 Jag är nog den mest tillbakadragne (fast på nätterna är jag den busigaste, säger gammelmatte i alla fall) av klosterkatterna. Det beror på att jag inte riktigt har funnit mig tillrätta här än... det är inte så lätt som tvåbeningar verkar tro att våga lita på dem när man haft det eländigt tidigare i sitt unga liv! Men i min bror Sixtens sällskap känner jag mig så pass trygg att jag ändå försöker vara med i det dagliga livet här i klostret, och för varje dag som går lär jag mig lite mer om hur det är att vara inomhuskatt. Matte och gammelmatte säger att jag är jätteduktig och jag får alltid både beröm och godis när jag är modig...
Från början kommer jag från landsbygden utanför Karlskoga, där jag föddes (under ett skjul) i en kull på tre flickor och två pojkar våren 2008. Riktigt vilken dag det var eller vad min mamma heter vet jag inte, för sådant tänkte man inte på... det viktiga var att undvika regn, blåst och snö, hitta mat och undvika farligheter. Någon gång när jag fortfarande var liten kattis försvann mamma... men vi syskon fångades in av människor som tog oss till Kristinehamns djurhem. Där fick vi bo i något som hette "karantän" tills de visste att vi mådde bra, och sedan flyttade vi till en specialavdelning i Så blev det september och en av tvåbeningarna på djurhemmet kom in på skyggisavdelningen med två transportkorgar. Vi hade sett sådana förut och en gång t.o.m. åkt i varsin när de tog oss till någon som kallades "veterinär" och som stack oss i nacken så vi somnade. Den gången blev vi kattererade, har vi fått veta efteråt, och så tatuerades vi i öronen och fick mediciner. Skulle det bli lika läskigt den här gången? Vi försökte gömma oss, men tvåbeningen fångade in oss och satte oss i varsin korg... och tänk, sedan kom plötsligt gammelmatte och matte och hämtade oss! Gissa om vi blev paffa, för vi hade ju egentligen inte trott att de menade allvar med att de ville ha oss... men nu fick vi åka i en brummis till ett stort hus, där vi släpptes ut i ett rum som kallades bibliotek. Där fanns en annan katt, en liten smal missa som hälsade oss välkomna till vad hon kallade "klostret" och som sa att vi nu skulle bli klosterkatter. Det bara snurrade i skallen på mig - vad var ett kloster? Och vad betydde det att vara klosterkatt? Jag tog det säkra före det osäkra och störtade förbi henne ut i hallen där det fanns en trappa upp till övervåningen, och där uppe gömde jag mig så gott jag kunde. Snart kom Sixten också rusande uppför trappan... och tänk, tvåbeningarna förföljde oss inte! Istället kunde vi höra hur matte och den där katten pratade med varandra nedanför trappan och sa att vi måste få vara ifred och att vi fick "ta saker och ting i vår egen takt". Så Sixten och jag bosatte oss däruppe - vi hade två rum som blev som våra egna och där fanns både leksaker, bra liggplatser och klätterställningar. Två gånger om dagen kom gammelmatte upp med mat och friskt vatten, och så skötte hon våra lådor som stod i den lilla hallen mellan rummen.
Så småningom började Sixten och jag att på nätterna smyga nerför den första halvan av trappan till ett slags avsats, där vi låg och spanade nedåt rummen på bottenvåningen. Nu när vi började förstå att tvåbeningarna inte bara lät oss vara ifred utan rentav hjälpte oss, vågade vi börja visa oss lite försiktigt. Då hade en katt till flyttat hit - en tanig, ilsken kille som heter Conny - så vi väntade alltid tills han var instängd i mattes sovrum om kvällarna innan vi smög nerför trappan. Där brukade gammelmatte vänta med godis, och så satt hon och pratade med oss och gav oss hur mycket godis som helst utan att kräva något i gengäld. Så vi blev allt modigare - särskilt Sixten - och gick ända ner i bottenvåningen där vi lekte och undersökte rummen. Vartefter vågade vi komma ner allt tidigare på kvällen - fast förstås aldrig så länge Conny gick lös - och rätt som det var fick jag syn på hur Sixten lät gammelmatte klappa honom! Efteråt sa han att det hade varit mysigt och att han tänkte träna på att våga gosa både med henne och med matte... och då tänkte jag att jag skulle börja öva lite vid sidan av, liksom imitera vad han gjorde fast utan att låta någon tvåbening komma för nära. Matte skrattade och sa att jag "distansgosade"...
Och vet ni vad? Jag har börjat låta tvåbeningarna klappa mig! Ja, bara gammelmatte och matte, förstås, och bara ibland... men i alla fall *stolt*.
Än så länge bor brorsan och jag kvar i rummen en trappa upp, men snart skall vi flytta över till gammelmattes sida av huset tillsammans med Jenny och Majsan. Det tycker jag skall bli spinnande! Tjejerna, som kom hit i februari i år och som har blivit våra bästa kompisar, säger att huset är jättestort och att vi "inte har sett hälften än"...
 Tillbaka! |
djurhemmet som hette "skyggisavdelningen". Det var för att vi skulle få extra mycket lugn och ro, för vi var så rädda... särskilt jag *nosrodnar*. Och så gick tiden - vi fick god mat och friskt vatten varje dag, tvåbeningarna städade vår låda och försökte lära känna oss, men vi var så rädda, så det gick inte ens att röra vid oss... och så en dag förra sommaren kom gammelmatte och matte. Det var en mycket konstig upplevelse, kan ni tro! Gammelmatte tog helt sonika en stol med sig in i buren, satte sig ner och började prata - och prata - och prata... och till sist vågade faktiskt 
När vi upptäckte att varken tvåbeningar eller katter syntes till, tassade vi ner och undersökte rummen - men vi skyndade oss förstås upp igen, så snart vi hörde något. Och vi pratade ofta om hur konstigt det var att ingen försökte tvinga oss till något, utan lät oss vara ifred... och tänk, det var varmt och skönt inomhus, maten var god och ibland hittade vi t.o.m. godis som tvåbeningarna hade lagt ut lite varstans åt oss. Tyckte de verkligen så mycket om oss, fast vi inte ens visade oss för dem? En annan sak särskilt jag som är långhårig la märke till var att det började bli lättare att hålla pälsen i skick... nu var den plöstligt inte tovig längre, utan mjuk och fin. Jag kände mig riktigt stilig, kan jag jama! Sixten sa att han hade hört tvåbeningarna prata om att vårt foder var speciellt anpassat för att hjälpa katter med pälsarna - tänk, hade de gjort sig sådant besvär bara för vår skull?
Nu har det gått över ett halvår sedan vi flyttade hit. Matte och gammelmatte firade vår födelsedag den 25 maj, eftersom det var den dagen vi kom till djurhemmet, och numera vågar vi komma ner i bottenvåningen nästan när som helst, bara Conny håller sig lugn och inte jagar oss. Vi är också ute i kattgården så ofta vi kan för att lapa sol om dagarna eller svalka oss om kvällarna - det älskar jag, för när det är varmt önskar man verkligen att man hade ett blixtlås i pälsen och kunde kränga den av sig. Fast å andra sidan är den väldigt bra att ha om vintrarna!