Purr och välkommen till:

Heeeeeeej....! Vem är du? Jag heter Aragorn - ja, egentligen heter jag S*Nattsmygarn Aragorn Libretto - och är en helsvart, sexig (men tyvärr kastrerad - sorry, girls!) Cornish Rex-hanne i mina bästa år. Föddes den 13 juli 1998... så man har ju hunnit med en del, åtminstone i det här första livet. Fast jag satsar ändå på att det är sant att vi katter har nio liv, för det finns ju så mycket spännande kvar att uppleva! Jag arbetar heltid som goskatt hos min matte. Det är en viktig uppgift som jag tar på stoooort allvar - här gosas högt och lågt, tidigt och sent...

Så här ser jag ut i helfigur - snygga vågor, va'? Det är det som är vårt kännetecken... vår lockiga underull, som är så mjuk att folk måste klappa oss riktigt länge innan de tror att det är sant. Passar mig utmärkt...! Selet och kopplet är för att matte är så rädd om mig att hon inte vill att jag skall kunna gå bort mig, bli tagen av något vilddjur eller rentav stulen. Jag kommer rätt långt ändå på mina promenader, för jag har en jääättelååång löplina... och dessutom flyttar matte på den, så att jag får vara i olika delar av vår stora trädgård. Bra, va'?!?

Mina största intressen - förutom gosande - är människor, äventyr, flugjakter, mitt fiskespö med fjädrar i ena änden samt höjder. Jag är en suverän klättrare och höjdhoppare... och det är praktiskt, eftersom man måste kunna ta sig till de mest knepiga ställen för att få tag i det man vill undersöka eller helt enkelt behöver ha en bra överblick över tillvaron. När vi var små, fick matte ett klätterträd till oss... men det räcker inte alls till längre, så jag har tjatat länge på matte att skaffa ett betydligt högre. I väntan på det klättrar jag på bokhyllorna... och på väggarna, säger matte.

O, jag glömde ju mitt specialintresse: vatten! Ja, inte att bada i, förstås (man är väl inte galen, heller!), utan att undersöka. Det har blivit en mani hos mig att ta reda på varifrån vattnet kommer och vart det tar vägen...

Sedan oktober 2008 är vi faktiskt TRE katter i det här huset: jag och min storasyrra Imma samt lillpysen Rufus Men de får prata om sig själva... jag har viktigare saker att tänka på! Ibland tror jag att matte också är en katt, fast hon är så stor, går på två ben och varken har päls eller svans... men det kanske helt enkelt är så att hon härmar oss?

Måndagen den 13 juli 2009, på sin elfte födelsedag, släppte jag med stor sorg Aragorn fri att gå över Regnbågsbron. Han hade då i en veckas tid varit svårt sjuk, tappat halva sin vikt, inte kunnat gå och måst vätskas upp varannan/var tredje timme med natriumklorid-injektioner i nackskinnet eftersom han inte kunde dricka. Blodprover visade att hans kreatininvärde (njurstatus) låg på 1034 - gränsen för vad som ens som är behandlingsbart går vid 400 - samt att han hade en tumör någonstans i kroppen. Att låta honom få en smärtfri och snabb död hos veterinären var den sista kärlekstjänsten jag kunde göra för honom...

Sov gott, min älskade Aragorn!

Och glöm aldrig att du var älskad och namngiven redan innan du föddes!
Jag är så oändligen tacksam för allt du givit mig under våra elva år tillsammans, och
jag längtar efter att få träffa dig igen när det är min tur att vandra över Regnbågsbron!
Försiktig puss på sotnosen från din sörjande matte.

Tillbaka!