 Pilgrimsresan Inledning Publicerad i nr. 4/2005 Sommaren 2005 arrangerade Svenska Kyrkan, Skara stift, en pilgrimsvandring som innebar lika mycket en resa genom den svenska medeltidshistorien (som ju - vilket få svenskar tänker på - var katolsk!) som en djupt andlig upplevelse. Det var en slump att jag fick reda på detta; min far ville besöka Forshems kyrka, som är den enda svenska kyrkobyggnad som helgats åt den heliga graven i Jerusalem. Väl där fann vi pilgrimspassen - små enkelvikta blad med plats för stämplar och noteringar - där det stod om stiftets vandringsled till sju medeltida kyrkor som var och en bar på en särskild prägel av de sju pilgrimsnycklarna. Vilka dessa nycklar var fick man reda på genom att besöka kyrkorna… givetvis tog vi omedelbart förslaget ad notam och började en resa genom den svenska västgötska historien och tvåtusen år av djupt from, mystikpräglad andlighet. Följ med mig runt till dessa kyrkor och samla nycklarna på den enkla metallring som hänger i ditt bälte! Men förbered dig först, som pilgrimer skall… lägg av dig din världsliga klädnad och iklä dig istället en enkel, grov-vävd särk i en färg som inte skulle attrahera ens den mest excentriska designer. Ta din stav, snör på dig sandalerna - eller gå ännu hellre barfota! - och låt den lilla ryggsäcken bli den enda börda du bär med dig. Bered dig på en svår resa. Inte fysiskt, men definitivt andligen! För den uppriktige pilgrimen möter sig själv under en sådan här vandring, och de insikter man får smickrar sällan ens ego. Bara den som hycklar tro, som tror sig redan vara fullkomlig, som inte tar de djupaste sanningarna på allvar, kan undgå att känna smärta i hjärtedjupet när han/hon skärskådar sig själv under en sådan här upplevelse. Därför tar vi det i etapper - en nyckel i taget - en insikt åt gången.
Är du redo?
Din första nyckel heter långsamhet, och dess symbol är skorna. Att ta på sig någons skor, gå i någons skor, betyder att man sätter sig in i dennes liv och upplevelse. Skorna, eller rättare sagt avtrycken av någons fotspår, är också symbolen för efterföljelse. För den kristne sammanfattas detta i begreppet Imitatio Christi, d.v.s. att gå i Jesu fotspår och därmed bli en av Hans lärjungar. En av kristenhetens mest älskade och oftast omtryckta bok (näst Bibeln) har alltsedan 1400-talet betecknande nog varit Thomas a Kempis' "Om Kristi efterföljelse". Det är en liten och lättläst bok som återfinns i bokhyllan t.o.m. hos protestanter och frikyrkligt engagerade, trots att författaren var katolsk munk. Dessutom har otaliga fickupplagor tryckts upp under århundradena, därför att människor har velat bära boken med sig som ett slags vattenflaska att hämta friskhet och vitalitet ur… inte minst under pilgrimsvandringar. Läs nästan vilken helgonlegend som helst från medeltiden och framåt, och du upptäcker att "Om Kristi efterföljelse" har haft oskattbar betydelse för personen ifråga. Nu handlar den här pilgrimsvandringen dock inte om Thomas a Kempis, utan om dig. Och med din första nyckel hängande i den stora ringen vid bältet på din enkla pilgrimsdräkt, ger du dig iväg - till fots och utan brådska. Lämna klockan hemma, är du snäll! Den som hela tiden tänker på tidens gång, är inte närvarande i det nu som vandringen utgör. Dessutom skyndar man på sina steg, något som inte fungerar i andliga sammanhang. Stress hör inte hemma i själens domäner - Gud är tidlös, och det måste du också vara om du skall finna Honom. Så gå långsamt, och upptäck vad som händer. Det du mycket snart lär dig är hur rastlös du är. Det krävs alla dina krafter för att hålla dina steg tillbaka, för att hindra dig själv från att dra upp tempot. Du vill hinna fram, du vill ha belöningen nu - men så går det inte till under en pilgrimsvandring. Det är vägen som är målet - vandringen som är meningen. Gud låter sig inte stressas. Så tänk aldrig längre än till nästa steg, och låt resten vara. Skjut undan tankarna på det du lämnar bakom dig - men också det som väntar. Sakta, sakta, upptäcker du nästa sak: att långsamheten inte bara blir en vandringstakt utan en livspuls. Du börjar äta mer långsamt, gör en sak i taget och avslutar den innan du börjar på nästa. Dina rörelser blir färre, och bättre genomtänkta. Du slutar agera impulsivt och tanklöst. När människor talar till dig, lyssnar du stilla och varken avbryter eller sysslar med tankar på vad du skall säga när det blir din tur. Du börjar uppskatta pauserna, tystnaden, stillheten mellan två händelser.
Och plötsligt händer det som evangelisten Lukas beskriver i sitt tjugofjärde kapitel (verserna 13-15): "Samma dag var två lärjungar på väg till en by som ligger en mil från Jerusalem och som heter Emmaus. De talade med varandra om allt det som hade hänt. Medan de gick där och samtalade och diskuterade, kom Jesus själv och slog följe med dem". Jesus själv slog följe med dem… känn efter hur de orden känns inom dig. Bäst du går där, långsamt och till synes planlöst, är Jesus där vid din sida.
Om du gjorde som jag rekommenderade dig när vi startade resan, bär du ingen klocka med dig på din pilgrimsvandring. Lämnade du mobilen och personsökaren hemma också? Vågade du säga till de dina att de inte skall oroa sig för dig, utan att samtidigt lova att höra av dig då och då för att berätta att du mår bra (eller rättare sagt, för att du behöver höra deras röster, veta att de saknar dig)? Och framför allt: har du släppt alla tankar, alla känslor, om ditt vardagsliv - om ditt arbete och dina kollegor, om familjen och hemmet, om det du vill och inte vill, älskar eller fruktar? Frihet handlar mycket riktigt om att slippa slaveri och terror, att ha tillräcklig tillgång till livets daliga nödtorft, att få ta eget ansvar och göra egna val. Men det handlar också om att vara fri ifrån banden till döda ting, till önskemål och världsliga drömmar, människors behov och ännu mer dina egna behov av vad dina medmänniskor kan ge dig. Frihetens symbol är staven - pilgrimens främsta kännetecken för dem som ser honom/henne. Att luta sig mot sin stav är symboliskt att luta sig mot sin Gud, som inte bara visar vägen utan också hjälper en att gå den. Genom att inte söka världens utan Guds vägledning, är man fri att gå dit han kallar en, och man kan lita på att Gud både leder och stöder. St. Birgitta, Sveriges största helgon, formulerade en äkta pilgrimsbön: "Herre, visa mig vägen och gör mig villig att vandra den". Hon jämförde ofta Gud med den stav hon alltid hade med sig när hon vandrade genom Europa och i det Heliga landet. Den som inträder i ett kloster, avger efter prövotiden minst tre heliga löften: de kända och så totalt missförstådda löftena om fattigdom, kyskhet och lydnad. Egentligen skulle alla tre kunna inrymmas i ett enda: löftet om att leva i frihet. För det är just detta de tre handlar om: friheten från behovet av döda ting, friheten från behovet att omge sig med just de människor som uppskattar och beundrar en, frihet från ens egen egoism och från att slitas mellan alla de önskemål, rädslor och nycker som förslavar en dagligen och stundligen. Så hade du inte sett det, eller hur? Det är dags för dig att rannsaka dig själv och se om du är fri eller inte. Längtar du efter din TV, din bil, din mobiltelefon, din sköna säng eller något annat dött ting? Saknar du jobbet, som ger dig en sådan tillfredsställelse - särskilt när du blir uppskattad eller beundrad för din skicklighet och din framåtanda, eller för att du är en så trevlig person? Tycker du att livet är meningslöst utan fotbollsmatchen, fredagsölen, chipspåsen eller semesterresan? Medan du sitter där och funderar, kommer någon och slår sig ner bredvid dig. Han säger ingenting, bara sitter där, och du funderar över om det är du eller han som skall bryta tystnaden. För visst måste väl tystnaden brytas? Ni måste väl åtminstone presentera er för varandra, berätta vad ni heter och vad ni vanligen sysslar med när ni inte är ute på pilgrimsvandring? Frihet handlar om att vara fri - också från behov, önskemål, föreställningar och annat som framför allt föder ditt ego men knappast din ande. När du är frikopplad ifrån dig själv, är du fri att uppfylla det kristna kärleksbudet. Först när du slutar se vad du själv får ut av något, har din blick klarnat för vad du faktiskt gör för din omvärld. Också den mest goda gärning kan bli korrumperad, om den sker av själviskhet: som när altartjänaren bemödar sig om att sköta sin tjänst så perfekt som möjligt, så att församlingsmedlemmarna och det övriga kleresiet skall berömma honom, beundra honom, uppskatta honom. Ja, tjänsten blir gjord - men har din ande vuxit? Har du kommit närmare Gud, eller har du rentav fjärmat dig från honom med ditt behov av att "vara någon/något"? Vad du än gör, bör du alltid rannsaka varför du gör det. Och först när du i sanningens ljus kan säga att du gjorde det utan egna intressen, är du fri. Till den stunden kommer, är du din egen slav - fjättrad vid dina egna behov, ditt ego, din ur andlig synvinkel totalt meningslösa dröm om självförverkligande. Du förstår, Gud beter sig inte som vi människor gör. Var du än läser i någon av de bibliska texterna, upptäcker du att Guds handlande ofta ser spegelvänt ut jämfört med hur du själv skulle ha handlat. Så vem är det som beter sig på det "rätta" sättet - du eller Gud? Kanske är det Gud som sitter där bredvid dig. Kanske har han kommit just för att se om du är fri? Vågar du vänta i tystnad och med rofyllt hjärta, utan att bli stressad, på att han skall tala till dig? Och om han gör det, vågar du lyssna utan att vilja avbryta, komma med egna åsikter, styra samtalet i den riktning du själv föredrar?
Om du vågar allt detta, har du bestått provet. Då är du verkligen fri.
Sanningen tycks dock tyvärr ligga långt ifrån en så här positiv idé om hur våra förfäder (och nutida utövare, i alla fall inom hinduismen m.fl. religioner med gudinnekulter) uppfattade kvinnans värde. Tvärtom pekar den feministiska religionsforskningen på motsatsen: att gudinnekulterna användes - och fortfarande används - för att "tämja" och kontrollera de kvinnliga egenskaperna. T.ex. skriver den prisbelönade och namnkunniga religionsforskaren Eva Hellman, universitetslektor i religionshistoria vid Uppsala universitet, i sin avhandling "Hinduiska gudinnor och kvinnor" (1998) att de många hinduiska gudinnorna har det gemensamt att de är underställda en kontrollerande make eller far. I de få fall de är ogifta och fristående från en mans inflytande, är deras krafter destruktiva och farliga - rentav dödliga för såväl människor som djur och natur. Den kvinnobild som dessa gudinnor ger, pekar på att en kvinna alltid måste kontrolleras av en man för att hennes krafter skall kunna vara goda, och hennes främsta uppgift är att dyrka och hjälpa mannen, helt åsidosättande sig själv. Även då en gudinna agerar i egenintresse, handlar det om att uppnå det för en kvinna enligt myterna största och viktigaste målet: att bli gift. Samma bild av gudinnekulten inom hinduismen ger t.ex. religionshistorikern Kaarina Drynjeva. Andra forskare inom området, både manliga och kvinnliga, visar på likadana drag hos de egyptiska gudinnorna från faraonernas långvariga era. Gudinnor eller inte; deras intressen riktar sig alltid mot mannens bästa, och det är bara genom honom hon kan uppnå lycka och framgång. Kulten av dessa gudinnor handlar alltså om att uppställa ideal för kvinnorna i samhället: som lydiga och underdåniga, åsidosättande sina egna ambitioner och intressen för att ägna alla sina krafter åt att hjälpa fram männen. Deras krafter har alltså inget egenvärde, utan måste kanaliseras genom en man för att bära frukt. Hur var det då med den förhistoriska Världsmodern? Arkeologer kan visa på fynd som pekar på s.k. paleologiska gudinnekulter. De gudinnebilder man har funnit, har dock allihop porträtterat den ideala föderskan: stora, mjölkstinna bröst och breda höfter som lätt tillåter födande. Så till vida kan man alltså utgå ifrån att det mycket väl kan ha funnits en världsmoderskult, men att den - utifrån vad man kan tolka med ledning av de arkeologiska fynden - har handlat om fruktbarhet. Hur kvinnan sågs som samhällsmedlem, går inte att dra några slutsatser om. Inte heller huruvida Världsmodern hade någon reell makt och hur hennes kult utövades. Har denna kult haft de yttre dragen (d.v.s. det generella utövandet) gemensamt med andra gudinnekulter genom historien, kan vi dock utgå ifrån att den handhafts av män. I bästa fall har alltså kvinnorna varit åskådare till riterna, i sämsta fall helt utestängda från dem. Så rapporterar i alla fall forskarna om de gudinnekulter man har kunnat studera, såväl historiska som nutida. Förvaltandet av såväl myterna som riterna har nämligen i alla tider varit förbehållna männen, och man frestas anta att detta också inneburit att männen haft tolkningsföreträde vad gäller myternas innehåll och budskap. Den världsmoderskult som omhuldas idag ser lite annorlunda ut. Framför allt är den minst sagt löst förbunden med samhället, d.v.s. den har ingen fast organisation eller hierarki av vare sig uttolkare eller utövare. Var och en tror som den vill, skapar sin egen kult utifrån vad han/hon uppfattar som ingående i Världsmoderns roll. Detta gör forskningen oerhört svår, och kanske framträder det inte någon tydligare bild förrän vi hunnit en bra bit in i 2000-talet och fått historiska perspektiv på hur det hela utvecklat sig. Vad som är tydligt redan idag är dock att Världsmodern står för fruktbarhet, kärlek och holism, d.v.s. en helhetssyn på världen omkring oss där allt hänger samman med allt annat (den s.k. Gaia-teorin). Det tycks också som att de flesta utgår ifrån att den som tror på Världsmodern automatiskt blir god, ansvarskännande och frikopplad från egocentrism… men det kan ju också sägas om den ideale kristne likväl som den ideale kommunisten, så det leder oss inte till någon bild av hur världsmodersanhängarna ser på kvinnans roll i familjen och samhället. En sak måste dock klargöras: den kult av Världsmodern som drar anhängare i dagens civilisation får inte förväxlas med jungfru Marias roll inom kristendomen. Jungfru Maria och Världsmodern är inte synonyma begrepp, och att många kommit att blanda samman dem beror på en feltolkning av den katolska traditionens utnämnande av jungfru Maria som "världens moder" - en kult som växte fram under medeltiden utifrån Johannes 19:26-27, där den korsfäste Jesus överlämnar omsorgen om Maria till lärjungen Johannes. Den medeltida teologien uppfattade detta som att Maria utnämndes till mor för alla kristna (lärjungarna ansågs ju vara de första utövarna av kristen tro), och detta kom att bli en så älskad bild bland kristna världen över att Maria än idag fått behålla rollen som "hela mänsklighetens (eller åtminstone alla kristnas) andliga moder". Inte heller är Sofia, Guds Visdom, synonym med Världsmodern. Man begår ofta misstaget att koppla ihop dessa tre (d.v.s. Sofia, jungfru Maria och Världsmodern) trots att de har helt olika roller och myter. Sofia är visserligen ett kvinnonamn, och man brukar av gammal tradition säga "hon" om Guds Visdom, men det framgår tydligt av de gammaltestamentliga skrifterna att inte det handlar om ett självständigt väsen eller en egen person utan om en aspekt hos Gud. Detta understryks också av att den kristna traditionen - startad av Jesus själv, som ofta visade på hur han uppfyllde utsägelserna i Gamla Testamentet - drar den naturliga analogien att Sofia i Gamla Testamentet är densamma som den Helige Ande (som också kallas "hon") i Nya Testamentet. Och den Helige Ande (alltså Sofia) ingår i Treenigheten, i Gud själv. Till detta kommer att Sofia/den Helige Ande och Maria visserligen vördas av de kristna, men de är inga gudinnor - Marias viktigaste roll ligger i just att hon var människa, och Sofia/den Helige Ande ingår som sagt i Treenigheten. Världsmodern, däremot, är inte bara gudinna utan dessutom den enda guden/gudinnan. Världsmoderskulten är alltså monoteistisk.
Vad kan vi slutligen säga om kristendomens kvinnosyn? Inom kristendomen finns som sagt inga gudinnor - och varje försök att skapa gudinneliknande kulter inom det kristna spektret motarbetar religionen som sådan. Det är ett bärande fundament att kristna enbart dyrkar Gud och ingen annan. Detta innebär dock inte att kristendomen per se är kvinnofientlig, patriarkalisk eller vänder en blind sida mot kvinnliga krafter och egenskaper. Tvärtom är exemplen många på hur just kvinnor har visat prov på styrka, mod och intelligens, samt använt sina helheter (både manliga och kvinnliga egenskaper) för att uppnå sina mål. Den ojämlikhet vi ser inom kristendomen är alltså inte religiöst utan politiskt och kulturellt betingad. Inte heller omhuldar den kristna tron några statiska ideal för hur en kvinna skall vara - uttalanden av kvinnonedvärderande natur förekommer, men ligger uteslutande i dödliga personers munnar och har aldrig uttalats av Gud själv. Därtill har de genomgående kunnat kopplas till speciella situationer, som t.ex. när Paulus för att stävja en grälsjuk kvinnas framfart i en särskilt församling skrev att "kvinnan skall tiga i församlingen". Hans ord var menade som en ordningsregel, inget annat… att Paulus sedan fått skulden för kyrkoorganisationens nedvärderande av kvinnan som sådan är en annan historia.
Åter till "Så'nt jag skrivit..."! |