  2007-12-31
Å, du skulle ha sett vilken fantastisk stjärnhimmel vi hade här i natt! Jag blev stående utomhus i stum beundran, med bävande hjärta... ibland känner man sig så liten i och ändå så enig med skapelsen omkring en.
Årets sista dag har inte varit annorlunda på något vis, och det är som det skall vara. Jag handlade lite saker till kvällens smörgåsbord och tog en extra sväng runt Skagersvik bara för att det är så härligt att känna att jag bor på landet. Idag är det frostnupet ute, någon minusgrad och halt, så jag passade på att sanda handikapprampen. Om en stund skall jag tända marschallerna vid minneslunden i trädgården, och facklorna som skall hälsa dem som passerar vårt hus... och sedan ser jag fram emot en lugn och skön kväll tillsammans med Aragorn, Imma, Mutti och Daddy.
Var rädd om dig i kväll! Varken alkohol eller nyårsraketer är värda ditt och andras liv och hälsa...
 2007-12-30
Jag har inga problem med att åldras, det vet alla som känner mig, och jag har alltid gillat nyårsaftnar... men ända sedan jag var barn, har jag haft svårt för det där att december plötsligt blir januari. Undrar vad det beror på? December är förvisso en ljus och glad månad, när man ser fram emot mycket, medan januari mest handlar om att återvända till vardagen. Men det kan inte vara det som spökar för mig, för vardagar är på många sätt mina favoritdagar. Och att åren går har jag inga problem med. Jag fyller gladeligen i nya kalendrar så att födelse- och namnsdagar samt kristna festdagar finns antecknade... men jag har svårt att ta ner den gamla kalendern för att hänga upp den nya.
Är jag orolig för vad det nya året skall bringa? Nej, egentligen inte. Alla mina år är både ljusa och mörka, och det är så livet skall se ut. Visst har jag mina fromma förhoppningar: att Daddy antingen skall få må bättre eller slippa sitt lidande, att min ekonomi skall stadga sig, att jag skall bli bättre på att motionera så att jag kan gå ner i vikt och därmed spara mitt hjärta... och så vill jag bli en bättre kristen, få tjäna Gud varhelst och med vad Han vill. Jag önskar min familj och mina vänner ett ljust och lyckligt år. Likaså önskar jag mig en värld, där det goda allt mer överväger det onda. Om alla behandlade varandra, djuren och naturen som de själva vill bli behandlade - med kärlek, respekt och förståelse - skulle mycket vara vunnet... men det är inte ett utopiskt paradis jag ber om, utan att varje liten människa gör det lilla han/hon kan och inte övermannas av sin egen litenhet! Många bäckar små gör en stor å, det har du väl hört?
Det regnar och blåser hårt... inte en snöflinga i sikte, troligen för att det är plusgrader ute. Inne är det dock varmt och skönt - hihi!
Samlar mig andligen inför det nya året, som jag hoppas skall innebära en verklig "formation" som det heter på engelska (vet inte vad motsvarande begrepp blir på svenska, tyvärr). Alltså, att jag skall kunna gå allt djupare in i min tro, och därmed förändras till att bli en bättre människa. Har jag någon nyårsönskan, så är det denna!
Med posten idag kom en kallelse till samrådsmöte med FK, läkaren och Skrynken. Den 16 januari skall vi ses... och den här gången skriver FK uttryckligen att de vill se över mina möjligheter att bli arbetsför. Torbjörn gav mig dock en uppmuntrande nyhet, då vi diskuterade min situation under julen: den nya regeringen vill visserligen få tillbaka så många som möjligt i arbete, men de som inte kan arbeta skall tillförsäkras en värdig levnadsstandard. Känns tryggt att tänka på, för ju fler människor jag talar med om min framtid desto fler negativa reaktioner möter jag. Ingen verkar tro på att jag skall kunna börja jobba igen... och som den här hösten och början av vintern varit, tvivlar också jag.
Har beslutat att lägga min andra hemsida - Sancta Maria, Mater Dei - på is ett tag, medan jag ser över den ordentligt. En hel del information har blivit "gammal", särskilt vad gäller Mariaorden, och jag vill inte vara vilseledande. Får se när jag orkar ta itu med renoveringsarbetet!
Vilken märklig julhelg vi har haft!
Jag har haft mitt livs första migrän-aura... den kom på julaftonskvällen, under julklappsutdelningen, då jag plötsligt upptäckte att det satt en stor taggig stjärna mitt i synfältet. Under timmen som gick, växte stjärnan tills den uppfyllde hela synfältet och då hade den också blivit halvsidig (höger)... varefter den försvann, lika plötsligt som den kommit. Redan medan det hela pågick, förstod jag att det var en migrän-aura, så jag studerade fascinerad processen (kollade bl.a. att den syntes även när jag blundade), och var fullt beredd på att den skulle efterföljas av smärta. Men det gjorde den inte! Jag mådde jättebra resten av kvällen... tills dagen efter, då jag kräktes, om och om igen. Så jag lyckades inte ansluta till de andra förrän sent på eftermiddagen. Sedan hann jag bara delta i julmiddagen innan jag ohjälpligt föll i sömn... och sov... och sov... vid 21-tiden väckte Mutti mig (då låg jag i Daddys sjukhussäng - han har en sådan där suverän madrass med luftpump, där trycket hela tiden förflyttar sig hit och dit i madrassen... gissa om den är ljuvlig!) och föreslog att jag skulle gå hem och sova ordentligt. Och det gjorde jag, tills mitt i natten - då kom migränen! Så jag tog min medicin, sov tills lunchtid idag och har sedan dess mått alldeles utmärkt.
Medan jag låg i dvala hade Mutti lyckats få tag i vår oljeleverantör, som godhjärtat ställde upp och ordnade fram villaolja i sju dunkar. Torbjörn hämtade dem hemma hos honom i Nybble (på andra sidan Värmlandsgränsen) och fyllde i vår tank, och sedan var det tydligen lätt att starta brännaren. Så nu har vi olja för minst en vecka framöver (det räknade Torbjörn ut)... fast leverantören har lovat att ordna en kubik innan dess. Så nu är huset varmt igen!
Efter lunch och fika åkte Torbjörn hem, och som vanligt efterlämnade han saknad och tomhet. Men vi är glada att ha fått ha honom här i tre dagar i alla fall! Och förhoppningsvis dröjer det inte alltför länge innan vi ses igen...
Ju djupare man går in i sin tro, desto större krav ställer man på sig själv. Samtidigt blir de heliga s.k. kardinaldygderna lättare att bära, eftersom viljan är en större kraft än det som vanligen kallas "karaktären". Jag har aldrig haft någon "karaktär", men jag har gott om vilja... särskilt när det gäller mina kristna ideal. För mig som kristen får också julen innebörder som skiljer sig från den profana firarens. Jag firar inte bara Jesu födelse, utan också varje liten seger över mina egna synder, tillkortakommanden och svagheter. Idag har jag kämpat hårt med vad som på ett vykort jag har kallas: "Älska mig mest när jag förtjänar det minst - det är då jag behöver det bäst", och det är en kamp jag till min lättnad tror mig ha vunnit åtminstone för stunden. Vem jag har kämpat för att älska mot alla odds, tänker jag inte gå in på här. Ett värre problem är att villaoljan tog slut på julaftonsmorgonen, och nu börjar det bli kallt i huset. Hade vädret varit lugnt, hade det förmodligen inte gjort så mycket - men i kväll blåser och regnar det. Hur får man tag i sin oljeleverantör på julafton?!? Vem vet, i morgon kanske jag rentav får lära mig hur man eldar med ved i pannan - men ok, då får det bli så.
Mutti och jag firade midnattsandakt i kapellet och tog emot nattvarden. Herren Jesus Kristus är född! Och nu, när jag stänger av datorn för att krypa i säng, önskar jag er en riktigt GOD FORTSÄTTNING på julhelgen - hoppas att ni har haft en underbar julafton, och att de kommande dagarna blir minst lika fina!
Fjärde adventssöndagens tema är rätt handlingssätt.
Har legat i migrän under dagen - blä!
På kvällen ringde Mutti och var förtvivlad. TV-kanalerna hade hoppat ur igen (vårt hus ligger som sagt i radioskugga) och hon bad mig att koppla in utrustningen som vi har fått från Telia för att ha digital-TV via bredbandet... vad i hela friden är det som får folk att tro att jag är tekniskt kunnig?!? Nå, jag gick dit och kopplade in alltsammans så gott jag kunde - och visst fick de en massa fina kanaler, men hur jag än satte scart-kontakterna fick jag inte vare sig DVD:n eller videon att fungera. Till sist gav jag upp och sa att vi får vänta tills Torbjörn kommer - tills dess har de ju i alla fall en hel del TV att titta på. Tänk, så mycket strul man slipper genom att inte ha någon TV! Min sinnesfrid är värd tusen gånger mer än möjligheten att glo in i en glasburk med rörliga bilder...
Allt är klart - julkorten och julklapparna är ivägskickade, julmaten är inhandlad, "Smaragden" är tryckt och postad till prenumeranterna, räkningarna är betalade... nu är det bara att luta sig tillbaka och vänta in den heliga helgen. Å, så skönt! Och så KUL det skall bli att träffa min bror, som kommer på söndag och stannar hela julen - det längtar vi efter allihop.
Grattis, Mia, till nya jobbet! Är verkligen GLAD för din skull...
Judy och Lasse - jag ber innerligt för er nu när ni väntar tillökning nu inför julen. Praise the good Lord for sending you such a beautiful gift! May you have a blessed Christmas, and a delightful New year of 2008 - and know that my prayers will always carry you.
Sänder mina go'aste tankar till er alla inför julen, och ber att ni skall få smaka stillhet, glädje och frid i både hjärta och sinne. Stressa inte, är ni rara! Julen handlar inte om vem som kommer först till akuten, utan om att Gud älskar oss så innerligt att han lät sig födas som ett litet barn för att komma oss riktigt nära, verkligen förstå oss och återupprätta vårt människovärde. Är inte det en underbar tanke?!?
Igår gled jag med bilen genom Otterbäcken för att beundra alla utomhusdekorationerna. Så enastående skickliga designers folk är! Allting är så smakfullt gjort, precis lagom mycket och på något sätt precis rätt för varje enskilt hus. Och så kom jag till de bägge amerikanska familjernas hus, som ser ut som om en galen ägare till en större lampfabrik fått härja fritt... hihi! Men jag kan inte rå för att jag gillar det också - kanske just för att det bara är de två husen i hela bygden som är så där överväldigande häftigt dekorerade?
Själv skulle jag vilja ha ett lysande kors på väggen till vårt hus, men det kanske Daddy kan hjälpa mig att fixa så småningom. Skall fråga honom!
Mutti och jag har börjat ta itu med mitt sovrum, som verkligen behöver renoveras. Egentligen var det meningen att vi bara skulle laga min rätt gamla säng (som brakade ihop i natt), men sedan fick vi blodad tand...
Tredje adventssöndagens tema är kärlek.
Uj, så fort tiden går... nu är det faktiskt bara en vecka kvar till jul! Men jag har hunnit det jag absolut ville hinna: vinternumret av "Smaragden" blev klart i natt och skall nu tryckas upp och postas till prenumeranterna. Resten stressar mig inte ett dugg; på tisdag får jag min pension och då skall vi handla det vi behöver (bortsett från färskvaror, som vi köper så sent som möjligt). Julklappar ger vi bara till familjens barn (eller rättare sagt, barnbarn - hihi!), så den saken bekymrar mig inte ett dugg.
Fortfarande har jag inte hört av min läkare, så jag antar att det inte hinner bli något möte med FK före helgerna. Muttis operationssår läker som de skall, och Daddy kämpar på så gott han kan. Själv har jag varit förskonad från migrän i flera dagar nu...
Vi har ingen snö, och bara någon liten minusgrad. Annars känner man inte mycket av att det är vinter! Fast snön och den riktiga kylan kanske kommer i januari istället?
Muttis operation gick bra, och hon verkade lika pigg som efter den förra när hon kom hem med sjuktaxi på kvällen. Nu dröjer det sex månader innan hon får det andra benet opererat... men det värsta är över, och det känns skönt.
När jag kom hem (ganska sent), överfölls jag av två glada rexar som kastade sig i min famn, jamade och kurrade. Jag kan inte låta bli att tänka att de grattade mig på födelsedagen! Sedan vek de inte från min sida, och vi hann med en hel del gos innan vi somnade i en enda hög i sängen *ler stort*.
Andra adventssöndagens tema är självförglömmelse.
Vilken weekend *puh*! Först ligga magsjuk i över ett dygn, sedan sitta limmad vid datorn för att få ihop material till julnumret av "Communio"... idag tänker jag fira advent med att bara ta det lugnt, den saken är säker. Det är lätt att tappa bort orienteringen så här före jul - glömma att adventsveckorna faktiskt är en fastetid och att bön, självrannsakan och gudstjänst bör stå i centrum av ens uppmärksamhet. På det viset är det bra att arbeta med både "Communio" och "Smaragden"... det bibehåller fokus på julens verkliga innebörd. Fast att bara skriva om den bär knappast upp ens tro - man måste utöva den också, för att den skall vara äkta!
Hurra - idag kom Djurhjälpens Kattkalender för 2008! Det är tyvärr inte mycket jag kan göra för att hjälpa katthemmen, men genom att varje år köpa ett katthems kalender får de in välbehövliga slantar till mat, veterinäromkostnader m.m. Och jag får en fin kalender full med vackra kattbilder och berättelser om hemlösingar som räddats undan svält, köld och andra fasor.
Besökte för första gången Blodcentralen i Kristinehamn igår. De värmländska sjukhusen är i desperat behov av blodgivare, så jag har beslutat mig för att tills vidare åka över länsgränsen istället för att ge blod här i norra Västergötland (däremot behöver Sahlgrenska i Göteborg blodgivare, så bor du i närheten ber jag dig att kontakta dem!). Hur som helst fick jag inte ge blod idag, utan fyllde istället i en hälsodeklaration och lämnade en hel del prover. De måste ju inte bara försäkra sig om att mitt blod är lämpligt för donation, utan också att jag inte tar skada av att donera blod...
Idag låg för första gången frosten kvar på marken hela dagen, temperaturmätaren visade på -2 grader och gräset frasade under skorna när jag gick genom trädgården. När mörkret föll, fylldes den svarta, kristallklara himlen av stjärnor... å, så jag älskar att bo så att man kan se Vintergatan med blotta ögonen!
Väl inomhus kände jag mig så inspirerad att jag ändrade texten på sidan om mig så att den nu handlar om mitt religiösa sökande.
Nej, läkaren ringde inte idag.
I morse ringde min läkare och ställde in mötet p.g.a. familjeskäl. Han skall återkomma i morgon eller övermorgon med en ny tid...
Första adventssöndagens tema är urskiljningsförmåga.
Det har varit en riktigt trevlig första advent idag! Ingen snö, men det gör inget... Anders slaskade, så julen kommer att braska. I väntan på det har Mutti och jag satt upp utomhusdekorationerna samt ordnat adventsstjärnor och ljusstakar i nästan alla fönster i huset. Särskilt när det är mörkt, ser det oerhört hemtrevligt ut.
Så skickade Daddy iväg oss för att njuta av skyltsöndagen inne i Gullspång, vilket vi verkligen gjorde. Förutom fina skyltningar bjöds där julmusik av ett kapell, lotterier, hantverk, försäljning av glögg och varm korv med bröd, eldkorgar som både lyste upp och sprakade så där vintermysigt... där var mycket folk, och innan vi åkte hem hann vi se hur släden (byggd ovanpå en vagn, eftersom det inte finns någon snö, som sagt) med ortens Lucia-kandidater kom jinglande, dragen av en vacker fjording som jag förstås ville fram och klappa. Jag blir aldrig äldre än tio år, och hästar är underbara djur! Väl hemma igen fikade vi samt åt lussebullar och pepparkakor. Ja, nu är det sannerligen advent...!
Igår avled Lucas - den mest fascinerande lilla perser jag någonsin stött på. Tjugo år gammal blev han (så till skillnad mot yngre perserkatter hade han en riktig nos!), och vi är många, många kattvänner som sörjer honom...
Har väl inte fått ordning på sömnen helt och hållet, men den är i alla fall bättre nu... först sover jag i cirka 4-5 timmar, sedan ligger jag vaken några timmar medan tankarna yr innan jag somnar och kan sova ytterligare 3-4 timmar. Och helt bortkastad är inte den där vakenstunden - i natt sträckläste jag Eva F. Dahlgrens fantastiska bok "Det här är inte jag", som fick mig att gråta av lättnad. Äntligen har någon lyckats beskriva hur man känner sig när man tappar greppet om sig själv, som jag gjorde innan jag började medicinera med Seroxat våren 1995! I över tolv år har jag försökt beskriva hur det var... nu behöver jag bara hänvisa de intresserade att läsa Eva Dahlgrens bok *lycklig*.
Tänk att det är december i morgon! Årets sista månad, min födelsemånad...
kattfototävlingen är nu stängd för röstning, och det är dags för mig att göra i ordning sajten för presentation av resultat och vinnare. Håll utkik de närmaste dagarna!
Idag är det KATTERNAS DAG! Och visst skall vi visa våra älskade katter kärlek, idag som alla andra dagar... men framför allt skall vi och alla andra agera för alla de hemlösa katter som svälter och fryser där ute i mörkret. Det är en myt att katter klarar sig själva!!! De katter som föds idag, även om de haft en s.k. "vilda" mamma, har absolut inte de förutsättningar som krävs för att de skall klara sig. De svälter sakta ihjäl, fryser till döds eller blir uppätna av vilda djur. Har du ingen katt? Snälla du, adoptera en eller flera missar från ett katthem! Och kan du av något skäl inte ha katt, så stöd katthemmen ekonomiskt så att de kan fortsätta sin verksamhet. Du hittar länkar till olika katthem på Aragorns och Immas länksida. För varje katt som får ett kärleksfullt hem, är det ett levande liv mindre som dör ute i kylan denna vinter.
Har faktiskt sovit i natt, först tre timmar och sedan (efter en vakenperiod, då jag kämpade för att inte tänka på någonting oroande) fyra timmar till. Ännu bättre: jag drömde inte en enda mardröm! Så idag mår jag mycket bättre, trots huvudvärk...
De senaste dagarna har jag mått allt annat än bra... jag tycker att jag mest bara äter och sover, sover och äter, och jag börjar nästan bli rädd för sängen. Mutti tror att det beror på att jag är orolig för samtalet med min läkare, Skrynken och FK-handläggaren den 3 december... men ända tills dess vill jag inte må så här, så jag måste försöka få ordning på mig själv.
Idag tog jag mig dock samman och förverkligade en idé jag burit på en längre tid: en radikal förändring av min sajt med boktips. Alla underavdelningar är inte "igång" än, men finns på plats i alla fall - alltid något. Vartefter kommer dock sidorna att fyllas på med litteratur som jag själv haft stor glödje av och som jag gärna vill tipsa andra om - kika in lite då och då, så att du inte missar något!
Och en annan sak som kommit på plats är bannern för Mias fina julkalender för i år! Du hittar bannern i min innehållsförteckning.
Vill passa på att påpeka att min grafik-sajt snart försvinner för att ersättas av något helt annat. Jag har insett att jag aldrig kommer att få tid att skapa clipart m.m. - vilket var tanken med sajten - utan väljer istället att bjuda på någonting annorlunda. Vad det blir, avslöjar jag dock inte nu...
Idag fyller mina syskon Annika och Tommy år.
Idag skulle Mutti ha fått sina svåra åderbråck på benen åtgärdade, och KSS ville att hon kom redan 7.15 på morgonen, så vi fick ge oss iväg mycket tidigt för att hinna dit i tid (det är åtta mil enkel resa). Väl framme fick vi dock beskedet att operationen ställts in, eftersom kirurgerna blivit upptagna med en akut operation... så det var bara att vända hemåt igen. Lyckligtvis ersätter landstinget resekostnaderna, och hade Mutti haft ett arbete hade de ersatt hennes förlorade arbetsförtjänst också... alltid något. Men hon är besviken, förstås, för hon har verkligen sett fram mot den här operationen! Nu kan vi bara hoppas att hon får en ny tid så snart som möjligt.
Framåt kvällskvisten, sedan jag fått sova några timmar, besökte jag biblioteket i Gullspång. De har av ekonomiska skäl tvingats lämna sina gamla fina lokaler och försöker nu fungera i ett litet rum som de har fått låna i Vårdcentrum (ett vackert byggnadskomplex i rött tegel som inrymmer bl.a. vårdcentral, tandvård, privat läkarmottagning, apotek, FK-filial, mödra- och barnvård, servicehem och AMS-filial) i väntan på att de nya lokalerna skall bli färdiga. Besöket gjorde mig mycket imponerad över personalens fingertoppskänsla för vad besökarna vill ha... trots att 90% av deras utbud är packat i kartonger och de bara kan ha en bråkdel framme, hittade jag böcker nog att fylla en hel papperskasse! Och det vill inte säga lite, med tanke på hur oerhört mycket jag läser och hur ofta jag "dammsuger" biblioteken här i Skaraborg efter läsvärd litteratur...
Det var riktigt skönt att vara ute och röra på sig en stund. November är som sin alldeles egna årstid... mörk, dimmig och sval, men inte regnig och färgsprakande som hösten eller kall, hal och snöig som vintern. Det är en tid av vila, en tid för gott te, levande ljus och bra böcker - en tid för långa samtal, familjesamvaro kring ett spel, klassisk musik på stereon. T.o.m. katterna är mer sällskapliga än vanligt (och betänk att de är rexar, som redan från födseln är oerhört sociala!)... vill gärna vara tätt intill, även om vi inte alltid pratar med varandra.
Den 3 december skall min läkare, Skrynken, FK-damen och jag träffas och prata om min framtid. Är lite ledsen över det, för Skrynken sa (när jag bad henne vara med) att hon inte kan se att det finns några som helst chanser för mig att börja arbetsträna... tvärtom frågade hon mig rakt ut hur jag skulle ställa mig till tanken att bli sjukpensionerad! Läkaren verkar också mycket tveksam, även om han inte sa något definitivt när vi diskuterade saken i fredags. Frågan är hur FK ser på saken?
Skriver mycket just nu, framför allt artikelmaterial till de två tidningar jag är medarbetare i. Snart är det dags att ta itu med julkorten också... fast jag hoppas att mina vänner förstår att jag inte har vare sig ork eller råd att skicka till alla, utan att de jag kan nå via mejl får julhälsningarna via mitt julbrev. Det är väl menat, tro mig! Och oavsett hur och när jag hör av mig, finns ni alltid i mitt hjärta och mina böner...
Varför kommer man ihåg saker i decennier, som man inte har den minsta nytta av att fortfarande kunna? Som en f.d. fästmans personnummer, inklusive de fyra sista siffrorna. Fast, ok, det innebär förstås att jag kan gratta honom på sin 44:e födelsedag idag! Undrar just om han kommer ihåg mitt personnummer?
Fortfarande förkyld... efter att ha sett till att däcken skiftades på bägge bilarna (Opeln i tisdags och Volvon igår) damp jag i säng med över 38 graders feber. Och sedan sov jag som medvetslös tills i förmiddags, då FK ringde och bad mig säga lite om hur jag mår. De går igenom alla sjukersättningfall i Skaraborg just nu, och vi kom överens om att ha en träff tillsammans med min läkare så snart han har tid med oss. Praktiskt nog skall jag träffa min läkare i morgon och då bl.a. ta prover m.m. så att vi får se hur den nya dosen av Levaxinet fungerar... så vi kan passa på att boka en tid och meddela FK direkt.
Känns tvetydigt att vara föremål för FK:s uppmärksamhet. Å ena sidan vill jag inget hellre än att börja arbetsträna och min stora dröm är att få komma i jobb igen, även om det inte får bli inom någon av mina gamla sektorer utan vara betydligt "mer kropp, mindre hjörna" för att undvika problem. Jag lägger ingen prestige i vad jag sysslar med - alla arbeten är lika mycket värda i mina ögon. Bara jag slipper ha ansvar för människor eller pengar...! Å andra sidan är jag livrädd för att hamna mellan stolarna - vara "för frisk" för FK men "för sjuk" för AF - som så många andra råkat ut för. Oavsett hur man mår, måste räkningar betalas varje månad... och jag lever redan nu så minimalt det går, att det faktiskt inte finns utrymme för ännu fler inskränkningar. Att man skall vara så totalt i händerna på sin ekonomi... jag har sagt det förr och säger det igen: det finns ingenting jag avskyr och fruktar så mycket som pengar!
Har rättat en länk i julbrevet, så nu skall allting fungera. Tack, Mia, för att du hjälpte mig!
På tal om det, så har jag nu bytt till vintergardiner i köket. Vill inte kalla dem "julgardiner", för de är rödvitrutiga och dessutom är det på tok för tidigt (i mina ögon) att börja julpynta redan. Adventsakerna (stjärnor och ljusstakar samt dörrkransen) åker upp den första advent, och resten dagen före julafton - inte en timme tidigare! Men de nya gardinerna lyser upp och ger värme i det täta vintermörkret... och det har redan kommit, särskilt för mig som ofta är sjuk på nätterna och därför sover bort förmiddagarna.
Så där - då är årets julbrev färdigt!
Förkylningen läker sakta men säkert ut... hoppas att jag inte blir sämre i morgon, då jag skall till verkstaden och få skiftat däcken på Muttis och Daddys bil, bara.
Har tröttnat totalt på att Internet Explorer och Outlook Express får min dator att låsa sig, så nu har jag bytt till webbläsaren Firefox och mejlprogrammet Thunderbird istället. Och sic, hittills inga felmeddelanderutor... släng er i väggen, Microsoft!
Förkyld - blä!
Natten till idag kom snön, och före lunch var den borta igen eftersom marken fortfarande är varm. Men det blir allt kallare, och till helgen har de varnat för vinterväder... med andra ord får bilarna stå, tills verkstaden har tid att hjälpa oss att skifta däcken.
Ännu en lycklig dag - Bobo med familj och Torbjörn har varit här hela dagen, och det har förstås varit alldeles underbart! Just att de kan stanna så länge gör att man inte känner sig stressad utan verkligen hinner umgås i lugn och ro... det betyder mycket för mig, som är så stresskänslig. Nu har de dock åkt hem till Stockholm igen (kommer att tänka på Strix Q:s härliga låt "Hem till Stockholm igen"... *nynnar melodin för mig själv*) och jag har översatt en artikel jag skrev i "Communio", som nu är mejlad till vår kyrkas internationella nyhetsblad "News Letter". Det blev det sista jag skrev åt den, åtminstone tills vidare... min engelska har verkligen tagit stryk av min sjukdom, vilket är ledsamt eftersom jag i hela mitt liv haft amerikansk engelska som ett slags andra modersmål. Läsa och prata går fortfarande bra, men jag blir alltmed osäker på ordval och grammatik... så för att inte stressa mig själv, avstår jag ett tag från de uppdrag som inbegriper engelska i skriftlig form.
Det är Alla Helgons Dag idag, och i minneslunden i vår trädgård brinner ljus för dem som gått före oss in i det eviga livet. Och för dem som är kvar här, och saknar dem!
Idag är jag så lycklig att ord inte räcker till - jag har nämligen fått veta att jag kan bli blodgivare igen! Under många år gick jag regelbundet till blodcentralen hos Södersjukhuset,
I morgon kommer Bobo med familj samt Torbjörn hit för att fira Fars Dag lite i förväg, så jag har ägnat dagen åt att städa, diska och laga mat (paj) samt hålla ögonen på att inte Mutti försökte göra någonting tungt. Men jag hann som sagt till vårdcentralen, och på vägen passerade jag biblioteket... så dit in var jag förstås tvungen att göra en avstickare. De huserar i ytterst tillfälliga lokaler (närmare bestämt ett enda litet rum, så det mesta av böckerna ligger i kartonger) eftersom det ställe de normalt skall vara på renoveras just nu... men trots det hittade jag flera intressanta böcker både åt mig själv och åt Daddy. Mutti är inte precis någon storläsare, men sa sig i alla fall vilja läsa en av de böcker jag lånade åt mig själv (Bodil Malmstens "Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig") - vi älskar båda hennes härliga "svammel" i bokform, och favoriten är "Priset på vatten i Finistère"... har du inte läst den, skall du göra det!
Så är oktober månad till ända... och knappt har man hunnit slå sig till ro med att det är höst, så hotar SMHI med snö. Själv hoppas jag att den dröjer tills i mitten av december, så att villaoljan räcker tills vi har betalat av den. Det värsta jag vet är att behöva beställa ny innan den gamla är avbetalad!
Har haft en aktiv dag idag - tvättat, städat, diskat och donat med diverse småsaker. Ungarna har njutit av att matte varit hemma nästan hela dagen, utom en stund då jag var ute i trädgården och till min glädje upptäckte att det gick att skörda både morötter och purjolök trots frostnätterna. Visserligen är både lökarna och morötterna minismå, men i alla fall... vi kom igång med sådden för sent i våras, men det skall vi råda bot på nästa säsong.
O, vad jag hoppas att jag är ett unikum - att ingen annan är lika tom i bollen som jag! Letade i pärmarna efter min FK-handläggares adress för att skriva till henne om att sjukersättningen snart löper ut, då jag fann senaste beslutet och upptäckte att det gäller t.o.m. juni 2008... *suckar djupt*.
Resten av den här blåsiga höstsöndagen tänker jag tillbringa med att gosa med ungarna, spela SimCity 3000 och dricka te... på så sätt bör världen vara säker för mig och mina hjärnsläpp. Stereon spelar för säkerhets skull lugn klassisk musik, så att Aragorn slipper fler hjärtinfarkter. Man måste vara rädd om sina nära och kära!
Isses, nu vaknade stackars Aragorn med ett ryck och satte sig upp så häftigt att han slog huvudet i skrivbordslampan...! Jag lyssnar till en CD med musiken från operan "La Traviata", och rätt som det var klämde sångarna i från tårna... ja, kanske rentav från våningen under eller vad man nu kallar det utrymme teatern har under scengolvet. Imma hade varit klok nog att inte vistas i det här rummet, men Aragorn är en troskyldig själ, den lille sotnosen...
Det har varit en mycket, mycket bättre dag idag än det var igår. Mutti och jag har beskurit rosorna färdigt och dessutom hunnit med plommonträden... fast de gjorde sitt bästa för att också beskära mig, så nu är jag alldeles repig av vassa kvistar. Särskilt lätt var det inte heller - ja, att kapa grenarna gick väl an, men att virka loss dem ur grenverket?!? *puh*
Daddy har varit rar hela dagen, vi har pratat och spelat spel tillsammans. Känner mig mycket bättre till mods nu.
En sak som jag alltid har levt med och alltid avskytt är "berg-och-dalbanan". Alltså, att så snart man får balans i tillvaron händer det saker som slår ner en i skorna igen. Att få arbeta i trädgården är ljuvligt - en sann lisa för själen! Men att direkt därpå först genomlida två dagars sängläge p.g.a. en eländig migrän och sedan vakna till liv och springa rakt in i Daddys ångest... ja, det blir liksom lite för mycket på en gång. Det svåra med Daddy är att han inte klarar av att acceptera sin situation, utan hela tiden fastnar i tankar på hur livet skulle varit "om"... om hans ben inte blivit amputerat, om hans hjärta varit friskt, om han bott kvar i Stockholm, om hans barn och barnbarn bott i närheten så att han kunnat träffa dem oftare o.s.v. Att försöka få honom att utgå ifrån här och nu är omöjligt - allt han önskar sig kretsar kring sådant han aldrig kan få tillbaka. Och tyvärr blir mitt "försvar" i den situationen att dra mig tillbaka känslomässigt, bli tystare än vanligt och försöka byta samtalsämne. Och det är inte heller bra - för han behöver verkligen prata. Jag önskar att han hade en killkompis, någon som förstod hur han tänker och känner, någon han kunde dela intressen med... själv räcker jag inte till.
Måste få tag i min FK-handläggare också - om två månder löper mitt sjukersättningsbeslut ut, och även om jag brinner av lust att få börja arbetsträna tycks jag vara rätt ensam om att tro att jag är redo för det.
Det har funnits bättre dagar än dessa. Tur att man är optimist! Och jag gör som alltid - lägger mitt liv i Guds händer. På något sätt skall saker och ting ordna sig.
Det har varit en ljuvlig höstdag idag, och vi har kunnat arbeta i trädgården hela dagen - härligt! Så nu är alla trädgårdsmöblerna, grillen, fågelbadet och de andra "sommarsakerna" inställda i förråden, och vi har hunnit beskära nästan alla rosenbuskarna. Är det lika fint väder i morgon också, hinner vi resten av buskarna samt plommonträden... aplarna skall visst beskäras på våren, så de får vänta.
Idag vaknade jag groggy vid 17-tiden och insåg att jag hade sovit som medvetslös hela natten och dagen. Jag har varit trött länge, utan att begripa varför... men när jag kom ner i köket för att brygga te insåg jag svaret. Jag har inte tagit mina mediciner på över en vecka! Och då talar vi om för mig livsviktiga mediciner, som t.ex. Seroxat (min hjärna tillverkar inte serotonin själv), Levaxin, B12 och folsyra. Hur kan man glömma så viktiga saker? Svaret ligger förstås i att jag varit så totalt koncentrerad på mina föräldrars hälsa att jag har glömt bort min egen... och att glömma sig själv för andra är en berömvärd kristen dygd, men knappast bra för hälsan när man är sjuklig. nå, fr.o.m. idag är jag tillbaka i spåret igen. Och efter att ha kollat med Mutti och Daddy (via telefon) att de klarar sig utan min hjälp idag, tar jag det lugnt - det behöver jag uppenbarligen, eftersom reserverna är slut.
Hade en så underbar dröm... jag var på besök i ett munkkloster och gick i lära hos en professmunk, som ställde viktiga frågor till mig. Nu ber jag Gud se till att jag inte glömmer de frågorna! En av dem var: "Vad händer en totalt hopplös novis, som har det rätta sinnelaget men inte verkar lära sig någonting?". Svaret var: "Gud fyller i det som saknas hos honom, så att han ändå blir fullkomlig." Sådana svar ger oss vanliga dödliga ett outsläckligt hopp om att det kommer att gå bra för oss, trots att vi är som vi är...
När Gud delade ut hjärnceller, stod jag uppenbarligen alldeles väldigt långt bak i kön... idag, efter hur många år vet jag inte, har jag kommit underfund med att min skärm inte är en 600x800 utan 1024x768! Kan inte låta bli att skratta hysteriskt åt mig själv, samtidigt som jag nu njuter av att kunna se HELA hemsidor och slippa använda draglister hit och dit.
Och för att sedan byta humör alldeles tvärt, vill jag på förekommen anledning (ni som vet vad jag talar om, vet vad jag talar om, och resten behöver inte bli inblandade) klargöra en sak: att vara kristen innebär INTE att man skall vara mesigt harmlös! Det finns något som heter helig vrede och som är varje kristens plikt att visa när orättvisor, våld, förtryck, maktmissbruk m.m. sker inför nosen på en. Far någon illa, är det sannerligen inte kristet att inte reagera - och agera. Så glöm det där att syster Carina skulle vara en "snällis", för det är jag sannerligen inte när ojustheter händer inför mina ögon. OK? Jag kan bli ruskigt arg, och då kavlar jag upp ärmarna...
Och nu bara måste jag ftp:a ut det här och kika på hur min hemsida egentligen ser ut...!
Nu är Kattbusarnas fototävling "Zovande Mizzar" online! Temat är valt inte bara för att det bästa tillfället att fotografera en katt är när den sover, utan också att vi människor har en hel del att lära oss av katters förmåga att koppla av. Under oktober kommer bilderna att publiceras - sedan börjar själva omröstningen i november. Bara kattbus-katter får delta med foto, men vem som helst är varmt välkommen att delta i omröstningen!
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN, MIA!
I kväll är jag hemma för första gången på två veckor. Ungarna verkar överlyckliga och själv njuter jag av ensamheten... spelar gregorianskt och tar det lugnt. Mutti och Daddy sover förhoppningsvis - det sista jag gjorde innan jag lämnade dem var att "stoppa om dem". Min förhoppning är att de klarar natten utan mig, fast jag har larmet med mig ifall att.
Mutti är hemma igen! Och hon verkar så pigg att man nästan inte kan tro att hon är opererad... nu gäller det att se till att hon håller sig i skinnet de 6-8 veckor läkarna har rekommenderat - det blir inte lätt, men jag tänker minsann hålla ögonen på henne.
Äntligen är Muttis operation över, och enligt vad vi hört av henne gick alltsammans jättebra - skönt! Det betyder dock inte att hon är återställd än, vilket jag hoppas att hon begriper så att hon inte studsar ur sängen för tidigt (som hon brukar)...
Daddy och jag klarar oss riktigt bra, tar det väldigt lugnt och passar på att umgås som far och dotter. Ungarna verkar också ta situationen lugnt, trots att jag bara kan komma hem korta stunder för att se till deras behov och gosa med dem.
Daddy och jag hälsade på Mutti på avdelningen. Det går sannerligen ingen nöd på henne; hon är så pigg och glad att man knappt förstår hur "trasig" hon egentligen är. Senaste budet är att operationen blir i morgon, om de inte skjuter upp den igen, förstås!
Mutti är nu inlagd på KSS för sin planerade operation. Under tiden är jag ensamvårdare åt Daddy hemma, och hittills känns det helt ok. Bara jag inte får migrän, skall det här säkert gå bra. Det enda som oroar mig är hur Aragorn och Imma tar det här... jag har precis kommit hem från Stockholm, och bara sovit i min egen säng en enda natt innan jag "försvinner" igen (för medan Mutti är på sjukhus måste jag sova i Daddys närhet). Hoppas att detta inte innebär att Imma retarderar...
Årets Mikaeli-helg har varit fantastisk - en sådan stämning vi delat, en sådan djup tro och bubblande glädje! Jag har agerat diakon i mässorna, varit årsmötessekreterare och träffat en gammal kurskamrat och hennes make, samt förstås fått umgås med så många kära vänner... *suckar lyckligt*
Under kvällen hälsade jag på Myran, en kattbusare, och hennes make. Fick också träffa deras fem härliga katter. Saknar mina egna... men snart är jag hemma igen, och då skall det gosas högt och lågt!
Tack, Krister, för att du tagit så väl hand om mig under den här veckan i Stockholm! Jag är dig evigt förbunden, både för att jag fått bo hos dig och för de fantastiskt spännande samtal vi haft...
Har deltagit i studier i mässgången och ceremoniträning hela dagen. På kvällen firade vi Benediktion, d.v.s. Sakramental Välsignelseandakt. För första gången i mitt liv var jag celebrant... och när jag stod på knä inför den närvarande Kristus i monstransen och offrade rökelse, tänkte jag bara på en enda sak: detta skulle jag kunna ägna resten av mitt liv åt.
Märkningen av Aragorn och Imma gick mycket bra - matte är så stolt över sina tuffa små missar! Men hur det var, får de berätta själva...
I morgon reser jag till Stockholm över helgen, främst för diverse kyrkliga engagemang. Känner mig lite kluvet inställd till denna resa - ser fram emot den, men vill också komma hem igen. Nästa vecka skall Mutti opereras, och det är väl det som "spökar" i bakhuvudet på mig, antar jag. Jag klarar både vården av och umgänget med Daddy på egen hand, det vet jag... men vi kommer båda att sakna Mutti, och det lär märkas på oss. Samtidigt är vi oroliga för henne; hennes värden är inte de bästa, men hon har väntat så länge på den här operationen...
Nå, nu är det kyrkan jag skall koncentrera mig på ett tag! Torsdagen är rätt "slapp", men hela fredagen har vi ceremoniträning, lördagen är vikt för samfundets årsmöte samt ett nationellt samtal om kyrkans framtid, och söndagen innehåller den traditionella åminnelsemässan (vi firar vår domkyrka) med två processioner. Mycket att tänka på, med andra ord! På kvällen den dagen skall jag dock koppla av totalt genom att träffa och umgås med gänget från Kattbus-listan, och det skall bli jättekul!
Enligt SMHI skall oktober visst bli en enda lång brittsommar. Gissa någon som tänker tillbringa mesta tiden i trädgården?!?
Igår var vi och firade min systerson Kevins födelsedag - mycket trevligt! Vädret var perfekt, men tyvärr var det för kyligt för att sitta utomhus trots att de har en så mysig veranda... så vi fick finna oss i att belamra det lilla köket istället.
Idag tar jag det lugnt... packar inför nästa helg i Stockholm, och letar efter kattkorgen som Imma skall få åka i (Aragorn får ha sele och koppel) när vi bilar till Töreboda i morgon och hälsar på veterinären. Det är hög tid att båda katterna blir chipmärkta... jag borde ha fått det gjort för många år sedan, men har inte haft råd; nu var dock Daddy snäll nog att ge mig de pengar jag behövde (660 kr). Förresten har han varit ännu snällare och köpt oss en golvdiskmaskin också, och den hoppas vi få installerad i morgon kväll. Jag tänker dock fortsätta att diska min egen disk för hand... hemska tanke, jag har börjat gilla att handdiska! Fattas bara att jag börjar tycka om dammsugning också...
För en tid sedan blev jag "taggad" igen, denna gång om mina favoritsajter. De fem jag besöker oftast skulle det vara... men det blir lite svårt, för två av dem är de slutna webbgrupperna Kattbus och Pelusas Shangrila dit jag inte kan länka (du skulle bara hamna på MSN:s inloggningssajt). Så istället för dem får jag ta två andra... ok, är du med?
Cybervärldens bästa dagbok är Bie-katternas. De har varit offline ett tag p.g.a. datorkrångel, men är nu på bettet igen och har vässat klorna för att fortsätta sitt skrivande.
Mias dagbok läser jag också dagligen. Mia är min bästa väninna, och genom våra respektive online-dagböcker kan vi hålla lite koll på hur den andra mår. Resten av hennes sida, som man kommer till om man klickar på "meny", är också läsvärd!
Ett ställe som ger mig mycket, och där jag "tankar" andlighet så ofta jag kan, är Moniales OP - en blogg skriven av nunnorna i ett dominikanerkloster i USA.
Nyheter är oerhört viktiga för mig, så Aftonbladets sajt besöker jag minst en gång om dagen. Att valet fallit på just den tidningssajten beror på att den är lättläst, inget annat. Som komplement, särskilt på nätterna, besöker jag också SVD:s sajt för att få morgonnyheterna.
Sist, men inte minst, behöver jag mitt dagliga skratt... och då ligger Glasbergens teckningar bra till! Andra bra sajter med gott om humor är Skrattnet och Avigsidan.
Se där, nu fick du inte bara fem utan hela åtta länktips på en gång! Och innan jag slutar vill jag ge dig ytterligare ett tips, som jag själv fick via ekonomisajten E24: säkerhetsföretaget McAfee har skapat ett gratisprogram - McAfee Site Advisor - som visar om den sida du besöker är säker eller inte. Jag har själv testat programmet och när man kommer in på en sida med dolda otäckheter (spionprogram o.s.v. som man riskerar att få nerladdade till sin egen dator) varnar advisorn genast. Suveränt! Här hittar du programmet.
Kursen i latin blir inte av i höst... de fick inte ihop tillräckligt många deltagare. *suckar djupt*
I kväll är "sommarstugekänslan" oerhört intensiv här hemma... och det är precis så jag vill ha det. Att känna att man "är på landet" ger en känsla av vila, frihet och avkoppling, som jag vill förmedla till envar som besöker mig. Frid är en sällsynt upplevelse i detta moderna samhälle... men här finns det gott om den varan, och det betyder mycket.
Helgen har varit fin - vi har haft biskopsparet på besök, kunnat umgås och samtala (bl.a. om kyrkans framtid; en nog så viktig fråga!), fira gudstjänst och koppla av tillsammans. Biskopen och jag har pratat om sådant jag behöver inför min förestående prästvigning, och så har vi gått igenom diverse detaljer i riterna som jag behöver kunna. Under mässan idag fick jag öva ordentligt på de flesta rollerna i koret: jag var inte bara altartjänare utan även stavbärare och diakon... men det är bara bra, för det är genom utförandet som man lär sig. Och varje steg i utbildningen innefattar ju alla tidigare steg - men det är lätt att "tappa bort" den känslan, om man inte också får fortsätta att utöva dem praktiskt. På många sätt kommer jag alltid att "föredra" att vara altartjänare... det är en mycket ödmjukande roll, vars största värde ligger i att "ju bättre man gör sitt jobb, desto mindre märks man". Men också andra roller bär på utmaningar genom vilka man växer både andligt och som människa... det är en av orsakerna till att jag slutligen givit med mig och accepterat en prästvigning.
Att Aragorn skulle älska att ha gäster, förstod jag långt i förväg. Men Imma gjorde mig häpen genom att klättra rakt upp i knäet på en av besökarna - en man som hon aldrig mött förut och som dessutom måste ha "luktat hund" eftersom hans två härliga rottweilar låg i bilen och sov under mässan! Att leva med katter är också en ödmjukande upplevelse... varje dag är sin egen, och man kan aldrig påstå att "nu kan jag det här".
En så underbart vacker höstdag vi har haft idag! Sol från en klarblå himmel, +14 grader i skuggan och träd som börjar skifta i vackra färger...! Efter en biltur in till Mariestad, ägnade Mutti och jag oss åt att "städa" i trädgården - hon plockade upp fallfrukt och jag klippte dött gräs. Aragorn passade förstås också på att njuta av utelivet... Imma däremot föredrog att stanna inomhus i värmen.
En tråkig sak upptäckte vi dock: någon har kört ihjäl en av "våra" ekorrar! Alldeles platt låg den stackaren på vägen precis utanför vår uppfart... det känns mycket ledsamt, för vi älskar att ha ekorrar i trädgården. Jag tog bort den från vägen och la den under den gran ekorrarna brukar vara i, och nu får naturen ha sin gång... ett djurs död innebär att andra djur får mat i magen.
Medan jag låg i migrän igår, fixade mina föräldrar konfigureringen av den nya routern, så nu är även min dator online igen.
Är nästan återställd i axeln, tack och lov. Det har varit kämpiga dagar... tänk, så mycket man har att vara tacksam över när allting i kroppen fungerar!
Daddy har köpt en ny router (Netgear), så i eftermiddag skall jag utmana mina slumrande kunskaper i datorteknik med att installera och konfigurera den... men först skall jag till vårdcentralen och träffa en gynekolog, som skall utreda varför jag har blivit ansträngningsinkontinent.
Mia, jag är så glad för din skull!
Usch, jag har fått en inflammation i höger skuldra... det gör mig rejält "handikappad", eftersom jag har svårt att vrida huvudet åt sidorna, har begränsad rörlighet i högerarmen och inte kan vare sig arbeta i trädgården, använda datorn eller köra bil. Sova är också svårt, för det gör ont hur jag än ligger. Måtte det gå över snart! Det är ju bara en vecka kvar tills biskopen kommer hit... och då är det meningen att vi skall ceremoniträna.
Det är väl dags att erkänna att hösten har kommit, antar jag... men idag var det i alla fall både varmt och soligt - skönt! Mina föräldrar och jag gjorde en trevlig biltur och uträttade några ärenden under dagen, och hemma igen lyckades jag efter många om och men koppla upp Daddys dator mot nätet efter en vecka offline. Routern har lagt av, så efter felsökning kopplade jag förbi den och nu får vi nöja oss med den här datorn tills vi har köpt en ny router. Lyckligtvis är det ingen dyrare investering.
Mia, jag tänker på dig!
Augusti är slut, och det har blivit kallare ute... åh, jag vill inte att det blir höst riktigt ännu! Har fortfarande så mycket att göra i trädgården... den har varit en lisa för själen hela sommaren - min fridfulla oas - min viloplats i tillvaron.
Nå, på måndag skall jag träffa min läkare och diskutera nya prover (för att se hur Levaxinet fungerar) samt att min migrän har blivit värre de senaste månaderna. Skall passa på att fråga om jag inte kan få gå på sjukgymnastik (konditionsträning).
Har anmält mig till en nybörjarkurs i latin hos Medborgarskolan i Mariestad! Den är precis lagom ansträngande; två timmar en gång i veckan under tio veckors tid. Skall bli så kul!
Idag avslutade jag min terapi! Känner mig redo att testa hur det är att stå på egna fossingar... sommaren har givit mig så många viktiga insikter, som byggt en stadig grund för mig att stå på. Tack, Skrynken (du vet vem du är), för alla våra viktiga samtal! Du har varit ett ovärderligt "bollplank" under de gångna åren...
Mutti, Daddy och jag har lagat gräsklipparen, och nu är den som ny. Funderar på att ge den ett hundnamn, för sedan självdriften började funka igen är gräsklippningen som att ta en ovanligt nyfiken hundvalp på promenad runt trädgården. Den skall på varje stam och under varje buske... och själv hänger jag efter och försöker komma ihåg att man skall släppa handtaget för att få den att hejda sig.
Min stationära dator har på något outgrundligt sätt glömt bort att den är uppkopplad mot nätet. Lyckligtvis kan jag kolla mejlen via laptopen... men annat får anstå tills jag har klurat ut hur jag skall få datorn att begripa att uppkopplingen funkar... *suckar igen* Ni som har skickat in foton till höstens Kattbus-fototävling behöver dock inte vara oroliga - jag sparar bilderna, och tills det är dags att lägga ut tävlingen på nätet (i oktober) skall jag ha fått igång systemet igen.
Har varit i Västerås och deltagit i klerikala synodens möte, och det var som vanligt oerhört givande. På vägen dit började Koltrasten att läcka bensin... men väl framme upptäckte jag att det bara var ett litet hål i en slang, så efter att ha tejpat slangen ordentligt (med silvertejp) fungerade bilen bra. Tack, Gud, för att du fick mig att öppna motorhuven utan att stänga av motorn - annars hade jag aldrig sett var läckan satt! Skall se till att få den där slangen utbytt snarast möjligt...
Dagens viktigaste gärning: jag har meddelat biskopen att jag är redo att ta upp diskussionen om en eventuell prästvigning. Eller rättare sagt, jag har insett att jag aldrig kommer att bli redo... och att det är ok. Nu är det upp till honom att avgöra om jag är lämplig för prästkallet.
Idag besökte mina föräldrar och jag syrran och hennes familj. De har flyttat (tänker inte skriva vart) och fått det så fint, så fint! Vi stannade länge och hade mycket trevligt... men tyvärr blev hemresan desto värre, för stackars Mutti blev sjuk och kräktes hela vägen hem. Jag hade velat stanna vid vägkanten, för jag vet hur otäckt det är att åka bil när man mår illa... men hon insisterade på att vi skulle ta oss hem, så jag försökte hålla max 60 och hoppades att inte mina medtrafikanter skulle bli alltför irriterade. Ibland önskar jag att man hade en skylt på taket, där man kunde visa upp korta meddelanden som förklarade ens körbeteende, t.ex. "sjuktransport" eller "motorfel"!
Att man är uppkopplad mot Internet betyder inte automatiskt att man faktiskt befinner sig in the air, har jag märkt... hihi! Men faktum är att jag har upptäckt något intressant: jag finner det helt enkelt inte särskilt roligt att surfa längre. Kanske är det sommaren och utelivet (läs: trädgården) som drar...
I en veckas tid har vi haft en reträttgäst på besök, och det har varit mycket trevligt. Idag reste hon hem, och jag hoppas av hela mitt hjärta att dagarna här varit goda för henne! Själv har jag upptäckt att det inte alls är så gräsansfullt att diska för hand (diskmaskinen är sönder sedan några veckor tillbaka), utan rentav ett trivsamt inslag i kvällsrutinen.
Sedan igår kväll är jag - tack vare Torbjörn - uppkopplad mot Internet igen. Det var kabelfel... och sådant klarar jag inte längre, inte sedan jag fick den här godartade tumören i hjärnan. Mycket av mitt tekniska kunnande är borta, tyvärr... nåja, jag tar livet som det ser ut, och är tacksam för det jag har!
Gårdagen var för övrigt fullständigt fantastisk av ett helt annat skäl - min yngste bror Bobo besökte oss och presenterade rara sambon Kattis och gullige sonen Hampus, som föddes i mars i år! Bobo och jag har inte setts på åtta år... livet kom emellan, och det är först nu vi har lyckats få kontakt med varandra igen. Så det var verkligen underbart att få krama om honom igen! Och om du läser det här, Kattis, hoppas jag att du känner dig innerligt välkommen i familjen!
Det var länge sedan jag skrev... men egentligen har inte mycket hänt, som är värt att skriva om. Så fort det går, tillbringar jag dagarna med trädgårdsarbete - och när det regnar, antingen läser eller skriver jag. Hälsan är ibland bra, ibland sämre... jag har oftare migrän igen, men lyckligtvis inte lika långvarigt per gång. Är tröttare också, vilket känns som ett bakslag... annars har jag ju varit så mycket piggare sedan jag började med Levaxinet.
Ett glädjeämne har verkligen lyst upp tillvaron: under en helg i juni var min väninna Mia och hennes söner Pelle och Hampus (mina gudkillar) här på besök - å, så det gladde mig! Tyvärr kunde de inte stanna längre... förhoppningsvis kan de komma tillbaka någon annan gång, och själv hoppas jag kunna besöka dem i Skåne senare i sommar eller i höst.
Trädgården är min välsignelse - min själs vila, min glädjekälla.
På fredag fyller Aragorn och Imma nio år...
Efter idel regniga och blåsiga dagar, blev det fint väder... så idag har både Aragorn och Imma varit ute i flera timmar, och sedan klippte jag gräset. Syréndoften är berusande... det är sannerligen lätt att vara hänförd denna vackra pingst, särskilt som liljekonvaljerna också blommar nu lagom till Mors Dag!
Torbjörn överraskade med ett oväntat besök och blir kvar tills i morgon - härligt! En stor gräddtårta med jordgubbar hade han med sig också... ojojoj... och stek med äpplesås och pommes frites till middag... jag blir bara rundare och rundare. Tur att man motionerar med trädgårdsarbete mellan måltiderna!
Idag besökte mina föräldrar och jag - tillsammans med flera hundra andra skaraborgare - "Flygvapnets dag" vid F7 Flygflottilj i Såtenäs.
Naturligtvis kunde varken Daddy eller jag avhålla oss nöjet att köpa "souvenirer"... vi är flygtokiga bägge två, och i min ungdom drömde jag om att bli antingen stridsflygare eller helikopterpilot. Synen (eller snarare bristen på bra sådan) hindrade mig dock från den livsbanan... suck! Nå, när vi några timmar senare lämnade flygflottiljen hade Daddy en stilig Flygvapnet-keps på sig, och själv hade jag fått en T-shirt med ett tryck föreställande JAS på. Det hade varit ännu bättre med Viggen, som jag tycker är snäppet läckrare... men ok, numera är det ju JAS som gäller.
Nu vet jag varför Coca-Cola Company har döpt sin nya sort till Zero - den smakar ingenting!
Det har varit en ljuvlig dag för oss allihop idag. Både Aragorn och Imma har fått vara ute i trädgården riktigt länge, och när de sedan tröttnade och gick in, packade vi andra (d.v.s. tvåfotingarna i familjen) en matsäck och gjorde en bilutflykt utmed Vätterns västra strand. Vädret var jättefint hela dagen och vi fick se mycket... bl.a. en stor flock hjortar!
 2007-05-02
Vill börja med att gratta min låtsasbrorsa Robban på födelsedagen!
Själv har jag inlett maj med att starta gräsklipparsäsongen - och tack vare levaxinet orkade jag hela gräsmattan på en enda dag! Den här medicinen har verkligen inneburit den ena positiva förändringen efter den andra för mig... det var länge sedan jag mådde så här bra, och kände mig så här pigg...
Mutti och Daddy är på bättringsvägen, skönt nog. Fast Mutti är otäckt vinglig... hennes blodtryck har kommit helt i olag, så hon har svimmat en fem-sex gånger - lyckligtvis utan att slå sig särskilt allvarligt. Nu har hennes läkare stuvat om i hennes mediciner, och tills hon blir stadigare på fötterna går hon med gåbock och utomhus har hon för säkerhets skull också cykelhjälm. Det får henne att se ut som en liten unge som fallit offer för en överbeskyddande förälder - hihi!
Tiden går fort... sedan jag skrev senast har jag dels vårdat mina föräldrar, dels själv varit sjuk (dock inte i vare sig influensa eller lunginflammation, utan i en vanlig förkylning fast med ovanligt hög feber). Nu är jag dock på benen igen, och sakta verkar mina föräldrar också krya på sig. Hur stora är oddsen för att tre personer i samma hus drabbas av tre olika sjukdomar praktiskt taget exakt samtidigt?!? Samtidigt som Muttis influensa gick över i lunginflammation, fick Daddy influensa...
Som ni förstår har allt annat legat på is p.g.a. detta. Ja, jag var faktiskt på årsmötet i Maria församling i Västerås innan jag blev febrig, och det var trevligt! Men annars har det mesta gått i stå, och några dagar till behöver jag nog innan jag orkar ta itu med saker och ting på allvar.
Stackars Mutti har fått influensa, så just nu är jag "mamma" åt båda mina föräldrar. De gör dock sitt bästa för att vara lättskötta...
Skuldsaneringen ser ut att gå i lås - alla har svarat och är positiva, så förhoppningsvis kan vi dra igång avbetalningsplanen redan nu i april - hurra! Det betyder att jag är helt skuldfri om drygt fem år... och vad är fem år, egentligen?
Sänder varsin kram och många hälsningar till er alla som undrar om jag helt givit upp livet i cyberspace. Svaret är nej - jag tar det bara väldigt lugnt med återinträdet. Har så mycket annat som pockar på uppmärksamhet just nu: en hög bra böcker att läsa, en del artiklar att skriva, trädgårdsarbete m.m.
Idag är det 27 år sedan jag fick min moped - en vinröd Yamaha Drums 50cc. Som jag älskade denna moped! Än idag minns jag den med kärlek i hjärtat, trots att den för länge sedan är borta ur mitt liv...
Det var länge sedan jag skrev här; delvis beroende på att jag fortfarande inte har gått online med min egen dator och delvis för att jag haft så mycket annat att göra. Några axplock: den 25-26 mars gjorde Torbjörn och jag en härlig minikryssning till Åland, som trots sin kortvarighet blev en välbehövlig semester för mig. Den 4-5 april var jag i Stockholm för att delta i oljeinvigningsmässan i kyrkan och det efterföljande mötet med klerikala synoden. Och under påsken har både Torbjörn och Krister varit hos oss, vilket har betytt mycket för mig...!
Mutti och jag har varit flitiga med trädgårdsarbetet, och skall fortsätta med det så snart temperaturen höjs en smula utomhus (under påsken har det nämligen varit kyligt och t.o.m. snöat, även om snön inte låg kvar... marken är lyckligtvis för varm!) så att man inte fryser om händerna.
Till sist en stor nyhet: min yngste bror Bobo och hans sambo Kattis blev den 20 mars föräldrar till en liten söt Hampus! Så är man faster för tredje gången... *glad och stolt*
Idag hjälpte de duktiga killarna vid Bröderna Johanssons Bilservice HB (Statoil) i Gullspång mig att montera ett nytt avgasrör på Kolis, och sedan körde jag direkt till Karlskoga och fick bilen godkänd av Bilprovningen. Känns så BRA!
Efter moget övervägande har jag bestämt mig för att dra ner på mina online-engagemang. Alltså lägger jag inom kort ner mina bloggar igen, och Anhörig!-mejlgruppen är redan borta. Har gått ur Helgon.net också, och fick ett så roligt besked som svar: "Vi vill bara bekräfta att du inte längre är något helgon" - hihi! Däremot blir jag förstås kvar på Kattbus och Shangris... och den här hemsidan tänker jag givetvis behålla. Tänker även bli kvar som medlem på Thyroid.se, men hoppar av mejlinglistan... den översvämmar min inbox, och jag hinner aldrig läsa alla inläggen.
Varför detta beslut? Tja, det blev lite av en chock att drabbas av ett virus trots att jag hade både brandvägg, virusskydd och rensningsprogram i datorn... och eftersom viktiga dokument och foton gick förlorade p.g.a. den där eländiga inkräktaren, känner jag nästan olust inför att gå online igen. Å andra sidan saknar jag katt-chatterna och mejlandet... så detta får bli en kompromisslösning, som förhoppningsvis innebär att min dator inte drabbas av intrång igen.
Och med våren kom den första vårstormen; en rejäl blåst lik de där stormarna vi hade i höstas och ett ihållande regn som fullkomligt vräker ner. Nå, det är ok med mig så länge det inte snöar!
Min dator är äntligen frisk, men det krävdes att jag formaterade om hårddisken. Tack, Pelle, Hampus och Torbjörn, för all hjälp! Det enda jag ännu inte fått igång är uppkopplingen mot Internet, men ärligt talat känns det inte särskilt bråttom... det var lite "avtändande" att få hårddisken infekterad av ett virus som djävulskt infiltrerade och förstörde Windows för mig.
En sak bara: i och med att jag formaterade om hårddisken, förlorade jag min adressbok i OE. Så om du vill att jag skall mejla dig, måste du först mejla mig din adress!
Våren är här! Idag sken solen från en klarblå himmel, det var +12 grader i skuggan och doftade ljuvligt... och det första jag fick syn på när jag kom ut på trappan var en stor hackspett som satt i en av tallarna vid garagen. Är det inte underbart?!? Man blir liksom bubblig i hela kroppen av glädje och iver... nu väntar trädgårdssäsongen, och ingen kan vara piggare än jag på att få gripa sekatörer, grepar och andra nyttiga verktyg med bägge händerna. Isses, inte hade jag anat att jag skulle bli en sådan trädgårdsnörd av att flytta till landet!
Träffade Skrynken och kunde berätta att jag har börjat uttrycka ilska igen. Det var åratal sedan, men på sistone har jag haft anledning att vara riktigt rasande... varför, tänker jag dock vänta med att tala om tills ärendet är utagerat. Jag vill nämligen ge motparten (ett företag) chansen att bevisa för mig att de värdesätter sina kunder mer än några ynka hundralappar - först om de misslyckas med det, tänker jag gå ut med hela historien. Och i så fall ordentligt! Men, som sagt, det jag redan har lärt mig är att våga vara arg... och det känns bra.
Börjar vänja mig vid att inte ta datorn för givet. Trots allt är det ju inte sådant livet handlar om, eller hur?
Om du undrar var musiken har tagit vägen, så är det jag som har tagit bort den. Ett par av mina vänner kommer nämligen inte in här p.g.a. musiken... så nu vill jag testa ett tag utan. Hör av dig om du märker någon förbättring, är du snäll!
Fick ett brev från min läkare, där han skriver att mina värden har blivit betydligt bättre.
Kommer precis hem från Statoils verkstad i Gullspång. De hissade upp Kolis för att se varför lambda-värdet har ökat och vi behövde bara gå under bilen för att kunna konstatera det uppenbara svaret: avgasröret är av strax framför bakre burken. Undra på att stackars Kolis låter som ett raggaråk...! Nu har de ordnat en tid åt mig till den 20:e för att byta den halvan av avgasröret, och den 22:a är det dags för ombesiktning. Gud give att allt går bra den här gången!
Regnandet fortsätter och det blir allt varmare ute... underbart! Bara vi kommer över en dagstemperatur på +10 grader skall jag ta itu med trädgården - det är så mycket jag vill göra innan myggen och hettan förstör dagarna för mig.
Vill sända en stor, varm kram till alla mina vänner, som jag tyvärr inte kan hålla kontakt med just nu. Men jag glömmer inte bort er för att jag är tyst! Ni finns alltid i mitt hjärta, mina tankar och mina böner.
I natt har det ösregnat... så nu har vi barmark, med bara en liten snödriva kvar i trädgårdens kallaste hörn. Och ännu bättre: krokusbladen har vuxit sig 6 cm höga i rabatten utanför kyrkfönstret! Vågar man hoppas att våren är på gång?!? Jag vill hinna så mycket innan myggen och värmen kommer... beskära rosenbuskarna, rensa gångarna, så grönsaker... fast sistnämnda skall jag först förgro i köksfönstret, förstås - jag tror att det var det som gav ett så lyckat resultat förra sommaren!
Jag är mycket sällan online just nu; dels för att vår uppkoppling krånglar, dels för att min dator är sönder (så jag får använda Daddys) och dels för att jag är inne i en bokslukarperiod. Bokrean har alltid varit en passion för mig, även om jag på sistone haft svårare att hitta titlar som lockar tillräckligt... men fyra böcker har det i alla fall blivit denna gång.
Vill berätta att Levaxinet redan har börjat göra stor skillnad i mitt liv: jag är piggare, sover bättre om nätterna (mera ostört) och orkar mer. Det är verkligen underbart! FK har förlängt min sjukpensionering med ett och ett halvt år, men också börjat locka med det magiska ordet "arbetsträning"... även om det föregås av "eventuellt" och FK:s läkare påminner om att det i så fall bara kan bli fråga om ett mycket väl anpassat deltidsjobb. Hoppet är dock väckt!
Puh, en sådan dag!
Först träffade jag min läkare, diskuterade mina värden och kostens betydelse samt fick veta att så fort mitt TSH är nere på 2 skall jag bli skickad på scintigrafi. Undrar vad det är?!? Och så var jag förstås till labbet och lämnade nya prover. Svaren kommer om en vecka... och jag som är så nyfiken!
Sedan satt jag i datorteket i en timme, eftersom min egen dator har gått sönder och jag måste uträtta ett par ärenden (mejl, betala räkningar m.m.) just idag. Det är då för väl att man kan få låna datorer, när ens egen bryter samman...
Efter det träffade jag Skrynken, som var glad över att både Mutti och jag börjar lära mig sätta gränser. När jag får igång min dator, skall jag mejla henne några av mina senaste drömmar... de är mycket, mycket talande!
Och sist bilade jag till Karlskoga för att ombesiktiga Kolis. Vid det laget hade den där s.k. snöstormen kommit... inte särskilt stormig, men rejält snöig! Vi har fått en decimeter snö det senaste dygnet... nåja, trots väglaget klarade jag mig bra fram till Bilprovningen, och sedan satt jag i kö för de obokade ombesiktningarna och var nervös. Kön var lång, och de förvarnade att varje bil tog i genomsnitt fem minuter att kolla... jag räknade ut att det skulle bli min tur ungefär en halvtimme efter det att de hade stängt, men lyckligtvis jobbade besiktarna dubbla skift och jag hann faktiskt in som näst sista bil. Tyvärr hade lambda-värdet inte sjunkit utan tvärtom stigit! Och medan jag stod utanför bilen, hörde jag att den lät som ett raggaråk... alltså är det avgasröret som läcker, och det måste jag få hjälp av en verkstad att fixa. Nåja, jag fick ny ombesiktning om en månad, och tills dess får jag använda bilen - skönt, för jag är verkligen beroende av den!
Snöstorm... ha! Några vilsna flingor var vad vi fick. Så jag gick på teatern! Och den var hysteriskt rolig, precis som jag mindes från min barndom... killen som spelade Charleys tant (den falska) var jätteduktig, och publiken skrattade hjärtligt. T.o.m. den asiatiska flickan på min högra sida, som fick dialogerna tolkade åt sig, hade mycket roligt. Ett bra betyg åt artisterna!
Tack, Gud, för att jag fick se den här pjäsen!
Är det inte typiskt? När jag för första gången på evigheter skall gå på teater och t.o.m. redan har biljett, varnar de för snöstorm!
Nåja, idag har Mutti och jag i alla fall gjort vad vi kan inför ombesiktningen av Kolis: bytt alla fyra tändstiften, luftfiltret och flamfällan, samt hela vänstra lyktinsatsen bak. Redan tidigare hjälpte Statoil i Gullspång oss att byta oljefiltret och oljan. Mer förmår vi inte, så om lambda-värdet fortfarande är för högt blir jag trots allt tvungen att anlita hjälp.
Efter moget övervägande har jag startat en specialblogg: Journalanteckningar. Tanken är att i den enbart skriva om sådant som rör Muttis och mitt vårdande av Daddy; dels för att familj, släkt och vänner skall kunna hålla sig uppdaterade om hans hälsa och dels för att ge andra en bild av hur det är att vårda en sjuk anhörig i hemmet. Jag tror att en sådan blogg behövs... och vem vet, kanske kan det jag skriver ge någon något värdefullt? Själv har jag länge sökt efter en plats på Internet, där man kan känna att man inte är ensam om sina upplevelser, tankar och känslor... nu skapar jag en själv, så får vi se vad det blir av den.
Torbjörn är här och lyser upp tillvaron för oss alla tre. Det är alltid lika underbart! Han har också visat mig hur jag skall byta flamskyddsfilter m.m. på Kolis inför ombesiktningen på torsdag. Om Daddy hamnar på sjukhus (vilket det lutar åt just nu - om det kan du läsa i Journalanteckningar) får jag ensam ta hand om en hel del saker vi har planerat för den kommande veckan... men det gör inget, bara jag vet hur jag skall göra och får ta det i min egen ordning. En viktig nyckel till att undvika stress ligger i kontroll - har man kontroll över agendan, kan man planera sina dagar och se till att det inte blir för mycket på en gång. Inget stressar så mycket som att vara ofrivilligt meddragen i andras planer, på deras villkor och i deras tempo...!
Idag fyller min älskade Mutti år - STORT GRATTIS!!!
Har legat i migrän i flera dagar igen... suck, så meningslöst det känns att slösa bort sitt liv i en säng! Men nu skall det förhoppningsvis vara så lugnt att inte migränen triggras igen på ett tag. I helgen kommer Torbjörn för att fira Mutti, vilket vi alla ser fram emot, och nästa vecka har jag bara en sak på schemat; att träffa min läkare på fredagen. Jo visst ja, nästa söndag skall jag gå på teater! Mariestadsteatern ger "Charleys tant" och jag har lyckats få en biljett... skall bli jätteroligt, både för att pjäsen är en sådan höjdare och för att det var så väldigt länge sedan jag var på teatern. Minns inte ens vad jag såg senast... tror att det var "Spanska Flugan", men är inte säker. Om det inte var "Cyrano", förstås - den såg jag på Oscars tre gånger, bara för att den var så bra. Låter det märkligt att se samma pjäs/operett mer än en gång? Då skulle du ha varit med när "Phantom of the Opera" gick på Oscars - den såg jag SJU gånger - ja, jisses! *ryser av välbehag*
Tina, min syster i Kristus... jag tänker på dig och din familj.
Ikväll snöstormar det. Jag behövde åka till ICA i Gullspång (vår närmaste livsmedelsbutik, cirka 3 km härifrån) och hade inte sett hurdant vädret var... men det blev jag snart varse. Det snöade så tätt att man inte såg mer än 10 meter framför bilen, och att använda helljuset var inte att tänka på - då hade man bara en vit vägg framför sig. Och som det yrde! Vägen syntes inte - den fick man göra själv - och bilen var totalt igensnöad när jag kom fram till affären, trots att det bara tagit cirka 10 minuter att köra dit. Tur att man inte är rädd av sig... hihi!
Jag funderar på att fira reträtt en oktav hos benediktinernunnorna i Jesu Moder Marias Kloster i sommar... har kontaktat dem och fått veta att jag är välkommen, så nu gäller det bara att ordna den ekonomiska detaljen.
Idag blev Daddys bil lagad - hurra!
Har en längre tid funderat på att ändra skrivblockets "pärm", och idag gjorde jag slag i saken. Visst blev den fin?!? Som du ser har också SOS Barnbyars banner försvunnit... det är inte mitt "fel", utan beror på att de har avslutat sin drive för den här gången. Hoppas dock att få göra reklam för dem igen i framtiden!
Bit för bit återerövrar jag mitt förflutna... kämpar för att släppa fram Kicki och integrera henne med syster Carina. Idag åkte Jon and Vangelis-plattorna fram... å, hur länge sedan var det inte jag spelade dem?!? Och om du, killen som var min pojkvän/fästman under dessa ungdomsår, läser detta; tack för allt du gav mig, för din kärlek. Jag är så ledsen för att jag sårade dig, och jag hoppas att du har förlåtit mig. Vet att jag ber för dig varje dag! Det är min förhoppning att du är lycklig, har någon som älskar dig och lever ett gott liv - det förtjänar du.
Vännisar, det går inte att ringa till mig... jag har satt telefonen på "mute" ett tag för att vila själen. Vill ni mig något, får ni däremot gärna mejla eller skriva! Jag kollar mejlen varje dag.
Töväder... och fåglarna sjunger!
Var hos Skrynken i eftermiddags. När jag kom hem mådde jag riktigt bra, men sedan spårade det snabbt ur... det ena telefonsamtalet efter det andra höll mig upptagen och när jag (först vid 22-tiden) kunde börja laga middag åt mig, ringde mina föräldrar och bad mig komma över en stund eftersom Daddy hade ångest. Jag sa faktiskt nej, med gruvligt ont samvete och en genomsyrande känsla av att svika... men krafterna hade tagit slut redan tidigare, och jag klarade helt enkelt inte av att finnas till för någon mer denna kväll. Senare ringde de och berättade att de tagit en biltur, och att allt nu var bra. Skönt! Själv gjorde jag mig en kopp Darjeeling, spelade lite Incardia och försökte koppla bort att ungarna "löper" (vilket innebär att Imma står och skriker vid varje dörr och fönster, medan Aragorn försöker förföra mig. Puh!
I morse hade vi fint besök i trädgården - en stor, vacker räv försåg sig av fettet vi hängt upp i "fågelträdet" bakom huset. Det är tredje dagen den kommer... undrar hur rävarna vet var maten finns? Känner deras luktsinne av det på flera hundra meter? Följer de fåglarna? Letar de på måfå?
Besiktade Koltrasten i Karlskoga och fick bara nedslag på två punkter (båda lätta att åtgärda). Inte dåligt för en 18 år gammal bil! Sedan besiktade jag mig själv, d.v.s. lämnade blodprover för att kolla om/hur värdena förändrats nu när jag ätit Levaxin i exakt en månad. Passade på att besöka biblioteket, när jag ändå var ute och rörde på mig, så nu har jag lite nytt att läsa.
Sedan tre dagar har vi vinter här; snö som täcker marken (och trädgrenarna - det är väldigt vackert!), glashala vägar, kallt om nosen o.s.v.
Mia blev först ut att hitta min hemliga blogg - grattis!
Mår lite bättre...
Svår natt... migrän på förmiddagen... blev tvungen att ställa in besöket hos Skrynken... trött, gråtmild och deppig. Det är ingen bra dag idag.
Ibland blir min klosterlängtan så stark att jag brister i gråt när jag surfar på klostersajter. Jag vet ju att jag är kallad, men vart?!? Som liberalkatolik har jag ingenstans att ta vägen, eftersom vår kyrka inte har några kontemplativa kloster. Det enda som kommer ens i närheten är det här - mitt eget hem - men det räcker inte. Vi behöver ett riktigt kloster, fyllt av systrar vars enda mål och drivkraften dit är kärleken till Gud i dess kontemplativa former: i bön, systerskap, cellens ensamhet och korets gemensamma gudstjänstfirande. Ja, jag är nunna... men inte förrän jag har systrar omkring mig, kan jag leva klosterliv på riktigt. Tills dess är jag bara en fritt svävande liten bubbla av bön i ett kaos av världslighet...
Efter några dagars lugn är det dags för nästa storm, säger de. Snön är borta, och personligen hoppas jag att den inte kommer tillbaka... jag älskar snö, men vi behöver spara så mycket villaolja vi kan! Vad jag önskar att jag vore skuldfri... då kunde jag börja spara pengar, så att det fanns resurser för oförutsedda händelser.
En annan sak jag önskar är att den här svåra vårdsituationen vi har skall lösa sig. Tre sjuka människor som skall ta hand om varandra... det är faktiskt vansinne, men vad gör man?!? Mutti och jag är beredda att ta emot hjälp utifrån, men det vill inte Daddy. Och så kommer vi inte längre. Fast det som gör mig mest sorgsen, är att vi inte är ensamma om att ha det så här... hur många gamla kvinnor och män tar hand om sina makar i hemmen, dygnet runt, året runt, utan att någonsin få avlastning eller ens stöd? Och det här skall kallas välfärd - nej, fy!
Idag fyller min älskade bror Torbjörn år - stort grattis!!! Önskar verkligen att jag hade kunnat fira dig som du förtjänar, åtminstone med min närvaro... men jag tänker på dig, det vet du!
Sedan i natt snöar det - ja, faktiskt - här i Otterbäcken med omnejd. Marken är nästan täckt av snö, men den lär inte få ligga kvar länge, eftersom vi inte har någon tjäle...
Mår konstigt - psykiskt jättebra, men värjer mig ändå från omvärlden. Det är som om jag inte vill att någonting skall kunna riskera att förstöra det inre lugn jag upplever just nu... så sällsynt, så vilsamt...
Har legat i ide i två dygn... och gråtit en hel del... tror att de senaste tre-fyra veckorna, då jag praktiskt taget fått bära Daddys ångest för att hjälpa honom genom dagarna, blivit lite för mycket för mig. Jag är ju inte precis i skick att ta hand om andras depressioner, så bräcklig som jag är... men å andra sidan kan jag inte bara låtsas som ingenting, när någon jag älskar mår dåligt! Nu mår han bättre - bara att få veta att någon förbarmar sig över hans älskade bil (som är hans kontakt med yttervärlden) vände mycket till det ljusare. Och då damp jag... så är det alltid; jag håller tills krisen är över, och sedan rasar jag ihop.
Undrar om det var Gud som styrde mitt val, när jag bestämde mig för att låta R.E.M. sjunga sig igenom detta dagboksår? Ju mer jag läser om hypotyreos (d.v.s. underfunktion av sköldkörteln; den diagnos jag fick i december) desto mer faller pusselbitarna på plats. Kan det vara så att detta är vad som har plågat mig ända sedan 2001? Alla symptomen verkar ju stämma... varenda spökigt symptom jag haft under dessa år hittar jag nu i beskrivningen av hypotyreos! Eller håller jag på att bli paranoid?!? Hur som helst känns det som om 2007 kommer att bli ett kämpigt år - men också ett år fullt av svar på frågor som plågat mig väldigt länge. Och jag är inte rädd - mest nyfiken på vad som ligger framför mig. Det jag framför allt hoppas på att att få bli pigg och ha ork igen... det var så länge sedan att jag nästan har glömt hur det känns att vara "normal". Men innan dess skall jag igenom inkörsproblem m.m... känner ju mig själv, brukar få varenda biverkning som står uppräknad plus några de aldrig tänkte på... så R.E.M. passar bra både som illustration och tröst.
Kära vän, jag kommer att fortsätta att ligga lågt ett tag. Behöver komma på fötter igen, och fortsätta bearbeta allt detta som kommit till ytan i och med den nya diagnosen. Fick i alla fall det positiva beskedet från FK att jag är beviljad sjukersättning tills dess de tar det slutliga beslutet (vilket sker någon gång framåt mars).
Har du också haft storm? De har hållit på och katastrofvarnat oss hela hösten och vintern, och sedan har det blåst och regnat lite ynkligt... men i natt kom faktiskt vad som förtjänar att kallas en riktig storm! Aragorn och Imma beslöt sig för att tälta under mitt täcke tills det slutade dundra ute, och själv låg jag och kände hur tacksam jag är att ha tak över huvudet. Nu har stormen bedarrat, och det enda vi behövde göra var att hämta soptunnan (som hade gett sig iväg över till andra sidan vägen), lägga tillbaka en tegelpanna på taket och rädda ett par mattor som hängt till tork och nu fått flygöva sig en smula... jaja, det skall väl ha lite roligt, de också!
Gud har sänt oss en vänlig mek, som lovat reparera Daddys bil... tack, å tack så jättemycket!
Undrar om mardrömmar räknas in bland biverkningarna hos Levaxin? Drömmer så otäckt... men Aragorn och Imma tycks märka det, och när de lägger sig hos mig känner jag mig lugn och kan somna om. Har jag någonsin sagt att mina katter är den bästa antidepressiva medicin jag kunnat få?!? Ta det som ett råd, om du tycker att ångesten sitter i dina väggar... skaffa katter! Du kommer inte att ångra dig, det garanterar jag.
Det har varit en av mina favoritfestdagar idag: Trettondedagen. Och för första gången sedan jag konverterade, har jag inte varit i Stockholm och deltagit i mässan. Man kunde tycka att det skulle kännas konstigt... men när Gud praktiskt taget staplar upp hindren framför en (och inför den planerade resan till Stockholm blev det hela fyra stycken) har han en bra orsak till det, och då blir jag inte besviken över att planerna ändras. Fast jag är bra nyfiken på varför det är så viktigt att jag är kvar hemma istället för i Stockholm...
P.g.a. en olidlig värk i höger öra (som kommit från ingenstans - kanske jag är förkyld?) kunde jag inte sova i natt. Till sist kom jag dock på att ta en Alvedon Forte... varefter jag sov bort resten av dagen. Nu under kvällen har jag dock varit desto mer aktiv: tvättat och diskat, skrivit en hel del, besökt vänners bloggar och deltagit i några intressanta diskussioner på Helgon.net (ett community för oss som definitivt inte är några helgon).
Har läst Virginia Woolf för första gången, och föll som en sten för hennes underbara språk. Särskilt hennes lilla självbiografi "Ögonblick av liv" var inspirerande... med den metoden skulle t.o.m. jag kunna skriva mina memoarer! Hmmmmmm....
Fortfarande har ingen av er hittat min hemliga blogg. Letar ni verkligen ordentligt?
Talade i telefon med min FK-handläggare idag... hon lät riktigt glad att höra av mig! Det brev jag nyligen fått om att jag skulle mista bostadstillägget (som var orsaken till att jag ringde henne) kunde jag kasta, sa hon - det hade blivit fel, för jag skall visst ha bostadstillägg precis som vanligt och får dessutom sjukersättningen förlängd (troligen med 2 år). En annan sak hon berättade var att hon fått min läkares utredning och FK:s läkares reaktion på den var dels att mina sköldkörtelvärden är urusla och dels att han tycker att min läkare är väl optimistisk när det gäller hur snabbt jag skall repa mig med rätt medicinering. Känns fantastiskt att tillhöra ett FK som ser till patientens bästa och inte bara till statsfinanserna!
Har hittat en informativ och intressant sajt om sköldkörtelsjukdomar: Thyroid.se. Samt fick ett uppmuntrande tillrop av en väninna, som är distriktssköterska: "När Levaxin-dosen blivit rätt inställd, kommer du att gå ner i vikt - och känna dig mycket piggare!" Låter underbart...
Välkommen till ett nytt år och därmed ett nytt blad i Kickis skrivblock. Musiken som du (förhoppningsvis) hör är "Everybody hurts" av och med R.E.M. - en låt som inger förtröstan, tycker jag. Våra mänskliga egenskaper skall vi vara rädda om - och vi skall vara rädda om varandra. Den 1 januari är dels Gudsmoderns Dag, dels en internationell bönedag för fred på jorden. Låt ingen av oss glömma att fred börjar i oss själva - i varje hjärta. Kan du inte hålla fred med dig själv och din nästa, kan du inte hoppas på fred mellan folk och länder. Eller med Stig Dagermans ord:
Jorden kan du inte göra om. |
GRATTIS!
Det var jättekul! Dels hade de många sorters flygplan uppställda, dels hade de en stor utställning i ett av hangaren och dels bjöd de på en fantastisk flyguppvisning med bl.a. räddningshelikopter, attackhelikopter, Lansen, Draken, Viggen och naturligtvis JAS Gripen. Fast det jag personligen var mest intresserad av var att man fick gå in i ett Hercules - F7 är framför allt en transportflottilj och Hercules är deras mest använda plan. Men dessutom utbildar man samtliga Sveriges JAS-piloter, vilket vi som bor omkring Vänern har lagt märke till... *fnissar busigt*
Träffade min läkare som hastigast igår, och han berättade att den senaste provtagningen visade att Levaxinet fungerar; TSH har sjunkit från 44,1 till 13,8 (skall vara 1,0). För att det skall bli ännu bättre bad han mig att öka dosen från 50 ug till 75 ug. Undrar när effekten märks inte bara i proverna utan på symptomen?
GOTT NYTT ÅR! Bara några timmar har hunnit gå, men jag har redan hjärtat översvämmat av saker att vara tacksam för. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att detta nya år skall bringa ljus, glädje, kärlek och frid åt alla som bebor detta bräckliga klot vi kallar vårt hem. För egen del finns inte mycket att önska - Gud har redan givit mig oerhört mycket mer än jag kunnat drömma om... men jag önskar hälsa och harmoni åt mina föräldrar, ett fast jobb på ett trivsamt och engagerande ställe åt Mia, goda och givande studier åt mina gudkillar, arbetsglädje och teamkänsla åt alla mina vänner i kyrkan... lugn, medmänsklighet och hopp åt min nästa, vem du än är. Gud hålle sina händer över oss alla!
Vill Du nå dagboken för år 2006?
Klicka här!
