. Under tiden hon gjorde dessa manövrar stod min bil på tvärsen över bägge körfälten, och köerna växte på bägge sidor... bakom mig stod t.ex. en av lokalbussarna och väntade på att jag skulle lämna vägen fri, och kanske var det just den som gjorde mig så utom mig av stress att jag skrek åt Mutti att "rappa på"... usch, så jag ångrade mig efteråt, för hon slöade definitivt inte utan gjorde precis vad hon skulle, men mina nerver höll inte för att vara ett hinder i trafiken! Givetvis bad jag henne om ursäkt så fort jag kunde, och Mutti blev inte ledsen på mig... hon förstod och tog inte illa upp... men själv mådde jag mycket dåligt när vi körde de drygt tre kilometrarna till verkstaden, och tänkte att det är verkligen dags för mig att ha några dagars semester från vardagsansvaret när så lite får mig att bryta ihop!
Väl hemma igen åt vi frukost och lade oss sedan att sova några timmar, innan jag försökte ta itu med dagens övriga plikter. Framför allt behövde jag tvätta några omgångar, packa min väska (och se till att jag får med mig allt jag behöver till söndagens mässa och det efterföljande mötet med samfundsstyrelsen), städa kattlådorna, diska m.m. så att ingenting står och väntar när jag kommer hem på måndag kväll. Tror att det var först när jag efteråt sjönk ner i ett bad som jag började känna friden återvända... fast den var flyktig, upptäckte jag när jag en stund senare försökte baka Calzone till middag och degen inte alls ville det jag ville. Kan absolut inte kalla resultatet pizza... mer en röra av ingredienser, bakade en stund i ugnen. Men gott var det ändå, lyckligtvis - och Rufus var lycklig, eftersom han fick många bitar "rå" falukorv att tugga i sig (en av hans många favoriter). Ja, jag gör pizza på korv istället för skinka, eftersom det är både billigare och matigare.
Vill tacka Mutti så innerligt för hennes oändliga tålamod med mig idag - och all hjälp hon givit mig! Och då jag stod vid ugnen och utgöt min ilska över Kungsörnens pizzamix, berättade hon en sedelärande historia om "misslyckade produkter" som jag skall försöka komma ihåg. (Men jag har ändå inte för avsikt att använda den sortens mix igen, utan återvänder till den variant jag brukar använda.)
I morgon kl. 12.47 går bussen från Hova till Stockholm, och sedan tänker jag NJUTA av att vara ledig under tre underbara dagar!
Idag har jag varit till KSS och fått mitt hjärta undersökt med ultraljud. Vilken upplevelse det är att se sitt eget hjärta arbeta! Och höra hur det låter "inuti"... mer ett slags blött "swasch, swasch" än det "dunk, dunk" man hör utifrån. Något större fel tror jag inte att det är på min kära blodpump - den såg ut att må helt ok och analytikern verkade inte det minsta oroad... men ett slutligt svar på undersökningen får jag i nästa vecka sedan en läkare dubbelkollat analytikerns resultat. Tills dess skall väl ömheten i revbenen och vänstra bröstet ha gett med sig också - hihi! Och jag som senast igår (i ett slutet sällskap) påstod att jag har en liten byst... idag var den dock rejält i vägen för proben och analytikern fick knöla rätt ordentligt för att få bra bilder på skärmen... *skrattar gott*
När jag nu ändå var i Skövde, passade jag förstås på att besöka MAX för en god Frisco och lite kaffe... mmm! Och så köpte jag kattmat, både torrfoder och blötmat, så att ingen liten pälskling skall behöva sakna något medan jag är i Stockholm över helgen. Måste säga att detta med foderkvaliteten har betydligt större betydelse än jag någonsin kunnat föreställa mig... jag har alltid varit noga med att torrfodret varit näringsrikt, men nu när jag bytt till en specialsort för Rufus' skull ser jag även på Imma och Aragorn att deras pälsar blivit oerhört mycket bättre. Det får mig att skämmas över att jag inte reflekterat över detta med fodrets stora betydelse för just pälsen tidigare... men ok, bättre sent än aldrig! Och oavsett om Rufus använts i avel eller ställs ut eller ingetdera, byter jag inte tillbaka till det gamla fodret igen. Lever hellre på pasta och potatis, så att jag har råd att ge ungarna bra mat.
I morgon skall jag tvätta sådant jag skall ha med till Stockholm - och sedan är det dags att packa. Ser så oerhört mycket fram emot den här helgen... skall ju inte bara få träffa vännerna i kyrkan, utan också njuta av en kväll tillsammans med Kattbus-gänget! Och få bubbla bort tid med Krister igen, vilket jag har längtat efter...
En trist nyhet, dock: vår suveräne läkare har slutat på vårdcentralen! Så lagom när det är dags för en ny utvärdering inför FK:s beslut om sjukersättning i juni, måste jag byta läkare... det känns inte alls bra. Kan bara hoppas att den nye också förmår att visa förståelse och ödmjukt öppet sinne för komplicerade sjukdomsbilder... annars ligger jag riktigt illa till, eftersom jag inte kan arbeta hur gärna jag än vill! Begriper inte hur någon enda människa kan inbilla sig att man frivilligt försätter sig i den situation jag lever i...?
Jaha, då är årets första månad till ända...
Har hunnit lite av varje idag utan att stressa, vilket känns fint. Mutti och jag har "tryckluftat" hydroforen, jag har tvättat och diskat, och så har jag köpt biljetter hos Swebus Express för nästa helg, då jag skall vara i Stockholm. Känns bra att ha det ordnat i god tid! Mutti och jag har också försökt väga katterna inför den planerade avmaskningen, men det blir olika resultat på olika vågar... tror dock att Rufus väger någonstans mellan 1 och 1,5 kg, Imma väger nog cirka 3 och Aragorn cirka 5. Skall dock grunna ut ett vettigare sätt att ta reda på hur stor dos var och en av dem skall ha, så att jag inte riskerar att överdosera maskmedlet. Är ju inte så van vid sådant här... mina katter har alltid varit friska, så jag brukar inte behöva medicinera dem.
Ja, telefonen fungerar. Vilket inte skall tas som en uppmaning att börja ringa till mig... *viftar avvärjande med händerna*... jag är aldrig till min fördel i telefon, tyvärr, så jag garanterar att ni inte förlorar något på att inte pingla mig.
Kan man våga hoppas att telefonen snart fungerar igen? Åtminstone håller en televerkare på att dra sladdar både ute och inne just nu... vilket betyder att det drar iskallt inomhus (han måste ju ha dörrarna öppna) och ungarna sitter här och försöker värma sig på mig. Inte för att jag vill beklaga mig - att vara omgiven av tre gosiga katter, som inte vet hur nära de vill komma mig, är enbart härligt! Men det är synd om de små stackarna, som är alldeles kalla om tassarna... får väl bjuda på te eller choklad om en stund (jodå, åtminstone Imma och Rufus dricker bägge sorterna) så blir de i alla fall varma inombords.
När televerkar'n är klar, skall jag in till Gullspång och uträtta diverse ärenden. Men i övrigt tänker jag ta det alldeles väldigt lugnt - efter att ha skurat golvet i köket, diskat och småstädat lite här och där i huset igår, blev jag tvungen att uppsöka sängen eftersom jag inte kunde stå och huvudet protesterade vilt. Idag mår jag betydligt bättre, men tar inte några risker - vill inte bli liggande på allvar.
Gissa om det märks att man bor vid Vänern! Vi har regn, andra (som bor en bit inåt landet) har snö. Vi har plusgrader, andra har minus.
Körde till Kristinehamn igår och lämnade blod vid sjukhuset. Där är verkligen trevligt! Fast jag skrattade gott åt att TV:n visade sjukhusserien "House" medan vi givare låg på rad med kanyler i armarna och fullt av medicinsk utrustning omkring oss... undrar om man inte levde sig in lite mer än vanligt i programmet?!? Hihi! Det stora glädjeämnet för dagen var dock att jag inte blev vare sig illamående, yrslig eller svimmade, och inte heller kände jag av kanylen trots att jag lyckades ge hela dosen *lycklig*. Kanske berodde det på att jag hade fått goda råd med mig sedan förra gången... drick mycket vätska (helst juice eller vatten) på väg till och under blodgivningen. Ett tips jag gärna för vidare! Så jag mådde jättebra hela tiden, körde hem, lagade mat till mig och mina föräldrar och åt (hemmagjorda hamburgare - står ingen proffsgrill efter, om jag får säga det själv) och damp sedan i golvet. Blodtrycksfall, naturligtvis! Så jag blev kvar hos mina föräldrar över natten, för säkerhets skull. Men låt nu inte detta avskräcka dig - BLI BLODGIVARE!!! Varenda givare behövs! Och faktum är, att efter en blodgivning mår man så superbra, både fysiskt och psykiskt. Varför tror ni att jag fortsätter att ge, trots att jag nästan alltid får blodtrycksfall?!?
Nope, telefonen fungerar fortfarande inte vettigt. Någon enstaka gång går det att ringa, men oftast skrapar och rasslar det så gräsligt i luren att varken jag eller den andre hör vad vi säger.
Jag var väl i någorlunda form idag... men det var inte Kolis, visade det sig. Så jag fick låna en telefon hos vårdcentralen (de är verkligen fantastiska som hjälper mig så här!) och ringa återbud till Bilprovningen samt beställa tid på verkstaden i Gullspång istället. Nåja, det kanske var klokast, när det kommer till kritan... för medan Mutti och jag försökte få igång bilen upptäckte vi att den läcker vatten i skarven till vattenpumpen - och i det skicket kan jag ändå inte köra den, särskilt inte till Stockholm (dit jag skall nu i början av februari). Det får bli buss istället.
Ute har det snöat kraftigt idag, så vi har flera centimeter på marken, och mer snö skall tydligen falla under helgen. När jag bodde på Gotland fick jag lära mig att det skall komma sju "star-urar" (snö-omgångar) innan man kan lita på att det blir vår... och detta är den andra, så vi har fem att räkna ner.
Har mestadels ägnat dagen åt att förteckna det material (artiklar, rapporter, dikter och psalmer, boktips m.m.) som vi har använt i de olika numren av "Smaragden", så att man inte skall behöva bläddra igenom vartenda referensex. varje gång man skriver nytt material (för att försäkra sig om att man inte redan skrivit om samma sak tidigare). Listan blev sjutton sidor lång, vilket betyder att vi perioden 2002 - 2008 har givit ut sjutton nummer av tidningen... och oj, så många artiklar det visade sig vara! Är faktiskt lite impad, måste jag erkänna...
Telefonen, ja. Hade en televerkare här häromdagen och han fick faktiskt liv i telefonen - och vilket liv, sedan! Förutom kopplingston är det full storm i luren... så nu har jag reklamerat jobbet hos mitt telefonbolag, som verkligen tar mig på allvar. Ingen skugga må falla på dem! Tror helt enkelt att det var televerkar'n som inte fullföljde reparationen, utan bara gjorde det nödvändigaste. Han sa att kabeln på taket var gammal och dålig, men att den låg illa till, och jag misstänker att han helt enkelt inte hade lust att göra sig besväret att byta ut kabeln mot en ny bara för att det innebar flyttande på ett antal takpannor m.m.
Migränisk sedan mer än ett dygn... men vill i alla fall göra ett snabbt besök här och berätta att jag igår fick det skriftliga beskedet från Kammarkollegiet att de har utsett mig som vigselförrättare inom Samfundet Liberala Katolska Kyrkan i Sverige. Det betyder att jag nu kan förmedla alla sakramenten utom konfirmation och ordination till de heliga tjänsterna (diakon, präst och biskop) - dessa två ligger enligt den katolska traditionen på biskopens axlar. Känns omtumlande... men är förstås glädjande, eftersom det ger St. Rafaels kyrkogrupp möjligheten att betjäna Skaraborg med omnejd utan att behöva kalla hit en präst utifrån.
I morgon kl. 13.15 skall jag besikta Kolis i Kristinehamn. Tänk på mig då, är ni snälla!
Aaaahhh... nu har vi olja i pannan så att det räcker för i alla fall två veckor! *nöjd* Och mitt telefonbolag har meddelat att teknikerna jobbar för fullt med min trilskande telefon och att jag skall få kompensation för den här tiden... bussigt, va'?
Men det jag mest tänkt på idag är ett mejl, som kom på kvällen. Ett par som bor här i närheten har hittat vår kyrkogrupp på nätet och vill komma och samtala för att känna efter ifall de vill att jag skall viga dem! Känner mig alldeles omtumlad inför den tanken... trodde liksom inte att det skulle gå så fort, och dessutom har jag inte fått något besked från Kammarkollegiet än. Men givetvis är paret varmt välkomna hit, och jag skall göra mitt bästa för att svara på frågor m.m.
Nej, det är inte avsiktligt som jag skriver just varannan dag - det bara blir så just nu.
Dagarna den 18:e och 19:e varje månad är tidpunkter som jag ser fram emot och bävar för. Då kommer nämligen våra pensioner, och under ett par hektiska timmar skall den gångna månadens planering genomföras... räkningar betalas, mat och villaolja inhandlas, bilen tankas o.s.v. Sedan är vi panka igen och börjar planera nästa månad... suck! Och tänk, trots att jag p.g.a. ökade levnadskostnader fick "påökt" på pensionen, räcker fortfarande inte pengarna... jag undrar när jag skall komma ifatt, om någonsin? Undra på att jag avskyr pengar! Om jag kunde jobba, skulle jag tjäna minst tredubbelt mot vad jag gör idag - efter skatt!... så de som tror att det är bekvämt att vara sjukpensionär kan slänga sig i väggen. Ursäkta svenskan... men pengar är något jag fruktar och hatar, och helst skulle slippa hantera överhuvudtaget.
Ute snöar det för första gången sedan långt före jul. Läste på nätet igår att de tror att Värmland skall få cirka 10 cm snö idag... och det är bara sex kilometer till gränsen härifrån, men i den takt det snöar nu lär det inte bli tillnärmelsevis samma mängder här. Dessutom är det plusgrader ute, så snön lär snart ha smält bort igen...
Morgonen började tidigt idag, eftersom kommunen var här och bytte vattenmätare - de skall byta i hela området, så de lär ha att göra ett tag. Nog är Otterbäcken ett mycket litet samhälle, men det bor ändå cirka 800 personer här och 90% av dem i villor... det är nästan lite amerikanskt, men beror förstås på att vi här har gott om utrymme och betydligt lägre huspriser än i t.ex. Stockholm.
Låt oss tänka positivt nu! Telefonen funkar fortfarande inte, så här är tyst och skönt. Maten räckte ända fram till pensionsdags - mycket ovanligt (det brukar diffa en vecka), men vilsamt för nerverna. Och tänk, en sådan glädje det är att möta katter vart man går i huset! Nu när de är tre känns de som en hel flock... och som äkta rexar följer de mig i hälarna från rum till rum för att alltid vara "där det händer något". Med rexar i huset känner man sig aldrig ensam!
Ånyo en riktigt kall dag - inomhus, alltså. Någon gång under natten la pannan av, trots att vi hade olja... och hur vi än förstökte starta om den, gick den bara någon minut innan den stannade igen. Framåt kvällen var vi desperata och jag åkte iväg till en väninna för att fråga henne och hennes man om någon av dem kunde något om oljepannor. Att få tag i en tekniker en lördagskväll var ju inte att tänka på, och dessutom fungerar telefonen fortfarande inte. Till all lycka ställde väninnans man upp direkt och följde med hem hit, och under en bra stund (det tog minst en timme) tog han isär och undersökte brännaren steg för steg - gjorde en justering, testade, justerade något annat, testade o.s.v. Och plötsligt fick han igång pannan! "Jag är ju inte så bra på sådana här saker" sa han ödmjukt när han plockade ihop verktygen efteråt. Inte bra?!? Han fixade den ju! Och följdes av välsignelser hela vägen ut till sin bil...
Har sovit mycket dåligt, så ikväll skall jag krypa riktigt tidigt i säng. Gäsp! Något vettigt (förutom att agera assistent till vår räddare i nöden) har jag inte presterat idag... varken skurat färdigt eller förberett räkningarna. Jo, jag har städat i kapellet, ställt undan julsakerna och förberett för nästa stora kristna händelse: den ekumeniska böneveckan för kristen enhet den 18 - 26 januari. I morgon skall jag dock ta mig i kragen... framför allt skall jag gå igenom och förbereda betalandet av räkningarna, eftersom vi får våra pensioner på måndag.
En sak jag undrar mycket över, med tanke på de bränder som skett i judiska byggnader och de hot som riktats mot judar här i Sverige p.g.a. krigstillståndet i Gaza: varför går inte regeringen ut och uttalar att Sverige inte tolererar att folk tar sina krig med sig hit?!? Detta är Sverige - inte Gaza, Israel eller Libanon! Vi skall inte ha bråk mellan muslimer och judar här i landet - de som bor här, av båda sorterna, skall ha rätt att leva sida vid sida i fred och ro!
Ja, då har jag med viss vånda gjort slag i saken och tagit ner alla jul- och adventssakerna. Det tog emot, skall erkännas, för det blir sorgligt mörkt utan dessa varma ljus i fönstren... dagarna är så korta och vintermörkret kompakt ännu en tid. Å andra sidan blir det ju lite, lite ljusare för var dag som går!
Väcktes till min förvåning av telefonen i morse och hann höra att det var FK innan linjen bröts igen. Då håller alltså någon på att försöka fixa problemet i alla fall... själv har jag inte bråttom, även om jag förstås är nyfiken på vad FK vill mig. Antar att det är min handläggare som vill kolla läget nu när det är ett halvår kvar till nästa omprövning... så våren lär bli fylld av läkarbesök, samtal, intyg och framtidsfunderingar, även om jag har svårt att kunna presentera några glada nyheter. Ja, migränen har varit liiiite snällare mot mig på sistone... men det kan ju bero på att jag inte utsätts för stress. Hur vet jag vad som är vad? Sömnen är också bättre, tack vare CPAP:en. Men andra symtom, som t.ex. min dyskalkuli, koncentrationssvårigheterna och den extrema stresskänsligheten, har jag tyvärr inte fått lindring i. Och tro mig, jag skulle vara den förste att jubla om så hade varit! Det tycks finnas folk som tror att man gillar att gå hemma och vara sjuk... men lyckligtvis tillhör inte vårt FK dessa, vilket jag är oerhört tacksam över.
Har inte gjort ett skapandes grand idag, tyvärr - tröttheten överväldigade mig efter en natt full av mardrömmar, så jag har mestadels slumrat, läst, gosat med katterna och umgåtts med Mutti och Daddy. I morgon vill jag dock avsluta skurandet, lägga på nytvättade mattor på golven och plocka undan lite här och var! Och så skall jag vika och lägga in all tvätt jag tvättat de senaste veckorna, men som sedan blivit liggande på frysboxen i tvättstugan.
Tre dagar kvar till pensionen...
Jag skäms verkligen över att ha varit tyst så länge... men jag har inte känt att jag haft något vettigt att säga, eftersom inte så mycket hänt den senaste veckan. Annat än att vi har haft två riktigt kalla dygn innan vi lyckades få hjälp att ordna ny villaolja, och att jag har bett extra mycket för en väninna som riskerade att förlora sin katt (en sextonårig livskamrat). I övrigt har dagarna mest handlat om att ta hand om diverse hushållsbestyr både här och hemma hos mina föräldrar, då Mutti fortfarande är sjuk (även om det nu mest handlar om en envis hosta). Några sjukbesök har jag också måst ställa in p.g.a. familjens sjukdomar... och just det har varit lite extra krångligt, eftersom min telefon är död sedan i torsdags. Hm, nu när jag sammanfattar läget har det ju faktiskt hänt en hel del! *skäms ännu mer*
Nå, det där med telefonen är egentligen rätt skönt, om jag skall vara ärlig. Hade det inte varit för krånglet att felanmäla den (vilket måste göras per telefon, av någon märklig anledning... hur man nu gör det när ens telefon inte fungerar?) och att jag måst ställa in fem sjukbesök (vilket också måste göras per telefon - så jag fick bila till vårdcentralen och låna deras. Heder åt Gullspångs vårdcentrals personal!) tycker jag att det är vilsamt att slippa telefonen... ja, jag vet att jag låter som en riktig bakåtsträvare nu, men jag gillar faktiskt inte telefoner! Har aldrig förstått meningen med att man alltid skall vara nåbar - som präst, absolut, och för andra kyrkliga ärenden! Men som privatperson föredrar jag att interagera med människor i personliga besök eller via brev/mejl... jag är en så långsam tänkare att jag inte tycker om att behöva fatta snabba beslut eller ha åsikter utan att ha fått tid att tänka igenom vad jag egentligen tycker.
Idag skiner solen och vi har +2 grader ute. Snön och frosten är borta sedan länge... de senaste dagarna har mest handlat om vad Mia kallar "skånsk vinter": tö på dagarna och isigt nattetid, samt rätt mycket blåst. Men marken är mjuk, och jag längtar intensivt efter trädgårdssäsongen... vill sätta upp katternas rastgård, ta itu med ogräset i grusgångarna och så grönsaker och blommor att njuta av under sommaren och hösten. Istället ligger jag på knä inomhus och skurar bort resultaten av att mina katter frossat i kattungefoder... suck! Ja, missförstå mig rätt nu... jag ligger så gärna på knä, men föredrar att det sker i gudstjänst och bön! Städning har liksom aldrig varit min grej, om man säger så... särskilt inte ett så meningslöst arbete som att skura ett uschligt hallgolv, som borde läggas om så att det blev både snyggare och mer lättstädat.
Har något annat hänt sedan jag skrev senast? Tja, jag har fått min prästlicens, men ännu inte hört av Kammarkollegiet... det är dock inte brådskande på något vis, för det lär dröja innan någon vill ha mig som vigselförrättare. Jo, så har en väninna som bott utomlands i rätt många år flyttat hem till Sverige igen och bor nu bara några mil härifrån... jättekul! Och så har jag fått positiv respons från flera prenumeranter om senaste numret av "Smaragden", vilket förstås gläder mig oerhört. Och apropå det, så har jag uppdaterat vår kyrkogrupps hemsida en hel del... hade velat lägga in betydligt fler foton också, men väntar med de stora förändringarna tills det är dags att samla alla kyrkans hemsidor under samma tak (vilket är på gång).
Nu skall jag börja ägna mig åt uppdateringar av den här hemsidan. En sak är redan klar: jag har lagt in Irres fantastiska julklapp på sidan om mig. Tusen tack, Irre - du gjorde mig själaglad! (Texten på sidan är också uppdaterad lite här och där).
Har haft en konstig natt i natt... tvärvaknade vid 5-tiden och klarade inte av att somna om, därför att jag visste att jag hade saker ogjorda som borde ha tagits om hand för länge sedan. Så istället för att vända mig om och nanna vidare, gick jag upp och gjorde de där sakerna. Nu är klockan cirka 9.30 och jag skall försöka få några timmars sömn till, eftersom jag hittills bara sovit i fyra timmar - och det mår definitivt inte mitt huvud bra av. För mig är för lite sömn som att invitera ett migränanfall på fest...
Mia skrev till mig och berättade att hon har haft svårt att läsa texten i den här dagboken när hon använder Firefox... och eftersom den röda räven är min favoritwebbläsare
I morgon är det Trettondedagen, men tyvärr kan jag inte resa till Stockholm och delta i den stora mässan... får fira mässa i vårt egen kapell istället, för temat är viktigt! De vise männen kom ju inte bara med guld, rökelse och myrra till Jesusbarnet - i teologisk tolkning kom de med mänsklighetens största gåvor kropp, själ och ande, och la dessa vid den människoblivne Guds fötter. Och varje Trettondedagsmässa upprepar vi detta bortskänkande av oss själva till Gud Treenig... det är därför just den mässan är en av de viktigaste på hela kyrkoåret, bortsett från Påskdagen och Julnatten.
Kylan bibehåller sitt grepp om oss här i Otterbäcken... på dagarna håller sig temperaturmätaren kring -15 grader, och på nätterna kryper kvicksilvret ner ännu lägre, förstås. För att spara så mycket villaolja (diesel) vi kan, använder vi bara delar av huset; Mutti och Daddy håller sig i vardagsrummet och köket i sin lägenhet, och jag ser till att sovrummet, arbetsrummet och köket i min lägenhet är varma. Vill inte att katterna skall frysa, bara för att vi har ont om pengar till uppvärmning... det är inte deras fel att deras matte är fattig, och de skall inte behöva lida för att de råkat hamna just hos mig. En glädjande nyhet kom dock igår: vår moderförsamling i Västerås skänker oss ett bidrag till inköp av diesel för uppvärmning av kapellet! Och samtidigt kom en annan glad nyhet, då en av våra forna medlemmar (som flyttade utomlands för ett antal år sedan) nu har flyttat hem igen och har en make med sig. Med det växer vår lilla kyrkogrupp plötsligt med två medlemmar - jätteroligt!
Mutti och Daddy har varit sjuka sedan efter jul... Daddy mår inte bra av kylan (minusgrader är aldrig bra för hjärtsjuka) och Mutti har fått vad vi tror är lunginflammation, den stackaren. Så jag försöker att fördela min tid mellan att ta hand om dem och att vara hemma hos ungarna... till all lycka mår jag själv bra, har inte ens migränkänning, så det fungerar alldeles utmärkt. Samtidigt känns det skönt att få aktivera mig med pyssel: packa och packa ur diskmaskinen hos mina föräldrar, tvätta lite då och då, laga mat när folk är hungriga o.s.v... det är inte mycket jag orkar, men det lilla jag kan göra, vill jag gärna hålla på med. Min stora skräck är att bli hospitaliserad och sluta vidga mina vyer... det vore en ren katastrof, för ju mer försiktig man blir desto snävare gränser får ens livsrum - och så vill jag inte leva, bara drygt 40 år gammal och med kanske halva livet framför mig.
Rufus växer så det knakar... den 2 januari blev han sex månader, och han är närapå dubbelt så stort som han var när han flyttade in. Tänk, att tiden går så fort! Nu är det snart dags att beställa tid hos veterinären för att få ett testikelintyg, kolla hans blodgrupp och få veta om blåsljudet på hans hjärta har vuxit bort (vilket jag tror)... och sedan, om allt är bra, skall han dels få bli pappa en gång innan han kastreras och dels bli utställd på en internationell kattutställning. Det blir första gången jag deltar aktivt i en utställning, och jag är glad att det inte sker i eget namn (han ställs ut av uppfödaren) - efter att ha varit på ett par utställningar som besökare eller assistent, vet jag att det skulle vara hur lätt som helst att fastna i det. Det är ju så kul! Men det är inte min grej, och dessutom skulle jag aldrig ha råd... så detta med Rufus får bli en engångsupplevelse, främst som ett tack till uppfödaren för att jag fick min lilla söta långnos till kattunge.
En av de saker jag upplever så här års, och som nog drabbar fler än mig, är ett tungt vemod inför sådant som aldrig blev gjort och som kanske aldrig blir verklighet på den här sidan livet. Min sjukdom hindrar mig från många saker som jag skulle önska att jag förmådde... särskilt att kunna besöka mina vänner, visa dem hur mycket de betyder för mig. Det är i sådana stunder jag kan komma på mig själv med att längta till det eviga livet, där sådant som kraftlöshet, sjukdom, dålig ekonomi och andra mänsklighetens gissel inte längre lägger hinder i ens väg. I himlen kommer jag att vara frisk och stark, och då skall jag göra allt det jag inte klarar av idag... att sitta på ett moln och spela harpa ligger inte för mig, utan jag vill kavla upp ärmarna och göra så mycket gott jag bara hinner och orkar!
Efter visst letande på nätet fann jag den låt som uttrycker detta bättre än mina egna ord klarar. Så den här sången tillägnar jag alla mina vänner och alla dem som jag önskar att jag på ett bättre sätt kunde finnas till för...
Well Meet Again - Vera Lynn 2009-01-01
Nu skall jag ta mig en välbehövlig paus och skriva några rader här, medan jag njuter av en mugg te och lyssnar till Radio Guld. Kan berätta att det doftar syndigt gott i hela huset... i ugnen står nämligen en skinka och blir härligt griljerad! I min familj äter vi ju julmat fram till Trettondedagen, och den förra skinkan är ohjälpligt slut för länge sedan... *slickar mig om munnen*
I min famn sitter Imma och spinner, glad att matte för ovanlighets skull stannar hemma. Ja, tyvärr inte hundraprocentigt - stackars Mutti är gräsansfullt förkyld och ligger nerbäddad, så då och då måste jag kila över och se till de mina. Båda mina föräldrar tog nog skada av resan vi gjorde i tisdags, då vi bilade till Gullringen (norr om Vimmerby) och hem igen samma dag. Men Daddy var ju så envis - i många år har han drömt om en trattgrammofon, och nu hade vi fått kontakt med en samlare som var beredd att avstå ett ex. åt Daddy - och min käre far överskattade givetvis sina krafter ordentligt... redan i Eksjö blev vi tvungna att proppa honom full med smärtlindring för att han skulle klara resten av resan, och han klarade inte av att stiga ur bilen för att själv välja vilken grammofon han ville ha. Så det fick bli Mutti och jag som valde en som vi tyckte var fin och som hade det rätta ljudet. Daddy blev dock nöjd, och vi fick jättefin kontakt med samlaren och hans trevliga hustru - så nu har vi bestämt att återvända framåt våren eller sommaren, då Daddy förmodligen är piggare. Kul med nya bekantskaper! Särskilt när de visar sig vara ungefär som en själv... jag tänkte på det när jag körde hemåt, att det hade varit som att umgås med Mutti och Daddy att tala med det där äldre paret.
Nå, vad ägnar jag årets första dag? Jo, här lyser flitens lampa, må ni tro! Jag tvättar, har diskat, städar och skall strax skura golv. En vända till ICA i Gullspång har det också blivit, och då kunde jag konstatera att vi har en mycket vacker inledning på året... kristallklar luft, cirka -11 grader, inte ett moln på himlen... och så lite snö, som inte precis täcker marken men som ändå gör omgivningarna vita. Fåglarna far fram och åter mellan "fågelträdet" (som är fullhängt med späck, jordnötsstrumpor, talgbollar och solrosfrön i behållare) och sina bon - vi har domherrar, entitor, hackspettar, talgoxar, talltitor, blåmesar och en mängd andra arter som jag inte känner till namnen på.
|
Har ni sett något luciatåg idag, då? Mutti och jag tittade på Växjö domkyrkas firande i TV och satt andlösa inför all skönsång, vacker musik och dans som ungdomarna från Växjö musikklasser bjöd på - det var så vackert att hjärtat bävade! Efteråt mejlade vi domkyrkan och bad dem framföra vårt innerliga tack för en så underbar upplevelse... vi tyckte inte att det räckte med att bara tänka det. I övrigt tände vi det tredje ljuset i adventsstaken och fikade med nybakade kanelbullar... det blev lite improviserat, eftersom vi är panka tills på fredag, men kändes fullt tillräckligt ändå. Varmt har vi det i alla fall - veden som syrran med familj gav oss brinner så bra i pannan - och vi har mat till oss och katterna. Vad mer kan någon egentligen önska sig?
Äntligen är det dags för min födelsedagspresent till mig: 
Brorsan bor tyvärr i Stockholm, dit jag inte har råd att åka just nu... men syrran bor bara drygt en och en halv timmes bilresa härifrån, så henne besökte vi idag och presentade med blommor och små gåvor. Själv bjöd hon på en härlig jordgubbstårta - mmm!
oerhört billiga priser - och där fann vi den här jackan till ett rejält nedsatt pris: bara 249 kronor, trots att det är en äkta Blue Wear (f.d. Blåkläder) och gjord för yrkesarbete i riskfyllda miljöer (t.ex. vägarbetare). Det betyder att den tål många tvättar innan reflexerna försämras, samt att både fodret och huvan går att ta loss så att jackan går att använda i olika typer av väder och temperaturer. Suveränt! Fast Krister kommer väl att ta sig för pannan när han ser den *skrattar*... reflexkläder (som här i Västergötland används av alla som promenerar, rastar hundar, cyklar m.m.) existerar inte i Stockholm. Vilket enligt min mening är olyckligt, för om det finns några fotgängare/cyklister som verkligen skulle behöva reflexer, så är det storstadsfolk! De tror fåfängt att gatubelysningen räcker, men det gör den inte... jag vet inte hur många gånger jag har fått väja i sista minuten när en näst intill osynlig person plötsligt dykt upp vid vägkanten. Här ser man i regel folk i god tid, eftersom nästan alla bär reflexer... och de flesta har antingen reflexvästar eller varseljackor, samt reflexvästar på sina hundar.
Känner mig nästan lite lurad... ett dygn efter vaccinationen mår jag hur bra som helst, har bara lite "träningsvärk" i armen över det ställe där de satte sprutan! Nej, skämt åsido så tycks jag ha ett riktigt bra immunförsvar, eftersom jag inte blivit det minsta ämlig och dessutom sov mycket gott i natt trots ömheten i överarmen. Den stund jag fick sova, vill säga... en stor del av natten har jag blivit väckt om och om igen av att Assar har jagat bäddmöss i min säng (mina ben och fötter var bäddmössen). Han är verkligen tung - och pälsig! (Jag är ju van vid rexar, som inte har mycket till päls att tala om). Men jag lät honom hållas och tyckte det var hedrande att han kände sig så fri att leka tätt intill mig trots att han visste att jag var vaken... enda gången jag ingrep var när han omedvetet tofflade till stackars Imma (som låg under täcket) och hon stack ut ett sömnigt huvud med blicken "Kan ni inte leka någon annanstans? Jag försöker sova här inne!" *skrattar*.
Fick äntligen obduktionsresultatet för Rufus, efter att ha väntat i tre månader. Han led av något som kallas lymfoplasmacytär enterit och cholangit, en autoimmunologisk sjukdom som förstör tarmarna, och dessutom hade han dels förändringar i levern, dels både hjärt- och lungödem. Stackars pälskade lille långnos! Och med det är den här historien avslutad för min del... jag har fått svar på mina frågor - varför han aldrig gick upp i vikt eller växte, trots att han åt jämt och t.o.m. stal mat från våra tallrikar, och huruvida jag kunde ha räddat hans liv. Det kunde jag inte, tröstade mig obducenten - det hade inte gått att göra något ens om jag hade upptäckt problemet, och antagligen var det medfött. Direkt efter samtalet med honom, ringde jag förstås till 
Äntligen har vi värme! *lycklig* Och det var inte en minut för tidigt... både Mutti och jag har sovit med kläderna på och flera lager täcken de senaste nätterna, och i morse när sotaren ringde och berättade att han var i antågande låg frosten krispigt vit på marken, ute var det -5,5 och inomhus +9,8. Nu, några timmar senare, sprakar det dock härligt i pannan och elementen börjar bli varma. Tänk att jag snart skall kunna sitta vid datorn och skriva utan att det isar och värker i fingrarna! Det har varit riktigt kämpigt att dels få ihop en artikel till höstnumret av "Communio" och dels sätta samman "Smaragden"... men bägge blev klara igår, och nu skall jag bara rätta de fel vi hittade i genomläsningen så är det dags att trycka upp och skicka ut till prenumeranterna. Förresten sa sotaren att vi har en bra panna för vedeldning och att han tror att vi kommer att klara vintern fint... gissa om det gladde oss! Nu bevakar jag att allting fungerar som det skall, och i kväll tänker jag ta ett långt, hett bad... det har jag längtat efter i två evighetslånga veckor. Och tänk, i natt behöver jag inte ha tröja, träningsoverallsbyxor och sockor på mig i sängen... hihi! Synd bara att jag inte kan flytta ner datorn i pannrummet och sitta där och skriva... det knastrar så underbart i pannan, och värmen är så go'...
, som glömde min bästis Mias födelsedag igår - förlåt, vännen, och GRATTIS I EFTERSKOTT!
När jag kom hem, upptäckte jag att jag dessutom hade feber... så jag la mig att vila några timmar, och Imma passade på att krypa ihop hos mig och först gosa, sedan sova sött. Hon behöver all sömn hon kan få nu när Conny kommit, för det är ett heltidsjobb att hålla honom kort... hihi! Han respekterar henne - särskilt efter en skärmytsling i förmiddags då han lockade fram hela hennes försvarspaket med morr, väs och vassa klor, vilket fick honom att klokt backa undan - men han smyger efter henne hela tiden, är nyfiken och "på" på ett sätt hon inte är van vid.
fyllde 75 år! Och av hela mitt hjärta hoppas jag att han firade detta ordentligt i himlen tillsammans med alla dem som gått före honom in i Ljuset...
(som heter Good Friday på engelska - väl värt att reflektera över!), sorgen och den oroliga väntan på Påskaftonen och Jesu uppståndelse till det Eviga Livet på Påskdagen. Detta är vad kristendomen handlar om - allt annat är av mindre betydelse. Och som först Mariasyster och sedan nunna har jag följt detta år efter år... levt med i det, inte bara i huvud och hjärta utan i högsta grad kroppsligen eftersom jag själv är sjuk... men nu, som präst, kommer påsken att anta helt nya, ännu djupare dimensioner för mig. För nu är det jag själv som skall stå där i Jesu namn och bryta brödet i morgon, jag som skall återuppliva Jesu sista tid och lärjungarnas sorg de kommande dagarna, jag som skall meddela världen att "Herren är uppstånden!" på söndag. Det skrämmer mig från vettet och fyller mig med en glädje som inga ord någonsin kan beskriva. Och jag kommer att göra det som sjukling, eftersom det är mitt val alltsedan den där dagen år 2001... jag har själv bett Jesus att göra passionsmysteriet till min livsuppgift, även om jag inte begrep det då.
Också i år blev vi sist av alla på gatan att påskpynta en buske i trädgården... men fint blev det i alla fall! Fast lite svårt att fota i den intensiva kvällssolen, tyvärr. Hoppas att ni ser de färgglada fjädrarna? Och det var så skönt att vistas i trädgården, njuta av vårvädret och höra fåglarna sjungar så underbart... sådant lyfter själen oerhört!
, vill jag gärna att mina texter syns bra just i den. Har därför gjort lite förändringar, ändrat font och textstorlek... och hoppas att det gör det lättare för er som besöker mig att se vad jag skriver. Annars får ni hojta till, precis som Mia gjorde!
Vill Du nå dagboken för år 2008?
Klicka här!
